Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Bortom vidderna

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Måns Svensson

   I en fallfärdig lada, där järnskrot och fjolårslöv tillsammans utgjorde ansenlig fara för någon som av upptäcksiver barfota spänstade runt därinne, föll en solstrimma in genom det trasiga fönstret. I dess väg mot golvet dansade dammet över en trasig gammal såmaskin av bly, en rostig häcksax, en oformlig härva av gammalt oljigt bråte, en död mus och en död nazist. Den senare hette Zygmunt Staahl och hade en kort period varit andre styrman på en jagare stationerad på Ösel. Något höger om liket låg en tjänstepistol och en presenning, under vilken likets ränsel skymtade fram, tillsammans med likets bror, Hubertus Staahl. Om någon utomstående betraktare hade bemödat sig om att försöka upprätta kommunikation med endera döingen, hade han eller hon antagligen blivit besviken över resultatet. Båda var, då de levde, allmänt ansedda som högfärdiga småpåvar med intet som talade för dem och än mindre något som talade emot dem, knepigt nog. Det kan ha sitt intresse för hugad. Själv måste emellertid den mer kritiskt lagde kliva över bägge och fortsätta längre in och titta invid ladans bortre vägg. Först skulle vederbörande då finna en mycket stor trävagn med åtta par hästar spända för, samtliga uppstoppade och med bladguld från manken till mulen pyntade. I vagnens baksäte låg en kolossal jukebox med spräckt högtalare, ur vilken skrapiga toner från en lyckligare tid kunde höras om man först lade på rätt platta, vilket kunde vara riktigt svårt med tanke på att samtliga de sextontusen vinylskivor som fraktats i de väldiga etruskiska sandstenssarkofager i släpkärran bakom den gamla vagnen varit katastrofalt osorterade ända sedan tidig renässans, och även man i trots mot all rim och reson ändå gav sig på att försöka hitta just den inspelning som bäst genljöd av en svunnen guldålders spröda toner, skulle man stor sannolikhet komma på andra tankar när ens vader penetrerades av förgiftade eldgafflar, till råga på eländet eldgafflar som man får betala dyrt för i rent guld enligt vad man förstått. Sådana projektiler kanske låter osannolika i gamla lador, sandstensarkofager oaktat, men då bör man besinna sina galopperande tankebanor och de följder alltför vidlyftiga spekulationer kan få. Etruskerna har verkligen ett lätt småsint förhållande till sina begravningsplatser och minerar ofta mausoléer, vilket gör det vanskligt att lämna blommor där, Att bortsläpa deras sarkofager till vagnstallar på avlägsen ort är knappast något som uppskattas. I strid med denna egentligen rimliga uppfattning fanns dock en egendomlig, allmänt spridd mening i vissa avlägset belägna trakter, nämligen att just etruskiska förvaringskärl och enkannerligen sådana av sandsten var helt idealiska för stöld och borde vara lagligen helt fria att frakta varhelst man hugade. En anhängare av denna grundsyn råkade vara ägare till företaget som i långliga tider drivit process för att riva den gamla ladan. Som en nämndeman i en av de berörda instanser uttryckte saken: "Egentligen är det ur strikt laglig synpunkt helt ointressant."

Alltnog. Bredvid den gamla vagnen
fanns en lucka i golvet. Den var igenspikad och övertäckt med ett tunt stycke bast, som en gång kanske hade varit gult men nu definitivt var svartbrunt till följd av en utvält hink svartbrun färg. Dessutom kunde vän av ordning notera att man tydligen använt virke av ett slag som med tiden
blivit anlupet av såväl olika
saker som helt andra. Om man håller armarna rakt uppåt och sedan sakta böjer sig framåt tills det gör lite härligt ont i ryggslutet och då sakta drar undan luckan, städse framåtböjd, kommer man ofelbart att sugas ner, huvudet före, i den undertryckspräglade källare som installerats under ladan.
Om man då lyckas
yxsparka undertrycksaggregatet i småbitar samtidigt som man med rumänsk grace mjuklandar precis till vänster om de trasiga resterna, skulle man möjligtvis hinna få en skymt av den illvillige dogen av Venedig, signor Luiciano Barbatrelli, och hans stridstränade dvärgelefanter Kasper, Jesper och Förenade Arabemiraten. Dessa sitter fängslade för förskingring numera, men trots allt kan man väl förstå att de samtidigt kan finnas i en faktiskt existerande källare. Så är det. Det är inget konstigt med det. Ja, nu säger ni kanske att hela den här lilla utvikningen kunde ha besparats er, liksom även följande dikt: vaknar i vånda, ännu en månda.  En äldre släkting till, jag hatar inlagd sill. Så. Som jag länge hävdat har mina poetiska färdigheter obefintligt omfång, men samtidigt vill jag å mina egna vägnar rikta ett varningens ord inför att bara avskriva mig som en pladdrande byfåne. Det kan mycket väl vara klokt.

