Statistics

   När och hur det kom sig att jag sålde båten till Archibald Lindquist kan jag inte i gott samvete erinra mig. Men hur skulle väl jag ha kunnat förutspå hur ohemult denne skulle utnyttja denna farkost, eller hur fruktansvärt dåligt allt skulle  gå för alla inblandade? Det kunde jag ju inte, men ändå kan jag inte låta bli att fnittra lite när jag tänker på hur det hela utvecklade sig, för Archibald är ju helt oöverträffad när det  gäller sjövett, navigation och festlighet, lite som Pinkie Punk om ni minns ert 20-tal rätt, eller som Kapten Haddock med en låda norskt fuskknark innanför västen. Om ni fattar liknelsen. Med den sinnesbilden på hjärnan torde ni enkelt kunna tillgodogöra er den tankelek som detta gamla vrak inspirerade. Platsen var en stillsam lagun, eller kanske en strandpromenad med inslag av diverse olika arter av badgäster. Där, på vänstra strandkanten, stod Archibald med en hemmagjord megafon, en Grännagjord polkagris, samt en helt hennasmord damsell vid sin sida. När han såg mig anlända vinkade han glatt och skrek i motvind, så  där avskalat och stilrent som bara en riktig kapten kan göra om han tappat all självrespekt. Det visade sig dock, föga förvånande för den allra minst engagerade liksom för den som nu generat sig framför hela den mängd människor som mottager denna charmiga monolog, att just självrespekten hos just den där sjöbusen var hög och denna paradox kan antas ligga till grund för många av de  svulstiga anekdoter som sedermera spreds runt Archibald Lindquists generöst tilltagna krets av vänner och ovänner. Inga är dock värda upprepning. Döm själva:
När Lindquist öppnade ett kravbrev från en skruvfabrik skar han sig på kuvertet. Då stämde han skruvmakaren, postverket, brevbäraren samt den som hade skrivit kravbrevet och den som öppnat det, vilket var Archibald själv. Det resulterande dilemmat avfärdade han med en överklagan till häradsrätten vilken dömde i hans favör när  han kunde åberopa att ingen jävel såg honom som fullt tillräknelig eller i allmänhetens tjänst, och därvid blev det dags för valturné för att tillskansa sig makt nog att köpa en större lyxjakt. Kanske hade det kunnat sluta här, och det gjorde det.