|
Då tände hon en cigarill och frågade om jag var intresserad av hennes själ också. I så fall var den till salu. Jag sa att jag gjorde vad hon ville. Hon sa att jag nog visste vilka tunnlar jag kunde tänka mig att exploatera under staden. Kilometer på kilometer. Jag har aldrig någonsin varit mera säker på min bestämmelse. Jag ville ner dit. Jag ville sjunka i gyttjan och tappa bort mig i hennes labyrinter av mening. Inte kunde det slå fel! Aldrig.
Mans | 2013-07-26, 20:30:52
Jo, som helhet är det ju mest underligt. Det första stycket verkar inte ha något alls med de följande två att göra och bjuder dessutom på mellanstadiedramaturgi där allt sprängs och brinner utan anledning, vilket kan vara kul men oftast inte. Stycke två och tre gillar jag dock, det känns stilmässigt sammanhållet och flyter på snyggt. Att det sedan är fullständigt sinnesrubbat gör det bara bättre.
| marten | 2013-07-25, 08:28:40
Själva texten får dock räknas som något av det mest oförmögna på dintur någonsin. Knappt en enda mening har något att göra med den föregående, vilket förstås inte gör det mindre roligt. Särskilt det lilla fatala försöket till erotik är halsbrytande underhållande. "En hand trevade kring min byxlinning. Alltså inte min egen hand."
| marten | 2013-07-23, 21:12:32
Jag skrattar så jag skakar åt sammanfattningen. Enastående.
| anders | 2013-07-01, 15:20:17
Oerhört postmodernt. Inväntar filmatiseringen med spänning.
| Mans | 2013-07-01, 14:02:11
Det börjar med att ett regnoväder drar in. Mörka moln och åska. En grupp människor, inklusive berättaren och en person kallad Hoffman, verkar vara på väg mot något slags front där serber och albanier (sic) verkar inbegripna i en batalj. Det påpekas i något egendomliga vändningar att denne Hoffman är en empatiskt klent utrustad figur som närsomhelst kan ta till våld. Sen följer en inte helt lättbegriplig dialog där någon, tydligen Hoffman, av oklar anledning skriker mansnamnet Göte upprepade gånger och någon annan, förmodligen berättaren, säger åt den första att sluta och att inte komma närmare. Det slutar med att Hoffman slår till berättaren, men de får omedelbart andra saker att tänka på eftersom en rostig container med automatvapenförsedda kineser tydligen luftlandsätts i deras omedelbara närhet. Vild batalj utbryter och stycket slutar med att berättaren kryper ihop medan allt exploderar och hans loafers brinner.
Nästa stycke är kort och beskriver hur berättaren sitter i sitt rum vid Ponte Vecchio i Florens och antecknar allt han kan ser från sitt fönster, skiftningar i marmorfasader och maskrosfrön och en hel del annat.
Tredje och sista stycket verkar tydligen också vara en reminiscens från berättarens tid i Florens. Han sitter en sensommardag vid cedrarna vid bäcken tillsammans med en flicka. Vad hon hette minns han inte. Han antar att hon var vacker, men påstår sig inte se sådant. Röken från en annalkande barbarhord syns vid horisonten, men det påstår han sig heller inte ha sett, hur han nu då kan veta om att den syntes. Han påpekar att han generellt missar en massa saker som andra människor ser, vilket man som läsare tycker kanske kan vara begripligt om man tar sig tid att observera maskrosfrön och annat i stor detalj. Vi får dock veta att en som är värre är hans onkel Bernard, vilken gärna viker origamistilleben av berättaren när denne klänger runt i en gammal flygvapenskasern, eller så äter han lunch. Tillbaka till flickan vid cedrarna vid bäcken. Det blir plötsligt erotiskt laddat; händer trevar, blodet dunkar i tinningarna, luften blir lönnsirap, kläder slits på och av. Texten stegras tydligt, det talas om hämningar och uppfostran som brunnit upp, men detta tas ner lite då berättaren plötsligt påpekar att han sällan vrålar, men att han däremot är känd för sin lätta citruslukt. Detta föranleder en kort narcisstisk tillbakablick, varefter vi är tillbaka vid cedrarna och det som försigår där, vilket dock verkar få ett avslut. Den namnlösa flickan tänder en cigarill och frågar om berättaren är intresserad av hennes själ. Denne vill sjunka i gyttjan och gå vilse i hennes labyrinter. Slut. 6 år tog det.
| anders | 2012-06-26, 12:51:57
50 nyanser av grått för en helt ny publik...
| Mans | 2009-05-16, 08:54:03
Arrghh! Jag avsåg inte att avbryta meningen mitt i och plötsligt använda tre ggr så stora bokstäver.
|
 |
