Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Om OÄ-undervisning i Gusum 1980-1983.

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Mårten Lind

   Den pedagogiska försöksverksamhet som bedrevs på 70-talet förde med sig en rad förslag till nydaningar inom svenskt utbildningsväsen. Främst i Östergötlands län fick förslagen praktisk betydelse, mycket tack vare kommunalrådet i Valdemarsvik, Lennart Räls, som 1979 i en proposition till Skolöverstyrelsen framhöll kommunens lämplighet som"testobjekt" för de teorier som lanserats. Att skolan i Gusum, som fyra år i följd lyckats avstyra kommunalrådets försök att dras in i tveksamt experimenterande, nu påstods ha särskilt engagerad personal som uttryckligen bett om att få föra pedagogiken in 80-talet var en diskrepans som Skolöverstyrelsen senare sade sig inte haft anledning att lägga vikt vid då man beviljade kommunen obegränsad dispens från den konventionella läroplanen. Efter förhandlingar med skolledningen beslutades att under en fyraårsperiod inskränka försöksundervisningen till orienteringsämnena (OÄ). När det positiva resultatet därefter uteblev, avslutades försöket och tystades ner. Idag vill ingen på skolan svara på frågor om tiden mellan 1 augusti 1980 och den 15 juni 1983. Före detta elever som läste vid skolan, har i flera diagnostiska prov senare i utbildningen uppvisat en del gemensamma särdrag  varav det mest framträdande är en utpräglad fallenhet för att svara fel på precis allt. Felens karaktär är dessutom genomgående kretsande kring en närmast anal fixering vid små, ovidkommande föremål. Exempelvis svarade Andreas Bengtsson 1988 på frågan "Vad var målet med den sovjetiska ockupationen av Ungern 1956?" med en lång utläggning rörande en brevpress på botten av en föga använd brunn utanför Omsk. Han poängsattes med en unikt välvillig hänvisning till sidan 78 i "Historiebok för gymnasiet - retrospektiv och jämförande analys i bild och motbild", där Omsk av en slump förekommer på en flygbild över Sibirien. Detta var enda gången någon före detta elev från skolans försöksundervisning erhöll någon poäng i något enda sammanhang efter grundskolans slut.

