Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Om opraktisk tillämpbarhet

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Mårten Lind

   Vid all design av opraktiska rutiner, applikationer eller hjälpmedel, är det av största vikt att i mesta möjliga utsträckning sträva att inte omöjliggöra användning av objektet, utan enbart försvåra detsamma. Målsättningen är att tydligt suboptimera och därmed främja den dystopiska stämning som genomsyrar hela vår tillvaro. "Grumlig världsbild" bör vara ett ledmotiv för den som söker göra sin tillvaro mindre ändamålsenlig. Vi kommer att i denna sammanställning gå igenom grundläggande begrepp och åskådliggöra dem med illustrativa exempel ur verkligheten.

Det
första vi bör klargöra är det ofta påtalade motsatsförhållandet mellan estetik och funktion. Även om så kallad stil inte sällan kan bidra till att bruksföremål tappar delar av sin tänkta funktion, är det inte primärt med försämring i åtanke utformningen görs. Estetiska överväganden har alltså inte per se en menlig inverkan på användbarhet. Det är ändå inte fel att prova. Glöm bara inte att det i slutändan är impraktikaliteten som räknas. Det andra vi måste redan inledningsvis reda ut är distinktionen mellan det omöjliga och det irriterande tillkrånglade. Som exempel kan vi ta en diskmaskin. Ponera att diskmaskinen är placerad någonstans mellan Påskön och Biscaiabukten. Om köket finns i Sundbyberg är det rimligt att betrakta nyttjandet av diskmaskinen som snarare varande omöjligt än bara opraktiskt. Om däremot maskinen endast går att använda mellan klockslagen 03.15 och 05.10, är den att betrakta som klart opraktisk, men förvisso funktionellt; diska två timmar på småtimmarna är fullt genomförbart.
När vi så har utrett
detta, kan vi även nämna det ofta debatterade gamla trätoämnet om ackumulerad opraktiskhet, vilken kan mer enkelt sammanfattas som det sammanlagda problem man står inför när alla företeelser runt om en är opraktiska. Det gäller till exempel i situationer som inte i förväg kontrollerats och där man därför kan finna att något man tänkt göra närmast irriterande smärtfritt görligt. Det kan då vara på sin plats att åminnna sig en enkel tumregel: för varje föremål som smidigt och friktionsfritt används går det att finna minst tre sätt att krångla till designen, handhavandet eller båda två. Exempel: Ponera en vanlig förskärare. Konstruktionen är lika enkel som tråkig; obehaglig i ena änden och lättfattlig i andra. Låt oss leka med tanken att vi helt enkelt tar bort det greppformade handtaget i polyeten. Onekligen förlorar föremålet i användbarhet men för den skull icke i rent skrotvärde. Poängen är att det forfarande går utmärkt att skära saker, det är fortfarande en användbar kniv, men alla vettiga sätt att mäta nivåer av jävelskap har sina sammanfallande lägen och här torde det vara uppenbart att kniven klart försämrats enligt alla normala mått.

Nu ska vi hursomhelst
gå vidare och demonstrera hur vi skapar en opraktisk bil. Låt oss först slå fast de grundläggande egenskaper bilen måste för att alls räknas som sådan. Den måste kunna förflytta sig mellan två punkter på känn och för egen maskin. Den bör gå att styra  åtminstone hjälpligt. Det måste finnas möjlighet för föraren att se vägen framför, eller åtminstone närområdet runt bilen. Med dessa förutsättningar kastar vi oss så in i det hämningslösa suboptimerandet. Till det närmast standardiserade initialförfarandet hör att direkt eliminera alla handböcker, alternativt gömma dem i handskfacket på ett sådant sätt att de inte går att ta fram med mindre än att klippa itu dem med sax. Överhuvudtaget bör det vara oklart hur man alls öppnar facket, liksom var det finns. Vi brukar också förspråka att ratten måste tas loss vid parkering och dessutom bestå av två delar som skall placeras i sidodörrarna och gärna blandas ihop med diverse andra löstagbara delar som fönstervevar och solskärmar. Pedalerna måste såklart fungera men kan med fördel utformas som volymknappen till bilstereon. Steglöshet behöver dock inte nödvändigtvis inkluderas; allt eller inget är en klassiker, liksom vid vänstersväng; maximalt rattutslag eller rakt fram är de alternativ som bjuds och inträffar när ett på förhand icke definierat rörelsemönster råkar infalla; exempelvis huvudvridning snett uppåt samtidigt som underkäken tuggar Jenka. Bensinlocket placeras helst på bilens undersida, liksom radioantennen. Vindrutan också.

