Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Myteriet på Stena Line

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Mårten Lind

   Efteråt var det svårt att säkert avgöra när allt gått över styr. Man kunde peka på en lång rad enskilda problem och sedan länge åsidosatta säkerhetsrutiner. Det fanns dessutom omfattande brister i den urvalsprocess som skulle ligga till grund för hur befattningar som kapten, förste.  Kapten, andre. Samt kapten, tredje. Tillsattes. Brister i interpunktering var på titelformulerarkontoret ett tilltagande problem. Att ha tre kaptener var en dålig idé redan från början, liksom att låta dem ha överlappande ansvarsområden utan hierarkisk ordning. Att en av dem råkade kallas förste var ingenting som medförde någon formell överhöghet, tyckte de andra två. Däremot tyckte den förste kaptenen att först betyder just det. Konflikterna mellan de tre befälhavarna var så svår att de plägade ta all tid som skulle ha gått till bland annat planering, navigation och inspektion av flytvästar. Istället satt kaptenerna i ständiga, upprörda möten, där de i hätska, osakliga personangrepp befläckade sitt yrkes hederskodex såväl som varandras vandel, familj, yttre och inre egenskaper, samt klädval. Gång efter annan bultade något bekymrat på dörren, bara för att åthutas med barska svordomar från någon av kaptenerna:
"Ursäkta, skulle..."
kunde exempelvis styrman brista ut
efter att gjort slag i saken och forcerat dörren, bara för att omedelbart överhopas med skäll. Härav begriper envar att utgångsläget för att de brister som omgärdade fartygsledningen skulle åtgärdas var synnerligen dåligt och inte tvärtom.

Mot denna bakgrund ter
det sig förvisso inte märkligt att alla tre kaptenerna kölhalades under pågående myteri. Däremot kan måhända vän av ordning höja ögonbrynen ställd inför den omfattande demokratiska utveckling som vidtog efteråt. Man organiserade sålunda all personal i skikt baserat på inkomst och designade på stående fot en komplicerad hierarki, där den lägsta positionen innehades av en mångmiljonär från Säffle och den nästa lägsta av en tesked bakpulver. Den förnämsta posten, däremot, innehades inte av någon, åtminstone någon levande varelse. Däremot hade posterna två till fyra ockuperats av stolarna i sammanträdesrummet och trots att de flesta i vanlig ordning fogat sig i denna av besjälat möblemang präglade organisation är egentligen inte ledarskapet sett som generell företeelse gynnat av att utövas av stolar. Detta kan delvis förklara att arbetet på båten efter maktskiftet löpte ännu sämre än det gjort med de trilskande kaptenerna. En annan faktor som sannolikt bidrog till detta var den tydliga frånvaron av instruktioner till allt från skeppskatter till båtsmän. Det dröjde därför inte länge innan råttorna löpte kors och tvärs, ingen visste vilken position de skulle stå på vid något som helst tillfälle, mos serverades i pannrummet och ångtrycket befanns orimligt högt i flera oberoende mätningar redan på eftermiddagen. Nästa myteri lät inte vänta på sig länge. Med fogsvansar tagna från en försändelse till Grums stormade besättningen kommandobryggan och gick löst på "Härskarstolarna", som det diktatoriska möblemanget kommit att kallas. Under vilda skrik förpassades emellertid de upproriska tillbaka ut, eftersom de personer som utsetts att leda attacken inte var beredda på att någon som helst svårighet skulle möta dem. Nu visade det sig emellertid att stolarna beväpnat sig med en mängd olika vassa föremål och dessutom installerat vallgrav i och runt kommandobryggan. Exakt hur ofta det hänt historiskt sett att aggressiva möbler börjar bete sig så inför förestående demolering går inte att svara på om man inte har svaret. Ingen i besättningen hade det.  Belägringen av styrelserummet kom att fortgå lite för länge för vad som hade varit lämpligt. Man tog det helt enkelt på lite för stort allvar. Exempelvis tilldelades alla nya uniformer med olika gradbeteckningar för allt som kunde tänkas vara någon sorts egenskap, vilket gjorde kommunikation komplicerad och tidsödande. Dessutom instiftades ett regelverk, baserat på beteckningarna, där den kanske mest ineffektivitetsalstrande klausulen stipulerade att alla måste inskränka sin kommunikation till den närmast stående personen till obefintlighet, oavsett situation eller angelägenhetsgrad. Ett avstånd på fem personer krävdes för tilltal. Motiveringen för detta varierade beroende på vem man talade med, men just detta var i sig närmast omöjligt eftersom sannolikheten för att träffa fem personer som stod så nära varandra i rangordningen var liten, särskilt som gradsystemet innehöll flera uttryckliga förbud mot att vistas i närheten av varandra. Snart uppstod ett sub-myteri riktat mot detta byråkratiska helvete, men det bör framhållas att det redan innan det nådde full omfattning delvis kom att överlappa en annan rörelse inom manskapet, vilken hade som mål att stärka jaget, motverka egocentrism och verka för en mer tydlig instruktionshandbok för kommunikation ombord. Rörelsen leddes av en bordslampa på 90 watt, ett koleriskt stycke armatur som flera gånger tidigare, till ledningens tilltagande irritation, lyft frågor om arbetssituationen för ombordvarande jämställdhetsombud och liknande instanser. Med kanske mer emfas än som sociala spelregler stipulerar som lämpligt hade bordslampan gång efter annan dragit upp de mest bagatellartade incidenter till animerad diskussion. Ett exempel, som ändå inte tillhör de värre, var när bordslampan harmades över fördelningen av saltkar i restaurangen och framhöll att detta var den största skandal som ägt rum på en stund. Protestmarscher genom matsalen och författande av insändare till diverse organ följde och klingade inte särskilt skönt i många öron. Lampan lät sig dock varken bevekas eller skrämmas och snart var den indignerad över ett paket med flingor som låg felvänt i skafferiet. "Vidriga förhållanden!" var rubriken för den rasande promemoria som skickades runt på något slags halvofficiell remissrunda innan den brett anslogs på samtliga hyttdörrar. Det var därför ingen överraskning för någon när båtsledningen drog ur kontakten till denna koleriska och, strängt taget, ganska taffligt formgivna belysningsattiralj. Om nu dess animerade väsen haft sin existens garanterad av strömtillförsel, så hade detta effektivt satt stopp för bordslampans agitation. Det var nu emellertid inte fallet, och detta sub-myteri var bara ett nytt skäl för armaturen att ånyo dra upp allt möjligt runt händelsen som flagranta exempel på besättningens undermåliga organisation och, i slutändan, det ansvar ledningen så tydligt verkade ha frånsagt sig för just sådana tillkortakommanden. Dessa två sub-myterier försvårade belägringen vilken för övrigt redan från början varit uddlös på gränsen till parodisk. Exempelvis nöjde sig de som utsetts till att skära av kommunikationsvägarna till komandobryggan med att kontrollera en av ventilerna till ett helt annat utrymme, som var folktomt och meningslöst. Dessutom uppstod en viss förvirring då en av dem blandade ihop "ingen mat" med"oljefat" och under stort besvär baxade in tunnor på kommandobryggan. Härskarstolarna hade emellertid sina egna problem, huvudsakligen kretsande kring immobilitet. Ett annat problem var den ständigt rasande interna striden mellan dem, en strid som ytterligare förvärrades av hur de placerats. Det bör här inflikas att städpersonal två gånger dagligen sopade kommandobryggan. Härskarstolar eller inte, undan flyttades de, och ordningen randomiserades eftersom städarna av hävd föga bekymrade sig om vilken stol som skulle stå på vilken plats. Stolarna däremot visste att deras platser följde en uråldrig sedvänja enligt följande enkla devis: "Flest kvisthål står sist i kön, fluffigast stoppning står näst, sist får leken tåla". Den ramsan var både instruktiv och skön till formen, ansåg stolarna på lösa eller kanske obefintliga grunder. Deras världsbild präglades generellt de fyra väggarna i rummet, som täcktes av underliga målningar: på väggen vettandes akterut hängde således en landskapsmålning, tydligen med inspiration hämtad ur både Petter"Kobbhalkarn" Albrektssons åtminstone bland ålandsskären djupt kränkande gestaltning av fiskelivet såväl som Hieronymus Bosch välkända reklamplansch för kittelflickarutbildningen i Skene. Bredvid denna målning hängde en krok för ytterrockar. På väggen åt babord hängde en enorm krok, det största i världen  bland dylika, åtminstone om man inte räknade med riktigt stora krokar på andra ställen. Bredvid den hängde en uselt konserverad gråsäl, vars tilltufsade uppenbarelse tycktes nästan be om att bli föremål för en patetisk dikt, och det blev den också:


Fordom sam jag fram
havens
djup var mitt
men så
blev jag ovaksam
drogs upp
ur skummet vitt
Jag dumpades
på en durk
Mörkret slöt
sig runt omkring
Ett illdåd
av en otäck skurk
Ett
kräk som suttit på Sing-Sing

Nu hänger jag här
En
eländig syn
Men heligt jag
svär
Och hötter mot skyn

att träffar jag skurken igen


skall jag fråga om han
själv
skulle ha gillat behandlingen


att bli dämd som en 
älv
eller uppdragen ur en.



