Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Landsarkivens inspektioner av lokala arkiv: en översikt.

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Måns Svensson

   Med anledning av den brist på ordning som sedan decennier råder i många statliga arkiv, har Landsarkiven genomfört en inspektion av samtliga. Följande rapport avser att översiktligt redogöra för inspektionens resultat. En sammanfattande lista på åtgärdsförslag återfinns i bilaga 1, och en första version av de nya rekommendationerna föreligger i utkastform i den remiss som inom tre till åtta veckor kommer att cirkulera mellan berörda instanser. Det bör betonas att inspektionens slutsatser ingalunda är att betrakta som heltäckande och därför kommer en likadan inspektion utföras nästa
månad och därefter även
de påföljande fem månaderna. God ordning och fungerande kartotek har varit inspektionens rättesnören; förhoppningsvis kommer dessa honnörsord framgent även gälla inspekterade arkiv.
I det följande kommer ett antal
av dessa samt deras skick att beskrivas. De problem som inspektionen stött på i form av rent fysiskt motstånd från arkivarier, bokhållare och indentender har lagförts och den rättsliga processen befinner sig i sitt slutskede. Utan att föregripa respektive tingsrätters domslut, så är stupstock och galgbacke inte irrelevanta att återinföra när uraktlåtenhet i stil med det härvidlag noterat uppvisas för tjänsteutövande kontrollanter.
Nedanstående rapport följer grovt följande upplägg:
en kortfattad översikt av arkivet i fråga, en genomgång av brister och slutligen åtgärdsförslag.
1. Arkivet i Tanumshede ligger inhyst i
Tanumskolans källare i det där befintliga skyddsrummet. Dörren är förseglad och ingen skylt finns, dock en tejpremsa märkt "Städ". Om man övertalar vaktmästaren att öppna, vilket kräver kofot såväl som tålamod, kommer man in i ett fullständigt kolmörkt rum utan belysning. Om dylik appliceras noterar man att utrymmet är tomt sånär som på en arkivarie vid namn Ottosson, vars mumifierade kropp sitter i ett uppbrutet arkivskåp med en brevkniv genom bröstet. Vad arkivet beträffar är det under utredning. Exakt vad det en gång har innehållit är oklart. Vissa uppgifter gör gällande att det alltid varit tomt, men vissa tecken tyder på att det kan ha varit tomt ännu längre än så - i så måtto att det redan före flytten till skolans skyddsrum inte innehöll något. Vad Ottossons arbete egentligen har bestått av är alltså oklart. Inspektionen bedömde arkivet som lågprioriterat och avvaktar polisutredningen. Om arkivet däremot hade varit mer tillgängligt för allmänheten, skulle en digitalisering vara prioriterad.

2. Arkivet
i Mörbylånga flyttades förra hösten till dogepalatset medan lokalerna renoverades, men är nu återställt. Personalen verkar vara glad över att vara tillbaka och stämningen präglas av framtidstro och tillförsikt. Den som besöker arkivet får en kopp kaffe och en sockerkringla. Arkivet omfattar tre hyllor bakom fikabordet. Hylla ett innehåller en i stort sett komplett samling årgångar av Kalle Ankas Pocket. Hylla två innehåller en något mindre komplett samling årgångar av Kalle Ankas Pocket (här saknas t.ex. alla nummer mellan 91 och 97) medan den tredje hyllan endast innehåller en pärm med uppgifter om arkivets innehåll. Samlingen har donerats av Sten Jönsson, som nu låg under fikabordet med de pocketar som saknades, uppenbarligen med en tårtspade som ett slags vapen genom bröstkorgen. Kartoteket är en smula oöverskådligt. Digitalisering bör prioriteras.

3. Arkivet i
Krokom inryms i det enda kvarvarande tältet från scoutföreningens jamboree sistlidna skottår. Det omfattar sextiotre kistor med fuktskadade pappersmappar, arton jutesäckar i en pöl lervatten, samt tre kollegieblock. Samlingen förvaltas och förmultnas av den lokala hembygdsföreningen. När inspektionen försökte få reda på syftet med arkivet, hänvisade hembygdsföreningens talesperson till "tystnadsplikt" och tillade dessutom att det inte var lämpligt att uttala sig om det"innan förutsägelserna slagit in". Det är oklart på gränsen till kryptiskt vad detta innebär. Det är tveksamt om statliga medel bör fortsätta att inflyta till denna verksamhet. Om innehållet däremot skulle digitaliseras skulle åtminstone tillgängligheten öka. Den döde scouten i tältmynningen är i själva verket en skyltdocka, förhoppningsvis, men bör ändå avlägsnas..

4.
Lindenbergerska Biblioteket testamenterades till Statens Hyvelprovningar  1949, och har sedan dess skikt för skikt skalats ner till den enda sida av en enda bok som nu återstår. Denna sida bör digitaliseras snarast. Förstehyvlare Stureman hittades död 1952.

5. Gamla
Skomakeriarkivet omfattar 17304 pärmar med räkenskaper, protokoll och utgångna reverser i en kvarstående jordkällare vid ruinerna efter Nya Skomakeriarkivet, som brann ner år 1971. Handlingarna är ordnade efter Ringvalls system (1980) och i oförvitligt skick. Enligt det ursprungliga förordnandet skulle arkivet förvarats efter slarviga rutiner av suspekta småbrottslingar. Någon personal har inte kunnat uppspåras, men något putar under mattan. Är det en bomb bör den avlägsnas. En Atari 520st bör införskaffas komplett med några 9"-disketter för att digitaliseringen av arkivet ska få styrfart. Den suspekta bomben luktar dessutom död och kan därför ytterligare tänkas påskynda nåt.

6. Gruvtolvans
samling av kassettband (inspelningar från radiosändningar av mjukporr) förvaras i ett träsk norr om Karesuando. Kassetterna har under lång tid endast varit inspelade på en sida, men på nittiotalet grävdes de upp för att även b-sidan skulle komma till användning. De var då, enligt anteckningar funna i bakfickan på en väckelseprost som kroppsvisiterats i ett annat sammanhang, "som i nyskick frånsett att jord, markvatten och tidens tand gör det svårt att spela dem i den bandare som jag provat i alla fall". Prosten förnekade att några kassettband bortförts i samband med uppgrävandet, men detta är fortsatt oklart  och dessutom högst tveksamt mot bakgrund av diskrepansen mellan den ursprungliga förteckningen och de som vid tidpunkten för inspektionens besök återfanns. 260 kassettband listades således 1993, mot 47 vid ifrågavarande kontroll. Detta kan till viss del förklaras med förekomsten av olika arter av gnagare i träskmiljö, såsom den kassettbandsätande variant av näbbmus som enligt andra anteckningar, funna i en komod på en mindre holme i Ångermanälven, hade sin huvudsakliga vistelseort just i detta träsk. Även prosten ansåg att det nog var gnagare eller något annat djur och rakt inte hans egen insats som förklarade bortfallet. Inspektionen rekommenderar omedelbar digitalisering av de kvarvarande kassetterna samt en grundlig undersökning av närområdet. Området bör stängslas in och den försvunne arkivarien bör lokaliseras. Enligt väckelseprosten skall ett flertal individer iakttagits i och omkring träsket, släpandes en stor svart tramporgel. Arkivarien kan ha varit en av dem, eller möjligen legat inne i orgeln. Spår av en stor eld i området, centrerad i närheten av den plats där många av de saknade kassettbanden skall ha grävts ner, har undersökts noggrant men inte givit mera vid handen än några tangenter och några förbrända benpipor.

7. Lilla förrådet
är beteckningen på det skjul som innehåller lite trädgårdsredskap och ligger bakom skogsdungen på vänster hand, strax innan ett industriområde norr om Flen. Varför inspektionen åkte dit är ett dimhöljt mysterium.
 

8. De omfattande samlingarna från Nordsvenska Apelsinodlarförbundet
innehåller såväl fjällbjörk som vårtbjörk, men överraskande få fynd av andra växter. Strängt taget finns det inte ett enda tecken på att de andra växterna i världen överhuvudtaget beaktats av företrädarna för förbundet. Man har i sitt långa och noggranna fältinventeringsregister uppenbarligen nöjt sig med att notera dessa två arter, tvåhundrasexton respektive femtonhundraelva gångar vardera. Detta material förtjänar knappast ett självständigt arkiv med särskild budget ur den gemensamma tilldelningen för Kultur Västernorrland och Sveg, utan bör överföras på den kommunala biblioteksbudgeten, om kommunen finner det ligga inom uppsatta ramar. Björkfynden har märkligt nog kallats "av yttersta sensationsvärde" och "för klent tilltagna", beroende på ett antagligen medvetet försök att säkra fortsatta anslag utan täckning. Tidigare anslag har egentligen inte resulterat i någonting, om man undantar det oavslutade växthuset bakom förbundslokalen och det försök till något slags underjordiskt pentry under golvtiljorna i entrén. Inspektionen ser också allvarligt på att ingen anställd faktiskt verkar förstå vikten av skyndsam digitalisering av björksamlingarna, samt att intagande av rusdrycker uppenbarligen varit någon sorts tabu. Arkivarieliket i pentryt bör snarast stoppas upp, androm till varnagel. 