Alltnog. Den
första gång jag såg dogen var redan 1938, då högst densamme hängde naken från palatsets balkong med ett par vilt skrikande murmeldjur i händerna. Som vanligt brydde sig dogen föga om yttre framtoning när väl en fix ide, i det här fallet flygutbildning fast okonventionellt tolkat, slagit rot i hans fritänkande huvud. Jag hade naturligtvis hört talas om detta karaktärsdrag och tog mig därför försiktigt fram genom undervegetationen nedanför balkongen. "Don Barbatrelli!" En röst inifrån huset ekade ut genom de vackra fönsterluckorna. Dogen kravlade hastigt upp på balkongen, slängde murmeldjuren över axeln och letade febrilt i balkonglådan efter sina underbyxor. Jag fångade en glimt av ett neddimpande murmeldjur innan dogen skyndsamt trippade tillbaka in genom pärldraperiet. Jag hörde det andra murmeldjurets kvävda gnäll där det blivit hängande från kanten av balkonglådan. "Älskling, " försökte Barbatrelli inifrån palatset, "jag har ingen aning om vad du pratar om. Murmeldjuren? Inte vet jag var dom har tagit vägen. Nej, nu måste
jag nog...nej, jag vet
inte säger jag! Va? Balkongdörren? Öh... nä, jag skulle bara vädra lite. Naken ja. Just det. Det är varmt, tycker du inte? Puh! Rena rama Sahara! Hahaha! Va? Borde skyla blygden? Jamen alltså jag är STOLT över min kropp! AJ! Lägg ner det där ridspöt!
"