Hur såg då
undervisningen i Gusum ut under läsåren 80-83? Att svara på den frågan är att kasta loss och ge sig ut på en vansklig seglats helt utan garantier för sin egen säkerhet. Var börjar man? För det första vill som sagt ingen från skolan uttala sig. Inte heller de tidigare eleverna, men i deras fall verkar det delvis bero på att de inte förstår frågorna. Alltså borde barnens föräldrar vara det mest tillförlitliga startobjektet för undersökningen. Vi fick, efter en del trixande, kontakt med Helga Wohnzimmer-Schröder, som i likhet med oss fått upp ögonen för Gusumskolan och gjort försök att kartlägga dess tidiga 80-talshistoria genom bildanalys. Helga har därför kontaktat alla Gusumsbor som ägde en kamera under dessa år och bett dem skicka in sitt bildmaterial. Gensvaret blev dessvärre inte särskilt varmt. Helga fick in sammanlagt tolv bilder. Huruvida föräldrar till elever skickat in några av bilderna förblir oklart, men Helga lade ändå ner ett omfattande
arbete på att tolka bilderna.
Vid ett seminarie för studenter vid Örebro Universitet presenterade Helga resultatet av bildanalysen. Materialets knapphet, menade hon, utgjorde inget hinder för signifikansen i hennes observationer. Exempelvis kunde man på den bild som inskickats av Gunilla Jonsson iakttaga flera indikationer på att Gusum hade en ICA-affär och att denna ofta besökts av Gusums allmänhet. På en bild kunde man med viss möda identifiera Östergötlands första neger, påstod Helga utan att verka övertygad själv. På andra bilder kunde man se representanter för Gusums hembydsförening i samspråk med diverse ytterst svåridentifierade personer, vilka tycks vara medvetna om kamerans närvaro och därför har positionerat sig med ryggen mot den som tagit fotot. Detta, menade Wohnzimmer-Schröder vid seminariet, är bevis för att något slags hemlig organisation vid denna tid genomsyrade delar av den östgötska landsbygden. Fullständigt utan grund eller sakkunskap hade man enligt Wonhzimmer-Schröder tidigare haft flera sådana i såväl i Kristinehamn som i trakten av Vänersborg, och det skulle inte vara förvånande om man också fann dem i Gusum. Seminariet har blivit omtalat, kanske mer än vad det egentligen förtjänar. Gradvis har vi kommit att betrakta de slutsatser som där presenterades som mer eller mindre fria fantasier eller åtminstone av högst vinklad karaktär. Att seminariet ens här omnämns har att göra med det genomslag det fick tack vare den artikelserie i Nerikes Allehanda som beställdes av dåvarande rektorn vid universitetet, vilken tycktes ha missuppfattat seminariets budskap på alla punkter. För att förstå vad som hände i Gusum måste vi frigöra oss från de myter som allt sedan 80-talet florerat och som fått vidare spridning inte minst tack vare teaterpjäsen "Experiment 17", vars anonyme upphovsman enligt premiärföreställningens programblad beskrivs som"mycket väl insatt i både skolpolitik och det östgötska storhetsvansinnet", vilket dock i allra högsta grad får anses problematiskt eftersom pjäsen på båda dessa punkter förvanskar sanningen. Oaktat detta förmedlar den ändå en allmänt hållen syn på historien, nämligen att stat och kommun i maskopi medvetet manipulerat handlingar för att dölja att man helt cyniskt hittat på att skolan självmant skulle ha åtagit sig att agera försökskanin. På detta pekar bland annat den påstådda vattenläcka som senhösten 1979 rapporterades till Justitiekanslern efter att denne kritiserat det allmäna skick länets skolor befann sig i. Man hade i själva verket självmant hällt några baljor dikesvatten i det skjul skolan använde som redskapsbod. Som av en händelse råkade själva aktionen en sen novemberkväll sammanfalla med att ett arkivskåp"välte" i pölen. Då arkivet rymde all korrespondens som föregick mellan skolledningen och försökets ledare omintetgjordes därmed alla möjligheter att bevisa vad som sagts. En anonym PM som hittats i en portfölj i avlidne kommunfullmäktigeledamot Ählinders kvarlåtenskap tycks dock peka på att åtminstone 8 möten där man diskuterade vilken desinformation man ville sprida har hållits. Det framgår inte riktigt hur Ählinder haft med mötena att göra, men vissa tecken tyder på att han varit sammankallande och att han dessutom haft samtida möten med kommunalrådet Räls. Tyvärr har de kopior av dessa möten som regelmässigt bör iscensättas av lokala skådespelare ej fått den publik de förtjänat. Detta gör att dessa heller inte kunnat avnjutas på de sätt som kommunen hänvisar till i "Direktiv för offentlig gestaltning och kommunikation inom lokalt ledda projektorganisationer. Supplement 2: Styrelsemöten, bridgekvällar, syjuntor och div. konspirationer". Man kunde för detta ha förväntat sig att officiella reprimander skulle hagla över både Räls och Ählinder, men den dokumentation som finns bevarad rörande sådana åtgärder uppvisar inga indikationer på att några repressalier ägt rum. Hela historien är ytterst svårrekonstruerad och andas mörkläggning ur varje por.


