Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Längs floden och bort över bergen

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Måns Svensson

   Stundom suckar jag, men inte så ofta. Hellre spottar jag i nävarna och stretar vidare. Höjer blicken och kämpar på. Spänner musklerna och sjunger en visa. Jag vet att jag har en obändig sorts öde och en orimligt tuff mustasch. Men det räcker inte alltid.
Det var därför jag
jag anmälde mig som frivillig frivillig-illig i rapfestivalen utanför Flen. Dessvärre låg mellersta Sörmland ner längs floden och jag hade varken lokalkännedom eller karta. Jag tror inte på boklära men var ändå tvungen att läsa upp mig på geografin, kände jag. Möjligheterna föreföll inte alltför lovande. Ändock behövde Flenborna väl på något sätt utsättas för mina talanger  och någonstans i närheten borde jag hitta en motorcykel. Annars vette fan. Tiden är alltför knapp.

Om du undrar hur det kommer sig
att en enbent, närmare åttioårig före detta gurksaltare ska hoja till Flen för att göra bort sig inför trehundra tonåringar så är du inte ensam. Ta en gubbe, sätt honom i brand, skicka hem askan till hans anförvanter om han har några. Först då kanske det blir uppenbart precis hur jävligt lite någon brydde sig om mig innan jag skaffade min första aparta hobby. Jag hade just fyllt 71 och tappat min sista tand, men såg inte det som ett hinder så länge tungan satt kvar. För endast fyrahundra kronor hade jag anskaffat ett litet dragspel och en stämgaffel. Den senare hade man förklarat vara en kylfläns från rymdfärjan Apollo IV, men det visade sig vara lögn. I vilket fall som helst hade jag ingen aning om hur man stämmer ett dragspel, liksom hur man crunkar loss över ett stadigt polkabeat. Min ursprungliga idé hade varit att hoppa ut på Flens scen iförd min konfirmationskostym och därefter leverera en kort elegi över min systers hamster, men när jag listat ut hur illa hamsterelegier säljer så torde ingen bli förvånad över att mina planer ändrades. Alltså satsade jag på något mer i linje med nutida trender: Gangsta Grandfather and the Funky Bunch. De senare ska rekryteras längs vägen, allra helst i Hälleforsnäs. Jag räknar med att de förfogar såväl skivtallrikar och lämpliga scenkläder. Det enda problem jag kan föreställa mig är om de inte fogar sig efter mina benhårda krav på uppvisandet av munterhet och sprudlande skojfriskt humör. Smiskandet fortleder tills moralen förbättras!
I värsta
fall får jag ändra planerna och försöka på egen hand. Uppenbarligen har jag vad som krävs för att inte distraheras av kritik, folkvett, eller välmenade råd. Det borde kunna leda långt.

