Vi gick snabbt och sprang långsamt, som i ultrarapid, men det spelade ingen roll. Mörker, stillhet, tystnad. Våra vänner hade för sista gången sett oss dansa tillsammans i fullmånens bleka sken och i vår ungdoms gröna bönsyrsekostymer.

Allt kändes uppgjort, som en dåligt skriven deckare eller ett oavsiktligt felsänt kondoleansbrev till fallskärmssergeantens framtida änka i akutmottagningens väntrum. Om det bara vore så lätt att sätta punkt på sitt eget lidande! Men icke...

Här är världen, ta den eller låt den sakta förgås. Det är kontentan av denna uppsats, vare sig du vill det eller ej. Sålunda måste även denna skrift slutligen möta sin skapares andedräkt.