Om man försöker skapa sig
en uppfattning om exakt vad som ligger bakom den totala ovilja till att delta i några som helst intervjuer eller över huvud taget erkänna existensen av någon skola i Gusum, måste man först förstå herrar Baldin, Hansson, Lindbom, Rönn, Sigurdsson och von Wachenfeldt. Denna sextett beträdde viktiga positioner inom kommunal förvaltning i Valdemarsvik under större delen av sjuttiotalet. Deras inflytande över migrationspolitik, infrastruktur, äldreomsorg och undervisning har beskrivits i termer som "milda makter, vilka förbannade småpåvar! Man var ju tvungen att fylla i ett formulär bara man ville ha en kopp kaffe vid morgonsamlingen!" eller"de förlamade ju hela kommunen med sitt eviga sittfläsk!". Båda dessa omdömen återfinns i den insändare som 1981 skickades till Barometern och som undertecknades av Napoleon Karlkvist från Västervik. Karlkvist är en av de få tillförlitliga uppgiftslämnare som ännu går att få kontakt med och samtidigt inte räds att tala. Under vår intervju med honom kastades emellertid en tegelsten med stor kraft genom Karlkvists vardagsrumsfönster. Den var försedd med en liten kapsel som vid nedslaget sprack och läckte ut stora mängder av något slags gas. Karlkvist öppnade vädringsfönstret och fortsatte intervjun, men började snart uppvisa tecken på andnöd och illamående. När ambulansen kommit hade vi konstaterat att vi nog borde ha tagit de viktigaste frågorna först i schemat, istället för att bara småprata om vädret. Vi kunde också ha lämnat artiga diskussioner om trädgårdsskötsel därhän och ägnat den dyrbara tiden åt att försöka få klarhet i vad som hände. Detta var i och för sig vad vi, tack vare stenen, avgjort började gå vissa insikter till mötes. Förutom kapseln fanns ett mindre papper med en blyertsanteckning fäst på stenen. När vi med viss möda dechiffrerat denna och insett att den tydde på ett samband med kapseln (den var kvittot på dennas införskaffande i en järnhandel i Söderköping dagen innan) var vi plötsligt något konkret på spåren. Redan samma eftermiddag åkte vi till Söderköping för att förhöra butiksbiträdet "J Henriksson", som var det namn som stod under "Kassör" på kvittot (ett tursamt förhållande utan vilket vi förstås svårligen kunnat veta vilken person som betjänat just den illgärningsman som velat oss ont).


I Söderköping har man av
hävd inte mindre än sju affärer med ett sortiment som utgörs av järn och kapslar. Flera av dessa är svåra att lokalisera. Pettersons Järn, exempelvis, inryms i källaren till en porrbutik, Metallica på Storgatan ligger i Ramunderskolans aula på torsdagar och som brevlådeföretag på Caymanöarna tisdagar mellan 12.00-22.40. Däremot är Söderköpings Hårda Pojkar lätta att hitta, men samtidigt både dyrast och sämst sorterad. I vårt fall verkade det som att järnhandeln i fråga låg i en industrilokal intill järnvägen. Det var redan mörkt när vi kom fram. Resterna av järnhandelns ytterdörr låg utslängd på vägen och alla lampor i skyltfönstret och själva butiken var släckta. Ett stilla regn förde med sig gatans smuts i små rännilar som letade sig fram över den spruckna asfalten. Vi undrade först om vi kommit rätt, men kvittots adressuppgift var tydlig. Försiktigt närmade vi oss dörröppningen och kikade in i dunklet. Det var en beklämmande syn. Sönderslagna inventarier anades överallt och det svaga skenet från gatlyktorna kastade långa skuggor över tapetremsor som sakta skalades av fuktiga väggar. Att något skett var tydligt, men att detta nyligen varit en järnaffär verkade minst sagt osannolikt. Vi klev in genom dörröppningen och såg då att väggen bakom det som varit disken fallit utåt och givit vädrets makter fritt spelrum. Ett mer förfallet hus är svårt att föreställa sig, och vi insåg att detta knappast varit någon järnhandel de senaste tio åren. Ändå var adressen otvetydigt den rätta. Medan vi stod där och undrade vad vi skulle tro om saken, dök plötsligt flera väktare upp och motade ut oss på gatan. "Här finns inget att se. Var vänliga och cirkulera. Vi protesterade vi också." När vi försökte protestera viftade de med citationstecken som de verkade ha tillverkat för att dra någon obskyr och malplacerad kommentar utan tydlig kontextuell relevans. "Ut med er!", skrek de argt och föste oss ut på gatan. Sedan stod vi där, ovissa om hur vi skulle gå vidare. Det var uppenbart att någon ville förhindra att vi undersökte omständigheterna kring OÄ-undervisningen i Gusum. Det var också uppenbart att vederbörande förfogade över oanade resurser. Men hur skulle vi kunna komma vidare? Vi var tvungna att hitta köparen av det som använts till giftgasprojektilens konstruktion, men vår enda ledtråd, kvittot, hade lett till en återvändsgränd. Vi såg ingen annan råd än att börja om från början.