9. Frimärks- och linoleumsamlingarna från
diverse småländska bruksorter, som tidigare varit halländska, har efter skiftande öden åter blivit småländska. Det anmärkningsvärda i detta har inte undgått de lokala myndigheterna och en långdragen debatt har förts om gränsdragning mellan Gnosjö och Laholm, vilket inte på något vis underlättat inspektionens arbete. Till en början gömdes arkivet i en lastbil och fraktades över till Öland, uppenbarligen i ett försök att stanna kvar i östra Sverige. Sedan gömdes det i en fiskebåt som uppehöll sig på Glömminge Strandbad, men glömdes kvar med dumpat smuggelgods och försvann sedan till havs när strömmen tog det. Det flöt iland på Ösel åtta veckor senare och  kom där att utgöra grundstommen för det officiella klagomål som därvarande strandskyddsmyndigheter i skarpa ordalag formulerade. Inspektionen kunde därför lokalisera arkivets beståndsdelar, ehuru dessa var fulla av sand och tång och till oigenkännelighet fuktskadade. En omedelbar digitalisering vidtogs, varefter arkivet åter slängdes i en ny båt som även den satte av mot Glömminge Strandbad, förliste och fick lasten utspridd i vattnet. Arkivets floppydisketter och hålkort har tills vidare  låtits förbli på den plats där digitaliseringen skedde (ett mindre internetcafé i närheten av stranden där arkivet upphittades). Ägaren till cafeet har nyligen hittats mördad och därför råder  begränsad framkomlighet för personbilar runt arkivet.  Gäster ombedes medtaga CD-skivor och digitalisera allt de ser, även sitt eget besök. Därefter blogga.

10. Kosmologiska arkivet i
Dals-Långed har under en längre tid dragits med en negativ opinion, vikande besökarantal och kollektioner vars vård eftersatts. En till detta bidragande faktor är att dess arkivarier, en efter en, försvunnit under mystiska omständigheter. Vaga vittnesmål talar om "en stråle av vitt ljus från natthimlen""varelserna, varelserna" och "försäkringsbedrägeri". Själva arkivet är odigitaliserat, vilket inspektionen verkligen vill inskärpa är olämpligt med tanke på pappersmediets efemära natur. Stora delar av materialet utgörs dessutom av anteckningar med pinne i sand, vilken i sin tur förvaras på det oskyddade taket, eller nergrävt i den trädgård som omger arkivbyggnaden, utan omslutande påse eller någon som helst anvisning om var.  Att akademiskt ta till sig materialet har, trots vissa påståenden om motsatsen, aldrig varit görligt. Det finns inte ens några tecken på att det faktiskt existerar något material, och ännu mindre att det skulle ha med "kosmologi" att  göra; i det slitna kollegieblock som inspektionen efter mycket letande fann bakom kylskåpet i "fikarummet" stod att läsa en kort förteckning över innehållet i en spårlöst försvunnen samling pärmar, vilka sålunda beskrivs enligt följande:
A: Matsedlar.
Glöm inte sviskonen, Kenneth! (Inspektionens kommentar: ingen anställd arkivarie har hetat Kenneth och det är överhuvudtaget oklart varför denna uppmaning inflikats i en innehållsförteckning)
B:
Personalmötesprotokoll. (IK: Endast en arkivarie åt gången  har varit anställd och vad dessa  möten haft för funktion och innehåll  är höljt i dunkel)
C: Observatoriet.
Diarie över utförda observationer samt scheman för sol- och månförmörkelser, samt ANKOMSTER. (IK: Det finns inget observatorie vid museet. Vilket observatorie som avses kan inte avgöras.)
D: Kopplingschema
för el. (IK: Stämmer troligen och verkar fackmannamässigt utfört.)
E: Kvitton.

D: Kopplingschema för el. (IK:
Ingen förstår varför denna pärm tycks ha funnits i två upplagor, men möjligen har den ena varit samma som den pärm som  sakna under F)
G:
Brev från allmänheten 1962-1981 med tillhörande åsiktsregistrering och adressregister. (IK: Detta ligger definitivt utanför det förordnande som reglerar statliga arkivs skyldigheter gentemot uppdragsgivaren. Det är dock ett lovvärt initiativ med goda förutsättningar att vinna efterföljd inom statlig verksamhet i stort. )
H: Fakturor och kravbrev
. ALLA FAKTUROR HÄR! BETALA INGENTING! (IK: Uppmaningen förefaller ha åtlytts.)
I: Presentpapper
 (överblivet - häfta in mer allteftersom)
J: Tabeller över
relationen mellan biljettpris och besöksantal. (IK: Det verkar som man höjt priset ju färre besökare man fått)
K: Bokslut.
(IK: Ingen information om detta återfinns men med tanke på den mängd klagomål beträffande frånvaron av räkenskaper som omger hela denna organisation skulle det överraska om bokslut här tolkats som en sammanställning av ett verksamhetsårs ekonomiska historia snarare än som ett slut på böcker.)
L: Dikter. (IK: Avser troligen
den bilaga som av allt att döma aldrig skulle ha skickats, men som åtminstone i vissa fall lär ha sänts ut, att döma av epostkorrespondens och tjuvöppnade brev på stadens postkontor. Det är troligen dessa dikter som omnämns och som kanske också funnits samlade)

Inspektionen
vill med kraft framhålla att det inte duger att ha innehållsförteckningen i ett bortglömt kollegieblock. Omedelbar digitalisering är ett måste.


11. Stencilarkivet i Hälleforsnäs är
inhyst i den gamla betongbunkern sydväst om bruksområdet och omfattar tjugofem plåtskåp med tillhörande hyllor. Stenciler som inte fått plats i skåpen återfinns staplade längs väggarna i en minutiös ordning som verkligen möjliggör för arkivbesökaren att snabbt och lätt bilda sig en uppfattning om var de olika stencilerna finns. Även stencilerna inuti skåpen hålls i utomordentlig ordning, liksom kartoteket. Luftkonditioneringen är rena skämtet. De gamla ryamattorna är täckta med ett mögellager och är dessutom inte märkta med Landsarkivens emblem, varför inspektionen måste utdela en reprimand och konfiskera dem. 


12. Ballongmuseet
i Ransäter har de senaste decennierna konsekvent arbetat för att samla alla ballonger. Man har lyckats i häpnadsväckande stor utsträckning. Från Munkfors kommun har man således plundrat alla närbutiker på kalasballonger och samlat upp allt som blivit över efter barnkalas och andra ballongkrävande sammankomster, medan man i Molkom har slutat saluföra ballonger och istället skickar dem direkt vidare till muséet. Faktum är att större delen av personalens tid upptas av kringresande i Klarälvsdalen på jakt efter mer material, medan ordnande av ballongsamlingarna på själva muséet tycks ha skjutits upp till en oviss framtid. Således står hundratals säckar, kartonger och släpkärror fullastade med ballonger, och rester av ballonger, överallt i den helt omöblerade och ouppvärmda industrilokal som museet förfogar över. Intendenten har fullt sjå med  att finna plats för alla inkommande ekipage som tre gånger om dagen dumpar nya säckar, lådor och stora osorterade högar av stulna, skänkta eller på oklara vis förvärvade ballonger. Det är inte ett i alla avseenden användarvänligt arkiv. Beteckningen "arkiv" kan till och med vara olaglig i sammanhanget; det är inte för inte som Karlstad Tingsrätt i dagarna utreder vad åklagarsidan betecknar som ett fall av falsk verksamhetsdeklaration. Inspektionen avvaktar vidare utredning och rekommenderar under tiden arkivet att tills vidare vänta med digitalisering av ballongförrådet. Däremot bör den avlidne lokalkändisen Lars-Åke Halmqvist med det snaraste hedras  samt bortföras ur ballonglådan där han av okänd anledning ligger dräpt med arkivarielegitimationen i munnen. Förslagsvis bränns kvarlevorna under ordnade och livsmedelshygientekniskt korrekta former.

13. Obygdsmuséet
återfinns i ett timrat vindskydd nordnordväst om Vinga fyr i Styrsö socken och har åtskilliga gånger sjunkit till havets botten då flotten det står på består av timmerstockar slumpvist utslängda i vattnet. Själva samlingarna består huvudsakligen av kottar i skogen tre kilometer norr om Lycksele. Man har inte ens bemödat sig om att märka ut vilka kottar som tillhör museet utan har enbart satt en numera urblekt skylt på golvet i ett av de fallfärdiga skjul som kantar fyren. "I skogen finns många kottar.  " står det. Detta utgör den enda informationen till besökarna. Exakt vad anslagna medel har gått till är höljt i dunkel. Hur en digitalisering ska vara möjlig är nästan omöjligt att förstå. Dock saknas ändå arkivarien, så något är på tok. Ett rep bundet runt en kotte med en otäck löpsnara ritad på ett papper, tillsammans med några sentimentala avskedsord och resterna av ett ofullständigt kartotek vittnar om att något eventuellt inte har gått enligt protokollet, tydligen. 


