Den första signalen går fram och jag springer i korta skutt på rälsen med väktarna efter mig som en vild stam.  En röst i högtalarna hade känts naturligt. Den skulle ha sagt sanningen. Högtalare brukar göra det. Jag såg en gång en man som inte kunde hasa taktfast trots sina av naturen givna förutsättningar. Protesen glappade oförutsägbart och gav upphov till samma slags arytmi i mitt varseblivande. Så var det. En smäll i huvudet vore på sin plats. Ungefär som...som...

Brinner det
 handen röken lysrörsljuset vem vem hej hopp tralalala nä studsar huvudet törstig armarna fingrarna nej. Där slog det slint, tydligen. Tjosan.