Vi övergick nu till
att granska Skolöverstyrelsens roll i experimentet i Gusum. 1979 hette den avdelningschef som godkände undantaget Lothar Powerkvist. I protokollet från beslutsmötet anförs inga skäl till undantaget. Däremot framgår att omröstningen som föregick beslutet avbröts av att "Powerkvist välte omkull mötesbordet". Enligt protokoll från Skolöverstyrelsens vaktmästeri framkommer att "mötesbordet i sal 71 delvis demolerat, bordsskivan med pärlemorinfattning sprucken längs mitten, valurnan krossad". Det finns alltså tecken på någon sorts kontrovers i mötesrummet skulle ha gett upphov till möbelskador, samt att detta eventuellt påverkat själva röstningen. Powerkvist var dessutom ständig rösträknare i samtliga fall då detta tillvägagångssätt tillämpades av styrelsen. Möjligen förklarar detta att en del kontroversiella frågor som egentligen bara gynnat Powerkvist eller personer som stod honom nära påfallande ofta klubbats igenom vid Skolöverstyrelsens möten. Man skulle kunna tycka att någon skulle ha inskridit mot dylikt eller åtminstone genomskådat Powerkvists system, men det verkar inte ha inträffat. Powerkvist förefaller alltså ha skaffat sig ett synnerligen tveksamt mandat för att medge Gusum undantag från regelverk och läroplan. Detta måste dock ha varit förhållandevis okontroversiellt inom myndigheten, eftersom förfarandet i detalj beskrevs i ett dokument med informella riktlinjer för effektiva mötesmetoder och innovativ beslutsmetodik. Man kan sammanfattningsvis konstatera att det i Gusum fanns i stort sett ingen som som varken motsatte sig eller ens hade möjlighet att tillgodogöra sig de skeenden som ledde till försöksverksamheten. Tyvärr försvann Powerkvist kort därefter i samband med en inspektionsresa i Ångermanland och sågs aldrig med till. En polisanmälan gjordes, men ärendet lades ner redan innan det nått fram till någon utredare. Huruvida försvinnandet hade någonting med Powerkvists engagemang i Gusumaffären att göra är oklart, men ett brev som senare hittades i en gammal komod på en vind i ett ödetorp halvvägs mellan Finnspång och Norrköping gav vid handen att det åtminstone inte kan uteslutas. Brevet var skrivet av någon som kan ha hetat Gustavsson eller Germundsson (signaturen var svårtydd) och som enligt texten hade "all anledning att förmoda att LP inte gör fler åthävor å styrelserummet", och"vi ska se att det här löser problemen vi haft med alltför tydligt åsidosättande av mötesordningen". Att brevet skulle kopplas till affären i Gusum var på inget sätt givet. "LP" sägs dessutom på ett ställe till i brevet, men tycks då avse något djur eller möjligen brevskrivarens svärmor, som får klä skott för flera tilltag eller samhälleliga missförhållanden i allmänhet utan att det egentligen blir tydligt hur det har med det tidigare sagda att göra. Den som först presenterade brevet var före detta järnhandelsbiträdet Lars Baggersson från Söderköping. Han kom till slutsatsen att brevet inte hade någonting med "historien" att göra och att det vore"bäst att glömma alltihop". Detta godtogs med anmärkningsvärt snabbhet i alla läger. Varför Baggersson överhuvudtaget uttalade sig ifrågasattes aldrig, men klart är att hela Powerkvist-historien rymmer såväl oanade djup som en icke obetydlig dos strunt. Att avgöra var gränsen går beskrevs av en "L. Baggersson" i en insändare till ÖstgötaCorrespondenten som "angeläget forskningsområde" och insändaren rekommenderade länets beslutsfattare att skyndsamt tillskjuta medel för en doktorandtjänst vid något av länets lärosäten. Liksom i förbifarten passade skribenten på att lovorda den utveckling som redan nu tagit fart här och var, men kanske allra med i Östergötlands östersjökommuner, och inte minst i Valdemarsvik. Detta vaga utspel fick stora följder, även om detta framgått med all önskvärt tydlighet redan initialt.