14. Arkivet
för fullstämplade utlåningskort stängdes 1998 eftersom ledningens oförmåga att hantera digitaliseringen av samlingen till slut fick myndigheterna dra in anslaget. Arkivet överfördes till två kartonger under sängen hemma hos f.d. arkivarien, sedermera stinsen, Göte Hammock. Denne sålde  kartongerna till en flyttfirma och insåg först efter ett par år senare att bibliotekskorten följt med. Han kontaktade då flyttfirman och frågade om korten möjligen upptäckts och sparats, och var de i så fall fanns nu. Antagligen förväntade han sig inte mycket, men tydligen fick han något slags positivt besked; åtminstone att döma att döma av attesterad avdömning. Attans. Inspektionen rekommenderar inte att frågan utreds vidare, eftersom korten finns avskissade i ett kollegieblock som hittats ovanpå en byrå i ett hus någon helt annanstans helt utan samröre med vare sig biblioteksväsendet eller flyttfirman. Egentligen är det oklart om det som avbildats verkligen är rätt hög med kort; många utomstående bedömare har påpekat att de bilder som tycks ha nedskissats egentligen föreställer Ingemar Mundebo ur fjärde avsnittet av en dokumentär gällande påvehuset Borgia, i vilken den unge Ingemar skall ha varit statist i en scen. Kardinal Jefferson från Scunthorpe har bekräftat att teckningarna påminner om någon som  passerar förbi i bakgrunden bärandes några papayor, men han säger sig samtidigt ha varit full. Dock var just detta vad Mundebo hävdade att alla personer som sett honom under inspelningarna var; redlöst berusade. Från Folkpartiets håll har man gjort sitt yttersta för att måla Mundebos korta karriär vid filmen i ljusa färger. Det heter exempelvis i den korta text på partiets facebooksida som gick att läsa under en tredagarshelg brittsommaren 1979 (trots att internet låg nere stora delar av 1900-talet kunde Folkpartiets nätverkstekniker skryta med ett i sammanhanget närmast oproportionerligt god täckning med inte mindre än fyra av de mest lättsurfade partikanslierna i landet) : "Vår käre Ingemar har gjort braksuccé som papayabärande statist i storproduktion efter storproduktion. Han senaste, närmast triumfartade insats har nominerat honom till allt ifrån "Folkpartiets Guldmedalj för Förtjänstfullt Bärande av Frukt i  Film" till "Folkpartiets Stora Hedershatt 1977".   Ehuru Mundebo förvisso inte vann något av dessa pris, är vi dock stolta över att hans färdighet som frambärare av olika grönsaker och frukter, om än icke som partiets främste företrädare därför.  När Mundebo själv tillfrågas om saken medger vi att han får något mörkt i blicken och att han kanske inte alltid svarar hövligt, men det låter säkert värre än det hade gjort om han vetat om i hur hög aktning de som verkligen vann höll hans insats. Exempelvis har vinnaren av Hedershatten, Astor Norsk, i närmast översvallande ordalag skildrat Mundebos utförsgåvor i cineastiska strävanden. "Det är ren skandal att att inte ett särskilt nationellt stipendium har utfärdats och årligen tilldelats Mundebo. Han är och förblir vår tids motsvarighet till Botvid Holm, denne  smällfete och glosögde grobian till liberal fruktkånkare. Låt oss alla nu böja våra våra huvuden i skam över denna nesa och därefter i samfälld underdånighet lägga Ingemar i en för ändamålet särskild tillverkad och luftkonditionerad grav." Detta märkliga mordhot kom först, medger vi, att uppfattas just som ett sådant, om än konstigt och lite uddlöst. Vi hörde då av oss till Astor, som förklarade att mordhotet var skämtsamt menat och nervöst pladdrade om lustiga små missförstånd.  Det var det ingen som tog allvarligt  - han är en sådan skämtare, den gode Astor - men det fick tyvärr ett genomslag i den lokala pressen. Fascistiska Glömminge-Kuriren tog parti för Mundebo, vilket vi vill tillskriva det faktum att dess redaktör, Waldemar Q. Q. Lindström, länge närt obesvarade känslor för en frk Inga-Britt Mundebo, som råkade vara tremänning till Mundebo. I ett lika patetiskt som utsiktslöst försök att närma sig Inga-Britt skrev Lindström på ledarplats följande:

Alla som
tagit del av Astor Norsks vederstyggelse till
förtäckt angrepp på vår älskade skådespelarbegåvning
och Sverigevän
Ingemar Mundeo kan icke stillatigande låta saken bero. Glömminge-
Kuriren kräver
att saken utreds. 
Det har under
lång tid nu blivit
allt vanligare
att man från utländskt håll, inte
minst de så kallade negerstaterna, har
bedrivit baktaleri och smidit dolska ränker 
mot vårt lands konstnärliga och politiska
etablissemang. Det senaste, och kanske mest upprörande, är alltså Norsks befängda
utfall, vilket tjänar som ett slag i nyllet på
på allt vad vett är.

I en replik på Lindströms ledare
kunde vi från Folkpartiet inte undgå att ge honom allt bifall; Mundebo förtjänar givetvis inte angripas. Ändå blev han det."

Detta
uttalande kan tas som ett bevis på att motivation för att vidare utreda kollegieblocksskissens ursprung sannolikt endast kan uppvisas av  folk med grava sysselsättningsproblem. eller med ett sjukligt ointresse för punkter som meningsavslutare. Inspektionen har tills vidare lagt arkivet för fullstämplade lånekort åt sidan  i väntan på digitalisering av kollegieblocket. 


15. Folkets arkiv för
balsamerade socialdemokrater i Lesjöfors öppnade för sextonde gången i april innevarande år. De mest påtagliga förändringarna från förra gången muséet var öppet är installationen av ytterdörr och den mycket stora replikan av August Palm som placerats på parkeringsplatsen, pekandes med ett uppfordrande  finger rätt upp i den tilltänkte betraktarens lymfkörtel. Större delen av budgeten har spenderats på den sidenkostym statyn fullständigt felaktigt draperats med. Väder och vind har reducerat klädesplaggen till urlakade sladdriga trasor, vilket utgör en bedrövlig anblick som, tyvärr, rätt väl accentuerar arkivets i övrigt tämligen grundmurade status som "sämst i Nordvärmland, alla kategorier". Själva samlingarna bygger på frivilliga donationer från en viss Geronimo Nehrman, vars roll i museets tillblivelse väcker ett stort antal frågor, ingen av dem behaglig. Om någon efter att ha betraktat replikan skulle ha undvikit att ta ställning mot den bild av socialdemokratin som etablissemanget förmedlar, så kommer sannolikt redan foajén att få vederbörande att upprörd och med omedelbar verkan  storma hem för att författa såväl arga insändare som polisanmälningar. Där finns nämligen en stor  och vid första anblicken oförarglig samling fotografier från olika industrier och bruk i Bergslagen. Tittar man efter noga på bilderna noterar man förvisso med viss möda spår av något som ser ut som fotomontage. Det är dock bara toppen på isberget; tar man del av hela bildmaterialet blir det uppenbart att någon systematiskt har försökt manipulera samtliga. Exempelvis finns på de interiörbilder från olika pappersbruk i Lindesbergstrakten som är uppsatta strax till vänster om ingången inklistrade bilder på nazistiska koncentrationslägervakter utposterade vid pappersmaskinerna. Tendensen är lika tydlig i den serie bilder från masugnen vid Moviken i Hälsingland som kantar receptionsdisken. Dessa skildrar arbetarvardagen, men denna kan knappast någonsin ha inkluderat representanter ur Ku Klux Klan, särskilt inte sådana som eldar svenska flaggor på ett sådant provocerande sätt. Man frågar sig som kritisk betraktare varför någon har bemödat sig om detta tilltag och finner rimligtvis svaret vara ett oblygt men samtidigt helt misslyckat försök att dra socialismen i smutsen. Inspektionen rekommenderar att  manipulationerna digitaliseras och att arkivet bränns  till grunden. August Palm-replikan bör dock ges en mer passande utstyrsel och putsas upp en aning.

16. Brädspelsarkivet
i Nässjö har legat i magasin på bokhyllorna hemma hos 486 familjer spridda över fyra kommuner i norra Småland. Flertalet saknar vetskap om att deras brädspel ursprungligen lånats från arkivet eftersom detta skett flera decennier tillbaka, ofta av personer som sedan sålt dem vidare på loppmarknader eller låtit dem gå i arv. Följande exemplar har inte kunnat spåras:

Hallandsspelet (1911) bör ha omfattat fyrtio
frågekort av flervalskaraktär, varav 35 behandlar olika halländska socknar, fyra halländsk militärhistoria och ett Hallands floder. En spelplan av masurbjörk och med små ståltråg för korten ska också ha funnits i samma låda. Spelet skänktes av "Halmstads Napoleon", dvs. den pensionerade överfuriren Baltzar Ezekielsson, vid världskrigets slut som en"gåva till Sveriges ungdom". Det lånades sedermera av dåvarande arkivariens nevö, som skänkte spelet  till Folkets Hus i Huskvarna. Eventuellt fanns  där redan ett exemplar men, som antecknats  i en inventarielista från 1978, detta var"ofta använt som grytunderlägg i personalmatsalen."

Nya
Hallandsspelet (1932) ska ha skänkts till arkivet av Ezekielsson vid andra världskrigets slut. Enligt uppgift ska spelet vara identiskt med Hallandsspelet, med skillnaden att spelplanen är i tenn och kortet om floderna utökats med uppgifter om Ume älv. Den senaste noteringen om spelet uppger endast att det tagits med på en studieresa till Varberg som Brädspelsarkivets personal deltog i, där det skulle tjäna som "kvällsunderhållning". Spelet saknas därefter i de förteckningar som redogör för vad som togs med tillbaka från Varbergsvistelsen, om inte "diverse obestämbart tennmaterial. Serveringsbricka?" ska tolkas som resterna av spelplanen.