Men det betyder alls icke
att jag för den skull planerar att vandra ensam längs min inofficiella eriksgata. Nej, självfallet lär jag följas av en skara beundrare. Eller Jonsson och Ture Rasputin piskade ihop trehundra lättlurade satar till sin "ödesmarsch" genom småländska Halland; jag måste slå dem om det så ska bli det sämsta jag gör!
Alltså anlitade jag
redan i planeringsskedet en PR-firma som tryckt upp sjufärgsbroschyrer och pumpat ut nyckelringar med logotyper. Exakt vad de senare tänktes föreställa brydde jag mig inte om förrän jag blev stämd i självaste hovrätten. Brottsrubriceringen var "hets mot målgrupp" med underrubriken "akta dig jävligt noga ditt förbannade gamla missfoster, annars skickar vi nog några riktigt otäcka grobianer som gör ett levande helvete för dig och alla du älskar!" Advokaten som jag anlitat var åklagarens kusin, och därtill dyr till oanständighetens gräns. När jag skulle förklara min ovedersägliga oskuld för honom så viftade han bara bort hela saken med en uttråkad min. "Spelar ingen roll, spelar alls ingen roll," kvittrade han. "Ge mig bara din bil, alla kontonummer, din fru, samt en överskådlig lista över dina hemligheter. Fort ska det gå!"
Eftersom
jag inte utan sendrag mäktar att säga emot en auktoritetsfigur såsom min advokat, var det ytterst nära att jag hävde ur mig allt han ville höra. Det som fick mig att avstå var en liten röst i pannloben som envetet mässade "kom ihåg Johanniterkorset! Minns Hunnebostrand! Glöm inte tandborsten! Tappa inte taget om den lilla ljusblå eldgaffeln! För guds skull, lämna aldrig över den till någon, vem som än ber om den! Jag minns en gammal bil från sextiett; den var rostig redan efter en tre-fyra år och dessutom startade den aldrig, men ändå envisades Gösta - alltså Gösta Hjalmarsson, mannen med handen på hjärtat och vänsterfoten i ständigt fel vinkel - med att hävda sig bakom ratten, som ett torrt gammalt missfoster utan minsta insikt i vare sig teoretisk kvantmekanik eller praktisk raketkirurgi. Karljäveln satte sig bakom ratten, pumpade gaspedalen rakt i botten med förödande konsekvenser för den sönderrostade undersidan och hade sedan mage att stämma Ford för avsiktlig felkonstruktion av underredet! Det absurda i situationen undslapp såväl Gösta som alla i närområdet, eftersom de råkade vara upptagna med det hastigt påkomna och lika snabbt vedertagna påfundet att dansa en lokal variant av twist. Buckcherrys "Crazy Bitch" inspirerade dem till en närmast obeskrivlig kombination av hejdlös höftsvängning, sanslös handviftning och ett fullständigt ostoppbart alstrande av halmslöjd. Lokalpressen täckte denna febriga trend med slentrianmässig oförståelse och hävdade felaktigt att "denna fluga lär växa i popularitet och intensitet tills ungdomar i hela Europa dansar likt spastiska orangutanger med för lite att göra och alldeles för smidig tillgång till diverse substanser som borde ha förbjudits eller förintats för länge sedan." I själva verket var företeelsen så hastigt bortglömd att ingen mindes att de glömt den förrän lokalbladet körde sitt "vad hände sen"-reportage efter en knapp kvart. Journalisten hittade inga källor  - alla trycksaker var spårlöst försvunna och ingen ville snacka om "Bitchtwisten," eller ens erkänna att man hört talas om något sådant.