Denna dikt stod i gyllense
och silverse eldskrift på en två tons marmortavla, som kedjats fast runt halsen på sälen. Betongkonstruktionen som höll denna tavla upptog lejonparten av rummets golvyta och var ihålig. Bakom en blompiedestal kunde man komma åt en buddhastatyett som, om den stått nån annan stans, synts. Den var försedd med lampor och sköt ideligen spårljus i alla riktningar, men blompiedestalen omintetgjorde all möjlighet att se den. Den som ändå fick tag i någon sorts information om statyetten, kunde inte räkna med att kunna styrka detta empiriskt. Detta gällde för övrigt flera andra föremål i rummet, som inte bara var undangömda, utan även bortplockade och utplånade. Exempelvis hade det tidigare, enligt tillsynsprotokoll från årsrevisionen 1985, funnits en skeppskompass, vilken dock senare var justerad i protokollet till en rubank, vilken därefter strukits helt och ersats med fyra utropstecken. Alltnog, om buddhastatyetten sakta dunkades i lovart sades den kunna sätta igång den mekanism som av outgrundligt anledning byggts in betongfundamentet. Meningarna gick isär om exakt vad mekanismen faktiskt utförde. En del menade att något ovidkommande hände i maskinrummet medan ett par reläer någon annanstans slogs ifrån och sen låstes på något vis. Andra var övertygade om att mekanismen stod för den egendomliga, synnerligen svaga kopplingen mellan båten och himlen, som man menade visade sig i gryningstimmen, när skutan låg för ankar vid någotsånär triangulära currylinjer och en trapesoid i tillryggalagd sträcka. Detta bestreds av i stort sett alla människor som fick höra talas om teorin, så till den grad att de som förespråkade den snart föstes ihop i läger, där de fick leva på så gott det gick.

Men
stolarna brydde sig för närvarande inte om något av ovanstående. De var fullt upptagna med sitt vanliga intrigerande och tjafsande. Placeringen var som sagt ett evigt trätoämne, men nu inträffade dessutom en händelse som kom att i allt väsentligt förändra stolarnas förhållande till varandra och dessutom förutsättningarna för tillvaron ombord: båten gick på grund. Ett hål från för till akter slogs upp på en sekund likt ett blixtlås som öppnas av någon med panik, och hela båtinnanmätet rasade i botten på farkosten. Vraket kastades upp på en liten ö med stor kraft och när stormen kom över dem sjönk alltsammans samman i sanden. Skrovet splittrades och allt rasade ut i omgivningarna, som till stor del i sin tur sjönk i glömska hos alla inblandade allteftersom enarmade banditer och skattefri Toblerone tog allt mer tid i anspråk. Chefstolarna, å sina sidor, hade trots kantstötning och vattenskador landat i en kvicksandspöl och hade allt sjå i världen med att dra elen till till den knappast optimalt planerade kraftcentral för ölägret de positionerat. Den organisation som tidigare gällt dem emellan satte även sina spår i den kommande revision där svidande kritik riktades mot i princip samtliga i besättningen på uteslutande utmärkta grunder. Konsekvenserna blev att den hierarkiska ordningen återigen kullkastades och rekonstruerades grundligt. Stolarna försökte inledningsvis att åter tillskriva sig själv samma maktposition som förut, men en kaskad av sågspån klargjorde att vaktmästaren fått nog och att hans bandsåg gjorde kaffeved av allihop. Att en bandsåg ingick i skeppsutrustningen kan tyckas märkligt. Anledningen var en urgammal men fortfarande i bruk varande ritual, där en person i besättningen utsågs till "sierra de traccion dentado sin remordimiento", varefter denne skrudades i snickarbyxor och tandläkarrock, tilldelades ett spjut av oerhört opraktisk utformning (runt) och material (köttfärslimpa) , varefter personen sprang genom hela båten på jakt efter ett grävlingshuvud som gömts av en pygmé i en päronformad wokgryta. Ursprunget till denna tradition var den gamla sägnen om grävlingen som skulle ro över till marknaden med en pygmé, en historia som är känd sedan tidigt 700-tal. Grävlingens dilemma är att han lovat att föra en wokgryta full med köttfärs till marknaden, samtidigt som han ska ta pygmén till medicinmannen. Efter mycken vånda beslutar han sig för att ta allt till marknaden först. Pygmén protesterar under lungsjuka hostattacker men grävlingen står för sitt ord och finner vid ankomsten till marknaden att pygmén verkar sova. Efter inspektion av wokpannan befinns denna tom och grävlingens häpnad övergår i indignans när pygméns ansikte befinns kladdigt av köttfärsrester. Med hänvisning till urgammal naturmedicin försöker pygmén urskulda sin glupskhet, men det hela slutar med att vilt handgemäng utbryter. Först får pygmén wokpannan i pannan, och det tycks som om grävlingen är skyldig till den malören,  men grävlingen förnekar detta under hätsk och misstänkt spelad indignation. Pygmén gör min av att grävlingens genomskinliga utspel inte förtjänar att tas på minsta allvar (himlar med ögonen, axelryckningar, slår sig demonstrativt för pannan), vilket resulterar i en ny wokpanna kastad mot honom. Pygmén duckar och utbrister så i berättelsens kanske mest bevingade sentens: "Förstår du då inte att en sak faller med den andra?" (Detta ordstäv har sedermera fått viss spridning genom det omnämnande fabeln fick i Hylands hörna. Carl-Gustav Lindstedts figur Gubben i Lådan illustrerade minnesvärt pygméns duckning genom att påpassligt dyka ner i lådan precis när Lennart slungade ett antal köttslamsor mot honom under det att han liksom lite skevt gamängaktigt ropade"Faller du, din fete fan?". Carl-Gustav blev honom inte svaret skyldig utan drattade spektakulärt på ändan, trots att han redan hukat sig, med påföljden att lådan välte och rullade iväg rakt över Lennart, som själv ramlade och rev med sig en bokhylla och en trave papper i fallet. Det som föll, föll sålunda med det andra.)  Flera teorier har lanserats kring på vilket sätt fabeln kommit att få en sådan inverkan på ritualen ombord. Ekstedt (1942) var den som först över huvud taget gjorde kopplingen mellan fabeln och ritualen, vilken förutom att innehålla grävling och pygmé ju också innefattar en wokgryta. Förutom dessa företeelser har både Ekstedt och andra (exempelvis Persbrandt 1980) påpekat att ingenting hindrar att ritualen kan ha utvecklats helt utan samröre med fabeln, men att man i alla händelser kan konstatera att överenstämmelserna är flerfaldiga. En avvikande detalj, som påtalats ofta, är den obegripliga titel på spanska som ritualens huvudperson hedras med. Ett förslag till tolkning går Inte att ge med förståndet i behåll, vilket kan förklara de märkliga utsagor som givits när saken kommit på tal. Men en sådan sticker ut. Den gör det inte i bemärkelsen att den inte är vettig, snarare tvärtom med tanke på omständigheterna. Dess upprinnelse finner vi i de diskussioner som fördes kring titelbetydelsen av prefekten vid institutionen för jämförande studier och ovidkommande analyser vid Kumla Halvhögskola. Man hade länge försökt komma runt problemet med den närmast besatta fascinationen för detaljer kring fabeln i allmänhet - hur skulle man kunna säga något tillräckligt allmängiltigt för att inte låta vag samtidigt som man undvek att vara så precis att man uppfattades som knappolog? Att dessutom undvika galenskap var ytterligare ägnat att komplicera diskussionen och kontentan blev att ingen, under lång tid, riktigt klarade att hålla en röd tråd i diskussioner rörande denna gåtfulla titel eller den kända fabeln. Till slut presenterades dock ett betänkande, formulerat enligt följande:

BETÄNKANDE



Med anledning av den diskussion
som den senaste tiden florerat i vissa kretsar, har det framvuxit ett behov av en sammanfattande kommentar till den titel som mannen i tandläkarrock och snickarbyxor i den s.k. grävlingsfabeln (vulg.) uppbär. Titeln är på spanska och lyder "sierra tractor de... öh... la bruschietta un poco más de la  banderiljär", en ganska vanligt sammansatt fras som i översättning kan uttydas som "han vars såg skär genom fänkålen med illuster vurv och fäktar kor med mer rättfärdighet än vad tillfället medger". Att denna översättning ännu ifrågasätts medger vi, liksom att andra, betydligt sämre, teorier framlagts med stort patos. Vi vill dock nu offentligt ta gift som ett tecken på vår dåliga attityd och vacklande inställning. Vänliga hälsningar, Personalen vid Inst. f Jmfr Std o Irrlv Nlsr. 