Sjöfartspelet (1939) har
i samlingarna funnits i åtminstone tjugotre exemplar, dock aldrig i ett enda komplett  och heller aldrig fler än ett samtidigt. Ett stort antal små båtar av plåt saknades i flera. Destinationskorten sorterades tydligen aldrig på begynnelsebokstav, åtminstone att döma av den irriterade lapp med uppmaning därom som återfinns i alla kända exemplar av spelet. Regelboken sågs senast 1971, men det är  vederlagt att den trycktes första gången 1969, som tidigare påståtts. 1970 är ett mer troligt datum. Hur spelet spelades 1939-1970 utan regler har utretts av Wohnzimmer-Schroeder (1980), som baserar sina slutsatser på två fotografier. Det första, från 1941,  föreställer tre män på en grovhuggen bräda över ett dike.  Brädan förefaller instabil och männen ser glada men lite besvärade ut. Ansträngt ler de mot fotografen och åtminstone en av dem håller, samtidigt som han kämpar med balansen, i en buske för att inte ramla av brädan. Själva diket förefaller nygrävt och i det närmaste snustorrt. Enligt Wohnzimmer-Schroeder  har diket grävts enkom för fotografiets skull för att illustrera hur frånvaron av regler får oss att trängas på osäkerhetens riskabla planka. Texten under fotografiet i det album bilden återfinns i, motsäger inte direkt påståendet men nog är det inte för mycket begärt att be Wohnzimmer-Schroeder att lägga fram tydliga belägg för att så drastiska slutsatser ska kunna dragas. Detta är ovetenskapligt. Det andra fotografiet föreställer en mås mot en jämngrå himmel. Tidpunkt och plats är inte angivet. Detta, menar Wohnzimmer-Schroeder, illustrerar tydligt hur spelandet utan regler försätter utövaren i ett tillstånd av verklighetsflykt. Inspektionen avstår från att värdera slutsatserna vetenskapligt. Däremot kan man konstatera att de tre frånvarande männen på det andra fotot nog befinner sig på marken. Hursomhelst, åtminstone sextion exemplar av Sjöfartspelet har sannolikt förkommit i den stora spelstöld som drabbade arkivet 1979. Minst fyra spel verkar ha sålts under sextiotalet då besparingskrav drabbade arkivet. Resterande tre  medtogs till spelkonventet i Herrljunga 1984, men har därefter inte återfunnits i hävderna.


Hävda och Hymla (1952) lanserades
först som ett familjespel, sedan som patience, och fanns därför i två olika versioner. Familjespelet kom i en stor låda av gedigen furu, vilken fortfarande finns
i arkivets lunchrum, numera dock innehållandes franska
baguetter. Av själva spelet återstår tydligen endast en spelbricka på vilket det tryckts något vasst föremål så att man fått öppningar lagom stora att placera mynt i. Syftet är oklart. Enligt Fagerhults spelregister  (1977) skall lådan innehålla en tredimensionell spelplan av papp, en"angivarvissla" och tre olika kortlekar med"skamkort", "belöningskort" och "lustkort", utan vidare specificering. Patiensversionen levererades i ett läderetui. Spelplanen var, som brukligt i patiens, frånvarande, men antalet kortlekar  kompenserade för detta i överkant, eftersom de var fler än brukligt. Båda dessa spel fanns fortfarande i behåll så sent som när muren föll; detta kan för övrigt tjäna som ett exempel på vilken nytta vi hade av den. Åtminstone familjeversionen kan därefter möjligen ha ingått i den så kallade"rationaliseringsåtgärd" som vidtogs inför murens återuppförande 1997, men dokumentationen är bristfällig. Inspektionen ställer sig tvivlande till att spelet skulle ha självantänt, vilket det påstås i tre av varandra oberoende protokoll som återfinns i pärmarna med dokument om saknade inventarier i arkivet. Vad som istället hänt är troligen att någon rökare, också det i strid med  gällande föreskrifter, huserat i arkivets lokaler. 

Alla gårdens djur (1961)
är en föregångare till Nya Bondespelet, men märkligt nog inte omnämnt i Fagerhults spelregister. Arkivet har aldrig ägt ett exemplar.


Torvspelet (1919) lanserades av Svenska Mosskulturföreningen
och tillverkades i ett enda exemplar. Detta var helt tillverkat av torkad vitmossetorv. Spelplanen, pjäserna och regelboken var omöjliga använda utomhus vid regnväder, vilket i någon mån motverkade spelets brukande vid Lantbruksutställningen samma år som det tillverkades. Följden blev att Mosskulturföreningen avyttrade spelet, varefter det under några år förmultnade i ett skjul i kanten föreningens favoritmosse och till slut upplöstes. Den mödosamma rekonstruktionen utfördes 1951-1953 av fyra elever ur Egnahemskolan i Jönköping. Resultatet förvärvades av skolan vid projektets slut, där det sedan malplacerades i spelasken för  utslitna eller inkompletta brädspel och glömdes bort. När asken öppnades vid julstädningen 1971 återfanns spelet, vilket skänktes till föreningens sekreterare, åtminstone formellt. Emellertid saknas ordförandens underskrift på det protokoll som upprättades, och att döma av registret är spelet fortfarande i föreningens ägo. Denna avvecklades som bekant redan på 30-talet, varför inspektionen föreslår en omedelbar översyn av föreningens efterlämnade effekter, var nu dessa kan tänkas befinna sig.

Stockholms Blodbad
(1960) delades av Historielärarnas Riksförbund i Västervik och brädspelsarkivet under åren 1971-1973. Enligt den ursprungliga överenskommelsen skulle HisRik förfoga över spelet tisdagar och fredagar, medan arkivet skulle ha det måndagar, udda veckor. Övriga dagar skulle finnas tillgängliga "för vetenskapen", vilket i praktiken innebar Gideon Wränge, vilken dessa år hyrde vad han kallade "ett annex till Kungliga Biblioteket". Detta var en sanning endast i Gideons idévärld. Han hade under en lång följd av år försökt placera en tältsäng inne på KB, eftersom han ansåg att endast han hade tillträde till lokalen, ja rent av att han var den ende värdig att vistas inom en radie  av femhundra meter från biblioteksbyggnaden. Att åtskilliga bostadshus låg i inom detta område ansåg han vara en "olägenhet" som det var eller mindre självklart att någon med "handlingskraft och sinne för sunt förnuft" skulle "åtgärda". Hursomhelst hade man efter visst förhandlande fått låna spelet även under storhelger (undantaget Mickelsmäss) till Västervik. Man påpekade också att Wränge varit senfärdig med återlämnandet av spelet och att det överhuvudtaget var märkligt att en ovidkommande privatperson fick tillgång till statliga museisamlingar på det här godtyckliga och lättvindiga viset. Denna kritik kunde utsträckas till att även gälla hela Brädspelsarkivet, eftersom samtliga föremål,som nämnts ovan,  var tillgängliga för vem som helst som bara råkade flanera förbi och sade sig vara vagt intresserad att låna något. Hursomhelst, Wränge argumenterade i  hätska ordalag för HisRik endast var ute efter att misskreditera hans låntagarvärdighet (en nog så lätt uppgift) och att endast han själv fortsättningsvis borde förfoga över samtliga muséets samlingar. Konflikten pågår ännu.

Hampaspelet
(1929) konstruerades av trapetskonstnären Efraim Edenmeier under första världskrigets slutskede, men trycktes inte förrän
ett drygt decennium senare. Det var då
inaktuellt, eftersom ursprungsversionen behandlade ett undantag i jordförvärvslagen som redan 1921 omvandlats till praxis och försatt spelets bärande tema i ett konceptuellt bakvatten. Följden härav blev att spelet sålde mycket dåligt och Edenmeier ådrog sig depression. Hans vändningar i trapetserna blev håglösa och glåmiga. En recensent skrev: "Den tidigare så muntert spänstige och virilt böjlige Edenmeier tycks som förbytt. Således synes det opassande att ge honom en så framträdande roll i en show med namnet "Edenmeier-afton å Stora Teatern"; det funnos rimligen bättre skickade att axla titelrollen. Jag kan icke på rak arm och stående fot, om ordvitsen kan sägas vara en sådan, erinra mig vem denne bättre skickade skulle vara, men någon med efternamnet Edenmeier som är åtminstone hyggligt agil vore en bra utgångspunkt. Kanske skulle också dekoren förtjäna att bytas; ingen är idag längre imponerad av flamländskt bric-a'-brac eller gamla jutesäckar och rostig plåt." Edenmeier tog recensionerna hårt. Han samlade ihop alla sina vänner (en mungo hade kunnat räkna dem) , höll ett eldigt och snyftigt brandtal och satte därefter eld på lagret av Hampaspel. Den kvällen mindes man länge efteråt, men konsekvensen blev att det blev närmast omöjligt att komma över ett exemplar av Hampaspelet. Brädspelsarkivet uppges ha en faksimilutgåva tillverkad av spelet, vilken konstruerats ur minnet av Edenmeiers bror, Arne Edenmeier, men exakt hur korrekt det är återgiviet har diskuterats. Exempelvis refereras flitigt till Krügerkraschen på flera frågekort, vilken, såvida inte Edenmeier besatt synska förmågor, knappast kan ha förutsetts vid spelets ursprungliga konstruerande. Arkivets exemplar av spelet har därför ett begränsat värde. Inspektionen föreslår att det torkas och röks upp.

Ume
Älv (1974) har dimensioner som för tankarna snarare till en tennisplan än till ett traditionellt brädspel. Spelet togs fram för en ABF-kurs i Saltsjöbaden, och var ursprungligen uppblåsbart. Enligt ett inventeringsprotokoll från arkivet från sommaren 1979, så hade nio exemplar ursprungligen funnits i samlingarna. Fem lånades ut till en viss Helga Wohnzimmer, med ett namn misstänkt likt Helga Wohnzimmer-Schroeders. Hon fotograferade spelen och lämnade tillbaka lådan de levererats i, men spelen syntes aldrig igen. Ett exemplar försvann därefter mystiskt i samband med en bodelning, och två exemplar tycks ha ingått i en loppis till förmån för juniorbandyn i Kopparberg (som inbringade kronor 86,25, enligt bifogad bilaga med relevanta kvitton). Det sista exemplaret uppges han förekommit vid ett brädspelskonvent i Herrljunga 1984. Enligt en svårtolkad lapp som hittats i brädspelsfanzinet "Grottalfen" från februari 1985, kan det möjligen ha glömts kvar vid spelbord 17, alternativt ha "rusats i ilfart till destinationen". Det senare är lika obegripligt som att lappens text, som ofta påståtts, skulle rymma nyckeln till gåtan med spelets öde, men rollspelare är är som bekant ökända för sin skeva verklghetsuppfattning och drar gärna slutsatser som gemene man inte bara skulle dra utan vidare.


