Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Utan byxor i arktis

Statistics


Blue = Andreas Lind
Green = Anders Bylund
Red = Andreas Nyström

   Utan större besvär fick polarresare Gjornert , byxbeklädd blott baktill, utresetillstånd och tre ystra forskarassistenter: den lätt vindögde Degerloft, gamle sjöbjörnen Sverker och ensamseglaren Lapplands-Harri. De fyra hade upptäckt de fröjder en expedition till vilket utomskandinaviskt land som helst, förutom slamhögen Danmark och Italiens gudsförgätna Vatikanstat, kunde locka fram. Tillsammans hade de en intelligenskvot överstigande kungens skostorlek, men som kompensation hade de ett skallmått likt fyra små engelska tum. Utan en tillstymmelse till ånger hade de accepterat femton miljoner aktier i bolaget Sverkers gammelfarbror Mengele och söner AB, vars renommé inom området släktförbrukning voro obefläckat om inte två homozygota tvillingpar rakt av vägrat dela gener.

Med
vetskap om ovanstående förhållanden var det inte konstigt att Gjornerts förmyndare packade såväl tandborste som extra stort paket vetekli samt polyestertråd för eventuella nödfall. Tillsammans var de nu redo att ta för sig av vad polarvidderna har att erbjuda i mån av tid före den emotsedda kräftskivan hos Överstekarsk Petter von Steksparv.

Polarfararnas båt
låg nu vakuumförpackad och grann utanför Tromsö. Ombord spatserade en skock salongsberusade trutmåsar och ställde upp på 400 varianter av spontan gatuteater.
-"Givakt!" tutade
stortruten Ture. "Ingen öppnar krävan förrän dagens revelj ljudit!" fortsatte han. Ture tittade vädjande mot horisonten, utan hopp om gastronomisk startsignal i form av arla silvertrumpeters rena sång. Han hade hoppat av kastratsångarutbildningen precis i tid; en snedtänd trutmåsklubbare med dreadlocks, gällivarehäng, fem dagars skäggstubb och vansinnigt humör hade måttat ett vedergällningsslag mot självaste körledaren, vilket hade en viss inverkan på dagens taktfasthet: Ture hade alltsedan incidenten undvikit sextondelsnoter, men lyckades ändå dölja det fakutm - förlåt mig, faktum - att hans kronjuveler fortfarande satt där de en gång besjungits av tre keruber från Molkom. Icke desto mindre var Ture hungrig och väntade därför otåligt på fiskbilen och dess muntra lovsång.

Gjornert och
hans något otåliga besättning satt och virkade i skuffen på Mitsubishin som var på väg mot Tromsö hamn. Plötsligt imploderar Lapplands-Harri ibland; därför var de övriga på helspänn när lufttrycket utjämnades och bagageluckan öppnades pysande. De upptäckte plötsligt att något var på väg rakt mot kupén i hisnande fart. Lapplands-Harri imploderade, sjöbjörnen Sverker tog förgäves tag i Degerloft, och sedan kastades de motvilligt mot A-stolparnas kompromisslösa bröder B-stolparna. Det var ingen vacker syn som mötte de få ögon som såg bedrövelsen och bland spillrorna vacklade en enda polarfarare omkring - Gjornert, nu med gällivarehäng av yppersta värlsdklass, såg förvirrat på medan en lätt berusad falukorvsstoppare tog ton. Gjornert var omtöcknad men ändå orakad. Lymfvätska, köttslamsor och skelettflisor låg i en kalejdoskopartad röra i bakluckan på Mitsubishin. Gjornert höll för öronen och sparkade bilen i frustration över den fula repan kollisionen åstadkommit, varpå han genast stövlade över till andra sidan och vräkte i sig falukorven som Lapplands-Harris svärmor packat. Mitsubishin rullade inte mer. Och trutkören stod förstummad och såg på när Gjornert med sorg i hjärtat gav bilen sjömansbegravning. Hans döda besättning hördes nynna på bruten Nynorsk medan bilen sakta sjönk. Deras proviant flöt som väntat inte alls.
-"Polarviddernas mysterier
ter sig allt avlägsnare och blekare," diktade Gjornert. "Endast den ihärdige når sina mål," bestämde sig Gjornert och tog ett resolut kliv norrut.

Bakom
de flesta stora upptäckter står ett par gamla gubbar och kisar i flanellpyjamas och morgonfrilla. Det har nog sällan varit så evinnerligt motigt att ersätta gubbarna med minnet av ett stop pressad odört som denna dag. Gjornert satt med uttänjda ledband i fickan - sista minnet av hans besättning och deras specialtränade fallskärmsledarhund Bjarne - och bestämde sig för att genomföra expeditionen med eller utan byxor och besättning. Han drog upp långkalsongerna till armhålorna, drog sig hårt i bockskägget och drog iväg mot Svalbard.

Vid nordpolens
polära motsats, Antarktis, var det minst lika livat: Gjornerts akademiska nemesis, Bödvarson, den lille spjuvern, hade just satt en genmodifierad potatisplanta åt sidan och vänt sin uppmärksamhet ut och in som svar på den plötsliga nervositet som översköljde hans sex vassaste sinnen - kanske var han bara en chimär i någon annans berättelse? Blotta tanken på en narrativ detaljanalys av veckans slutsatser fick Bödvarson att svettas ymnigt och joddla en sydgermansk sonett. Han mindes plötsligt hur han som liten krypt ner i ett vårstädat rävgryt och virkat sig ett par byxor utav hampgarn och en tyrolerhatt av amerikanskt snitt. Utan dessa attiraljer vore han närmast naken.