Detta betänkande mottogs med
den allra värsta överreaktion någon någonsin hört talas om i alla uppdiktade eller verkliga universum. Detta menade i alla fall dess ansvarige projektledare, en viss hr Oskarsson, vilken inte skrädde orden i en intervju i Nerikes Allehanda. Han påpekade också att allt är samernas fel. Man kan här invända att detta var en överdrift; det kan på goda grunder hävdas samerna förvisso inte var utan skuld men att andra, mer på genetisk grund illvilliga folk, hade en väl så skadlig inverkan på hur betänkandet mottagits. Ändå fick detta uttalande en snart sagt världsomspännande spridning nästan genast, även om det ofta felaktigt påståtts att det tog mer än tre dagar innan någon över huvud taget hörde talas om att något skulle ha hänt. Konsekvenserna blev ödesdigra. Låt oss dock inte dröja kvar vid det utan istället nämna något om och i bästa fall även gällande fabelns  skenbart anakronistiska omnämnande av wokutrustning. De första beläggen för wokpannor har av vissa ansetts vara från slutet av renässansen, då köksutrustning som återfinns i väggmålningar i bland annat Louvren och diverse italienska kloster har tolkats såsom "vida, grunda käril af metall, företrädesvis brukade för stekning af nudlar och räkor i olja" (Hjalmarsson 1891)  eller "asiatiskt påfund; vad är det för vits med slikt?" (Mundebo 1981).  Mot bakgrund av detta kan man förvisso hävda att det verkar märkligt att just wokpannor skulle ha brukats för något över huvud taget alls vid denna tid, särskilt som andra föremål med likartat användningsområde reda fanns och som kosthållet dessutom i huvudsak kretsade kring sådant som koktes eller åts rått. Olja var dessutom företrädelsevis något som brukades för belysningsändamål och att rulla falskspelare i. Detta sammantaget gör att man måste betrakta i det närmaste allt som skrivits om wokpannors förekomstmönster i fabler med en generös dos skepsis. När det gäller just ovanstående folksaga gäller detta i allra högsta grad eftersom, ja, den innehåller ju wokpannor. Dessutom är den äldsta kända fabeln med sitt ursprung, nämligen en dåligt belagd tradering med två vagnshjul som säkerhet från en trakt troligen belägen i vad som skonsamt kan betecknas som en jämmerdal utan motstycke och ett sant himmelrike på en gång, märkligt nog. Vi gräver inte djupare ner oss i just detta utan vänder istället på klacken och utforskar fabelns inverkan på båtrelaterade ritualer. I sitt standardverk från 1980 tecknar Helga Wohnzimmer-Schroeder bilden av svenskt båtväsende före och efter inrättandet av Göta Älvs ångbåtslinje. "Precis lika", är slutsatsen, och ett huvudnummer i argumentationen för detta är två fotografier av båtburna utövare av grävlingsritualen från fabeln i fråga. Det ena, som lär vara från 1862,  är tagen från stranden av Trollhätte kanal och föreställer uppenbarligen, enligt blyertsskriften på baksidan, herr H. Rönnblom, kapten V. Strömdahl och tingsnotarie E. Krusenhielm, på däcket till ångaren Wenersborg. Man förnimmer god stämning ombord då åtminstone Rönnblom och Krusenhielm höjer punschflaskor i yster hälsning mot fotografen. Girlanger med små vimplar hänger mellan bog och styrhytt. Någon wokgryta syns inte, men i fönstret till kajutan kan man ana en fjärde person, vars huvudskult nätt och jämt skymtar. Enligt Wohnzimmer-Schroeder är detta en pygmé, men beläggen är fåtaliga och inskränker sig till att personen verkar vara kort. Det andra fotografiet är taget 1966, på Uddevallas Mullegrupps våravslutning. Den enda båt som syns är en uppochnervänd eka på stranden till sjön i bakgrunden. Under ekan sticker ett trähandtag, eller i alla fall något av trä (möjligen en pinne) , ut. Enligt Wohnzimmer-Schroeder är detta tvivelsutan en wokpanna, gömd under flytetyget i fråga. De personer som syns på bilden i högerkanten är sannolikt föräldrar till mullebarnen. En av dem håller i en boll, vilket Wohnzimmer-Schroeder  tar som ett bevis på att det klotformade spjutet i fabeln har förlagor i verkligheten. Vidare menar hon att det Grand Danois-liknande djur en annan förälder håller i koppel utan vidare omsvep kan tas för en grävling. Damen i mullekostymen lutar svagt framåt, vilket Wohnzimmer-Schroeder tolkar som en ansats till att falla framåt. Eftersom det inte spelar någon större roll var, har damen placerat en flaska helt godtyckligt bakom den hon hotar att "falla" på. Hon har dessutom ett betyg uppstickande ur mulledräktens bakficka, vars omdömen går att läsa med suspekt lätthet för den vakne observatören. Så långt Wohnzimmer-Schroeder. Ett helt annat skeende beskrivs i Uddevallas Friluftsfrämjandes informationsblad från 1967. Här har märkligt stor vikt förvisso lagts vid ett par kvarglömda kajakpaddlar från korvgrillningen i ett kommunalt friluftsområde, men i övrigt gräver främjandets skribent ner sig rätt lite i just friluftsaktiviteter. Istället fokuseras kraftigt på danslekar inomhus vid regnväder, särskilt skolgymnastikpolka och midsommarens Domaredans. Här finns således inga tecken på att fabeln haft något genomslag och inte heller att det är någon på Friluftsfrämjandet som ägnat sig åt sjöfart med någon imponerande hängivenhet, eftersom det framstår som mindre prioriterat i just informationsbladet åtmihstone. Dessa två fotografier har, som påpekats av ett hundratal utomstående bedömare, ingenting med varandra att göra och tycks närmast slumpartat ha valts för att styrka en tes så luddigt formulerad och undermåligt underbyggd att von Däniken framstår som ett veritabelt under av vederhäftighet och stringent iakttagande av verifierbara axiom. Ändå är det i mångt och mycket Wohnzimmers-Schroeders arbete som ligger till grund för den i det allmänna resonemanget vedertagna uppfattningen att fabeln påverkat ritualen, liksom att ritualen samtidigt påverkade fabeln - något som, milt uttryckt, faller på sin orimlighet i det att fabeln är åtskilliga hundra år äldre.

Det skulle kunna förefalla anmärkningsvärt
att beläggen för båtritualens existens över huvud taget förtjänar att diskuteras. Det har ju under lång tid redan nu varit, eller åtminstone betraktats som, självklart dess inverkan på såväl sjöfart som kulturen i stort verkat i det tysta, för att endast undantagsvis diskuteras inom akademisk kontext. Dock, när detta väl behandlats så har tongångarna inte varit av sparsmakad karaktär. Exempelvis blev Wohnzimmer-Schroeder helt nedgjord efter ett föredrag på XIIth Conference of Ritual Practices och detta om detta.