Slaget vid Narva (1981)
delades ut som julgåva till anställda vid Dorpats universitet 1982. Det mottogs med viss förvåning och efter att spelasken öppnats även en skopa berättigad indignation. Det har aldrig klargjorts varför den försvarande sidan i spelet skildras som ett slags ondskefulla, degenererade gnomer, men man anar en animositet i detta, riktad mot lokalbefolkningen i allmänhet och dess förmåga till självförsvar. Å andra sidan kan man inte säga att de förtjänar den panegyrik som istället besjungs dem i det bifogade, illa sammanställda häfte som märkts "appendix  - karaktäristik över lokalbefolkningen och  frenologisk översikt", särskilt uttryckt i frasen "knappast någon annanstans i hela världen finnes ett så ståtligt och andligt arv som i den den del av de estniska träskmarkerna som gemenligen har kallats"trakten runt Dorpat" men som rätteligen istället ju borde bemälas med en titel värdig dessa friska naturbarn. Tänk bara på det!

Ångestspelet Panik! (1955) släpptes ursprungligen
som något slags malplacerat försök att hjälpa extremt stressade människor. I flera år hade psykiatriska akutmottagningar runt om i landet efterlyst nya behandlingsmetoder för den uppblossande utbrändhetstrenden. Socialstyrelsens svar på detta uttalade behov var inköpet av ett stort antal kulramar, vilka delades ut till mottagningarna helt utan vidare förklaring. Man har försökt att koppla inköpet till beslut därom fattat vid ett sammanträde i den arbetsgrupp som hanterade mottagningarnas inkommande rapporter, men dokumentationen var knapphändig och innefattade i princip endast en marginalanteckning på en blyertsteckning en mötesdeltagare kladdat ner på baksidan av en ihopknölad servett vid ett helt annat möte rörande den tilltagande långbänken kring Ölandsbrons ombyggnation till lagerlokal. Att Ölandsbron inte var byggd vid tidpunkten för socialstyrelsens beslut var ett tungt vägande skäl till att många rynkade på näsan åt hela teorin rörande kulramsbeslutet. "Kan man inte helt enkelt tänka sig att något misstag eller förväxling?" ska här ha inflikats av frk Hjalmarsson då problematiken dryftades vid det  9-möte styrelsen höll. Denna oavslutade mening var något av gåta för åhörarna: dels var det ju strängt taget inte vid något av Socialstyrelsens möten som man borde ha diskuterat denna fråga (och egentligen ingen annanstans heller)  och dels kunde man på goda grunder hävda att Hjalmarssons oratoriska utfärdsgåvor var såpass klent tilltagna att man redan på  förhand bestämt sig för att inte någon som helst meningsyttring från henne var värd att särskilt kontextualisera. Trots denna förvåning ter det som remarkabelt att vid försöken att bena ut vad Socialstyrelsen egentligen försökt åstadkomma, fann man det värt att bli helt förvirrad.

Själva Ångestspelet kom in
först när andra, mer tillförlitliga behandlingsmetoder lanserats. I ett märkligt storvulet pressmeddelande lanseras spelet som ett slags universalmedel mot allehanda psykiska åkommer, i synnerhet depressioner och ångest men även mer oväntade sådana som storhetsvansinne, torgskräck och multipel personlighetsklyvning. Meddelandet lyder sålunda: "Ständigt strävande efter förbättrade levnadsbetingelser för alla mentalvårdens galenpannor, har landets främsta expertis inom hälso- och psykvård i samråd med speltillverkaren Hamlingtons Brädspel utvecklat det slutgiltiga och närmast revolutionerande redskapet för behandling av mentala åkommor av snart sagt varje slag som tänkas kan. Som vetenskapligt stöd har vi använt unika metoder som psykognomi, klärvoajans och grafologi, samt frenologisk beteendeanalys. Vi vågar påstå att samtliga - inbillade som verkliga - åkommor som hemsöker svenska sinnen med denna spellansering kommmer att få stryka på foten." Själva spelet framstår som aningen ospelbart. Huvudkomponenten i asken är en spelplan som ska vikas till en tredimensionell men samtidigt helt platt struktur där samtliga av de små svavelstatyetter som ska representera obehagscentra ligger dolda under invecklade pappersnäsdukar. Spelreglerna lyder i sin helhet: "FORT! LÖS UPPGIFTEN!". Att spelet saknas i samtliga av dagens spelmuséer, liksom i Brädspelsarkivet, ska inte tolkas som att de populära och har stulits av spelsugna människor med olika ångestsymptom. Det finns i princip ingen anledning för någon
att spela spelet, och detta kan
extrapoleras till frågan om det hade förtjänat att vara kvar i museerna ens om det inte redan hade försvunnit.  

Karlskrona (1984) representerar
arkivets mer sentida kollektion. Spelet
tillverkades
av Atlas Copco och salufördes som ett komplement till kvartalsrapporten för detta företags nordtyska underleverantörer Lübeck Wasserschaftgeschäft och Vorpommern Grundsatskeitzung. Syftet var att på ett lättsamt vis ge läsaren en översikt och en grundläggande orientering i Karlskronas vägnät, med möjlighet till interagerande med några av de lokala profiler som, enligt lockets klämkäcka text, "gjort Karlskrona till den härligt lättframkomliga och leende kommun den blivit känd som". Häribland återfinns exempelvis spårvagnsstins Lars-Eric Brodin, som enligt lockets text "gladeligen hade kört till Karlshamn om det så bara hade gällt en nöjesresa", busshållplatskonstruktör Evert Stav, "lika hängiven Karlskronas vägnät som Kalle Erland", nöjesprofil Kalle Erland, "i klass med Evert Stav i största allmänhet" och statyn Rosenbom, "uråldrig och alltid värd att framhållas i brist på andra lokalprofiler". Huruvida någon av dessa faktiskt har det minsta med spelet att göra är, snällt sagt, diskuterbart. Spelet levererades i en koffert av betong, ofta inslungad genom beställarens köksfönster. Även arkivets exemplar lär ha kommit till arkivet på just det sättet. Trots detta minns ingen var spelet placerades. Det ska visserligen finnas en betongkoffert någonstans hemma hos "Petterssons i Lilla Edet", men vilken koppling denne Pettersson har till arkivets småländska avdelning är oklart.

Millenium
Fluff (1974) ska enligt tillverkaren, Deutsche Schulmaterial und Neubatengeschaft, vara ett av socker helt konstruerat spel, undantaget spelmarkerna som är av flytande sirap. När inspektionen öppnat den medfarna pappkartong i vilken den kristalliserade geggan som återstår av spelet förvarats fick det utgöra torsdagsfikat på Landsarkivets möteslokal i Örebro.

Harlequin och Esmeralda (1811)
klassas som brädspel i Fagerhults spelregister trots att spelet varken innehåller spelplan eller några spelpjäser. Motiveringen till att denna tomma låda ska utgöra ett spel tycks inskränka sig till en infekterad meningsskiljaktighet mellan herrarna Runström och Lehr-Nichthausen rörande en gåtfull formulering i Fagerhults Speldefinition från 1901: "Som spel räknas även de alster vars syfte är att på ett intellektuellt eller socialt stimulerande sätt skapa en situation av ömsesidig vinningslystnad." Runström har hävdat att detta endast syftar på fysiska föremål med klart definierade funktioner, som tärningar, numrerade kort, spelplaner etc., medan Lehr-Nichthausen stoiskt insisterar på att definitionen innefattar alla situationer människor emellan som är lite tillspetsade, och nämner som exempel den lite spända stämning som kan uppstå i en hiss när någon ofrivilligt ställer sig ansikte mot ansikte med en medresenär. "Är inte då denna situation lika mycket ett spel som någonsin ett parti luffarschack?" Exakt vad Lehr-Nichthausen menade definiera ett spel som är annorlunda från sociala normer, men inspektionen ställer sig ändå tveksam den kompromiss som gjort att en tom kartong med orden "Harlequin och Esmeralda" skrivna med en blöt kolbit på undersidan kan räknas som ett spel. Inspektionen föreslår att Nordiska museet får i uppdrag att antingen utöka spelet med några överblivna föremål de antagligen har liggande nånstans, eller åtminstone digitaliserar spelet.
Vräk en vän! (1956) blev på sin
tid en fullständigt förkrossande försäljningsframgång. Spelet sålde slut på två dagar och har sedan aldrig tryckts om, eftersom officiella klagomål från näringslivet gjort gällande att spelet var ett led i ett kommunistiskt maktövertagande inom bostads- och verkstadsindustribranscherna. Man spårade uttalandet (dvs tittade på presskonferensen som filmats av Svensk Journalism) till direktör Enok Blanc, som även han, för "privat bruk", filmade konferensen, och på tveksamma grunder hävdade copyright. Detta, påstod han, var av principiell vikt och ogillade man detta visade man "ett förakt för svenskt näringsliv och grundläggande demokratiska processer, som i Tyskland på 30-talet och ni vet ju hur det slutade den gången!" Detta togs på fullaste allvar varför uttalandet inte bara stoppade vidare försäljning av spelet utan dessutom mörklade den därefter vidtagna process som syftade till att utreda frågan. Inspektionen avstår från att ta ställning till spelets kvaliteer och konstaterar enbart att det tycks ha försvunnit i samband med en "städdag" sensommaren 1979.


