Statistics

   Ett regnoväder var på väg genom de slaviska staterna österifrån. Det var bara tre av oss som fått med sig regnkläder. De föll hastigt till föga när resten trotsade vädrets makter. Mörka moln spydde ur sig sitt vattniga innanmäte medan serber och albanier vid lika mörkt åskväder slog ihjäl varandra. Vi kunde ana dem som en dov, surrande närvaro vid gränsen; ju närmare varandra vi kom, Hoffman och jag, desto tydligare tyckte vi oss kunna urskilja varann -- men det var till föga tröst. Hoffman var nämligen helt och okänslig och saknade empati eller någon därtill relevant hjärnbit. Således kunde han närsomhelst använda grovt våld. Det spelade ingen roll var, när eller hur. Plötsligt small det. Då jag bar cementhjälm kunde även det kvitta.
-"Göte!"
-"Aj!"
-"Göte!"
-"Men vafan människa, vad i hela--"
-"GÖÖÖÖÖTE!"
-"Kom inte närmare."
-"GÖÖÖÖÖÖTE!"
-"KOM INTE NÄRMARE SA JAG!"
Det var sista gången Hoffman slog mig. En rostig container med svag doft av otvättade kineser kom emellan. Utan att på något sätt försöka förtiga vikten av ögonblicket måste vi här göra en kort klargörande skildring av containern och dess innehåll. Kineser. Trettio vitklädda dylika med automatvapen och säkert grepp om kolvar och avtryckare. De verkade jävligt sura. Så fort containern tagit mark började de skrika "Banzai!" och slå hål i containerväggarna. Japanofila kineser! Paria överallt. Hoffman höjde raketgeväret och slog ett slag för mittens rike. Bokstavligen. Klubbade ner de små jävlarna till höger och vnster, tills väggarna täcktes av kanji. Skottskadorna gjorde honom bara än mer frenetisk, vilt viftande landade han slag efter slag i rikets tjänst. Det fick mig att minnas min ungdom. Goda tider på fritidsgården. Ögondroppar var tredje minut. Mockasiner som skavde hemvant. Kvarsittning. Stryk.
Känslan man fick när man för hundrasjunde gången i rad valdes till klassens slagpåse. Lukten när elden spred sig i de underjordiska gångar jag tagit min tillflykt till påminde om vidbränd mandelgröt. Jag höll andan och kröp ihop i fosterställning. Troligen borde jag snarare ha rest mig och sprungit, men inte jag inte. Lågor slickade snart mina loafers, explosioner masserade mina bekymrade pannlinjer, och tracerkulor bildade mönster där de träffade fasta föremål. Mässingsorkesterns spöklika crescendo dånade som Tors Mjölner mot mina trumhinnor och hade det inte regnat den eftermiddagen så hade ingen dött. Nu blev det istället ett veritabelt slakthus där jag inte kunde annat än gräva ner mig i en liten låda och vänta på den stora sömnen.

Jag antecknade febrilt allt vad jag kunde betrakta ifrån mitt fönster på tredje våningen. Florens är en stad där fönstersmygarna ter sig mer allmänt tolererade än annorstädes. Jag iakttog in varenda liten människa som spatserade aningslöst över Sixtenstraße, studerade varannan student som passerade, observerade tiggarna som hukande drog varandra i skägget,  avlyssnade grönsaksförsäljarna som vrålande torgförde sina produkter, noterade uppmärksamt de subtila skiftningarna i marmorfasaden på riksbanken tvärs över gatan, märkte hur små frön från avlägsna maskrosor samlades på fönsterblecket och sakta torkade ut i aftonsolen; ja, jag var aldrig så nära livets mångfasetterade skeden som i min lilla blåfärgsdoftande tvårummare vid Ponte Vecchio.