Men rapfestivalen i Flen väntar icke på
dig! Ge inte upp nu när målet hägrar på horisonten! Dagens ungdom kan aldrig göra sig en hyfsad milkshake!" Osv. Jag upphörde aldrig denna interna ramsa, vilket var riktigt bra eftersom jag då inte kunde koncentrera mig på mina verkliga problem, vilka var att min egen advokat höll på att bemäktiga sig till allt jag ägde. Morot, möt piska!
"Håll
med om att jag är oskyldig, annars blir det inte kul. Inte för mig i alla fall!"
Advokaten reste sig upp, borstade
med vana rörelser sitt axellånga hår, och räckte över en skriftlig kopia på en artikel om vad jag kunde vänta för påföljd i tingsrätten. "Grova skadestånd," stod det. "Piskrapp. Påtvingad marsch till utkanterna av Gnarp med enkel biljett. Stora mängder dansk ost tejpad på överläppen. Falu rödfärg som religion, en låda multna kottar under favoritkudden, svampförbud, samt tre liter finska sågspån av avenbok från 1740-talet."  När jag vände på bladet så fann jag dessa föremål och företeelser avbildade med flärd, som en rysk propagandaaffisch från 1920-talet, starka färger och överdrivna poser. Jag hade gråtit om någon hade påpekat att mina egna reklambroschyrer såg lika skenheliga ut. Advokaten hade dock inga sådana planer. Istället vände han på pappret igen och pekade med sin cigarill på huvudrubriken: PÅFÖLJDER.
"Tänk efter. Är
egenvärde och heder verkligen något som herrn borde bry sig sådär värst mycket om? Gokväll!"
Han dansade bort mot
nya stordåd, mot ett liv utan ånger, mot ett brutalt bakhåll utanför Konsum i Vansbro. Om detta visste han inget när celldörren slog igen. Jag beslöt där och då att kasta loss från den vedertagna verkligheten tillsammans med vem som helst som kunde släpa in en flaska absint i cellen. Märkligt nog hördes strax ett hasande i hallen, följt av en duns och strax därefter rullade en fängelsevakts skäggprydda huvud in över den plötsligen blodstänkta celltröskeln. Tre minuter senare var jag utanför byggnaden, på väg mot Flen. Vid min vänstra sida återfanns icke blott Hornafjärdens glänsande böljor utan även en kåpklädd man som småsprang bredvid min gredelina Vespa. På hans studentexamen var det som Supermumsaren han dansade med plötsligt kom ihåg att spisen stod på därhemma. Samma visa spelades jämt under dessa fester; kanske hade hon tröttnat på den också. I bästa fall hette hon Monica, men det kan vi inte så här långt i efterskott anta förutsättningslöst.
"Hörrö
!", ropade han nu medan vi korsade Storgatan diagonalt. Jag försökte att låtsas som det regnade, men det gjorde det inte. Solen gassade på min svettiga flint  och intet moln syntes. Mitt paraply i genomskinlig plast gjorde ingen nytta överhuvudtaget. "Du! Den där gången som vi dansade i skolans samlingssal, den sista veckan i gymnasiet. Jag vill berätta vad som egentligen hände den kvällen."
"Sigrid?
Eller Monica? Jag bryr mig inte. Den kvällen har jag glömt. Du tjatar alltid om den. "
"Men du måste väl ändå begripa
att det är av yttersta vikt, icke blott för oss men för Flens framtid. Vi kan..."
"Lyssna, jag har rymt
från tukthuset och flyr nu för livet. Mitt förflutna som mellansveriges Casanova ligger mig i fatet. Ändock vågar jag ännu springa fram likt en halvnykter ärkebiskop med siktet inställt på en lika väl tilltagen som grundligt välrundad Cistersiensersyster, fredagskväll efter fredagkväll med oändligt tålamod. Men jag siktar inte när jag skjuter. Nä, jag bara äskar geväret mot väderstrecket så att säga. Jorå. "
"Men vi borde ju..."
"Dessutom
måste jag till Flen med hast. Där väntar mitt öde, min förutbestämda kulmen på ett livslångt..."
"MEN LYSSNA! JAG
SKRIKER ALDRIG PÅ SKOJ! NERE VID ÄLVKROKEN HAR JAG BYGGT UPP EN MODELL AV CENTRALA FLEN, OCH DÄR KAN DU MINSANN SE VAD SOM HÄNDE UNDER SKOLDANSEN FÖR DET ÄR BÅDE INTRESSANT OCH OTROLIGT VIKTIGT BÅDE FÖR MIG OCH VIKARIEREKTOR JUNKERDAHL!"
Då vände jag mig
bort från denne särling och sprang. Sprang för livet, sprang för kung och för fosterland, hembygd, ära, redlighet och motion. Jag sprang med fladdrande byxben och fradga kring munnen. Jag sprang på taniga ben. Bakom mig hörde jag hur min flykt från huvudflykten inspirerade den lokala ordningsmakten till ett vederhäftigt inryck.
"Stanna!
 MEN FÖR HELVETE, GUBBFAN!" Så lät det när MC-snuten drog iväg och for huvudstupa ner i ån. Sedan blev det skottlossning, biljakt, eldsvåda, fest i dagarna tre och allmän förvirring.

Jag vaknade i Flen. Runt
mina lilltår var taggtråd virad. Elden på stora scenen var bortom all kontroll och kulsprutesmatter i fjärran varslade om att revolutionen redan börjat.

Man tackar!
  

  

Diskutera
Längs floden och bort över bergen

Måns Svensson
2012-12-19, 14:32:32
Det var rimligt. Helt ok slut. Eller ja...passande?

Anders Bylund
2012-12-19, 09:18:58
Där rök en till. Kändes som att uppdraget var slutfört, typ.

Anders Bylund
2012-08-30, 15:36:02
...och en röst som mässar allt det där utan uppehåll kanske ger skäl åt hjältens ... egenheter. Skulle driva mig över kanten i alla fall.

Administrator: Anders Bylund