"Bolsjevik
i Örnsköldsvik, sa jag!" (1961) är inte så mycket ett spel som ett allkonstverk inbegripande skulpturer, vävda tärningar och en omfattande korlek som krävde en större stenkyrka att härbärgera. Att få en överblick över hur detta koncept är tänkt att fungera är svårt. Hur bolsjeviken eller orten kommer in i det hela kan endast förstås"indirekt, som en dold gliring åt etablissemanget", som det uttrycktes i det medföljande manifestet (vilket i sig var än mer svårtolkat, skrivet som det var med runor i vattenytan på en mindre skogstjärn utanför Hälleforsnäs). Arkivet förvärvade hela installtionen, inklusive tjärnen, i fyrahundratusen plastpåsar av varierande storlek och prestanda. De flesta hade spruckit redan innan de inhystes i arkivet, vilket lett till omfattande vattenskador på de av arkivets lastbilar som fraktade hem påsarna men även på furuparketten i arkivet (ett inredningsval som förresten inspirerat Furuparkettspelets konstruktörer).


Negerspelet (1901) lanserades först som
en ny typ av trädgårdsmöbel (ett litet, vikbart, benlöst bord) , men då försäljningframgången uteblev lät man måla en mindre del av bordskivan med oförblommerat kolonialt rasistiska motiv. Eftersom förstoringsglas krävdes för att urskilja dem, insikter i stilistiska obskyra tekniker för att förstå hur man skulle tolka dem och extremt goda ekonomiska förutsättningar för att betala det pris borden i alla år betingat, har dock detta rönt föga indignans i den någon sådan skulle.... den mån, vill säga... någon sådan alls skulle ha gått att detektera hos de som ägde borden. Arkivets exemplar ingick i ett dödsbo efter en lektor som hette Hektor. Digitalisering saknas. Sista gången arkivets exemplar sågs i bruk sammanföll med sista tillförlitliga noteringen om lokaliseringen för det cirkustält som tidigare (se nedan) tillhört Manegespelets utrustning innan incidenten med Tapirernas Julafton definitivt satte punkt för det historien.


Manegespelet
(1941) hade som bärande idé en påse sågspån och några rudimentära utkast till en skiss över något slags uppträdande. Exakt vem som förväntas uppträda förblir oklart, liksom den tänka funktionen för det cirkustält som fanns att köpa som"tilläggsutrustning". Runström (1961) har hävdat att tältet var tänkt att användas som en regnrock för jättar och elefanter. I efterföljande publikationer (1963, 1972) har han ändrat uppfattning och pekar istället på möjligheten att bo i tältet under veckolånga spelsessioner, medan elefanterna huttrade i regnet utanför. Så målande beskrivs elefanternas predikament att publikationerna orsakat en vandringssägen där elefanternas globala populationsutveckling görs direkt avhängig av antalet sålda spel, vilket fått flera miljöorganisationer att kräva spelets omedelbara återkallande. Under perioden 1979-1984 lyckades man också genomdriva en storskalig insamling av elefanter som alla ansågs miljöskadade och därför avlivades med hänvisning till"den djurskyddslag som antogs vid mötet ". Mer precisa ordalag eftersöker man resultatslöst och svävar således i okunskap om resonemanget bakom denna drastiska grej, men varken "mötet" eller någon uppgift om"lagen" har gått att i efterhand verifiera. Följderna för själva spelet var hursomhelst försumbara eftersom elefanterna inte förekom i områden där spelet spelades, inte hade någon funktion alls eller ens var något som man överhuvudtaget använde vid spelandet. Arkivets exemplar tycks ha saknat expansionen med tältet. Basspelet sågs sist den 14 november 1980, då en försenad vårstädning med vissa komplikationer (ej närmare definierade i "Städloggbok Brädspelsarkivet", men möjligen sammanhängande med det sena sjuttiotalets brist på stringent förfarande vid renhållningsarbete i arkivmiljö.) resultaterade i flera förlorade artiklar ur samlingarna.


Thet Gambla Took-Phettot (1648)
lanserades av kung Gustav II Adolfs dödsfiende Wallenstein, men kom inte att tryckas
förrän
densamme rymt från den fångenskap som han hamnade i i samband med att han föll i onåd hos kejsar Ferdinand. VIsserligen mördades han kort efteråt, men i hans testamente stipulerades tydligt att ett utkast till brädspel, som han förvarat i en liten träkista som grävts ned bakom hans svärmors utedeass, prompt skulle tryckas och till vilken förlust som helst säljas inom ett mindre område i Schlesien. Trots den begränsade distributionen blev spelet en mindre succé, vilket dock möjligen kan tillskrivas räknefel, mätningsfel, rent fusk och olika problem med selektiv varseblivning som konstaterats vara något av en pommersk folksjukdom. Själva spelet är ett tidigt exempel på rollspel. I varje spelomgång får deltagarna med lottens hjälp agera en av fyra fältherrar med skilda förutsättningar. Marskalk Bogdan Stanislavs, lungsjuk men med glimten i ögat, förefaller kanske vara bäst lämpad att organisera Flanderns igelkottsförsvar, men många gånger visar sig spelets regler favorisera den föga spektakuläre men byråkratiskt effektive Baron Friedrich Wolgang Hessen-Wartburg Wohnzimmer-Schroeder, inte minst för hans rikliga fotodokumentation (ett anakronistiskt inslag som enligt vissa bedömare tyder på att kamerans uppfinnande bör tidigareläggas, medan andra hävdar att faktoider i brädspel i allmänhet och i obskyra sådana i synnerhet inte kan tillmätas mer bevisvärde än vad som tillskrivs varken vilda gissningar eller vanvettiga partsinlagor) som gång efter annan visar sig överlägsen i de låsta ställningskrig 1600-talets bataljer visserligen sällan blev, åtminstone om man jämför med extremt låsta ställningskrig från andra epoker.


Fia
med krupp (1957) har ett skamfläckat förflutet. Det förbjöds helt redan 1958, och även det ansåg många vara i senaste laget. De anonyma hotbrev som spelköparen undantagslöst fick sig tillsända, det arsenikbehandlade pappret i regelhäftet, de små lömska nålarna som satt dolda under plasten på spelkorten och de vansinnigt obehagliga färgsättningarna på spelplan, tärningar och spelpjäser; alltsammans utstrålar en oförliknelig ondska som endast överträffas av eländets rekommenderade försäljningspris; nämligen 150 kr i 1957 års penningvärde. Inget spel såldes någonsin.


PC Jersilds
insatser som spelutvecklare anses av många överskugga hans förtjänster som författare. Detta kan tolkas på två sätt. Den första tolkningen, som förfäktats av bland andra PC Jersild själv, är att hans spel är enastående. Den andra tolkningen, som främst framhålles av PC Jersilds belackare, är att jämförelsens resultat mestadels beror på att författarskapet är så bortom all räddning att vadsomhelst det jämförs med plötsligt framstår som närmast genialt. Mellan dessa båda ytterligheter kan den politiskt korrekte således lägga sin egen urvattnade åsikt, om så önskas. Oavsett detta är Jersilds mest kända och samtidigt sällsyntaste bidrag till spelvärlden spelet Pappersmannen (1962). Att beskriva Pappersmannen ur ett perspektiv fritt från ställningstaganden framstår som en fysisk omöjlighet. Denna monstruösa skapelse utgjorde vid utgivandet världens enda exempel på ett imaginärt spel, men hade en konkret uppenbarelse i form av en ohanterlig kolossalstaty av papper, mestadels kasserad wellpapp och gammalt benlim. Jersilds insats i tillverkningen verkar huvudsakligen ha bestått av "moraliskt stöd" och "delaktighet i tankeprocessen", medan det mödosamma ihopfogandet av de undermåliga ursäkterna till material förefaller ha ålagts Jersilds anställda i ett av honom delägt kommanditbolag. Ett spelparti skulle enligt reglerna äga rum i motljus fredagar i slutet av månaden. Övriga instruktioner saknades fullständigt, varför spelet inte kan spelas. Pappersstatyn glömdes ute i ett regnoväder redan samma dag som den slutfördes och alla eventuella hågkomster av hur den ursprungligen sett försvann i samband med den synnerligen alkolholindränkta tillställning Jersild höll för sig själv i den medfarna husvagn i vilken han"bodde" och "sov". Arkivet lär ha av Jersild erbjudits en kopia av spelet, vilken sedan kan ha ingått i dess samlingar, om den hade existerat. Att spelet ändå ingick i en förteckning, trots att det enda exemplaret regnade bort, är antagligen ett missförstånd.


Förnaspelet (1970) ingick
ursprungligen i köpet av Electrolux-dammsugare modell PG-X Olymp, tillgänglig i tre färger (ockragul, beige och ljusorange) och med fyra sorters munstycken, varav ett standardmunstycke, ett smalare för trånga utrymmen, ett med borste, samt ett som endast förekom i handeln åren 1970-71 och som kallades "förnamunstycket". Designen var lika nyskapande som vansinnig. Man hade tydligen tänkt sig att införskaffa material som både var spelplan, spelmotor och pjäser och som till 100% bestod av förna. Detta skulle förvaras utspritt på en heltäckningsmatta och sedan skulle man inte göra något mer förrän man hade humus i hela huset. Då man fått nog av det applicerade man munstycket för förna på dammsugaren och började städa. Att kalla detta för ett "spel" är tveksamt; att benämna det "brädspel" oegentligt. "Skumt, feltänkt reklamtrick" (Runström 1975) är ett epitet som kort och koncist sammanfattar Förnaspelets karaktär. Arkivet städade bort sitt exemplar i omgångar mellan 1976 och 1979.