En dag jag särskilt minns från den tiden var tjugofjärde augusti. Och jag avser då inte den merovinganska omeletten  utan en sensommardag under cedrarna vid bäcken bakom stadsteatern. Vid min sida en flicka. Jag minns inte vad hon hette. Det kan egentligen kvitta. Vacker var hon  förmodligen. Jag ser inte sådant. Vid horisonten steg röken från en annalkande barbarhord som just bränt sig fram genom landet och därvid råkat sätta eld på sig själv. Sånt ser jag inte heller. Det som är självklart undgår ofta mig. Ingen jag känner är lika fäst vid det ovidkommande som min gamle onkel Bernhard. Han tycker exempelvis om att vika origamistilleben av mig när jag klänger runt i den gamla flygvapenskasernen borta vid Grueberstraße, eller   att äta lunch. Man kunde lätt kalla honom mänsklig Jag och flickan såg på varandra. I hennes ögon var jag en prins. I mina egna var jag en idiot från en liten by i Slovenien. Någonstans långt ovanför oss började molnen skingras likt silkesgardiner i gryningen. "Vad tänker du på?" Frågan snästes aggressivt fram, som om hon ville rista blodörn på mig."På att jag älskar när när du snäser så där aggressivt utan att följa upp med brandyxan." Vi kysstes. En hand började treva runt min byxlinning. Alltså inte min hand. Jag tryckte henne mot bättre vetande emot det skrovliga trädet, barren som stacks, luften som plötsligt var som något slags lönnsirap av allra hemligaste slag, ljuset som brände bort det sista gråvädret, mitt omdöme som for som en vilsen fransman på semester i Sibirien på väg över packisen, knastrande och jävlig. Jag fick av mig skjortan. Hon fick på sig den när hon själv försökte krångla sig ur ett klädesplagg jag inte redan slitit av henne med tänderna. Ett skri i fjärran. Inte jag. Blodet dunkande i tinningarna. Hennes naglar--rakbladsvassa, rödlackerade, ojämförliga-- jag kunde knappt röra mig vid åsynen av dem. Plötsligt tryckte hon mig genom den papperstunna väggen, slet  pappen i bitar. Hon vrålade hest refrängen till Depeche Modes "Stripped" men jag trodde att det var maxisingelns b-sida och bytte kanal omedelbums.
Då  jag inte kunde röra mig försökte hon riva loss det tidningspapper jag tejpat runt bålen, men det tog tid. Jag hade bråttom. Tre snabba ryck senare hade det bara blivit värre. Vi föll stönande ner, studsade jämrande upp igen  och min kroppsbehåring tycktes ha brunnit bort hämningar, förnuft, uppfostran, överjag, allt som höll mig fången i konventionernas begränsningar. Jag vrålade sällan. Däremot är jag känd för min lätta citruslukt, lite som en antydan om pompelmus och pomeransskal bakom en nötig grundarom. Njutningen som min omgivning erfar när jag släntrar förbi går inte att beskriva. Jag minns en gång när jag promenerade längs Seine, då minnen från tonåren överväldigade mig och jag började förstå hur vacker och speciell jag var. I timmar stod jag bara och gottade mig i spegeln Seines förbiflytande vattenmassor, glömsk av omgivningarna och berusad på rött vin och mitt fördelaktiga utseende. Det var då. Nu slet jag som ett svin under solens obarmhärtiga regim, jag vrålade, armarna, skulderbladen och hårfästet ilade av spastiska kramper, ryggfräknarna blödde samman till det kinesiska tecknet för lycklig drake och jag kände hur hela jorden tappade takten som en tondöv manskör,stämmorna skrovliga och tektoniska, inifrån mullrande, skakande hela världen i sina grundvalar.
Då tände hon en cigarill och frågade om jag var intresserad av hennes själ också. I så fall var den till salu. Jag sa att jag gjorde vad hon ville. Hon sa att jag nog visste vilka tunnlar jag kunde tänka mig att exploatera under staden. Kilometer på kilometer. Jag har aldrig någonsin varit mera säker på min bestämmelse. Jag ville ner dit. Jag ville sjunka i gyttjan och tappa bort mig i hennes labyrinter  av mening. Inte kunde det slå fel! Aldrig.