Statistics

   Jonte tappade aldrig den där svarvade alabasterstaven. Det var inte hans fel att hela juryn tyckte annat. Utan pardon dömde de honom till samhällstjänst och till sitt döende andetag skulle Jonte minnas hur himlen mörknade, marken skälvde, och själva luften fylldes av ren illvilja.  Pink Floyds "The Trial" började plötsligt dåna ur rättssalens flådiga högtalarsystem, och snart dansade rättens ledamöter runt i okontrollerade, närmast skamlösa schottisvarianter tills golvet gav vika. Jonte muttrade något om "satans dyngskallar" där han hängde, krampaktigt hållande sig fast i självaste domstolen medan övriga närvarande samt möblemang rasade genom golvet och dog. (Att möblemanget kunde dö är en säregen liten saga. Inredningsarkitekten som anlitats för att inreda rättegångssalen byggde in sin egen själ i alla föremål av trä, såsom stolar, bänkar, och pulpeter. Han lyckades även klämma in lite av sin ande i domarens ordförandeklubba, trots att detta inte ingick i det mandat som givits honom. Man kan tycka att det verkar meningslöst, men då ska man betänka att även en gammal erfaren arkitekt med mängder av lagerkransar under madrassen inte nödvändigtvis alltid behöver vila på dem.
Det hjälpte föga att anlita andeutdrivare. Möblemanget förblev besjälat trots Max von Sydows grundliga seans. Eftersom man gradvis märkte att skillnaden gjordes av snickarlegendens högst personliga inblandning, beslöt man att bara låtsas som det regnade. Därför hängde Jonte i en fortfarande besjälad stol.)
Det var inte riktigt vad han förväntat sig, men det tillfälle till att diskutera sitt öde som eventuellt hade kunnat befalla honom med en spöklik, uppfordrande röst kunde han alls icke låta passera.
"Nu får du säga något!", ropade han. Kommandot ekade genom luften, från luften, inuti luften, under luften och lät lyssnaren in i en liten värld som liksom låg alldeles för sig själv -- bortom vardagens vanskligheter och enahanda sysslor, bortom deklarationsblanketter och dagar utan regn.
Ingen svarade. Sirener närmade sig från tre väderstreck. Det fjärde var svårt att uttala på forntyska. En kimera, om en sådan hade varit tillgänglig, torde ha anlänt från detta håll, emedan övriga riktningar voro trenne till antalet. Kimeror trivs med enkla val. Snö eller sand; min eller din; blod eller vatten - så kunde deras credo ha låtit om de hade kunnat skriva.
Därom visste Jonte förvånansvärt mycket, men just hur användbar den expertisen var i nuvarande situation kunde diskuteras.
Sirenerna var stämda i Giss-moll, förstod Jonte reflexmässigt. Hans ständiga benägenhet att analysera sina omgivningar hade visat sig oanvändbar hittills, men bara om man frågade Jonte själv. Frågade man hans granne, som mest tyckte att Jonte var någonting som en straffande Gud torde ha mördat för att få utlopp för sina outgrundliga nycker, så kunde det nog tänkas att man skulle få en redig käftsmäll och en rejäl utskällning på fläcken. Nu behövde dock den Allsmäktige alls icke bekymra om den saken, ty Jonte visste bättre.
"Men -- det är ju min namnsdag idag! Katten också, jag har inte råd med något!" Insikten fick Jonte att skruva på alabasterstaven tills han tappade balansen och föll till rådsalens parkettgolv likt en mogen druvklase kastad utför Grand Hyatts västra fasad.
"Aaaaattaaaaaaans!" tyckte han medan han föll mot sin död.