Jag fångade enkelt det murmeldjur
som damp ner från balkongen, men det som dykt ner i nässelsnåret ute vid dogens kitschiga plastfontän var redan förskansat i en där befintlig rostig konservburk. Militärmusik kunde
med visst
underhållningsvärde urskönjas. Genren "militärmusik" använder jag här i vid bemärkelse, inbegripande såväl rytmiskt dunkande som snart sagt varje någorlunda aggressivt trakterande av mässingshorn. Just mässingshorn var inget som murmeldjuret hade i mångfald, så vederbörande fick nöja sig med dunkandet. Det är ovisst hur mycket av oväsendet som faktiskt var ämnat för mina öron. Exempelvis kan man välja att tolka frånvaron av högtalare riktade ut mot omgivningen som en ovilja att faktiskt höras, en fullständigt obstinat jävla otrevlig inställning faktiskt, och sådant är ju i sig något sällan liktydigt med en tillmötesgående attityd. Alltså traskade jag målmedvetet mot konservburken i akt och mening att med alla till buds stående medel (foten) statuera exempel på gammalt fint och äktsvenskt brutalt manér, och med en praktfull
stampning krossade jag såväl burken som dess etikett. Murmeldjuret försvann upp i en cypress, men den detaljen undgick mig för ögonblicket. Istället vände jag uppmärksamheten mot den livréklädde portvakt som kom skyndande mot mig med papper och penna i händerna och en stor lust att tilltala i princip vem som helst, bara vederbörande kunde ge honom nöjaktiga svar. Jag försökte se ointresserad ut och drog mig försiktigt tillbaka mot skogskanten, men vakten ansatte mig med frågor som till sin natur kretsade mest kring mina avsikter i palatset trädgård, och underströk vissa av sina befogenheter gentemot objudna gäster samt de åtgärder han precis nu satte i verket. Jag påpekade å min sida något grumligt om allemansrätten och hänvisade till ett betänkande saxat ur tidningen Allemansbladet, där skribenten hävdade att "tag inget annat för givet än de självdöda ekorrar som långsamt dimper ner i takt med stigande inflation och så". Detta imponerade föga på vakten, som faktiskt inte ens lyssnat, utan med batongen började hamra otrevligt mot min ansenliga skallbas tills jag föll ned på knä och förberedde en ofattbar uppercut, vilken dock aldrig behövde utdelas eftersom vakten själv plötsligt greps av en annan vakt. Smidigt smet jag mellan cypresserna och in i dogepalatset via köksfönstret. Där inne var kalabaliken i full gång. Butlern hade tagit dogens dvärgpudelschauzer Gittan för kalvsteken som skulle serveras till dvärgpudelschnauzerfrikassén vid kvällsvarden. Doften av
krossad anilinpenna förmådde knappt genomtränga stanken av blöt päls eller den tunga gröngula rök som bolmade ur ugnen. Butlern strök, trots alla påträngande tecken på krisläge, passivt runt längs väggarna, från vilka stora tavlor föreställandes forna dogar med stränga blickar följde hans planlösa hasande. Fallande i ålder från fjortonhundratalets vitt omtalade Vittorio del Pucco, erövraren av Neapel och mecenat av allra främsta sort, till det tidiga 1900-talets med rätta illa beryktade och slutligen under skandalartade former bannlyste och ur officiell historieskrivning för alltid utraderade Kvartsfursten Lorenzo Laccalaengo utgjorde tavelmotiven idel skarpa näsor, lömska blickar och självsäkra poser. Butlern kände sig alldeles särskilt liten och flackade med blicken, samtidigt som han närmade sig den lilla mathissen. Fingrarna trevade efter reglaget, men fann blott en näsa. Den tillhörde köksdvärgen Kondalf, till vars många lyten hörde en mathissformad skallbas, vilket ofta gav upphov till kaos under hektiska perioder i det alltför trångbodda köket. Mången gång hade hädiska kötteder kastats efter honom när aladåber spillts ut över hans nuna i den förvirring som uppstod då någon av kockarna försökt ladda hissen och tagit fel på den och Kondalfs feta trut. Det var alltså med viss irritation butlern konstaterade att ingen hörsammat hans order att bygga en liten bur i köket. där Kondalf kunnat hållas inspärrad under de mer pressade lägen som kunde uppstå. Osedd smög jag mig längs de solkiga gobelängerna, förbi de fettdrypande kryddhyllorna, duckade under den ytterst märkligt placerade himmelssängen och kröp in i ventilationsystemet. Jag hörde den fjärran fläkten och det rytmiska ljudet av skramlande plåtrör från något intilliggande rum. Med viss möda hasade jag de dryga femton meterna genom rörvindlingarna och närmade mig till slut takventilen i ett utmattat tillstånd. Jag lade örat mot gallret och försökte sova, men det var lönlöst i den kvava varma fukten. Stönande vände jag näsan mot gallret och fastnade naturligtvis genast. Ju mer jag åbäkade mig, desto grundligare kilade jag in näsbenet mellan de små rostiga stålstagen. Snart började ana att någon eller något befann sig i ventilationsrören. Ett knäppande, följt av ett snabbt rasslande varslade om saken, men jag kunde inte göra annat än fortsätta kämpa med min snok tills jag med sedvanlig näsfärdighet lyckats avlägsna flera sjok av min flagnande solbränna från helgens frivola strandsejour. Knäppandet hördes tydligare nu, och dess rytm hade övergått till en mer frenetisk variant, en sorts asymmetrisk tretakt som växte sig allt starkare och rätt som det var såg jag en lustig procession komma skridande femton mekaniska kräftor från dogens skafferi bort. Kräftor som avståndsenhet har alltid haft begränsad tillämpning, men i norra Italien var det åtminstone i vissa adliga hem kutym att mäta längder i enheter av diverse marina, bottenlevande organismer. Just mekaniska kräftor råkade vara den variant som dogen tyckte bäst om. Alltnog, femton mekaniska kräftor motsvarade cirka hundranittio centimeter, och vad dogen än kunde ha haft för skäl att vrida på huvudet vanligtvis, så inte var det något som gick upp mot det som denna procession så övertygande lockade med; mustigt mungigaspel med tillhörande bondska flin; släpiga sonetter från obalanserade manskörer, polyrytmisk skelettkrockett med tilltagande höftvickningar och publikfriande spextokerier, kvasivetenskapliga utläggningar med kitschig kvantterminologi och en tomte. Man kunde utan vidare omsvep kategorisera hela tilltaget som oinspirerat och slätstruket. Jag kunde på rak arm erinra mig fyra processioner som trots sämre förutsättningar gjort mer bestående intryck och det dessutom baklänges: Tomelillamarschen 1971 (ösregn sedan en vecka, återbud från det bokade storbandet samma dag), förstamajtåget i Husby-Oppunda 1899 (en vild gräsand i bur som förstörde stämningen med sitt envetna näbbklapprande, oväntat motsträvig väderspänning och en fientligt beteende i allmänhet), invigningen av Nävermuséet i Skillingaryd 316 f. kr. (en dront med lunginflammation, en annan dront med smittkoppor och en brontosaurus av tovad ull i skala sju till sex stals kvällen innan och gömdes kvällen efter) och PROs "Rövarrace" genom västra Halland, oklart datum eftersom hela tioårsperioden inte kan rekonstrueras eller i detalj kartläggas eller ens vagt beskrivas annat än som ett ytterligt beklagligt kulturellt magplask. Den procession jag nu åsåg var dock så amatörmässigt ordnad och klantigt iscensatt att jämförelsen mest verkade som ett långsökt trevande efter poänger. Här hade man exempelvis låtit trumslagaren gå bakbunden, varför det taktfasta dunkande som traditionellt genljuder varje procession med någon självaktning nu istället ersatts av tystnad och gnäll. Enhetligheten i kostymeringen var under all tänkbar kritik  - faktum är att det icke gick att finna någon enda persedel som i något hänseende formmässigt anslöt till något annat existerande föremål eller något påhittat heller för den delen. Det förekom också flera svårmotiverade inslag av rytmisk sportgymnastik eller åtminstone något som i en reklampamflett beskrevs som dylik. Just pamfletterna var dock ett under av fullständig obegriplighet och bisarra spontana uttryckspasmer. Hör bara: "Bakom förste trumslagaren skåda vi med grumlad indignans och måttligt återhållen väderspänning en neger från Sveg." Jag menar, har man någonsin hållit igen en väderspänd eller på annat sätt ansträngd buk? Jag tvivlar! Dessutom har jag hört att pamfletten egentligen var plagierad, till största delen från en redan på förhand makulerad upplaga av"Grafologisk årsbok 1980"  som märkligt nog var applicerbar på så vitt skilda skilda ämnen som växthusodling, peruansk monumentalkonst och sådär. Ja, ni fattar.