Lingonberget (1984) bestod av
en papier-mache-skapelse av klass 4c från Åkerskolan i Strängnäs kommun. Till inga delar påminde den om vare sig lingon eller berg, men enligt en vaktmästare på skolan hade en handskriven textremsa med en förklarande text ursprungligen funnits fastsatt med tuggummi på undersidan av den oformliga klump den 10-åriga Linnea Burman kavat baxat runt i cirklar på skolgården tills lappen ramlat av. Oavsett detta så finns det ingenting med klumpen som utgör ett spel i någon allmänt accepterad betydelse, och brädspelsarkivet har formulerat en i inspektionens tycke ganska besynnerlig brasklapp till försvar över föremålets införlivande med samlingarna. Enligt inspektionen bör arkivet, om klumpen återfinns, kasta den, alternativt återbörda den till Linnea Burman, vars nuvarande vistelseort inspektionen emellertid inte känner till, och tillstår förvisso att hon antagligen har goda skäl att hålla sig gömd men att arkivet ändå bör låta nåd gå före rätt.







Mentalvårdsspelet (1980) kom
tidigt i ofördelaktig dager på grund av den intervju som råkade slinka med i februarinumret av Läkartidningen samma år. Där nämnde överläkare Hertha Wägner att hon upprepade gånger försökt få spelet godkänt som läkemedel, men att detta stoppats av fjorton olika myndigheter som helt utan inbördes kommunikation avfärdat det hela som ett "aprilskämt". Själva spelet består av ett päron. Förmodligen har det ruttnat sedan originalversionen gavs ut. Huruvida päronet var gott eller inte undandrar sig eftervärldens nyfikna spekulationer, liksom om det verkligen kunde erbjuda så många spelkombinationer som kartongen utlovade.


17. Servettarkivet i
Gräsmark har, efter rånförsöket sistlidna Mickelsmäss, utrustats med ett stort bankvalv. Kostnaden för detta uppgår enligt avsatte kassören Sigvard Löse till det"tiodubbla mot vad som ursprungligen beräknats" men också till "gott och väl inom ramarna", utan att definiera vilka ramar detta skulle vara. De tycks inte ha varit ekonomiska ramar i alla fall, eftersom arkivet inte bara gått i konkurs utan också dessförinnan sålt av de anställdas personliga ägodelar i ett lika impopulärt som desperat försök att klara avbetalningarna på valvet. Inspektionen rekommenderar att samlingen av 13 miljoner halländska servetter inte förvaras som nu i öppna lådor på arkivets parkering. Digitalisering underlättas om servetterna skiljs åt och lufttorkas.


18. Arkivet för
statliga utredningsunderlag utanför Kristinehamn har länge haft stängt. I september 1991 sägs en besökare ha setts lämna byggnaden, men identiteten har inte kunnat fastställas och det är osäkert om det verkligen var någon. Inspektionen rekommenderar arkivet att anställa personal och öppna arkivet. Innehållet är av stort intresse för boende i närområdet. Eventuellt kan digitalisering av åtminstone nedervåningens pärmar om upphandlingen inom statliga ämbetsverk, använda vid Fahlströmskommisionens delbetänkande rörande fas 2 i utbyggnaden av samhällsviktig infrastruktur, genomföras med medverkan av eller åtminstone efter inhämtat tillständ från därav berörda parter.


19. Smällkaramellsarkivet i
Hagfors är ett talade exempel på ett riktigt väl tilltaget missgrepp. Inspektionen har länge uppmanat arkivet att slå igen den mycket märkliga kiosk som numera i princip utgör hela den del av verksamheten som ännu är i drift. Kiosken inryms i en kolossal skulptur föreställande en exploderande "Sur bumling" från uruppförandet av "Retrospektiv komplikation -67", en lika bombastisk som förvirrad pjäs som lades ner halvvägs in i generalrepetitionen på stadsteatern och vars lämplighet som inspiration för"vilsekommen ungdom" med all önskvärd tydlighet är fullkomligt obefintlig. Själva arkivet förmodas en gång ha haft något samröre antingen teatern eller kiosken, men om man ska vara strikt så kan det vara så att detta aldrig varit fallet. Skenöppnade arkiv har varit ett ökande problem allt sedan de generösa startbidragen för arkiv infördes. Inspektionen har tidigare hotat arkivet med omedelbart indragande av tillståndet, vilket dock (oegentligt) överklagats. Vi inväntar arkivdomstolens utlåtande innan vi vidtar ytterligare åtgärder.


20. Slumpförrådet
på Hallands Väderö uppkom spontant i samband med att en storm kastade upp resterna av fullriggaren Simrishamn på södra stranden. Vraket var redan från början så sönderdelat att det inte var fråga om något annat än lösa brädor i allmän oordning och rimligtvis ingenting i stil med de ofattbart intrikata föreskrifter som numera efterlevs vid ilandblåsandet av minsta pinne. Personalen bestod initialt av en löst definierad grupp havstulpaner och maneter som namngivits och tilldelats arbetsuppgifter av vag natur. Havstulpanerna uppdrogs exempelvis att "tillgodose eventuell efterfrågan", något som i övrigt inte specificerades men som ändå reglerades i arkivets märkligt detaljerade statuter. Som samordningsansvarig utsågs en fiskmås (Sören Ljungman) som hängde kring resterna av en fiskebod vid södra bryggorna på ön. Sören var i besittning av ett ilandflutet diskställ som han icke utan möda använde som något slags kraftigt överdimensionerad brevpress. Mer kontorsmaterial än en trasig kulspetspenna och sagda brevpress hade Sören inte, och han förstod inte heller vad han skulle ha haft det till om ägt mer. Ansvarig för HR-frågor var en brugd som brukade stryka runt i närheten av ett grund sydväst om ön. Då brugden aldrig träffade någon i personalen och strängt taget inte var kompetent nog för att kunna fungera som någonting inom högre administration restes klagomål från medlemmar i en intresseförening för tjänstemannaskicklighet och allmän redlighet. Man begärde resolut brugdens avsked och tillfogade att man"skulle gå till botten med saken", för vilket upplägget närmare beskrevs i en 14-sidig bilaga som bifogades den besvärsskrift som skickats till slumpförrådets styrelse. Denna bestod, såvitt inspektionen kunnat utröna, av en ordförande och två ledamöter, men exakt vem som var vem doldes bakom dimslöjor så tjocka att vi inte fått någon klarhet i saken. I vilket fall som helst verkar klagomålen varit resultatlösa eftersom brudgen förblev vid sin post i halvtannat år innan den avled. Omständigheterna kring den händelsen förefaller höljda i minst lika stort dunkel som allt annat kring arkivets tjänstetillsättningar och personalpolitik. Enligt ett specialarbete i nionde klass, författat av Lisa"Sluggo" Pålsdotter, sammanfaller brudgens frånfälle nästan exakt med tidpunkten för observerandet av en möjlig förklaring; valfångaren "Rosita" på väg mot sin uppmärksammade förlisning vid Väderöns södra udde. Harpunen som hävdats vara mordvapnet återfanns långt senare i ett ödetorp utanför Skänninge, där någon uppenbarligen gömt den invirad i trassliga fisknät. DNA-analyser på platsen verkade först styrka tesen, men när någon undrade varför det inte fanns några harpunhål i brudgen blev det märkvärdigt tyst om harpunfyndet. När brudgen sedan visade sig ha avlidit efter att ha hamnat i handgemäng och därvid åsamkats inte bara livshotande skador utan förmodligen också sådan panik att underhållningsvärdet blivit därefter, drog många slutsatsen att harpunhistorien var en fabricerad dimridå som antagligen diktats upp av någon eller några sensationshungrande illgärningsmän. Inspektionen anser att detta är troligt men att det inte förändrar något gällande olämpligheten i att anställa brugden och finner stöd för detta i Landsarkivens riktlinjer för internkommunikation och personalpolitik, enkannerligen den fjärde paragrafen som entydigt stipulerar att personer som allvarligt åsidosätter sina skyldigheter gentemot den gällande föreskriften bör skiljas från sina förtroendeuppdrag och övriga åtaganden. Vidare kan man ifrågasätta hur lämpligt det är att över huvud taget låta saltvattensdjur ansvara för HR-frågor inom svenskt arkivväsen. Arkivet utfärdar en varning till Slumpförrådet och uppdrar vidare styrelsen (vars sammansättning om fyra öronmaneter, en havstulpan, två tångräkor, en näve sjögräs och en mindre tidvattenvåg rimligen bör bli föremål för revision i kommande inspektioner) att snarast tillse att arkivets existensberättigande förklaras. Digitalisering förefaller i nuläget fullständigt överflödigt. En handlingsplan bör dock tas fram för hur verksamheten ska gå vidare med digital nivå.


21. Arkivet för
handlingar rörande små träföremål (tandpetare till smörknivar) inrättades formellt 1971 som ett sätt att hantera donationer av kvitton, mötesprotokoll och rekvisitioner från trävaruhandeln. Senare tillkom privatdonationer, vilka ofta kretsade kring önskelistor och långa kataloger över upphittade pinnar och planerade, men aldrig slöjdade, träaskar. Från början sorterades dessa handlingar efter datum, men efter ett par år blev detta ohållbart eftersom så många av dem var odaterade eller så uppenbart försetts med falska datum. Man övergick då till att sortera på storlek, med med ökad effektivitet som ett uttalat mål. Hade man staplat handlingarna i mer än en hög, och lagt de största underst, så hade det förmodligen varit ett om inte optimalt så i alla fall förenligt med sannolik temporär stabilitet. Den upp-och-ner-vända pyramidkonstruktion som nu blev fallet krävde ständig passning och ofta omfattande stödkonstruktioner i form av långsträckta men tunna torn av balsa och bambu. Idag är arkivets verksamhet till stor del bestående av olika försök med formulär till landets träslöjdslärare. Bland dessa märks formulär 7A, som av Träslöjdslärarförbundet dömts ut som "extremt integritetskränkande" med sådan tydlighet att arkivet inledningsvis drog tillbaka blanketten, för att senare smyglansera den igen med annat typsnitt. Träslöjdslärarförbundet tycks ännu inte ha upptäckt detta. Inspektionen anser att detta är ett tydligt exempel på hur ett arkiv har utvecklat en tveksam kultur och börjat låta ändamålen helga medlen i stort som smått. Ledningen för arkivet har suspenderats i väntan på en ordentlig utredning. Tills vidare bör en digitalisering planeras.


