| Sprang för livet, sprang för kung och för fosterland, hembygd, ära, redlighet och motion. Jag sprang med fladdrande byxben och fradga kring munnen. Jag sprang på taniga ben. Bakom mig hörde jag hur min flykt från huvudflykten inspirerade den lokala ordningsmakten till ett vederhäftigt inryck.
"Stanna! MEN FÖR HELVETE, GUBBFAN!" Så lät det när MC-snuten drog iväg och for huvudstupa ner i ån. Sedan blev det skottlossning, biljakt, eldsvåda, fest i dagarna tre och allmän förvirring.
Jag vaknade i Flen. Runt mina lilltår var taggtråd virad. Elden på stora scenen var bortom all kontroll och kulsprutesmatter i fjärran varslade om att revolutionen redan börjat.
Man tackar!
Mans | 2012-12-19, 14:32:32
Det var rimligt. Helt ok slut. Eller ja...passande?
| anders | 2012-12-19, 09:18:58
Där rök en till. Kändes som att uppdraget var slutfört, typ.
| anders | 2012-08-30, 15:36:02
...och en röst som mässar allt det där utan uppehåll kanske ger skäl åt hjältens ... egenheter. Skulle driva mig över kanten i alla fall.
| anders | 2012-08-30, 15:32:21
Hoppla! Jag antog att vi var färdiga med den där lilla rösten för länge sen, men så är det ju inte alls. Nåväl, även små röster innanför pannloben får väl ta paus i mässandet för att andas ibland :)
| Mans | 2012-08-30, 13:12:33
Att du börjar ett nytt stycke så där får mig att anta att du inte är medveten om att vi fortfarande befinner oss mellan två citationstecken, varav ett inte skrivits ut än. Det är alltså fortfarande en liten röst i berättarens pannlob som mässar det vi skriver nu...:-P
| Mans | 2012-05-16, 03:28:57
Nähä!
| marten | 2012-05-16, 02:46:56
I meningen "en obändig sorts öde och en orimligt tuff mustasch" måste väl betydelsen vara att det är mustaschen som är såväl tuff som öde? Och obändig.
|
 |