De söndersågade stolarna
sågades alltså i bandsåg, vilken ingick i skeppsutrustningen oavsett hur det nu kan ha haft rimlig orsak eller inte. Effekten var inte hög eftersom strömförsörjningen kom från en hamster i ett elgenererande hjul. Att stolarna ändå förvandlades till sågspån och andra mindre trärelaterade partiklar berodde på att hamstern tränat hårt. Den var 18 cm lång och hade när båten kapsejsade varit medvetslös efter en osedvanligt ambitiös vända i burens styrketräningsavdelning. Till all lycka verkade den lilla flygturen ner på stranden ha verkat närmast upplivande på krabaten som inte bara rusade runt i sitt hjul utan dessutom tillverkat en dyrk av några gamla kapsyler, med vilken den snart återvann friheten och i rusig triumf satte av mot några närbelägna kokospalmer. Med en ödets ironi som skulle få genklang i historien rännde hamstern rakt in i ett rävgap och blev frukost. Nå! Emedan härskarstolarna icke längre funnos påbörjade de skeppsbrutna arbetet med organisera en ny civilisation. Först  utsåg man ur besättningen civilisationens förgrundsgestalter genom en omröstning där samtliga besättningsmän hade sjutton röster och passagerarna hade varsin bit uppblött bark att tugga på. Urvalet av barksorter var begränsat till eukalyptus och en, och eftersom båda dessa arter har allvarligt toxiska egenskaper (åtminstone i de fall där den intagna dosen överstiger fem kilo per person och timme) var entusiasmen efter 56 minuters tuggande avtagande. De drycker som erbjöds till detta var samtliga bättre lämpade till andra saker än förtäring. Kontentan av förfarandet var inte, som man skulle kunna tro,  belåtna miner och vällustiga rapningar. Istället säckade folk ihop. Man fortskred likafullt med röstningsförfarandet och det visade sig att man efter första omgången uteslutande röstat på en barkbit som redan ätits upp av en Gurra Rimnell. Denne låg nu vanmäktig och eukalyptusförgiftad i dyningarna. Röstomgång ett förklarades således ogiltig och en ny vidtog. Nu fick besättningmedlemmarna 23 röster var och utöver dessa 15 "bonusröster", vilka kunde delas ut under vissa omständigheter men aldrig fler än 3 "åt gången", vad som nu menades med det. Resultatet blev återigen att samma barkbit fick samtliga röster, plus bonusrösterna. Man beslöt att försöka få fram barkbiten igen för att få ett slut på spektaklet. Gurra visade sig emellertid inte möjlig att väcka och röster hördes nu plötsligt begära att någon form av ersättning för resekostnaden borde utgå till passagerarna. "Varför håller vi på med den här sortens byråkrati utan att först ha tillsatt en ledning!" var dock än mer relevant frågeställning som utbasunerades med kraft, varpå tredje röstningsomgången vidtog. Den här gången hade samtliga besättningsmän 99 röster, varav 65 utgjordes av s.k. "adventivröster" (av dessa fick max sju läggas på växter eller delar därav och de andra 58 endast räknas om övriga röster lagts på sammanlagt färre än åtta olika typer av delad vävnad eller annat biologiskt substrat) . Röstningsförfarandet var också modifierat, så till vida att röstsedlarna nu var gjorda av eukalyptusbark. Man nedtecknade på dem med kåda den eller det man önskade rösta på, vilket påfallande ofta visade sig vara svårt eftersom kåda är uselt skrivmaterial och dessutom tenderade att snabbt stelna och klibba ihop röstsedlarna med en svårtutredd härva som följd. Ett omfattande gissningsarbete fick därför ersätta själva rösträkningen. Härvid kom det sig naturligt att samtliga röstande hade egna uppfattningar om vem som fått flest röster och stämningen steg ytterligare då ett rykte spreds om att barken i själva verket härstammade från Yggdrasil, hur det nu skulle ha gått till. I iver över att utnyttja detta rykte började en mindre grupp besättningsmän, från diskavdelningen, samla in delar av sönderslitna presenningar som hängde och fladdrade ur skeppets innandöme. De började sedan att sy ihop dessa till ett stort oformligt nystan, vilket de band fast vid en påle  . De hade vissa problem med både det ena och det andra - bland annat välte de ibland pålen rätt ner i  en hopplös sörja av gamla vältuggade barkbitar - men lyckades såsmåningom resa den och fästa den i en flotte. Presseningsbollen fick fladdra i vinden och man satte så kurs ut på havet. De på ön kvarvarande gick oförtrutet in i röstningsförfarandets kvarstående problem. Dessa hade ökat; dels var barkbitarna slut, och man diskuterade hur den kalhuggning av öns plamvegetation man utfört skulle kunna medverka till långsiktig och hållbar utveckling för civilisationen. Man kunde också ifrågasätta hur ragutillagningen av öns alla djur gick ihop med den vision som målats upp av bosättarna; fred mellan levande varelser och enbart vegetarisk soppa till mat dag ut och dag in. På denna diskrepans disputerade hr Sigvard Kusling redan två dagar  senare. Opponent var frk Botilda Bränd och betygskommittén var sammansatt av pensionerade åkaren Jörgen Brändén, fänriken Sture Sicher-Grundin, kontraktsprosten Gotthard Sicher-Grundin och forskaren Helga Wohzimmer-Schroeder, som tagit med flera fotoalbum.  Det första av dem innehöll bilder av olika östeuropeiska vagnshjul, några av dem ännu fastmonterade vid de fordon de en gång monterats fast vid, medan andra låg på bord eller i värsta fall under demsamma. Redan innan disputationen började satte Helga igång en seminarieserie i den hastigt ihopspikade hydda där försvaret skulle hållas. Hon visade därvid upp ett urval av albumens bilder vilka föreföll fullständigt utan relevans för såväl vagnshjul som Kuslings forskningsämne. Detta hindrade henne inte från att dra långsökta paraleller med just dessa. Hon hävdade bland annat att ett gulbrunt foto föreställande en T-ford parkerad utanför ett plåtskjul på en snustorr Alabama-åker var ett påtagligt tecken på hur  utvecklingen av hjul från träkonstruktioner påverkat avverkningen av diverse trädslag, enkannerligen bonsaiträd men även i grupper typiska för isolerade öar, händelsevis öar som just denna, där en sådan avverkning just ägt rum i ett palmbestånd, och menade Wohnzimmer-Schroeder, talade icke detta för att hjulets uppkomst och de resurser detta krävde hade sin vagga just här. Ett förvirrat mummel bland åhörarna accentuerade det haltande i bevisföringen. Wohnzimmer-Schroeder lät sig inte bekomma och slog upp nästa album. Det visade sig innehålla semesterbilder från hennes senaste vistelse i Bulgarien, närmare bestämt vid badorten Shkorpilovtsi vid Svarta Havet. Här hade hon under en följd av år samlat på sig en växande skara ovänner och även ett par dödsfiender, vilka hon under skratt visade bilder på. Eftersom hon samtidigt åt chokladtoppar som hon försett sig med ur det allmäna förrådet, var det svårt att höra  exakt vilka lyten hos ovännerna hon fann så roande, men att döma av chokladtoppsbitarna som flög genom lokalen verkade det vara furstligt underhållande. Med skakande axlar presenterade hon så vad hon såg som bristfälligt i hr Kuslings avhandling, därvid föregripande dramaturgin i själva försvaret, men överraskade genom att starkt betona sin egen avgörande roll i de händelser som avhandlingen behandlade. Bland annat hävdade hon att de avverkningar av palmer som legat till grund för studien i själva verket planerats och vårdats i Wohzimmers-Schroeders växthus på Kosteröarna, och att det egentligen var just där de befann sig när de avverkades, varefter de ska ha smugglats till Polen undangömda på en oduglig förskolerektors optimistjolle. Jollens knappa längd (45 cm) och dess frånvaro av durk gjorde det svårt att tro att den överhuvudtaget kunde frakta någonting annat än vatten, och det endast en kort sträcka innan relingen och
årorna löstes upp i havsvattnet
. Denna logiska lucka till trots hävdade Wohnzimmer-Schroeder att inte bara stockarna smugglats på detta vis, utan också Magnus Ladulås' mumie. Denna ska han ha stulit under en i övrigt inte helt rumsren språkresa till Alexandria, för att sedan deponera den i vattnet i Göteborgs hamn. Att Göteborg inte grundlades förrän långt efter det att egyptierna
bakom balsameringen såväl som Magnus
själv lagts i sina kryptor var ett faktum som hon avfärdade med sitt patenterade standardsvar: "men vilka belägg finns egentligen för att tiden går åt?", vilket oftast fick folk att upprört citera Levrén & Ström (1999) , vilka i sin genomgång av alla upptänkliga bevis för tidens åtgång fastslog att "om någon i dag levande människa inte förstått att tidsåtgång inte kan ifrågasättas utan långtgående bevisföring är det endast intressant som ett avvikande tankeexperiment att alls föra saken på tal". Även denna kritik viftade Helga bort med ett standardsvar: ett osakligt personangrepp som "får stå för dem" och som "på intet vis kan kommenteras". Därvid blev det. Nu tog emellertid Sigvard Kusling till orda med en myndig stämma. Först ville han tacka Helga för allt arbete hon lagt ner på chokladtopparnas ditforslande ur förrådet tjugo meter bort, och övriga närvarande för det tålamod de visat under Wohnzimmer-Schroeders närmast ofattbart virriga och pompösa inledningsanförande. Därpå var det dags för opponent och betygsnämnd att kommentera avhandlingens innehåll och försvarets kvalité. Kusling protesterade och påpekade att han inte fått försvara avhandlingen. Härvid genmälde kontraktsprosten Sicher-Grundin att försvarstiden likafullt var tilländalupen och om bara hr Kusling kunde sätta sig ner skulle man nog kunna stöka undan formaliteterna innan lunch. Åhörarna nickade bifall till detta och kontraktsprosten rättade till kragen med fryntlig pondus. Kusling gjorde min av resignation men reste sig ändå i ett slags halvdant trotsig gest. Publikens första tomater träffade honom rakt i plytet och salladskål och endiver följde tätt därpå. Kusling for över ända medan traven med avhandlingar han staplat bakom stolen rasade och föll över honom till publikens ohöljda förtjusning. Frk Botilda Bränd, som just tagit en klunk dålig tjeckisk vodka, råkade i sken och stormade genom bänkraderna, snubblade och for vilt skrattande på huvudet i havet, och fortsatte där under föga gracilt vevande och fäktande göra sig helt omöjlig genom att högljutt tjuta förolämpningar åt än den ene av de personer som kom i närheten, än den andre - och särskilt om den ene stod närmast! Disputationen blev nu plötsligt än mer kaotisk och närmast farsartad. Det som ter sig särskilt anmärkningsvärt vid jämförelse med hur det vanligtvis tillgår vid dylika tillställningar är att publikens möjlighet att ställa frågor verkade ha ersatts av publikens möjlighet att ropa glåpord och att kasta brinnande föremål på respondenten. Detta hade ansökts om på en särskild blankett inskickad till därvarande universitets styrelse, vilken bestod av pensionerade åkaren Jemine Björnsdotter, fd Stormästaren Nebukadnessar Larsson, entreprenören Torleif Mondén, kioskinnehavaren Kjoske Burman och kioskrånaren Evert Rune. Vid förlisningen hade dessa upprättat ett provisoriskt styrelserum i en container från lastrummet. De hade utsett frk Hildegard W  Chang till receptionist och försett henne med en pall och och några kortfattade, självmotsägande instruktioner. Hildegard var dock icke den som ens försökte göra skäl för goda vitsord eller lön. Med några stora masonitskivor som fond och en uppriven grästuva som en halvhjärtad eftergift åt estetiken tog hon emot besökare med en välriktad tova tång pricksäkert slungad från femton meters håll rakt emot var omisstänksam nuna som kikade runt containerns rostanlupna hörn. Till all lycka var containern så placerad att Dr Staketflammas provisoriska akutmottagning råkade mynna rakt in i en i och för sig svårförståelig men icke desto mindre verklig gångtunnel som anknöt till containern. Det lyckliga med detta låg i den snara behandling som därmed gjordes möjlig närhelst någon som gjorde sig ärende till"receptionen" fundersamt rev sig i håret för att strax därpå försöka hitta en ingång till en vårdinrättning. Antalet besökare var, skall tillstås, vanligtvis rätt begränsat. Dels hade universitetet inte riktigt lyckats förmedla sin existens till den stora massan av skeppsbrutna, och dels var sådana tjänster inte alltför efterfrågade av dem  som saknade tak över huvudet och mat för dagen. Förvisso hade ett praktiskt inriktat lärosäte, eller åtminstone den kompetens som ett sådant får förmodas besitta, kunnat komma väl till pass. Kunskaperna i exempelvis odling och byggnadsteknik skulle inte ha varit fullt så hopplösa med tillgång till vederbörlig expertis och efterfrågan kunde därför anses vara stor. Nu var emellertid inriktningen hos containeruniversitetet allt annan än praktisk. I det styrdokument som upprättats vid lärosätets instiktande 45 minuter efter att färjan lidit skeppsbrott, fastslogs bland annat att målet för lärosätet skulle vara "en fristad för förkovran i de fria konsterna, i vitterhetens labyrinter samt Företagsekonomi D". Det skulle vidare erbjudas "interaktivt lärande genom PBL" och "internetdiskussioner via studentportalen i realtid och med feedback från övriga studenter och lärare". Man underströk vikten av att ta ett eget ansvar för sin inlärning och nämnde särskilt som stöd härtill Wikipedia, en utvecklad färdighet i informationssökning samt ett lånekort på stadsbiblioteket i Skillingaryd. Vid de 86 fakulteter som universitetet delades upp i fanns sammanlagt 344 institutioner, varav 298 ansvarade för ämnesområden inget annat universitet tidigare hade funnit lämpligt för ett högre utbildningsväsen. Exempelvis fanns inom Fakulteten för Undervattensbokföring Institutionen för Vattenavstötande Blyertspennor, Institutionen för Hydrofob Kontorsmöbelutveckling och Institutionen för Hajmetamorfos meddelst Tankekraft. De flesta av institutionerna saknade såväl lokal och verksamhet som personal. Den institution som Kusling varit registrerad vid under doktorandtiden var inget undantag och därför tycks hela tjänsten och handledarskapet
varit mer eller mindre fiktiva
 papperskonstruktioner. Om man läser avhandlingen blir det också ganska tydligt att Kuslings eget tankegods också verkar ha ringa kontakt med såväl institutionens förmenta verksamhet som
aktuella riktningar i forskningen. Ämnesområdet
för avhandlingen (hur man kan tala om ett sådant är obegripligt, och försöket närmast anstötligt) var formellt knutet till institutionens sektorsansvar via den logiska utmaning som förelåg i och med att den alls utgivits. Institutionen försökte mycket riktigt bortförklara existensen  av avhandlingen, vilket var vanskligt eftersom Hansson varit förutseende nog att kalla åtskilliga journalister till den lokal där han packade Kuslings avhandlingar i lådor och paket. Hagbard Hansson tyckte egentligen inte att det var hans sak, men som den publicitetstörstande drömmare med artistambtioner han var, så försummade han inte en chans att visa upp sig. Färdigställandet av Kuslings avhandling utbasunerades under hejdlöst steppdansande och sjungande och få som befann sig i närheten kunde avhålla sig från protester och diverse förslag av om inte olaglig så åtminstone subtilt kränkande karaktär. Om Hanssons uppmärksamhetssökande hade varit av lite mer konventionell natur hade han kanske nätverkat en smula innan och stämt av med kanske någon agent eller en representant för universitetet. Man kan också med visst fog tänka att det i sådana fall hade funnits åskådare eller åhörare med mindre sensationslysten profil än de Hansson nu prostituerade sig för. Kontentan blev att avhandlingens eget nyhetsvärde fullständigt drunknade i uppståndelsen kring Hanssons eget åbäkande. Fotoblixtrarna smattrade, pennor raspade mot anteckningsblock och frågor haglade: "Vad håller du på med?" frågade exempelvis en reporter från Kobbekuriren med pennan mot anteckningsblocket. Hansson
stammade exalterat fram avhandlingens sammanfattning
och viftade med några abstract, vilka olyckligtvis inte hörde till någon av de ingående publikationerna, och utförde därefter en högst spektakulär flykt ut genom fönstret. Avhandlingens existens var därefter allmänt ifrågasatt och dess vetenskapliga bärighet inte större än att man avstod från att citera den. Kusling själv verkar tidvis också helt ha förträngt sin vetenskapliga gärning. Dagen innan disputationen förnekade han våldsamt att han alls hört talas om vetenskap eller för den delen skrivkonsten i största allmänhet, samt sa sig vara beväpnad. Trots detta infann han sig som synes då verket skulle försvaras, och resten, fram till det att Kusling rymde, är så kallad historia. Exakt vart han tog vägen står att läsa i hans detaljerade resejournal, som trots vissa yttre blessyrer finns att läsa på stadsbiblioteket i Skillingaryd. Kusling sågs hur som helst inte till mer på holmen under den skeppsbrutna vistelsen eller efter. Betygsnämnden beslöt, något överraskande, ändå attt godkänna både avhandling och disputation, samt att utdela docentgraden postumt till den försvunne respondenten.
Man beslöt vidare att bränna
samtliga exemplar av avhandlingen och gav frk Botilda Bränd i uppgift att "i all tysthet" skriva en ny avhandling istället och förse den med Kuslings stilmässiga signum: frånvaro av skiljetecken, förvirrade cirkelresonemang och illa förtäckta hot mot boende i orterna Tingsryd, Baskemölla och Evertsberg. Nyttan med att skriva en ny avhandling som medvetet efterhärmar alla de egenheter som gjorde förlagan mest användbar som brännved är märkligt nog direkt kopplad till de skeppsbrutnas brist på brännved. Här kan man invända att papper förvisso skulle brinna lika bra utan tryckt text. Mycket av frk Bränds självkänsla skulle dock ha gått förlorad om hennes författarbegåvning så lättvindigt avfärdats. Universitetets styrelse, som inte såg Bränds mentala hälsa som något man kunde riskera att ytterligare försämra, biföll företaget och gjorde dessutom ett undantag från den regel om automatisk arkivering av alla avhandlingar som annars skulle ha bevarat minst 10 exemplar på botten av en rostig oljetunna och 17 andra i det inre av ett manganklot i ett elektromagnetiskt fält i en större, ännu inte uppförd, översiktligt planerad eller ens påtänkt anläggning av bly, benlim och brustna drömmar. Men nu slapp alltså frk Bränd detta och kunde glatt se samtliga sina andra åtaganden utdelade till andra, i ärlighetens namn bättre lämpade personer. Exempelvis upptäckte man att Kjoske Burman var närmast gudabenådat skicklig när det gällde en av Bränds mer obskyra sysslor, att dryssla fänkålspulver över en tillfångatagen hunner i universitetets källare  ("källare" är närmast en eufemism; utrymmet i fråga var en grop efter en stenbumling som lossnat vid ett skyfall och som nödtorftigt täckts över med en läckande presenning. Att gropen räknades till universitetet var dessutom olyckligt för dess studenter eftersom en besynnerlig klausul i universitetets regelverk möjliggjorde för läroverket att tvinga de som inskrivits att använda gropen som kombinerad latrin och kårhus. Protesterna lät inte vänta på sig när hunnern dessutom placerats där och försetts med tv och egen ingång. Situationen blev snabbt så infekterad att skolans rektor såg sig tvungen att kollektivt polisanmäla studenterna. Då polisväsendet på ön utgjordes av frivilliga studenter, uppstod genast en märklig lojalitetskris för de polismän som infunnit sig. Först drev de hunnern på porten under jubel från de omkringstående studenterna, för att sedan med kraft slänga ut studentkårens arkiv och prisskåp under högljudda protester.) Arbetet med avhandlingen fortskred enligt instruktioner och ganska snart kunde frk Bränd dela ut ett ganska slarvigt inbundet men dock omfångsrikt och ögonskenligen gediget utkast. Lustigt nog refuserades detta våldsamt av den hastigt tillsatta kommitté som på publiceringsdagen sammanträdde i universitetsstyrelsens föga ändamålsenliga lokaler. "Fullständigt hjärndött bottenskrap ur den pseduovetenskapliga dräggens minst tillförlitliga extremistfalang" och"Jag dör, gode himmel, jag klarar inte mer!" var två av de mer balanserade kommentarerna som ingick i det utlåtande kommittén daskade i Bränds panna då hon kom inraglande för att ta del av omdömet. En annan person än Bränd, nämligen Göran Bosander från Motala, fick märkligt nog mottaga samma kommentarer, precis samtidigt, på en flotte som med god fart gled fram över vattnet mellan Roxen och Glan. Det kan dock enkelt förklaras med följande punkter under beaktande: 1/ Bosanders avhandling var av en slump till strukturen snarlik fjärde volymen av Baltzar von Platens självbiografi, vilken i sin tur troligen författats eller åtminstone redigerats av Bränds mormors fars faster, 2/ Den mest koleriske av Bränds granskare hade länge brevväxlat med Eugene Bismarckquist, Bosanders granne och huvudsaklige mecenat för flottprojektet, 3/ Hela släkten Bosander är patologiska halvsanningssägare, 4/ Det bevittnade intyg som upprättades och signerades av brevbärare Beata Hjulström, tjuvfiskaren Orvar Ljusterman, tingsfiskal Brede Holkerhult och lykttändare Ture B. Holmkvist är ett sjutton sidor långt sammelsurium som inte kan tas som legitimt, men som trots detta ändå inte kan frånkännas ett avgörande bidrag till det beslut om officiell utredning av flottprojektet som fattades av dess deltagare. Adressaternas respons skiljde sig dock väsentligt på fyra av fem punkter som anfördes i den diarieförda kommentar som nedskrevs och i sin tur sändes runt bland folk.