Med dessa belysande
exempel för handen, är det enkelt att slänga ihop ett förslag på ett opraktiskt garage. Taklucka och hög ramp är klassiskt, men på senare år har denna lösning gått tillbaka till förmån för den på impraktikalitetskongressen i Poznan vederhäftade strategin med svängdörr. Belysningen bör anpassas och regleras av en sensor som med ojämna mellanrum byter plats; än ICAs delikatessdisk, än en keps som bärs av en lokal frimärksamlare. Några minuter av varje rutinmässig parkering bör sålunda vikas åt ett samtal per telefon med denne individ på det att han må positionera sig så att det registreras av sensorn att han rört sig. Golvet i garaget är täckt med en meter halvhårt packade hyvelspån, åtminstone i Gävle. När bilen anträder detta uppstår ofelbart diverse besvärliga fördjupningar och bilen sjunker till botten. (Det finns ingen försäkring som täcker spånbärgning, men det har på senare tid diskuterats om det ska finnas som tillval till hemförsäkringen. Det finns dock en delkasko från Trygg-Hansa som med lite god vilja kan funka som en kass ko.) Strömförsörjningen bör generellt vara nyckfull och gärna ledas genom porthandtaget. Garagets geografiska belägenhet bör vidare vara okänd.

Med dessa enkla
inledande exempel har vi nu en välbyggd grund att stå på när vi tar itu med det kanske allra mest angelägna man kan finna att försvåra, nämligen trafikregler vid rondellkörning. För det första bör man vid sådana projekt lägga vikt vid att inte informera allmänheten om förändringarna, varken i förväg eller i efterhand. Här kan ett litet tips vara att vid frågor ständigt hänvisa till på platsen därvarande skyltar, och samtidigt se till att dessa plockats bort och ersatts med svårtolkade och inbördes motsägande pappersremsor som gärna trasslar in sig vid minsta vindpust. Glöm inte heller tumregeln: ju fler valmöjligheter desto mer tilltrasslat. Detta kan ibland verka svårapplicerat, men betänk hur även en rondell faktiskt har ett slut (till vänster) och att på vägen dit går det runt, runt, runt. I rondellens mitt kan man med fördel installera ett antal spektakulära och distraherande föremål, exempelvis vägskyltar med desinformation av typen"Välkommen till Skillingaryd" (vi förutsätter att inga Skillingarydsbor läser detta och att orten i fråga aldrig blir aktuell för rondellbyggen) , "OBS! Ärevarv är obligatoriskt" eller"Högersväng förbjuden". Andra distraktionsmoment kan varieras alltefter närområdets topografi: om exempelvis höga berg skymmer sikten åt något håll kan man där anlägga utsiktsplatser med betalkikare. Själva vägbeläggningen omfattas ju av asfalt, har jag hört (Johansson, muntligen 1990) och kan därför i sig utgöra en god grund för diverse redan från början ogenomtänkta projekt, såsom middagsbjudningar, krocketturneringar och improviserade uppvisningar i kroki.

Detta sagt om impraktikaliteter.
  

  

Diskutera
Om opraktisk tillämpbarhet

Mårten Lind
2012-12-17, 06:34:27
Man får hugga tillfället i flykten.

Måns Svensson
2012-12-17, 06:01:30
Detta var ett sällsynt exempel på vältajmat avslut.

Mårten Lind
2012-12-17, 05:28:26
Yxan går varm.

Administrator: Anders Bylund