Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Tankar från en syrénberså

Statistics


Blue = Klas Svensson
Green = Måns Svensson

   Nya kromosomer kräver nya sätt att se på sina närmaste. Ta till exempel Ingvar Oldsberg. Inte kommer han att kunna förklara hur två så meningslösa människor som hans egna föräldrar klarade av att generera en nordisk hjälte av ett sådant strålande slag. När han ser sig i spegeln frågar han sig antagligen aldrig hur den otroliga serie av slumpvisa händelser som gav upphov till hans egen existens någonsin varit möjlig. I viss mån skulle man kunna säga att detta gäller även mig. Nu ser jag mig förstås blott som en blek kopia. När jag lutar mig framåt ser jag himlen. När jag lutar mig bakåt ser jag ett andetag som blå rök. Jag vänder mig inte inåt. Jag exploderar, jag flyger, jag njuter i fulla drag. Bakom mig hundarna. Framför mig en liten konkav skål. Handen i en ganska opassande vinkel. När som helst kan buren med Ingvar i öppna sig, precis som jag planerat. Det är en ny dag och jag känner hur möjligheterna ligger framför mig.

På tunnelbanan ser jag en liten
förtorkad hund som någon försökt gömma under en tidning. Eftersom det nyligen regnat har jag munnen full med tidningspapper. När våren nalkas brukar man känna det onda trycket från himlarna. Jag försöker skrapa fram den, försiktigt. Pappret kliar i gommen. Hunden gnyr hest. Jag säger åt den att jag är den som ska ta hand om den. Den säger inte emot men kurar ihop sig. Jag stoppar den i väskan och går hem.

Ingvar gnäller i
garderoben. Jag blir vansinng. Han måste lära sig vad som gäller. Förnuft och känsla, för faan! Just nu visar han en så tråkig attityd. Jag vill att han ska vara tacksam, jag gör ju allt för honom. På sätt och vis skulle man kunna säga att jag är ansvarig för hans beteende, men å andra sidan är det ju inte mitt fel att han hanterar situationen på det här okonstruktiva sättet. Må så vara att det är trångt och endast ventileras via en mycket lång men alldeles felaktigt krökt dammsugarslang. Men det är sådant som jag tycker man får ta. Faktiskt.
En annan gång skulle jag
fira sexagesima. Jag tog tåget till Eslöv, enbart för att man måste börja någonstans. Vid sådana tillfällen krävs festlig utstyrsel, så jag tog på mig en sådan. Åtminstone kavajen av Tweed, med stort T, hatten av Tweed, med stort T, och damaskerna av tweed, med litet t, samt byxor. Det var, kort sagt, en heltäckande tweeddräkt.
En man i hatt
är en man med
sinnesnärvaro och klass.
En man med
tweedplagg är en
man att räkna
med. Det här säger
inte bara jag, utan
alla jag möter, om än bara
med åtbörder eller genom överlämnande av stadens nycklar. Jag har en gedigen
ficklampa att lysa
min väg med.
Mörk kall morgon. Perrongens elektriska
ljus lyser kallt över betong   och räls. Jag kliver av  men råkar trampa fel och
ramlar. Hunden skäller i väskan. Den

låter som något slags muterad och
hämndlysten hyena med munkorg. Det slår mig att
jag aldrig har
sett en hyena, men jag önskar jag var en. De lär vara gula och små.
Jag ligger på spåren.
Något slags signal blinkar
 och jag hör ljudet
är regndroppar slår mot
skenorna medan de vibrerar och
sakta splittras upp i tusentals
tunna metallremsor. En
mindre och framförallt illröd tanke dyker upp i mitt inre. Om jag skulle häva mig upp på perrongen igen? Det kan finnas vissa fördelar med
det. Folk skriker och pekar.
En del av dem verkar
upprörda. Skrikande bromsar.
En gång för länge sedan fick jag höra att livet passerar revy framför en ögon när man står i begrepp att dö.  Långtråkigt! Jag klarar inte av en sådan seg historia en gång till. Tacka vet jag bastubad, enrisdoft, limsniffning, poesi och en sådan där vriden gurka
En timma senare sitter jag på
huk och försöker luta mig bakåt. Folk kastar sten på mig. Skriker gör jag inte av princip, men det gör ont. Väktare tycker jag helst bör hålla sina extremiteter borta från i stort sett allt. Särskilt mig. Flera av mina vänner, ja båda två, har flera gånger påpekat att jag har svårt att ta stryk. Men bara för det har jag ingen skyldighet att träna upp nykläckta legosoldater i konsten att piska upp folk. Jag motsätter mig den behandling jag har fått. Det gör  mig ledsen att se dem komma springande med sina tillhyggen, sorgsen att folket jublar, sorgsen att jag måste dra fram kortet med min advokatbyrås nummer och snabbt slänga iväg ett samtal. Den första signalen går fram och jag springer i korta skutt på rälsen med väktarna efter mig som en vild stam.  En röst i högtalarna hade känts naturligt. Den skulle ha sagt sanningen. Högtalare brukar göra det. Jag såg en gång en man  som inte kunde hasa taktfast trots sina av naturen givna förutsättningar. Protesen glappade oförutsägbart och gav upphov till samma slags arytmi i mitt varseblivande. Så var det. En smäll i huvudet vore på sin plats. Ungefär som
...som...

Brinner det
 handen röken lysrörsljuset vem vem hej hopp tralalala nä studsar huvudet törstig armarna fingrarna nej. Där slog det slint, tydligen. Tjosan.   

  

Diskutera
Tankar från en syrénberså

Måns Svensson
2009-05-16, 08:52:59
Just nu blir mellanrum och bokstävernas storlek inte alls som jag vill. Herr Überubahn?



Administrator: Anders Bylund