I vilket fall
som helst så kunde man efter en tid på ön urskilja tre tydliga läger, där det största och äldsta utgjordes av den grop i vilken studenteras kombinerade kårhus och toalett tidigare inrymts. Gropen hade vidgats (utan tillstånd från universitetet) till att omfatta ett ungefär trehundrafemtio kvadratmeter stort hål, i vars botten man lagt ut diverse mattor, presenningar och masonitskivor i ett tafatt försök att åtminstone ge sken av att bry sig om hur de som huserade däri hade det. En del av färjans reling hade lutats mot en sten för att skydda mot vinden, men eftersom den bestod av stålrör med gott om mellanrum blev den åtföljande komforten begränsad. Till råga på eländet tjöt vinden dagligen och stundligen längs stranden och alstrade ett egendomligt ljud ur gropinnevånarnas strupar: "S-s-s-å-å k-k-aa-a-a--a-a-llt!" En helt unik egenskap hos innevånarna i detta läger var att de, sett som kollektiv, var besatta av ett storhetsvansinne lika stort som deras brist på självbevarelsedrift; en kombination som av strikt selektionsmässiga skäl kan ha sina sidor men som i just detta fall inte nämnvärt skiljde gropfolket från övriga skeppsbrutna bosatta runt gropen. I korthet kan hursomhelst sägas att de som bodde i gropens klena ursäkt till inrett hem välvde storslagna planer beträffande kommande"omstruktureringar av samhällsstrukturen", som det hette i det manifest som nästan slentrianmässigt hafsades ihop av den självutnämnda kommitté som tidigare utsett sig till gropens överhögheter. Särskilt betonade denna grupp hur viktigt det skulle bli att under de kommande åren uppföra sig.


