Påvar vi förföljt Statistics
Blue = Anders Bylund
Green = Måns Svensson
Red = Mårten Lind
När Volvo XII drevs från Rom låg vi i försåt vid Tiberns norra strand, med höjda pili och sänkta flageller. När gryningen kom hade vi infekterat honom ordentligt!
Bratislurv av Brattfors vågade sig sällan utanför Brattfors. Han brukade besöka Cafe Catastrophe, och där satt jag på lur en tvålfager askonsdag med en tjockoljedoppad tegelsten i kavajfickan och lösmustaschen på läppen. Fem minuter senare låg Bratislurv på ett bord och spelade banjo. Man hade sett det förut, och ägnade honom ingen åtanke. Men tegelstenen på läppen kunde lätt uppfattas som avvikande från det han gängse tog sig för. Påve var han ju på folkets nåder. Kräklan var en ynnest beviljad av en slump.
Påve Dubbelfarfar Mickelsmäss var från sina sinnen när min trogna medicinboll svepte in i hans privata gym. Det var redan försent att komma med bortförklaringar. Bollen innehöll en spionkamera av sällan skådat slag. Inom tre minuter hade allt dokumenterats. Ännu en svettig Dubbelfarfar dokumenterad!
Om Sten Hassan III kan man säga att han sjöng sämre än än han försvarade sig. Detta tog plats vid Melodifestivalens finalscen, 1972. Pierre Larsson, som var på plats i samma final med blivande svensktopplågan "När töserna svettas," inväntade Sten Hassans stora ögonblick med argan list i sinnet. Alldeles lagom till tonartshöjningen i Hassans sista refräng så lossade Pierre en hink uppblött tallbark från taket genom att dra i en spak bakom kulisserna. Hinken dunsade till market strax bakom Hassan, som svängde runt, tappade takten och missade tonartshöjningen. "Pinsamt för alla parter" kungjorde programledare Spövert Gideon, men deklarerade ändå Sten Hassan som vinnare. Att han därefter blev förföljd, bland annat för att ha kringgått grundreglerna. uppskattades varmt.
Benedictus CLXXVIII är okänd för de flesta, även hans största beundrare. Han går oftare under viadukter än han kryper genom betongrör, men oavsett vilket är jag i buskarna bakom. Insmord i grönt fett och med påvehåven i högsta hugg avancerar jag hemligt tills en knastertorr pinne knäcks under min vänstra ljumske. Med ett vilddjurs alla instinkter tar Benedictus till harvärjan mot min knivskarpa rävsabel och försvinner som ett skrämt djur i fjärran. Pikant!
Påverullan säger inte mycket om Johannes Larsson. Anledningen är att han aldrig varit påve. Det har däremot påve L'ramel Ungudungu, bättre känd som L´ramel Ungudungu med Säckvävsfabriken från Curacao och Drummeldimp. Han fick aldrig äta sukiyaki, för det fanns på den tiden bara struvor och grynkorv så långt ögat kunde se. Däremot avnjöt han ganska ofta fikon och andra frukter. Brinnande päron bars in i långa rader, och i ett ögonblick av rent genialisk ironi så kastade den gode Ungudungu sin egen under många andra! Det var min signal; smidigt gled jag fram till påvens faktiskt helt orimilgt överdimensionerade lilla golfbil, hakade fast min mycket rimilgare karbinhake i kofångaren och sprang sedan spänstigt över till högen med glaskross och grus, vari ärkeprästens smådryga leende strax skulle gnuggas runt, tänkte jag mig. Emellertid tillstötte nu komplikationer då jag trasslade in fötterna i karbinhakens rimilghetslösa sidenband, vilka oftast kom i vägen faktiskt. Jag fattar att det är tjusigt men mina sponsorer kunde ju ha valt något annat sätt att framhäva sina färger med. När golfbilen satte fart mot päronfaten så hade det verkligen varit läge att trassla loss sig, så det gjorde jag. Golfbilen skenade emellertid inte, som väntat, utan vek sig självmant åt samma håll som den kommit ifrån och exploderade i en ytterst liten men intensivt röd låda långt senare. Då var mitt jobb gjort förutan personlig vinning eller nöje. Jag har gett ut mig för att förfölja påvar och det kunde lika gärna kvitta om det faktiskt var påvar jag sedan i min tur förföljdes av. Alltså tog jag min guldklocka, drog den längs asfalten så glaset repades, och förföljde mig själv.
Paplislaus från Böhmen var den kortaste kardinalen i så måtto att han var det. Det gjorde ont i ögat att se honom sträcka sig. Ett feladresserat utlåtande från en halvstatlig myndighet med besvärande kopplingar till plåtslageribranschen och vitryska maffian visade sig slutligen vara det som fick honom att växa till sig, och sedan var det ingen hejd på karlns vertikala tillväxt. Orsakssammanhangen bakom denna händelseutveckling var glasklara och utomordentligt enkla att leda i vilkensom debatt på allmän plats. Dessutom kunde man få en sammanfattning med tillhörande pedagogiska marginalanteckningar utskriven på ett stycke pergament om man ville. Det ville inte jag, men lik förbannat anlände ett sådant redan nästa dag i brevlådan. Gramse hette labradoren som levererade pergamentrullen till min enkla boning och Winchester heter det gevär han sedan rånade mig med. Pergamentrullen lämnade intet tolkningsrum: det var helt enkelt dags att sätta på en kaffetår. Fikabrödet var gammalt.
Johannes Petri XI var oftast klädd i trons pansare. Han höll rättfärdighetens svärd i krampaktigt grepp mellan tummen och pekfingret och dumhetens lans i likadan fattning i vänsternäven. Varthän han än gick så rasslade hans heliga handgranater där de hängde runt midjan i ett snöre fäst i sprinten. Sålunda rustad sprang han ner i en källare och levde där sällare, fastän hans gamla ångmaskin rostat söder och dessutom luktade unket. Metatabletter fanns dock säckvis och upphällda glas vin stod i långa rader. Oblater till dippning fanns dock inte, men tiden glömde man lätt där i ångan från alla närmast groteskt komplicerade maskiner. En fin plats.
Där var gamle Johannes enkelt uttryckt som en medelstor havsfisk i en mindre välskött Koi-damm med nattlig tjälfrost på G. Med svajiig spänst hade han fordom plägat sträcka ut i motljus och profil framför varje kamera, men nu utgjorde han en sorglig anblick; krum och hålögd med avslagen påskmust i ett höganäskrus som han envisades med att knyta runt halsen, helst i en svångrem. "Kalla den Änglamarken eller Himlajorden om det passar!" skrålade han mustbestyrkt. Då tacklades han till marken av en helt osannolik kastvind. Varför förfölja en sådan?
|
|
|