Statistics

   En typisk sommarmorgon inte långt efter midsommarspektalet i Sunne satt han och petade naglarna på altanen när en scouttrupp i full mundering traskade opp längs grusgången.
-"Halt, din jävel!" röt scoutledaren myndigt, trots att han satt rekord i omyndighet med den där uppmarchens fjollighet. På ett fånigt vis var det imponerande, och hans trupp gjorde honnör av allra värsta sort. Han var stolt över dem och det med rätta - för bara ett par veckor sedan hade de varit osnutna slynglar med rätt otrevliga problem såsom ohejdad ironi och lejonangrepp i grekisk-romersk stil, men framförallt galopperande böldpest, ådragen genom vettlösa umgängen i dåliga sällskap och på illa valda sätt.
-"Varför skulle jag göra halt?" frågade han milt, med fingrarna trevande efter derringern i rockärmen och olyckshändelsevis avfyrandes två gram bly rätt upp i mumindalen. Ett hjärtskärande "Nejmenvafaaaaan!" ekade i G-dur mellan ekar och durumvetet på granngärdet, och fjorton där arbetande drängar lystrade enhälligt.
Scoutledaren ropte "Skydd!" och hela högen reformerade med första till skydd för resten av den dagen. Det skulle dom dagen därpå komma att ångra helhjärtat eftersom gräsfläckarna på de kaxigt himmelsblå uniformerna var omöjliga att få bort, men främst för att de blev blöta och kalla där de stod och tryckte i en tät T-vinge i ett buskage.
-"Men hjälp mig då för böveln!" gnydde vår hjälte framåt småtimmarna med knappt återhållen gråt, men möttes blott av blöta hostningar och lågmält muttrande från de numera tämligen irriterade scouterna. Framåt gryningen drog de sig nedkylda och jävliga hemåt med dubbelsidiga lunginflammationer, och ensam kvar i en blodpöl redan halvt koagulerad satt den självskjutne kraken och tappade pistolen i marken. Strax skulle han få besök av själve Döden.

Få gånger tillförne hade en man som Sverker haft sådan otur. Skåden händelsekedjan sedan söndagens triumfatoriska paradmarsch genom centrala byn. Först hade tubasolot spårat ur och övergått i "Stairway to Heaven", vilket fått folkmassorna att klappa takten och sedan våldsamt storma själva paraden, slita tuban från dess tillhörande läppar och sedan läpparna från ägaren därav, och slutligen ägaren från sin halvtränade åsna Göran. Kaoset som utbröt därvid hade inte bara positiva effekter, utan även, ja egentligen mestadels, katastrofala sådana för Sverkers del. Det kommer vi att avhandla nu.

Själva grundstommen för Sverkers mycket hastigt uppdragna plan var baserad på ett studentspex från Ultuna från tidigt sjuttiotal. I sig en habil grundhistoria förvreds bortom oigenkännlighetens bortersta krön. Grundtanken var ganska enkel: om tillräckligt många Torsbybor gjorde gemensam sak i frågan Sverkers falang drev efter fullmäktige, rörande bygdens roll i rikets framtid, torde tillräckligt inflytande och ekonomisk grund erhållas för att Sverkers ursprungliga, dolska uppsåt skulle få erforderligt stöd. Den nu uppkomna situationen hotade att haverera allt förtroende Sverker byggt upp. Något måste göras. En handlingens man var han och mycket stod på spel. Morskt snöt han sig i en förbipasserande och mycket förvånad blåtrast och ställde sig med tummen i vädret på en öde esplanad i stadens andra ände och hoppades på tur, vilket fallerade. Stackars Sverker.

Hemma hos kära familjen, mysigt nerbäddad i två sängar samtidigt, låg Karl Långe och Brede och snyftade likt en annan fjant med täcket uppdraget till halva skenbenen. Hans glänsande blekvita knäskålar sken likt tvenne blankpolerade elfenbenskupoler, men det var intet intill svålen hans, vilken sken likt Kremls gyllene lökspiror i sjunkande kvällssol. En Rembrandt eller två Renoir kunde kanske gjort rättvisa åt härket. Karls sista stund i livet spenderade han stillsamt funderande över varför i helvete han hade gått till Sverker för hjälp, när han bevisligen haft mer att hämta hos vilken tandlös byfåne som helst. Med dessa deprimerande tankar främst i sinnet men även i bakhuvudet drog Karl ett sista rosslande andetag, klappade igen butiken och stendog. Sverker skulle få ångra sitt svek en vacker dag, hoppades han futilt. Oj, så rätt det hade varit om Karl fått hitta på hej vilt vad han fick rätt i.

Sverker visste knappast vem Karl var, trots att han alldeles nyss svikit ett blodslöfte till honom. Han hade inte tid att ta reda på vad det kunde bero på heller. Goda råd var inget han tog för givet, fast han ofta bort. Ett raskt telefonsamtal till en viss fröken Olsson-Nordin kunde emellertid rädda situationen, om han bara hade en telefon. Så var icke fallet dock och utför skulle det gå, med besked. Mer därom senare.

Inte långt från Frykens västra strand låg en liten by och tryckte mellan ett dike och en enbärshäck, och i den hålan fanns det sedan alldeles nyligen gott om folk, låt vara mot betalning införda från Torsby med hänvisning till Sunnes kommunalkassa vid händelse av rådsordförandens otippade avgång. Bland dessa individer kunde man finna alldeles särskilt Hr Sune Lindgren, den gamle folkskolerektorn, som viglat upp femton bybor så sent som i torsdags och nu stod i skuld upp till öronen. Sverker kunde inget annat än att gnugga händerna i förväntan över kommande amorteringar. Föga anade han hur få det skulle komma att bli, och ännu mindre tyckte han om den saken.

Torsby kommun hade alltså numera inte mycket att skryta med, och värre skulle det bli. Dock inte bättre.

-"Ska vi ta och bestämma om nästa veckas lunch ?" utbrast något våghalsigt fån. Dörrvakten kväste honom kvickt med batongen. En pinsam tystnad lägrade sig traditionsenligt över lokalen och bröts sedan i tusentals stycken när ingen mindre än scoutledare Översson självmordsbombade sig själv ute i korridoren med en ljudlig puff. Nyfikna som folk i allmänhet är strömmade hela församlingen dit och föll offer för det faktum att Översson exploderade igen, denna gång värre. Torsbys öde var för alltid beseglat.