Det minsta lägret var
2 x 5 meter och låg på öns bortre sida (Ön delades in i "främre orienten", "lilla kullen", "bortre sidan", "öknen", "stranden", "Lennart Håkansson" och"stranden vi drev iland på". Avgränsningen mellan områdena baserades på självutnämnde och uppenbarligen självlärde lantmätare Oswald Bunkes mätningar och därmed föreslagna indelningar, "i enlighet med gällande praxis för civilisationsgrundande å nyupptäckt ort", enligt honom själv. ), gömt bakom en palissad av revben från val och hackspett. Man hade grävt ett hål bakom pallisaden, runt fyra famnar djupt, och brädfodrat sidorna. Av en kudde från en hytt hade man byggt en gud som var ganska snarlik en annan gud som man byggt av dödskallar och gamla biblioteksböcker, vilken i sin tur påminde mest om en hög skräp. Dessa hade man sedan sänkt i havet ett hundratal meter utanför ön tillsammans med sextiotvå tillfångatagna medlemmar av öns näst minsta läger. Detta läger låg på öns högsta punkt, ett mindre berg i öns mitt. Pallisadlägrets invånare gjorde ofta rövartåg runt ön och därför hade med tiden bergslägrets storlek kommit att minska till den mest bedrövliga storlek, dess invånares hälsostatus hade sjunkit katastrofalt och i princip samtliga av dem hade problem med depressioner, matsmältning och kronofogden. Den näst värst drabbade hade i ett anfall av ekonomisk psykos slagit ihjäl den skrattmås som han tidigare kallat Stefan (men numera föredrog att referera till i termer av Stig, eller efter dråpet Döde Mås) och hade på grund av detta behov av nya infallsvinklar på de problem som hans hjärna ställde honom inför. Han satt och flaxade för glatta livet uppflugen på ett rangligt träbord och skrek förvirrat i en vanvördig parodi på gropens värst drabbade invånare, den stackars fågeln kallad Döde Mås. Det fanns paralleller till sådana nedsättande utspel kring bortgångna närstående lite varstans i omgivningarna, men det var uppenbart för alla som överhuvudtaget kunde sägas ha förståndet i behåll att det här gick långt över gränsen för sjutton gubbar.


Alldeles orelaterat
var detta inte till den situation som med tiden framväxte mellan lägren. Inledningsvis ingicks ett sorts rudimentärt handelsavtal, där palissadlägret förband sig att leverera torkad iller på valrosssauterad lunnebrässaladåb dagligen. De andra två lägrens motprestation var att en gång om året skicka vad som i överenskommelsen formulerades som "överblivet gods" i diligens tvärs över ön. Eftersom diligenser per automatik måste anses obefintliga på såväl finlandsfärjor ödeöar, fick en sådan beställas från den närmaste ön där diligenser tillverkades, vilket råkade vara en namnlös kobbe strax utanför bortre stranden. Där hade flotten med presenningsbollen gått på grund, och resenärerna hade rådigt omvandlat flottens beståndsdelar till en diligensfabrik med tillräckligt med råvaror för hundratals diligenser, dock extremt små. Dessa skeppades nu via tränad hallänning över till huvudön och lastades med "överblivet gods", vilket oftast utgjordes av riktigt stora bitar oregelbunden drivved, klippblock och delar av färjevraket. Diligenserna var visserligen välbyggda, men ingen av dem klarade tyngden av allt"överblivet" som uppenbarligen behövde fraktas. Företrädare för palissadlägret menade därför att avtalet inte efterlevdes och att man rimligen borde få någon sorts kompensation, helst i form av slavar och guld. De andra lägren grumsade men började så smått leta efter något att förslava. Återigen gick man på härjningståg runt ön och hittade återigen kobben med diligensfabriken. De fåtaliga invånarna där släpades snart tillbaka över vattnet (det var extremt grunt mellan kobben och ön och dessutom ofta tämligen frapperande hur det kunde komma sig att flera så till den milda grad fullvuxna människor inte utnyttjat tillfället till att bara gå tillbaka till ön. Nå, förslavade blev de, hursom). Man föste sedan hela skocken till palissadlägret och ropade högtidligt ut att här kom minsann färska slavar som utlovats och om inte detta dög fanns det fler att hämta lite varstans. Från palissadlägret genmäldes då den högst relevanta observationen att det inte var så tokigt, men om nu avtalet skulle respekteras fullt ut skulle även fortsättningsvis diligensleveranserna fortgå, och det utan dröjsmålet. Här uppkom nu en pinsamhet, eftersom ju diligensfabriken satts ur spel i och med förslavandet av dess personal. Efter en kort överläggning beslutade man att sonika frige personalen och avblåsa hela tilltaget. Emellertid hade ex-fångarna blivit så entusiastiska inför det förestående tillfället att återuppta diligensverksamheten att de blivit helt oregerliga och råkade spontant förslava sina forna övermän, vilka snart motades över till kobben och beordrades att sätta igång med ihopsamlandet av musslor och tång för att"förtydliga vår gemensamma värdegrund" som det hette. Det numerära överläget som de nya slavarna faktiskt åtnjöt skulle i teorin ha möjliggjort ytterligare ett uppror, men avsaknaden av en naturlig ledare medförde en brist på visioner, dålig sammanhållning en dogmatiserad fatalism och en utbredd letargi som passiviserade slavarna långt bortom vad som kunde anses förenligt med varje form av revolution. Därför möttes förslaget om att i god ordning slänga exslavarna i väggen endast av lama protester. Sagt och gjort, när de förslavade radats upp försökte man formulera någon sorts slagord och även peka ut riktningen i vad som vagt hoppades skulle vara vägen till någon vägg. Denna ömkliga uppvisnings resultat blev utförligt beskrivet och dito kommenterat i ett examensarbete av fröken Elsa Pettersson, som lyckats avklara därför erforderliga fältstudier under den korta tid som förlöpt mellan kontrarevolutionen på holmen och den ursprungliga kolonisationen av den. Hon framlade en uppsats om åtta föredömligt inbundna volymer, samtliga med så vansinnigt mycket faktafel att de uppfattades som något slags skönlitterärt opiumflum. När det stod klart att allt var allvarligt menat uppstod mild panik i den åhörarskara som hörsammat Petterssons kallelse till arbetets slutseminarium. I auditoriet återfanns bland andra Olga Schönfeldersson, lektor i nutidshistoria och pedagogisk analys, Allan Rupertsson, docent i mikrokolonisering av skär, kobbar och andra marina landytor, Wyngal Chakrawingnakhrunna, bordtennismästare från Chittagong, och en liten men ytterst intensiv frimurare från Östersund, i ordensband och med fradga runt munnen. När Petterssons "bakgrundsbeskrivning", som hon kallade sitt inledande, 50 minuter långa ögonskenligen fullständigt improviserade pantomimupptåg, hade kommit till vad som enligt hennes disposition kallades "Syfte", avbröts hon av Schönfeldersson, som med förnumstig min ville veta vad den svepande gesten med västerarmen skulle betyda. Till svar erhöll hon flera små skutt och en mycket dålig imitation av en forell. Tydligen fick detta duga som svar, eftersom Schönfeldersson verkade nicka bifall och göra en smiley i marginalen. Eggad av detta blev Pettersson mer yvig och djärv i sin gestik och lyckades välta omkull en blomvas varpå vattnet stänkte över hennes publik. Rupertsson reste sig då myndigt och gjorde min av att vilja säga något harmset men slagfärdigt, och höjde därför manande sitt feta pekfinger. Innan de dräpande orden föll började emellertid ett tumult i bänkraden bakom, där frimuraren kommit i extas och hade börjat direktsända hela försvaret samtidigt som paroxysmer hemsökte honom. Handkameran for tvärs över rummet och träffade Rupertsson i bakhuvudet, studsade i Chakrawingnakhrunnas näsrot och