Vi försökte kontakta Baggersson
och reste sålunda ännu en gång till Söderköping. Baggerssons adress lät sig inte avslöjas beredvilligt. Diskreta förfrågningar i stadens järnhandlar bemöttes med allt från höjda ögonbryn till utskällningar. Det var inte förrän vi tittade in i ortens trävaruhandel som vi kom någon vart. Där stod en man i ett hörn och gömde sig bakom en trave med tryckimpregnerade brädor. Han hukade sig när jag kom och försökte krypa in under mattan. "Herr Baggersson?" frågade jag (min journalistkollegor hade vid det tillfället valt att undersöka järnhandeln bredvid). Mannen svarade inget men försökte bända upp parketten för att undkomma. När detta inte ledde till mer än lindrigare repa i golvet for han upp på fötter och blängde envist ner i en liten burk. Jag kliade mig i nacken och visste inte riktigt vad detta ville säga, men rätt som det var for fan i mannen och i ett huj hade han klättrat ut genom fönstret. Jag hastade efter och kom ut på gatan just i tid för att se hur han snubblade in i en väntande droska, vilken dock endast stod uppställd utanför Östgöta Transporthistoriska Länsmuseum intill och saknade förspända hästar. Därför utgjorde den som flyktfordon betraktat ett undermåligt alternativ. Jag gick myndigt fram till droskan och och steg in. Mörkret var ogenomträngligt, vilket överraskade eftersom dörren var utrustad med små lampor och dessutom öppen, och förmiddagsljuset osedvanligt starkt, närmast smärtsamt i sina skarpa reflektioner från vattenpölar och spegelblanka husfasader. Jag famlade omkring inne i droskans dunkel och slog i något stort på golvet. Med viss möda klättrade jag sedan uppför något överraskande omfångsrikt och slog huvudet i något som eventuellt var en batong på väg neråt. Med en kraftigt svepande och distinkt rörelse kolliderade den med vad som av allt att döma var mitt huvud och fortsatte sedan rakt igenom både väder och vind för att slutligen vända om och få en lika klockren träff i ett stort sjok av något som nog var mitt skägg eller kanske en skulptur av mitt skägg i motljus, och innan jag visste ordet av hade jag stuvats ner i en behållare av något slag. Skrikande däck på asfalt varslade om att Baggersson blivit överkörd ute på gatan. "Caramba!" muttrade jag och dråsade ut ur droskan i djup förvirring över hur allt bara kunde bli så här rörigt. Baggersson låg orörlig på trottoaren, omgiven av nyfikna, om inte särskilt hjälpsamma, och i fjärran hördes sirener. Jag insåg motvilligt att järnhandelsspåret tillfälligtvis borde läggas på is och att jag därmed var lika renons på uppslag som fast i en återvändsgränd.


När
jag lyckats skaka av mig skammen och frustrationen efter det ovan beskrivna misslyckandet, satte jag mig att sammanfatta vad jag hittills kommit fram till. Det tog inte lång tid. Uppenbarligen behövdes nu nya infallsvinklar om jag skulle kunna gå till botten med historien. Jag vände mig således till Gusums skolas före detta vaktmästare, Roland Holz.


