Statistics

   Solen stod i zenit, det kunde lika gärna ha varit som att den aldrig brytt sig om att den lyste. Urblekta höbalar, knastertorra bambukäppar och dallrande tungor hörde till vanligheterna strax innan ängen skulle slås. Förväntningarna steg i skyarna och hoppet var på topp. Liar slipades febrilt och gräshopporna filade på sig själva, febriga av förväntan. Man förberedde slåttergillet och bakade gräddbakelse efter gräddbakelse i idyllens mönsterbild, Övre Ulleruds socken. Nog hade man bakat förr, men nu skulle grannsocknens alla bondmoror tappa hakan och gömma sig bakom handuksförhänget när gubbarna kom vandrandes över åkrarna med den nya tidens bagarkonst i hågen, BakeUp, just det, ni har läst rätt, BakeUp-bakning var ordet! Inte bara ett nytt sätt att få färskt bröd på utan även ett gyllene tillfälle att lära känna utländska nymodigheter så som pain-riche och brötchen.
Vid denna tid på året var det tradition att skaffa rönnbär till saftkokningen som brukade ske i samband med det lokalbefolkningen brukade kalla "bärplockningen." Minsann. Hela byn var sysselsatt i denna synnerligen rubbade tävling till andra sysslors nackdel. Gammel-Pål gick helt upp i detta och myntade vid ett olämpligt tillfälle bygdens nya valspråk: Ur spår nu kostar fläsket på tok för lite. Här var det alls ingen brist på vare sig fläsk eller såsskinn.
Ett populärt valspråk som ingen minns fem veckor senare, då hade redan nya uppstått:
Bakelser från Övre Ullarud uppfyller varje buk! Det rimmade alltför illa med hembageritraditionen som rådde sedan länge i den lilla socknen, men nya vindar blåste alltjämnt över landet om man får tro de få skvallertanter som vågar uttrycka sina åsikter fritt. Mellan träden stod en rostig gammal damtralla med trähandtag och ruttna askhjul, och bakom en gisten höhiss stod ingen  alls. Just detta hade i  åratal förbryllat Bertil som nu undrade om han inte borde göra något åt saken. Sagt och gjort: han ställde sig där bakom höhissen och langade fram alla de minnen han ömt hade vårdat. De var upptecknade i en tummad anteckningsbok, med pärmar av rönnbark och sidor av gammalt  av lumppapper av den typen som luktar vansinnigt illa efter en lång tid i en liten läderväska som fått åka runt i en inrökt SAAB900 mitt i värsta högsommaren med en trumsjuk kalv i kofferten  och en hög oklart förvärvad kristallvas full med vermikulit. Nåväl, nu körde Bertil Mazda 323 men boken hade han alltså lånat ut till kommundelsnämndens ordförande i förra veckan. Bertil återkallade i regel de föremål han lånade ut, men med boken  boken hade det slumpat sig så att den ville han att man skulle tala tyst om. Bertil drog sig tillminnes Skillingaryd 1973, hur de böcker han högaktade hade bränts upp på grund av en märklig eldstorm  som dragit in över vissa delar av våra mer kända men ändock så fantastiskt underskattade och lite orättvist ringaktade småländska bergstrakter. Minnet av eldrök fick honom alltid att hosta frenetiskt, vilket nu inträffade. Detta skulle inte ha varit särskilt anmärkningsvärt om det inte vore för att han omedelbart avled.