Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Bark

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Måns Svensson

   Jonte tappade aldrig den där svarvade alabasterstaven. Det var inte hans fel att hela juryn tyckte annat. Utan pardon dömde de honom till samhällstjänst och till sitt döende andetag skulle Jonte minnas hur himlen mörknade, marken skälvde, och själva luften fylldes av ren illvilja.  Pink Floyds "The Trial" började plötsligt dåna ur rättssalens flådiga högtalarsystem, och snart dansade rättens ledamöter runt i okontrollerade, närmast skamlösa schottisvarianter tills golvet gav vika. Jonte muttrade något om "satans dyngskallar" där han hängde, krampaktigt hållande sig fast i självaste domstolen medan övriga närvarande samt möblemang rasade genom golvet och dog. (Att möblemanget kunde dö är en säregen liten saga. Inredningsarkitekten som anlitats för att inreda rättegångssalen byggde in sin egen själ i alla föremål av trä, såsom stolar, bänkar, och pulpeter. Han lyckades även klämma in lite av sin ande i domarens ordförandeklubba, trots att detta inte ingick i det mandat som givits honom. Man kan tycka att det verkar meningslöst, men då ska man betänka att även en gammal erfaren arkitekt med mängder av lagerkransar under madrassen inte nödvändigtvis alltid behöver vila på dem.
Det hjälpte föga
att anlita andeutdrivare. Möblemanget förblev besjälat trots Max von Sydows grundliga seans. Eftersom man gradvis märkte att skillnaden gjordes av snickarlegendens högst personliga inblandning, beslöt man att bara låtsas som det regnade. Därför hängde Jonte i en fortfarande besjälad stol.)
Det var inte riktigt vad han
förväntat sig, men det tillfälle till att diskutera sitt öde som eventuellt hade kunnat befalla honom med en spöklik, uppfordrande röst kunde han alls icke låta passera.
"Nu
får du säga något!", ropade han. Kommandot ekade genom luften, från luften, inuti luften, under luften och lät lyssnaren in i en liten värld som liksom låg alldeles för sig själv -- bortom vardagens vanskligheter och enahanda sysslor, bortom deklarationsblanketter och dagar utan regn.
Ingen
svarade. Sirener närmade sig från tre väderstreck. Det fjärde var svårt att uttala på forntyska. En kimera, om en sådan hade varit tillgänglig, torde ha anlänt från detta håll, emedan övriga riktningar voro trenne till antalet. Kimeror trivs med enkla val. Snö eller sand; min eller din; blod eller vatten - så kunde deras credo ha låtit om de hade kunnat skriva.
Därom visste Jonte
förvånansvärt mycket, men just hur användbar den expertisen var i nuvarande situation kunde diskuteras.
Sirenerna
var stämda i Giss-moll, förstod Jonte reflexmässigt. Hans ständiga benägenhet att analysera sina omgivningar hade visat sig oanvändbar hittills, men bara om man frågade Jonte själv. Frågade man hans granne, som mest tyckte att Jonte var någonting som en straffande Gud torde ha mördat för att få utlopp för sina outgrundliga nycker, så kunde det nog tänkas att man skulle få en redig käftsmäll och en rejäl utskällning på fläcken. Nu behövde dock den Allsmäktige alls icke bekymra om den saken, ty Jonte visste bättre.
"Men -- det är ju
min namnsdag idag! Katten också, jag har inte råd med något!" Insikten fick Jonte att skruva på alabasterstaven tills han tappade balansen och föll till rådsalens parkettgolv likt en mogen druvklase kastad utför Grand Hyatts västra fasad.
"Aaaaattaaaaaaans!" tyckte han
medan han föll mot sin död.   

  

Diskutera
Bark

Anders Bylund
2012-12-17, 06:01:40
Precis så blev det. En studie i novellteknik där allting händer på några sekunder och ingenting spelar någon roll. Fascinerande.

Mårten Lind
2012-12-17, 05:16:33
Jonte har alltså dömts, gissningsvis strängt, för att ha tappat en svarvad alabasterstav. Juryn förnedrar honom dessutom med att dansa en skabrös schottis, varpå golvet går sönder och hela rättssalen faller i djupet och dör. Utom Jonte, som håller fast i en stol, som är besjälad, vilket i sig är helt irrelevant men grundligt klargjort som förklaring till att såväl närvarande som möblemang dog i fallet genom hålet. När Jonte hänger där får han för sig att kommunicera med någon sorts spöke, och ropar ut i luften. Något spöke verkar dock inte finnas eftersom han inte får svar. Däremot hörs nu sirener, från tre håll samtidigt. Vilka håll det är vet vi genom uteslutningsmetoden eftersom det fjärde hållet är ett som är svårt att uttala på forntyska, samt ett håll som en kimera sannolikt skulle ha valt att komma ifrån (eftersom de andra hållen är tre till antalet - en grumlig logik som nog hade funkat även på alla de andra hållen). Jonte inser också att sirenerna är stämda i Giss moll, och vi får en utläggning om han och hans grannes relation till förmågan att inse just sådana saker. Sedan inser Jonte också att han inte har råd med present till sig själv på sin egen namnsdag, vilket han gissningsvis annars brukar unna sig, och som följd av detta tappar han taget och faller mot sin död även han.

Måns Svensson
2012-12-15, 13:53:43
Där satt den. Inte.

Administrator: Anders Bylund