Processionen tågade förbi
utan att någon verkade intresserad, allra minst jag själv. Processioner är så tråkiga. Inte utan uttråkad min försökte jag ånyo pressa näsan sidledes så till den grad att jag kunde lösgöra min nu tämligen avdomnade arm och dito hand. Med dessa extremiteter drog jag upp luckan och fick drösa ur röret ner i en mörk och tomt ekande sal. Vid dess bortre ände kunde man ana ett blekt ljus ur en liten amfora, som omsorgsfullt placerats på en annan, något mindre amfora. Denna stod  i en fingerborg på snedden så varje liten vindpust hotade att fälla alltsammans. Jag nös emellertid inte, trots dammet i salen och min stora benägenhet att reagera på fingerborgar, men observerade samtidigt en steppdansare på väg från östra hörnet. Här förelåg omfattande risk för att hela den ostadiga konstruktionen ömkligen skulle steppas omkull! Jag kastade mig framåt för att skydda stapeln och lyckades naturligtvis endast med själva kastandet, men riktningen blev helt fel eftersom jag for rakt in väggen bakom mig. I min barndom hade jag en gång tagit fel på en kvast och en hink. Resultatet av detta blev blöt kvast och märkligt nog även ett hedersomnämnande i Östgöta-Corren under rubriken "Här hoppar inga halta skomakare! Ungdomlig spänst i Ödeshög." Som illustration hade artikelförfattaren valt en slarvig blyertsteckning med tydligt bondkomisk karaktär föreställande ett antal fetlagda mustaschprydda gentlemän som alla, uppenbarligen frustande av fröjd, iakttog hur en humanoid kvast närmast desperat försökte efterlikna en hink. Någon tydlig tanke var svår att urskilja, men trots detta vann teckningen uppskattning och kunde ofta ses återgiven i allehanda publikationer, liksom urklippt och upphäftad på kylskåpsdörrar och anslagstavlor. Sammanhanget var som sagt oklart men genomslaget otvetydigt.