Holz historia vid skolan förtjänar
att lyftas fram som ett förstklassigt exempel på hur lättja, slarv och intolerans kan samverka och möjliggöra inte bara en skamlig behandling av en medmänniska utan även en kollektiv vanföreställning av ytterst allvarlig art. Holz provanställdes hösten 1972 av dåvarande rektor Göransson, men anställningskontraktet blev aldrig undertecknat och när första året gått antog Holz att han i enlighet med praxis kunde betrakta sig som anställd. Utan minsta indikation på motsatsen arbetade sedan Holz på skolan i flera år. Avsaknaden av kommunikation med skolledningen uppfattade Holz som ett ömsesidigt förtroende, och löpande arbetsuppgifter saknades inte. Vid julfesten 1973 blev han av skolans lärare förärad en extra sådan i det att han fick förtroendet att ansvara för undervisningen i nutidshistoria och samelitteratur, Man drev alltså med Holz; något som under 1974 utvecklades till rena trakasserier. Holz själv, var vid den tiden helt övertygad om att de olika svårigheter han råkade i under sin arbetsdag var helt normala, och att avsaknaden av löneutbetalningar skulle rättas till i sinom tid. Vad som istället hände har tidigare inte kopplats samman med något annat skeende, men nog värdet bestickande att man åren 1974-1975 vid upprepade tillfällen i skolans administrativa handlingar återfinner mötesprotokoll där en punkt varit hur man på bästa sätt ska kunna vrida gratisarbete ur icke namngivna men uppenbarligen vid skolan sig uppehållande individer. Att man inför lanseringen av försöksverksamheten i flera protokoll uttryckligen beskriver hur man ska anförtro särskilt ansvarstyngda uppdrag åt just sådana individer, tyder på att man satt lurendrejeriet och anställningsotryggheten i system och att planeringen av hela försöket var en förlängning av ett sedan många år förruttnat och korrumperat moraliskt arbetsklimat. När sedan försöksverksamheten drog igång behandlade man de inblandade med utstuderad nonchalans. Holz fick exempelvis från och med mars 1980 inte längre äta sin medhavda matsäck i personalrummet, och i några fall anmodades han uttryckligen att ta med sig pengar för att betala plats i elevmatsalen. I juni samma år försvann Holz cykel. Efter ett intensivt sökande från hans egen ytterdörr till skolans vind återfanns cykeln, tillsammans med hans jacka som varit borta sen i februari, i en soptunna tillhörande skolledningens kontor. Cykeln var isärplockad och "skändad", enligt den rapport som anonymt distribuerades till skolans elever och anställda. Detaljerade fotografier bifogades, men var suddiga och svåra att dra slutsatser från. Holz själv ville inte göra någon sak av detta utan skrattade bara lite överslätande då frågan om rättsak restes av hans vänner, som verkligen undrade dels varför Holz fortsatte att slava för en så otacksam arbetsgivare. Just den frågan var av generell giltighet, men Holz valde ändå att ta den på ett anmärkningsvärt specifikt sätt och for ut i ett passionerat försvarstal för en på skolan anställd administratör helt utan någon tydlig koppling till det aktuella fallet. Den sortens nyckfulla reaktioner blev med åren allt vanligare, och när Räls lade sten på börda genom att lägga fram sin proposition 1979 blev Holz beteende alltmer underligt. Sommaren det året syntes han flera gånger under sena kvällar cirkulera runt såväl kommunkontoret som olika rabatter i samhällets offentliga rum; än i stadsparken, än längs gator och torg. Exakt hur han rörde sig dokumenterades inte inledningsvis, men efter att skolans mattant Hilda Häger fått syn på honom en kväll då hon händelsevis bar med sig både filmkamera och anteckningsblock och bevisligen hade gott om släktingar och andra som kunde ta hand om hennes liv medan hon hängav sig åt den tidsödande sysslan att punktmarkera Holz, blev källäget radikalt förbättrat. Hägers sinnesförvirrat detaljerade dokumentation har förvisso sina brister, framförallt när det gäller arbetet med ljussättning i filmdelen och med stavning i textdelen. Just det senare antar faktiskt sådana proportioner att texten i långa stycken är fullständigt obegriplig eller åtminstone ytterst svår att följa. Exempelvis skriver Häger angående Holz rörelser den andra oktober 1979 såsom "bryffiga, vikler men alldrig vrute", vilket hon tycks anse vara så anmärkningsvärt att hon strukit under alltsammans och dessutom angett att iakttagelsen medför ett paradigmskifte i Holz beteende; hon förväntar sig hädanefter att han "varseblir [oläsligt] pinmäktighet [stursk eller struts] Stringlund." Trots dessa brister kan man extrahera nyttigheter härur. "Stringlund" måste avse antingen den vid tiden för händelsen officierande domprosten vid Linköpings domkyrka (Hjalmar Stensson) eller häradshövding och medicine kandidat hr K. W. Askendahl. Detta medför följande deduktion: Om Häger menar att begreppet "pinmäktighet" är tillämpbart för att sätta ord på den situation som uppstått då någon skäms över sin inkapacitet, så kan Holz beteende enligt filmmaterialet bero på ett möte mellan Holz gradvis insedda utanförskap och hans upplevda verklighet, men om Häger snarare menar att domprost Stensson ska ha haft någon typ av inflytande över Holz vid denna tidpunkt blir det mer så att man vänder blickarna mot Linköping och gradvis nås av insikten att det är där historien har flera tydliga beröringspunkter med den angående skolexperimentet i Gusum. Sålunda kan man notera att Holz var nyckeln. Varför hade jag inte insett tidigare att han, med alla sina kopplingar i snart sagt varje vrå av Östergötland, skulle sitta inne med en medveten eller omedveten insikt om upprinnelsen till allt. Jag förstod att tiden var dyrbar och tog genast bussen till Gusum. Det var en torsdagseftermiddag när jag klev av och nu när jag skriver detta är det lustigt nog också torsdag, en vecka senare. Gömd i en silltunna sitter jag nu och väntar på att Holz ska komma hem, men om detta blir det sista kapitlet i denna historia, det återstår att se. Jag vill att detta brev överlämnas till allmänhetens bedömning om jag skulle bli sittande här i tunnan eller plötsligt försvinna spårlöst. Farväl!   