Samtidigt längre norrut
lämnar en sydgeorgisk sälklubbare baslägret, utrustad med en tempusändrare, en invandamönsterbrytare samt åttio kilo härdad kreativitet. Med något sviktande omdöme och oanade mängder renodlad bestämdhet rör sig sälklubbaren mellan tempusformerna likt en teflonsmord Läderlappen; utan större krav på konsekvens löper han från imperfekt till futurum och kommer att ha kunnat inbegripa alla grammatiska former, böjningar samt böjelser inom sitt modus innan berättelsen slutar. Lyckligt ovetande om allt det ovanstående marscherade Gjornert taktfast i andante mot nordligare nejder, fast utan vare sig ispik, kompassriktning, Trangiakök, Lovikavantar, drulleförsäkring, eller Göran Kropps karta. I likhet med sagde äventyrare hade Gjornert dock en gås oplockad med en viss herr Bödvarson, som innan han avlade polarforskarexamen brukade reta upp Gjornerts dåvarande besättning genom att hojta olämpligheter på portugisiska. Föga anade Gjornert att de tu hade så mycket att se fram emot eftermiddagen, och tillika så mycket att prata om. Efter väderleksrapporten för Svalbard med omnejd trampade Gjornert resolut ned en fjällämmel bara som uppvärmning, sedan gjorde han entré i den märkligaste polarfararutstyrsel som någonsin skådats: två dialysapparater och en liter Falu rödfärg slängda över axeln i en treenighet, träskor av frigolit och en hatt med holografiska rastaflätor i nyklassisk barockstil.

Bödvarson, på sin
breda halländska, väste vilt vid väderkvarnen något om att hans ena sockiplast smält i solen. Han hade nått en punkt i sin karriär där han kände ett sug efter publicitet likt suget bakom ögat han ofta komprimerade vid behov. Det var inte så mycket hans psykosomatiska bronkit som gjorde ont; det var känslan av den decimerade tolvfingertarmen som störde mest - vid tre års ålder hade Bödvarson ramlat ner i köttkvarnen på Scan vid ett studiebesök, och korven smakade saltvatten i två veckor efter incidenten. Bödvardson tyckte inte att han skulle behöva uppsöka läkare för sådana småsaker, något han nu ångrade en smula eftersom hans underkläder inte räckte till hans spretiga höftkulor då kolostomipåsen tog all plats.
Utan
titanskruvar i pelvis vore sittande obekvämt, men turligt nog finns det kromade pallar i ergonomisk plastimitation att placera skinkhalvorna på. Något kallt och skummande placerades framför Bödvarson och hans variga nävar, vilka varsamt slöts kring ett spenvarmt vaktelägg utan gula samt fyra ovanligt stora och anmärkningsvärt symmetriska njurstenar i okryddad brunsås.
Bödvarson var inte
helt tillfreds med såsens konsistens, men åt ändå. Snart blev han dåsig och däst, varför han somnade med benen i högläge. Det skulle han inte gjort. Med smärtor i ryggslutet och rosiga kinder slutade han sitt ämbete vid Kungliga Sjöfartsinspektionsverket mot sin mors uttryckliga vilja.

Nu kvarstod Gjornert
ej längre vid platsen vi senast besjöng vederbörande. Istället pulsade han raskt över Spetsbergen med en irriterande eurodiscolåt i sin walkman. Han anade inte vad som väntade bortom Kvitøya: den upprörda Bödvarson, som ordnat helikoptertransport från Lofoten och hyrt en sydgeorgisk sälklubbare som tolk samt en sherpa från Tibet. Ovetandes närmade sig ytterligare en part till konflikten: NATO, i form av en stationerad kanadensisk hockeymålvakt/Elvisimitatör på sju-månaders uppdrag.
Gjornert
kände instinktivt hur en enorm sammandrabbning närmade sig. Med skenande puls och svettiga fötter besteg han nervöst närmaste observationsplats för lunnefåglar, men fick inte med sig sina polaroidglasögon. Följaktligen bländades han genast av Bödvarsons ståltermos, som med illvilja vinklats in mellan två fågelbon. Nu hände det som inte alls fick hända: Gjornert började uppgivet längta hem till Valdemarsvik, och vände resolut på klacken för att förpassa sig dit. Nordpolen blev aldrig mer föremål för den mannens resor.

Efter
Gjornerts plötsliga sorti uppstod ett narrativt stillestånd mellan de olika händelsetrådarna. Författarna svävade i ovisshet och petade endast då och då in ett nytt inlägg i hopp om att återuppliva åtminstone en av sina gamla idéer. De misslyckades gång på gång utan att komma någon vart, och så till sist utbrast den av dem som inte längre kunde tygla sig såsom så här: Få slut på eländet innan Hemulen eller möjligen hans kusin Kjell tar sig in i självaste skrivarstugan för att skriva julrim i haikuformat och publicera eländet på Internet.

En jul-haiku:


Nogsamt senapssmord
dallrar
stackars Tomtefar.
Skjuts!
Skjuts! Skjuts iväg!   

  

Diskutera
Utan byxor i arktis

Andreas Lind
2004-08-11, 06:12:36
Spooky! Jag skrev "sherpa" innan jag ändrade mig och skrev "tolk". Döm om min förvåning när jag "fick med" både och! GMTIPG, eller hur var det nu igen?

Andreas Nyström
2004-08-11, 00:59:57
Min tolkning är att han, då han siktas vid några väderkvarnar tidigare i berättelsen, nått Holland på sin resa norrut. Den sista etappen Holland-Lofoten ter sig då inte riktigt lika stor.

Anders Bylund
2004-08-10, 15:46:46
Nej, bara att han åkte helikopter darifran till Svalbard. Mina kallor har begransad tillgang till reseinformation idag.

Administrator: Anders Bylund