föll slutligen med en stum duns ner i knät på Schönfeldersson, som omedelbart for upp, högröd i ansiktet. "Nu får det, synes det mig, verkligen vara nog!" Eftersom livesändningen fortsatt och nu visade en svårtolkad grodvy av en skällande lektor började folk som följde spektaklet på nätet skicka upprörda kommentarer och i flera fall mana till "handling", "väpnad aktion" och"en total jävla utrensning av den försoffade akademiska eliten" i sådan utsträckning att det faktiskt drev folk ur huse med allsköns tillhyggen i händerna och slagfärdiga plakat hotfullt basunerandes ut. När mobben nådde seminarielokalen hade Petterssons pantomim övergått i kasperteater, fast i en extremt abstrakt form, och hela betygsnämnden hade fullt sjå med att försöka pussla ihop budskapet, i den mån ett sådant kunde antagas överhuvudtaget fanns. En tegelsten for plötsligt genom luften och landade i Petterssons ryggslut, sedan den balja med havsvatten som Pettersson haft uppställd på podiet hade tjänstgjort som mellanlandningsyta. Pettersson kom av sig medan mobben klättrade upp på scenen och började skandera slagord och hytta med påkar och olika trädgårdsredskap. Efter en stunds oförstående blickar från seminariedeltagarna kom mobben av sig och harklade sig förläget. "Jo.... ", började till slut en av dem och skrapade med foten, "vi tyckte kanske att....att..." En annan kom till undsättning, "jo, vi tyckte att det akademiska etablissemangets monopol på kulturrummet verkligen sticker i ögonen, särskilt vad gäller... sånt härnt!" Han gjorde en vag gest utåt församlingen. "Menar du att du verkligen kan dra så långt gågna slutsatser enbart baserat på några minuters havererad amatörsändning av, rent objektivt, det sämsta akademiska seminarium som någonsin ägt rum? Va?" sporde Schönfeldersson uppriktigt intresserat. Den senaste talaren ur mobben stramade upp sig. "Men VI TYCKER faktiskt att det här vore något för oss!" Rupertsson, som kanske var den som haft allra svårast för Petterssons krumbukter, verkade plötsligt få något drömskt i blicken. "Öh... självfallet!" Han lyfte sakta armarna och backade. "Ni får hemskt gärna gripa tillfället i flykten och ta över här. Bedöm respondentens arbete och avgör om det utförts enligt gällande vetenskapliga normer och avgiv ett sammanfattande omdöme. Lägg särskild vikt vid hur väl den uppsatta frågeställningen besvarats, samt hur tidigare forskning inkorporerats i såväl bakgrunden som diskussionen. Ställ krav på erforderligt nyskapande, men håll samtidigt i minnet att inte låta överdrivna slutsatser slinka igenom utan ifrågasättande. Kom också ihåg att efter utfrågningen ge både ris och ros, och utebli gärna från eventuell fest efteråt. Klart?"


Mobben antecknade
ivrigt nickande alla instruktioner och började komma överens om vilka av dem som skulle sitta var och vilka roller som skulle tillfalla vem. När detta var avgjort nickade den föregående talaren uppfordrande mot Pettersson, som började om sin presentation från början, denna gång långsammare. Efter 5 och en halv timme var hon färdig med abstract. Hon stannade upp, drack vatten (vilket misstolkades som inledningen på nästa stycke) och lutade sig ut genom fönstret. Hennes uppmärksamhet hade fångats av en vag doft av rabarber från den gistna husvagn som stod bakom knuten. "Elsa?" försökte någon i vagnen, "Elsa, vill du inte fortsätta?" Men Elsa hade redan avlägsnat sig, verkade det som, ty fönstergluggen var tom och ingen syntes till utanför. Pettersson var då redan ifärd med att försöka ta sig ut genom husvagnens fönster med rabarberpajen i ett fast grepp mellan armbågen och kroppen, vaniljsåsen i en trasig mugg som dinglade från hennes bett och en av allt att döma inte frivilligt rabarberpajsbefriad pajbakare i hasorna. Den till utvärderingskommitté glorifierade mobben slickade sig förtjust om läpparna och gjorde min av att sukta efter stulen paj, men Pettersson förekom dem genom att glupskt svulla i sig stöldgodset med så liten eftergift till den efterhängsne pajbakaren eller betygskollegiet att man närmast kan tala om ett ett-till-noll-förhållande. Även såsen konsumerades glupskt av Pettersson, som samtidigt skickligt höll bagaren på avstånd genom att fäkta med pajformen och springa i sidled. Mobben glömde alldeles av att bedöma akademiska insatser och klättrade entusiastiskt upp på scenen för att själva prova på att springa i sidled. Snart bröt de loss bitar av inredningen och det började lukta bränt gummi och papper efter den tomteblossfyllda papperskorg som i triumf skickats laget runt och dessutom blivit föremål för diverse olika försök till "segerbål", vad som nu kan ha avsetts med det.


De handlingsförlamade slavarna på
kobben hade först inga synpunkter på ordern att samla tång, men efter några dagar började visst knorrande höras. "Hur gagnar detta tillägnandet av en ökad dilligensproduktion?" var en grammatisk styggelse enligt somliga, medan andra påpekade att andemeningen väl för fan framgick och att grammatiken dessutom åtminstone var bättre än i många andra frågor som ställts som till exempel den här: "Tror moster eller kan Ni ginge i godhet till ingen som varken, va?" som ställdes av den förre dilligenstillverkaren, nuvarande slaven, Ture Ramm då denne approcherades angående möjligheten till utökad och på alla sätt oinskränkt styre över tånginsamlingen, ett uppdrag som var behäftat med få , för att inte säga inga, fördelar men desto fler nackdelar. Bland dessa märktes särskilt kravet på att den styrande skulle förse samtliga underordnade med löpande information angående textur och mindre färgavvikelser, formförändringar eller liknande anomalier som kunde observeras i det evigt efemära havets vattenspegel. Nyttan med registrera och därefter kommunicera dessa mångtaliga händelser klargjordes endast om frågeställaren vann högsta vinsten i en sorts bisarr lottdragning som gick ut på att ur en hink med våt konfetti lyckas dra fram en lott skriven på enkelbladat hushållspapper utan att nudda vid något av den övriga pappersmassan, vilket bortsett från att det var en komplett omöjlighet dessutom var strängt förbjudet enligt den föreskrift Akvatiska Tångsamlarförbundet sammanställt. Att kobbens befolkning överhuvudtaget kände till denna föreskrift kom sig av att man av en tillfällighet fått förbundets grundare, Belinda Schkvast, som mentor i det samverkansprojekt som slavarnas ägare på oklara bevekelsegrunder avsatt större delen av arbetsdagarna till. Projektet, som kallades "initiativ kreativ skärgård", hade snabbt blivit en formidabel uppvisning i floskulösa utläggningar utan minsta anknytning till vare sig tånginsamling eller skärgård. Bland annat hade man bjudit in en släkting till Schkvast, en herr Filipsson, vilken var enligt sitt CV synnerligen meriterad men i praktiken så totalt oanvändbar att lynchstämningen snart bubblade upp likt sumpgas ur en dybotten. När Filipsson för tredje gången svepte ut med armarna i en vag gest för att ge något slags emfas åt en provocerande ytlig floskel gick sådana rysningar genom auditoriet att kobben faktiskt vibrerade. Särskilt den sydvästra, helt minimala udden kom närmast i självsvängning. Den hade redan tidigare identifierats som"geologiskt sviktande" av geodet Brunus Graesling, som gjort denna iakttagelse redan på dilligensfabrikens tid. När han publicerade detta i Skärgårdsgeologernas veckobrev (1006:12) möttes han av ett, enligt honom själv, himlastormande bifall. Detta påstående står i bjärt kontrast till de hatbrev som dagarna efter veckobrevets publikation blev så talrika att postväsendet på eget bevåg fann ett sätt att rationalisera kommunikationen till Brunus med en katapult som två gånger i halvtimmen avfyrade halvannat ton korrespondens i riktning mot den plats där han bodde. Det mesta damp ner ganska nära, men ibland landade en större postsäck hatbrev i havet eller på någon förbipasserade brugd. En sådan, den som kanske var svårast att missa med postsäcken, var förre världsrekordhållaren i brugderi, som hette Xenth Carlgren. Carlgren var HR-ansvarig för diligensfabriken, men hade aldrig varken sökt jobbet, formellt erbjudits det eller på något sätt ålagts med några arbetsuppgifter eller indikerat att han kände till att han innehade posten. Det borde heller inte ha blivit några stora rubriker då han slogs i småbitar av den ofantliga säck post som med stor kraft träffade honom efter ett ovanligt slarvigt ballistiskt förarbete. Dock uppmärksammades Carlgrens frånfälle i samband med dilligensfabrikens halvårsstämma kort efteråt och man framhöll från ledningens håll att HR-ämbetet ingalunda skulle bli lidande av att Xenth var "sjukskriven", som de valde att formulera saken. När någon upprörd medlem då påpekade att delar av nämnda HR-ansvarig låg uppflutna på kobbens södra sida tog det hus i helvete. Styrelsens vice ordförande hr Rogersson försökte släta över det pinsamma med en usel vits: "det är väl inget att brugda upp över!" men effekten blev den motsatta mot den avsedda. Rogersson sökte reparera skadan med att föreslå att "vi kan väl brugda allvar" och"låta brugda vara jämt", men först när han nämnde "hembrugdsgården i Brugdeå" verkade en antydan till munterhet spridas bland åhörarna. Denna munterhet visade sig dock bero på vad som försiggick i halvårsstämmans utkant, där någon under Rogerssons stapplande orerande hade lyckats få fram en låda med champagne och brugdkaviar, och nu på något skevt sätt och under högljutt fnitter börjat bjuda runt. Emellertid fanns det på intet sätt tillräckligt med skaffning för att tillgodose det plötsligt eskalerande behov efter brugdrom och ett visst tumult spred sig snabbt bland åhörarna. Snart övergick det till handgemäng och champagneflaskor svingades till höger och vänster med en sådan ursinnig frenesi att det inte bar sig bättre än att folk även blev utan skumpa, och Rogersson hade allt sjå i världen med att säkra åtminstone de omedelbart kringståendes uppmärksamhet. Emellertid visade det sig snart att dessa fått nog av Rogerssons ordvitsande och nu enbart suktade efter klara, lättbegripliga besked i frågor som "var finns brugdrommen" eller "har brugdar ens rom?". "Vad fan har vi annars ätit?", undrade andra då denna skepsis vann fotfäste. Snart sprang folk kors och tvärs i panik och sökte efter svar. Rogersson släpades runt som en trasdocka och proppades slutligen ner i en tunna som man laddade postväsendets postsäckskatapult med, och vips for han iväg för att aldrig mer synas till. Rester av ytterligare en brugd hittades en tid senare i strandkanten. Många menade att detta var marknadsavdelningens varumärkesansvarige, upphovsman till den underligt formlösa logotyp som dilligensfabriken använt sig av sedan en tid. Detta tydde på någon sorts medveten strategi, en underligt bakvänd pr-offensiv med destruktiv tanke och föresats, tyckte folk. Vissa påpekade även att det hela hade gått för långt. Ytterligare andra betonade att det från början var så korkat som man överhuvudtaget kunde tänka sig, och därvid blev det.


