Statistics

   Förtvivlat rafsade Sverker ihop bevismaterialen och hoppade ut genom hotellfönstret. Nu var goda råd dyra.

Samtidigt, i foajén, kavlade insatschef Finlandsson ut sin pepparkaksdeg, sina kavajärmar och sina olika sorters pölsa på hotellets incheckningsdisk. Han spetsade öronen och betraktade den nervöse hisspojken som med svettpärlor bakom öronen stod och svalde invid frakthissen, motvilligt redo att skicka upp Finlandsson till sjunde våningen som beordrat. De flesta av hotellets övriga hisspojkar satt bundna till händer och fötter bakom disken, men Finlandsson hade hittat en tjomme under en dörrmatta som ännu inte lidit nog för att knyta ihop sig och vars kroppsfunktioner heller inte övertagits av olika maffiasyndikat.
-"Ställ dig upp, sa jag!" gormade Finlandsson genom sin megafon i wellpapp. En vagt familjär, för honom åtminstone, röst svarade "nej för i helvete" med sann övertygelse och kastade sig nedför hotelltrappan till stor harmsenhet för insatschefen.
-"Kom tillbaka! Öj!" brölade han övergivet, men gav upp och vände inåt foajén igen. Han betraktade pölsan och grävde fram en nyckel ur västfickan, vilken han snett leende bakade in i pitepalt. Sedan överräckte han bakverket till hisspojken och väste sammanbitet något om "våning sju, ditt svin!". Pojkstackarn svalde nervöst, rättade till mössan och tryckte på knappen.

*Pling*

Konstapel Finlandsson stegade barskt ut i hallen, dickade vigt under en kraftfullt måttad vänstersving och rullade fundersamt undan när ett par rakbladsvassa kaststjärnor visslande klöv hans tjänstebasker och friserade honom varsamt. Han var van vid slikt, enär hans egen barberare, Hadar Barsk, hade för vana att gå hårt fram. Hotellkorridorer var dock sällan platsen för polisongtrimning, så nu var rimligen illgärningar å färde. En svartklädd filur i riktning syd-sydöst om en inbjudande soffgrupp i lila gabardin och djupröd bombasin-kopott stod och viftade med ett blänkande exempel på österländsk metallurgisk expertis. Finlandsson anpassade sig till omständigheterna och duckade in bakom närmsta förbipasserande matvagnsknuffande rumsserviceindivid, men till ingen nytta då filuren bakom soffan kunde ganska enkelt se honom och därmed slunga iväg ytterligare en handfull missiler. Finlandsson duckade bak matvagnen, greppade ett silverfat chokladpraliner från densamma, och snart hade han munnen full av halvsmält punschnougat och småkladdig mjölkchoklad. Det hjälpte kanske inte så mycket, men kändes fint. Plötsligt rosslade han till, stelnade på fyra olika punkter, och föll till marken likt Ikaros en solig dag. Stjärnkastaren voltade ut genom fönstret med metallskrot regnande runt omkring sig och landade i en väntande sopbil som snabbt mullrade iväg mot Tokyo.

Sverker stod i spänd förväntan och såg Yokiro volta ner i sin väntande flyktbil. När hans eget färdmedel anlände hade den varken lack eller luft i däcken, och på taket stod en betande gnu med svansen genom öronen. Sverker undrade flyktigt varför geten var utbytt mot detta åbäke, men hann inte reflektera vidare för från den krossade andravåningen kom det plötsligt en kulkärve som slet sönder gnun och tvingade rickshan till ett mycket hastigt avlägsnande, och då blev Sverker minsann kvarlämnad trots allt.
-"Varför ska det behöva göra så ont att lämnas ensam?" Hans tunna röst stod i bjär kontrast mot gevärselden som förvandlade tegelväggen till lerdamm och asfalten till åker. Ingen lyssnade heller. Folk tenderar nämligen att ignorera folk som blir beskjutna, även om de ser snälla ut. Det var nog tur, kanske.

Finlandsson låg och drog förhastade slutsatser av kvällens händelser. Först var han säker på att det här innebar tysk invasion, och därmed äntligen ett läge för kontring, men sen kom han på att Tyskland aldrig anföll från nord-nordväst, så nu förelåg observandum för att utröna själva riktningen för attacken och huruvida den verkligen kunde vara germansk till naturen. Mödosamt kravlade han ut genom fönstret och fick fram sin specialbyggda mikrokikare med inbyggd kompass och vattenpistol, vilken visade att attacken minsann härstammade från kvartssydhöger, och det betydde otvivelaktigt att här låg inga bohemer eller berlinare bakom utan fastmer Sunnebor fast beslutna att jämna hålan med marken, plöja ner den i en saltgruva och dansa hoppjerka på eländet. Detta var nu inte speciellt hotfullt i vanliga fall, men efter sista helgens händelser hade sunniterna all anledning att kunna bli hur våldsamma som helst, och det hade de tagit fasta på och sprängt hotellet. Finlandsson hann tänka att det kanske hade varit lika bra att inte ge sig på Sverker Evertsson den där kvällen, och kanske ännu bättre att stanna hemma just idag. Nu var det försent för sådant resonemang. Med ett vått garnnystan i näven föll insatschef Finlandsson ut genom det sista intakta fönstret, skar sig svårt och förblödde innan han träffade marken. Hans sista andetag, sju meter ovan jord, förslösade han på att recitera Viktor Rydbergs "Tomten", eller åtminstone de sista fyra orden därav.
-"EEEEEENDAAAAAAST TOOOOOOOMTEEEEN ÄÄÄÄÄÄÄÄÄRRRRRR VAAAAAAAAAAAAAA-"
Sedan; blott tystnad och saknad återstod av Finlandsson från Simrishamn. Hade Sverker vetat detta hade han dansat en glad schottis. Nu blev det dåligt med det. Istället svängde han runt knuten på två hjul och for hem. Än fanns tid. Än fanns hopp.

Samtidigt, i Sverkers frånvaro, satt Emilia Fågelholk och tvinnade rep av överblivna testar från skägglavsmaskeraden, tyst gråtande över hennes ofattbara predikament. Hade hon inte låtit Sverker löpa linan ut så huvudlöst hade kanske lille Greger varit kvar i Torsby. Hennes egen bror kunde rent av ha varit vid järnvägen, som stins. Åh, Sverker! Vad skulle du i Torsby och göra?

Sverker lät fordonet stilla puttra in i garaget medan bensinen tog slut. Själv befann han sig på tryggt avstånd, bakom en lönn på granngården, medan bilen kraschade i en liten plasthink full med nitroglycerin, till önskad effekt i form av ett välformat svampmoln lokalt över Strandvägen 18 med tillhörande garage. Sverker log milt, packade en liten väska och flyttade till ett litet tegelhus på Österlen, där han isolerade sig från omvärlden tills den dag han flyttade hem igen, vilket dröjde tills han glömt var hem fanns.

I all ärlighet kunde man välan erkänna att det knappast var ägnat till vare sig förvåning eller uppskattning att lilla Torsby inte behandlade Sverker med den uppskattning han visserligen inte gjort sig förtjänt av men likafullt krävde. I slutändan hade det hela inneburit att ingen av parterna hade fått sin vilja igenom och därav katastrofen.