Jag dunsade
ömkligen i golvet och sjönk lite lustigt. Hoj, hoj! Steppdansaren! mindes jag plötsligt. Denne syntes dock inte till. Inte amforan heller. Jag trevade efter något i stil med en ficklampa, en fackla eller något liknande. Jag hittade inget. Ett tomtebloss fick duga. Under den korta tid blosset brann hörde jag kammarherrens hesa stämma i våningen ovanför mig. Spänstigt lubbade jag dit via ett hål i golvet. Även vidare ut och hem.   

  

Diskutera
Bortom vidderna

Måns Svensson
2014-06-16, 10:25:25
Det här är skitdåligt och mycket, mycket konstigt, men just därför väldigt skoj. Tråden tappas egentligen hela tiden, men det flyter på så pass bra att man inte bryr sig så mycket om det. Jag är särskilt förtjust i när berättaren smyger sig igenom dogepalatsets kaotiska kök, där en schnauzer brinner i ugnen och en köksdvärg förväxlas med en mathiss, och av icke angiven anledning kryper in i ventilationssystemet. Där hasar han sig iväg genom rören ett femtontal meter, men fastnar med näsan i ett galler som sitter för en ventil. Hur han vrider och vänder sig, så får han inte loss näsan. Medan han försöker komma loss hör han att han inte är ensam i ventilationssystemet, någon närmar sig. Man skulle ju kunna tänka sig alla möjliga otäcka scenarier med djur eller insekter, men ganska otippat visar det sig istället vara en procession som är på väg, hur det nu går till inne i ventilationsrören. Denna procession rymmer både mungiga-spel, reciterande av sonetter och mer därtill, men berättaren konstaterar att det trots allt är en synnerligen slätstruken och oinspirerad procession. Ja, han kan till och med på rak arm erinra sig icke mindre än fyra andra processioner som gjort ett mer bestående intryck trots sämre förutsättningar. Trots att man kan tycka att berättelsens dramaturgi kunde kräva annat, börjar han räkna upp dessa andra processioner, samt vad det var som gjorde att deras förutsättningar var sämre. Tomelillamarschen 1971 förstördes således av ösregn samt av återbud med kort varsel från det bokade storbandet, vilket låter begripligt. Mer svårt att förstå är att förstamaj-tåget i Husby-Oppunda 1899 ska ha saboterats av en vild gräsand i bur som förstörde stämningen med sitt envetna näbbklapprande, eller att invigningen av Nävermuséet i Skillingaryd 316 f. Kr. på något sätt ska ha blivit sämre av att någon stulit två uppenbarligen dödssjuka fåglar och en brontosaurus i tovad ull i skala 6 till 7 kvällen före och gömt dem kvällen efter. Berättaren konstaterar därefter att det hela inte intresserar honom, trots att de detaljkunskaper han just demonstrerat verkligen verkar tyda på motsatsen.

Mårten Lind
2009-05-15, 06:25:31
Hmmmm... blir konstigheter här med radbrytningen emellanåt.


Administrator: Anders Bylund