I takt med att den
redan från början dåliga stämningen försämrades allt mer över tid avbröts i princip all kommunikation mellan de tre lägren. Därefter påbörjades bygget av "muren", som den löst sammanfogade anhopning av drivved, palmblad, småstenar och annat ihopskrap som man avsåg bilda en mäktig barriär med kallades. Syftet var att isolera varandra, men bevekelsegrunden därtill varierade mellan missunnsamhet, självförsvar och rent vansinne. Pallisadlägret stod för missunnsamheten. De ville helt enkelt avskärma övriga öbor från vad de själva hade kommit över i resursväg, vilket rent objektivt sett inte var mycket men både i huvudlägret och bergslägret förmodade man att oanade rikedomar och lager av förnödenheter dvaldes bak pallisaden. Huvudlägret inriktade sig på försvar och spenderade budgeten uteslutande på att fodra sin sida av av "muren" med tång, inköpt till mycket rimligt pris från den nystartade tångsamlarverksamheten på kobben. Bergslägret, slutligen, stod för något mitt emellan patologiskt vansinne och monumental inkompetens. Man såg hela ön från sin eleverade position men förmådde ändå inte dra slutsatsen att en mur vore helt inadekvat som siktförbättrare. Man var därtill kraftigt decimerade sedan länge och saknade helt förmågan att anpassa verksamheten därefter. Sålunda vidtog man ett synnerligen vidlyftigt projekt kallat "Dynamisk Utsikt", vilket innefattade ett utbildningspaket där deltagarna förväntades "gemensamt skapa en plattform för möten mellan aktörer och reaktörer i sam- och nutid" samtidigt som de byggde en"förskönande barriär" mot öns övriga invånare. Ett stort hinder för såväl utbildningen som murbygget var att samtliga invånare i lägret, vilka sedan bortrövanden och förslavanden nu endast omfattade fyra personer, ansåg sig tillhöra administrationen och därför i praktiken vägrade lyfta ett finger för det fysiska arbetet. De satt mittemot varann runt bergslägrets enda möbel, en liten trasig pall målad i brun rostskyddsfärg från färjan, och fnös åt varandras oförmåga att få saker gjorda. Deras namn var av en märklig slump fyra olika anagram på "finlandsfärja": Ärla Ajndniffs, Landa Sfär-Jinf, Aränif Sjaldnf och Fjäriln Nafsad, och detta var ursprunget till deras oförmåga att komma överens. När de hade träffats första gången, under en expedition från huvudlägret strax efter förlisningen, hade de nästan genast beslutat att bilda ett gemensamt läger för att"renodla den överlägsna genpool" de initialt menade sig kunna avgränsa från "slöddret". Mer konkretiserat blev dessvärre aldrig och trots ändlösa administrativa möten hände heller aldrig någonting som hade bärighet på det minsta av funktionalitet, komfort eller det långsiktiga försörjningsläget. När sedan expeditionens övriga medlemmar en efter en började få allvarliga problem med undernäring, livsleda och olika därmed associerade sjukdomstillstånd, blev utsikterna för någon som helst positiv utveckling så försumbara att de som inte rövades bort bara tynade bort. Om aftonen, när administratörerna fortfor sitt högljudda och poänglösa gnäll, kunde man se vaga skepnader håglöst röra sig i skumrasket. Ibland föll de utför något stup och hördes inte av mer, eller bara liksom upplöstes i mörkret. Efter ett tag noterade en av de fyra, Ärla Ajndniffs, att de verkade vara ensamma och föreslog en utredning för att ge lägesbedömning och åtgärdsförslag. Detta obstruerades ögonblickligen av Sfär-Jinf, som ifrågasatte Ajndniffs motiv till att "plötsligt utreda läget". En långt rimligare åtgärd, menade Sfär-Jinf, hade varit att först tillsätta en arbetsgrupp som kunde göra jobbet och först därefter undersöka om det fanns något att bedöma. Detta orsakade i sin tur ett gapskratt från Nafsad, som spefullt härmade Sär-Jinfs min med utstuderad hånfullhet. Sfär-Jinf, som förutom koleriker även var diagnostiserad med olika nervbesvär och latent aspberger, tog inte den saken med något som kan beskrivas bibehållet lugn. I Sjaldnfs dagboksantecknar, som återfanns åratal efter det nu omförmälda, beskriver ingående hur Sfär-Jinf upprepade gånger fick bindas fast vid stolen för att få någon som helst ordning på sig själv. Trots det blev resultatet ofta att hela sammanträdet fick ajourneras på obestämd tid och mängden oavslutade möten växte snart exponentiellt, eftersom man både ökade antalet möten och för varje gång tillsatte ett nytt möte med syfte att utreda varför de föregående mötena inte avslutats. Ett slags interima paneler med tre av de fyra deltagarna i olika kombinationer   

  

Diskutera
Myteriet på Stena Line

Måns Svensson
2017-02-14, 07:17:07
Visst var det så.

Mårten Lind
2017-02-14, 06:55:13
Kan det vara så att du egentligen ville säga så? Det går väl i teorin att göra en mening av det nu med, men ...

Mårten Lind
2017-01-31, 06:51:37
Ett försök att bena ut den här kobben. Det fanns tre läger. Folk från ”pallisadlägret” kidnappade ibland folk från det minsta och eländigaste lägret. Trots det fanns ett handelsavtal, som gick ut på att pallisadlägret skickade torkad iller och fick för det ”överblivet gods” i utbyte. Detta skulle skickas i dilligens. Dessa byggs på kobben av material från den flotte de som finns där flöt ibland på. Eftersom materialet är ändligt blir dilligenserna mycket små och kunde inte frakta ”godset”. Pallisadlägret blev arga över det och krävde slavar i gengäld. De andra lägret förslavade då dilligensarbetarna på kobben och gav till pallisadlägret. Detta löste inte grundproblemet eftersom det nu inte kunde tillverkas dilligenser längre. Därför ändrade man sig och befriade fångarna igen, men märkligt nog förslavade då istället de gamla dilligenstillverkarna, i ren entusiasm, de som förslavat dem (oklart om det är pallisadlägrets folk som förslavas eller de som tog dilligensfolk till fånga). De nyvordna slavarna förs tillbaka till kobben och sätts att samla tång för att ”förtydliga vår gemensamma värdegrund”. De nya slavarna saknar ledare med visioner och kan inte revoltera, men radar upp sig och försöker peka ut en riktning. Den händelsen kommenteras i ett examensarbete, och örsvaret av detta arbete får sedan en väldig massa utrymme. Sedan vimsar vi till det lite och påstår att Ture Ramm är f.d. dilligenstillverkare men numera slav, vilket inte gärna kan stämma eftersom dilligenstillverkarna ju förslavade de andra och satte dem på att samla tång. Ture nämns för att han ställt en konstig fråga, nämnd för att den är grammatiskt sinnessjuk, när han själv tillfrågades om han ville bli chef över tångsamlingen. Det jobbet sägs mestadels innefatta att dokumentera havets skiftningar i färg och form. Varför får man bara veta om man drar en liten papperslott ur en hink med kladd; inte bara omöjligt utan dessutom förbjudet av tångsamlarförbundet. Sen går vi in på hur det kommer sig att folket på kobben känner till den regeln. Det beror på att förbundets grundare är med i ett ”samverkansprojekt” slavarna sysselsätter sig med. Projektets natur är helt obeskrivet men har bland annat enrollerat en Filipsson som är ”oanvändbar”, oklart till vad. Han får kobben att fysiskt vibrera eftersom den sagts vara ”geologiskt sviktande” av en geodet. Detta verkar dock tveksamt eftersom geodeten fick en ohygglig massa hatbrev när han publicerade denna tes; så många att postväsendet såg sig tvingat att skicka posten med katapult. Då och då träffar dessa försändelser brugder i havet; bland annat en som var HR-ansvarig på dilligensfabriken (utan att veta om det). Detta frånfälle kommer i dagen på fabrikens årsstämma. Det är märkligt att fabriken har en sådan eftersom den inte finns kvar (återigen är det ju de forna dilligensarbetarna som nu är herrar på ön och verksamheten är istället att samla tång). Styrelsen har då av nån anledning försökt skönmåla brudgens död och får för det på skallen av åhörarna. Tumult uppstår, bland annat över huruvida det man ätit är brugdrom eller inte. Ungefär där är vi.

Administrator: Anders Bylund