  

Diskutera
Om OÄ-undervisning i Gusum 1980-1983.

Måns Svensson
2017-01-31, 06:49:43
Tack för denna sammanfattning. Jag var tvungen att lämna arbetsplatsen ett tag. Ville helst inte svara på frågan vad det var för konstiga kvävda skratt jag sysslade med.

Mårten Lind
2017-01-30, 05:03:06
Det börjar ändå som vanligt bra. Lennart Räls har efter flera års försök lyckats kuppa igenom att låta Gusum bli försöksobjekt för en ny pedagogik, applicerad inom OÄ-undervisningen. Resultatet blir så dåligt att ingen enda elev som utsätts för detta därefter någonsin får poäng i ett enda dugg under resten av livet (undantaget Andreas Bengtsson, en gång). Sedan försöker vi börja förklara hur den här pedagogiken såg ut. Det är svårt eftersom ingen velat prata om det. Därför borde man börja med föräldrarna, säger vi, och ger sedan fanken i att göra det. Istället dyker Helga W-S upp. Hon har försökt lösa problemet genom att titta på 12 slumpvist inskickade bilder från folk som ägt kamera och detta ägnar vi stor uppmärksamhet trots att vi samtidigt säger att ingen tar detta på allvar. Sedan gör vi ett nytt försök att tackla frågan, med den lovande meningsinledningen ”För att förstå vad som hände i Gusum …” men tappar direkt tråden med den fatalt icke-lovande fortsättningen, ”måste vi frigöra oss från de myter som alltsedan 80-talet florerat…” och redan där inser man att det här blir vi inte klokare av. Istället börjar vi prata om en pjäs, trots att vi direkt säger att den ”förvanskar sanningen”. Ett litet korn av innehåll extraherar vi ändå: stat och kommun har genom en fingerad vattenolycka manipulerat handlingar för att dölja skolan faktiskt inte ville bli försökskanin. VI fortsätter tappert försöka få igång lite Uppdrag granskning-air genom att presentera bevis för att vissa suspekta möten hållits för att få igenom beslutet med försöket, men utan att gå i mål med något. Sen ger vi upp och försöker från en ny vinkel. Nu vill vi förklara varför ingen vill prata om projektet och lanserar en sextett farbröder som tycks ha varit byråkratiskt lagda och haft fingrarna med i det mesta. Tyvärr glömmer vi nästan genast att vi tänkt prata om dem och börjar istället redogöra för Karlkvist, författare till en till sextetten kritisk insändare i Barometern. Han anses vara en tillförlitlig uppgiftslämnare, fast vi får inte veta varför. Under intervjun med Karlkvist (som vad läsaren anbelangar alltså endast intervjuas för att han skrev en raljant insändare om de där sex personerna vi aldrig återkom till) kastas en sten in genom fönstret och en giftkapsel krossas, varför Karlkvist tas till sjukhuset och därpå inte mer nämns i historien. Han tycks inte ha dött, men att återkomma till honom var tydligen ändå inte viktigt. Istället analyserar vi den kastade stenen och finner ett kvitto på hur kapseln inköpts i Söderköping. Affären i Söderköping tycks ha inte ha varit järnhandel på länge när berättaren anländer och några skumma typer kör honom därifrån. Det hela benämns sen som en återvändsgränd och lämnas därhän. Nu ska vi istället prata om hur en korrupt typ som heter