22. Utställningarna av 1800-talsfotografier i
Arne Perssons (Hedemora) garage har påståtts vid minst sju tillfällen vara en institution för vilken staten tagit såväl ekonomiskt som administrativt ansvar. Med hänvisning till detta har man låtit skylta till museet från såväl väg 69 som väg 270. Man har också begärt annonsplats i såväl riksdagens interna nyhetsbrev som i åtskilliga syd- och mellansvenska minigolfföreningars månadsutskick. Ett sådant, som utges i samarbete mellan Vingåkers och Katrineholms Bangolfklubb och Smålandsstenars Minigolfare, har till och med avsatt fyra hela nummer (april-juni och oktober) till att göra reklam för arkivet. Exempelvis står på omslaget till aprilnumret: "Hedemorasensationen fortsätter! Ta omvägen förbi i helgen och upplev landets populäraste garage med 1800-talsfotografiutställning!". I artikeltexten förekommer flertalet uppenbara lögner
och
vad som förefaller vara avsiktliga försök att få besökaren att tro att den här utställningen är minsann att likna vid lotteri där alla får högsta vinsten, bara de dyker upp. I juninumret påstås dessutom på ett par sidor att muséet har magiska krafter och kan förväntas överföra en del av dem till en besökare, särskilt om denna har med sig gott om kontanter. Arne Persson har polisanmält minigolfföreningarna och en till synes invecklad rättsprocess har därmed initierats eftersom föreningarna svarat med att inte bara polisanmäla Persson, utan dessutom hota att bränna ner garaget, varvid Persson polisanmälde dem igen för olaga hot. Det fick minigolfarna att avsätta hela decembernumret till en enda svidande skändning av allt Arne Persson någonsin varit förknippad med: sida upp och sida ner med oförblommerade påhopp på allt från hans beteende i småskolan till de olika insatser han gjort för Hedemora kommun i olika byggärenden. Intervjuad i Dala-demokraten uppgav Persson att han som byggentreprenör aldrig hade vare sig varit verksam i just Hedemora utan företrädelsevis i Torsåker eller överhuvudtaget haft några 1800-talsfotografier att ställa ut. Han slår på bild i tidningen ut med händerna i en uppgiven gest och spärrar närmast överdrivet teatraliskt upp ögonen då han förnekar allt tidigare samröre med garaget, som han visserligen medger att han äger men aldrig öppnat. Orsaken till denna häpnadsväckande situation påstår han vara att han inte"orkat med all skit som den förre ägaren troligtvis tryckt in där" men att han "tänker ta itu med detta på allvar'när det lugnat ner sig lite". Han betonar också att han anser minigolf"inte vara fel i sig" men att "minigolfmedia bedrivs av jävligt oärliga människor och värst av alla är de inbilska murvlarna i de där sörmländska gudsförgätna hålorna". Inspektionen rekommenderar ett öppet förhållningssätt till denna konflikt och omedelbar nedläggning av alla sörmländska minigolfföreningar.







23. Hästen i Sunne
är en äldre träbyggnad som restes första gången 1941 i samband med Sunne Bebådelsedag. Bebådelsedagen var ett ogenomtänkt initiativ vars ursprungliga avsikt var att befrämja lokalpatriotismen på orten. Med "bebådelsen" avsåg man inte det komplex av traditionella kristna föreställningar som omgärdar turerna kring hur kommunikationen mellan ärkeängeln Gabriel och Maria förlöpte, utan istället om hur Sunne Storman såg platsen för den framtida ort han blivit utvald att grunda för första gången. Enligt "legenden", som historien pretentiöst benämns i kommunens reklammaterial, ska Storman fått en uppenbarelse i form en stor pöl utspilld kaffegrädde på matsalsmattan. Han ska därefter ha kallat till ting och med dimmig blick och händerna resta mot skyn förkunnat att han nu visste var "hans folk" skulle bosätta sig. Sannolikt är historien något slags skämt eller åtminstone den sorgliga frukten av någon missriktad önskan att framstå som skojfrisk. Hästen är en enplansbyggnad som på grund av dåliga geologiska förutsättningar och sin provisoriska karaktär aldrig stått upprest ett helt dygn. Varje gång det rasat har den ideella föreningen"Nej till elljusspår i hela Värmland" gått man ur huse för att"rekonstruera" skapelsen. Emellertid har entusiasmen börjat falna och senast Hästen rasade lät man sig nöja med att täcka över spillrorna med kreosot och en trasig presenning. Den skärmutställning som samtidigt rests runt detta skräp är en kopia av en som samtidigt finns att beskåda inne i ruinen, förutsatt att man krälar in under presenningen. Varför man valt detta förfarande är uppenbart; skärmutställningens tillgänglighet utanför bråten tänks rättfärdiga underlåtenheten att resa Hästen ånyo. Men utställningen var mera färgglad i sin originalversion och avgjort mer komfortabelt formgiven med avseende på materialval och ljussättning. Kopian var andefattig. Inspektionen finner att originalversionen bör grävas fram och restaureras i fullgott skick för att därefter användas som underlag för digitalisering. Föreningen bör ansöka om arkivstatus för ruinhögen, varefter den kan avslås officiellt. Punkt 23 i översikten bör kunna tjäna som ett exempel på en misslyckad justeringsmans arbete, eftersom den av allt att döma aldrig borde ha tillåtits ingå i översikten från början.


24. Arkivet för mjukporr i Sysslebäck
har som bekant varit stängt ända sedan incidenten med Hyland. Emellertid har under sistlidna bokföringsår visningar genomförts för vissa särskilt utvalda besökare. Dessa har utsetts ggenom lottdragning. Inspektion har inledningsvis granskat lottningsförfarandet eftersom det inkommit klagomål på rättviseaspekten. Man har exempelvis begränsat anmälningstiden till varje torsdag kl. 10 prick. Kl 10.01 avvisas alla sökande, vilka undantagslöst inte hunnit få sin äskning prövad. Arrangemanget saknar motstycke inom svenskt arkivväsen och har resulterat i att samma person om och om igen är dagens enda besökare. Denna besökare är dessutom arkivets enda anställde, en hr Melin, vilken trots anmodan vägrat inkomma med en handlingsplan för hur arkivet ska komma till rätta med dessa missförhållanden. Faktum är att Melin motarbetat syftet med arkivet redan från start och förefaller aldrig ha avsett att någon skulle kunna besöka det. Istället finns det tecken på att han använt lokalerna som svartkrog eller, vad värre är, som oauktoriserat sjukhusbibliotek. Själva samlingarna tycks ha tjänat som lånelitteratur, vilken av förståeliga skäl knappast är lämpad varken som mjukporr eller något annat. Delat av Melin på mitten har man inte gjort, trots påtryckningar från Sysslebäcks allmänhet. Inspektionen kan naturligtvis inte rekommendera att Melin varken digitaliserar eller på annat sätt får något mandat att bedriva den ringaste subventionerade verksamhet i mjukporrarkivets lokaler. Däremot kan man tänka sig att han erbjuds någon form av rudimentär roll i den rivning av arkivet som inspektionen tidigare beslutat om (se årsöversikt 2011, bilaga 17c). Exempelvis skulle han kunna bära ett så kallat kontrollplansdokument och bocka av de åtgärder som utförs.


25. Vetlandaförrådet i
Vimmerby restes efter branden i Mönsterås där samlingarna av äldre bibliotekslitteratur från Oskarshamn gick förlorade. Det nya förrådets syfte var från början att härbärgera motsvarande bibliotekslitteratur från Vetlanda, för den som kunde tänkas ha behov av det. Emellertid blev biblioteket mycket snabbt känt för att man sålde olika typer av centralstimulantia i kafeterian. Priserna var dessutom ytterst konkurrenskraftiga, vilket kom turismen i Småland till godo. Vetlandaförrådets besökssiffror steg till den grad att det drog till sig regeringens intresse. Man hade länge velat att det fanns vinstpotential i att sälja narkotika men av lathet underlåtit att göra särskilt mycket åt allmänhetens framställningar i den vägen. Nu blev emellertid engagemanget i ett slag ett"bevis på den framåtanda denna bortglömda näringsgren så ofta ger prov på" och "ett modigt initiativ av våra folkvalda". I dagsläget är försäljningen så vidlyftig att Vetlandaförrådets ursprungliga syfte kommit att fullständigt negligeras. Bibliotekslitteraturen från Vetlanda ligger bortglömd i en enda röra   

  

Diskutera
Landsarkivens inspektioner av lokala arkiv: en översikt.

Mårten Lind
2016-11-30, 04:38:50
Även om det förvisst är enklare att hålla liv i en historia som består av många korta småhistorier, som den här.

Mårten Lind
2016-11-30, 04:37:40
Förutom soloäventyren som Santa Marta, som inte riktigt spelar i samma liga, och Fåglar, som inte heller skrivs på samma sätt, är det bara den allra första berättelsen, Drängen som tröttnade, som är längre.

Måns Svensson
2016-11-30, 04:21:47
Någon gång rätt nyligen gick den här berättelsen om Skånska vrål och herresäten, som dittills varit den längsta berättelse Mårten och jag skrivit. För mig är detta därmed den längsta berättelse jag skrivit här överhuvudtaget, men Mårten och Anders har väl ett par längre.

Administrator: Anders Bylund