Statistics

   Vi gick långsamt men taktfast mot en säker död. Decenniers resursmissbruk hade ödelagt allt som en gång sett dagens ljus och lett milt; icke desto mindre fanns en strimma hopp kvar i våra unga sinnen, för många av oss vågade tro på en lycklig framtid. Vår optimism grundade sig i vår blåögda naivitet och långtgående oförmåga att bedöma vår ledares fruktansvärda inverkan på våra överlevnadschanser. Han hade egentligen inga anspråk på att försöka framstå som någon speciellt begåvad pantomimartist men för oss andra verkade hans synnerligen underliga konvulsioner mest epileptiska, eller helt enkelt värdelösa. Trots allt var hans fru fet nog att på egen hand framkalla kväljningar och äckelkänslor hos deras motvilliga undersåtar närhelst det begav sig. Det var ofta.

Vi gick långsamt mot döden, mangrant i rader om varann. Det var meningslöst att kämpa men vi slogs tafatt i slowmotion mot en osynlig men övermäktigt påtaglig fiende vid namn Belsebub. Hans skärande tänder och gnisslande exoskelett lämnade ingen oberörd, än mindre glassande i solen med en Cosmopolitan i ena näven och en blondin ålande vid fötterna likt en väloljad hermelin. Våra egna reaktioner liknade mer jordens undergång än dess vedergång, vad hade vi för det? Inte mycket.

Vi gick snabbt och sprang långsamt, som i ultrarapid, men det spelade ingen roll. Mörker, stillhet, tystnad. Våra vänner hade för sista gången sett oss dansa tillsammans i fullmånens bleka sken och i vår ungdoms gröna bönsyrsekostymer.

Allt kändes uppgjort, som en dåligt skriven deckare eller ett oavsiktligt felsänt kondoleansbrev till fallskärmssergeantens framtida änka i akutmottagningens väntrum. Om det bara vore så lätt att sätta punkt på sitt eget lidande! Men icke...

Här är världen, ta den eller låt den sakta förgås. Det är kontentan av denna uppsats, vare sig du vill det eller ej. Sålunda måste även denna skrift slutligen möta sin skapares andedräkt.