Powerkvist i skolöverstyrelsen verkar ha fuskat fram godkännandet av experimentet. Powerkvist försvann kort därpå i Ångermanland. Mycket vaga indicier (ett upphittat brev) pekar på att han försvann för att han åsidosatt mötesordningen. Brevet presenterades av en Baggersson som förefaller ha haft en outgrundlig agenda och samtidigt som han framlägger brevet påpekar att det verkar ovidkommande. Han har dock jobbat i järnhandel i Söderköping. Detta ska ju såklart koppla tillbaka till Karlkvist, men vägen är oerhört avlägsen: sextetten vi nämnde en gång och glömde verkar viktiga för beslut i Valdemarsviks kommun och ogillas av Karlkvist. Någon ogillar i sin tur Karlkvist och vill tysta honom med en giftkapsel. Kapseln har köpts i en järnhandel. Powerkvist i skolöverstyrelsen verkar vilja driva igenom beslutet om skolprojektet. Han försvinner och en person som eventuellt känner till att han försvann jobbar på en järnhandel. Han skulle alltså ha kunnat sälja giftkapseln (trots att det stod ett annat namn på kvittot), men varför en person som ogillar Powerkvists metoder samtidigt skulle vilja skydda den grumligt beskrivna sextetten får vi inte veta. Berättaren hittar hursomhelst Baggersson, intressant nog i en trävaruhandel. Han verkar smått galen och försöker fly genom golvet, hoppar ut genom fönstret och in i en droska. Berättaren går efter och utsätts för något inne i droskan som inte går att förstå men kan vara en batong i huvudet. Därpå ramlar han ut på gatan, där Baggersson utan vidare förklaring blivit överkörd, varpå järnhandelsspåret för andra gången överges. Nu lanserar vi i stället vaktmästaren Roland Holz. Han är en stackars mobbad och utnyttjad vaktmästaren på skolan i Gusum. Han verkar vid tiden för projektets igångsättande blivit galen och skuggas av skolans mattant. Berättaren använder Hägers dokumentation för att påstå att Holz eventuellt har med domkapitlet i Linköping att göra, vilket inte på en enda vettig grund kan bevisas, men det driver ändå berättaren att hoppa ner i en silltunna utanför Holz hem. Där har han när berättelsen skrivs suttit en vecka och väntat på att Holz ska komma. Det vi lyckats förmedla med allt detta är inte ett enda ord om hur själva pedagogiken såg ut, utan enbart en sorts känsla av att beslutet om försöket fattades av enskilda skumma typer med personlig och oklar agenda, och försöken att rota i diverse delar av dessa beslut stöter på dunkla former av motstånd för att till slut fullständigt tappa koncepten och snöa in en personlig tolkning av vad en illiterat galning skriver om en stackars utstött vaktmästare.

Måns Svensson
2017-01-27, 07:28:52
Här finns det mycket att glädjas åt. En sak är hur vi hela tiden tycks komma allt längre ifrån den ursprungliga frågan, nämligen hur försöksverksamheten i OÄ- undervisning egentligen gick till, bara för att hamna i ännu mer invecklade och oklara resonemang som gör helheten allt obegripligare ju längre vi håller på. En annan är att det mot slutet blir troligt att den som berättar alltihop hela tiden har suttit i en silltunna och skrivit.

Administrator: Anders Bylund