Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Konrads elva

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Andreas Nyström

   Lastbilen backade pipande mot lastkajen utanför det mörklagda hamnkontoret. Alldeles tyst satt Konrad i sin bil och betraktade den av honom så avskydda Göransson vårdslöst parkera på två lagerarbetares nogsamt utplacerade koner, markerandes det område inom vilket ingenting på villkors vis fick parkeras. Frustrerad över Göranssons inkompetens tog Konrad ett kramaktigt tag om ratten och gnisslade tänder tills han råkade komma på att Göransson åkt till Mallorca - det var ju märkligt då att han tycktes styra sin lastbil kors och tvärs över lagerarbetarnas koner.
Konrad steg
förundrad ur bilen för att ta sig en närmare titt på latbilsföraren när han till sin förvåning fastnade i en gatubrunn, skrek ut sin smärta och röjde därmed sin position. Lastbilen tvärstannade, ljudet av trilskande lagerarbetare högt i Konrads öron. Lastbilsdörren öppnades med ett motsträvigt gnisslande och ut klev då rakt inte Göransson, utan Kran-Bosse från emballaget. Konrad svalde tungt. Kran-Bosse hade ett icke oförtjänt rykte av att slå folk på käften av ren tillfällighet, och nu spände han ögonen i Konrad samt sina muskler.
Konrad såg hur Kran-Bosse närmade
sig med uppkalvade ärmar. Orolig för vad som skulle inträffa (stryk, sannolikt) om han inte fick foten ur brunnen ögonaböj tog Konrad ett stadigt tag om sin knäleda och drog hårt. Med den ofrånkomliga konsekvensen att inget hände, mer än att Kran-Bosse greppade tag i Konrads kavajslag med ena handen och i hans näsa med andra och sålunda hivade in honom i lastbilens lastutrymme, stängde luckan och skyndade åter till förarhytten.
Med värkande leder och sårad
stolthet kravlade Konrad runt i mörkret. Precis som han lyckats ta sig på fötter lade Kran-Bosse in växeln och Konrad kastades åter omkull bland kartonger, lådor och ett och annat automatvapen.

Några timmar
gick utan att Konrad upphörde kastas mellan medvetslöshet och lastbilens plåtväggar, men utan att han för den saken skull försmäktade. Konrad var av ett segt virke och utstod med lätthet den obekväma resan. När slutligen fordonet saktade in fick han chansen att titta ut genom ett mindre fönster. Det tycktes som om fordonet tagit sig ända upp till Norrlands inland, att döma av den bistra naturen och den där skylten "Norrland" som stod rostig vid parkeringsplatsen. Kran-Bosse verkade ha hoppat ur lastbilen. Tillsammans med en annan man samtalade han med en tredje runt ett brinnande oljefat.
-"Vad ska vi
äta ikväll?" frågade den andra den tredje.
Den tredje, som
bevisligen redan ätit, strök sig med handen genom mustaschen, rapade ordentligt och klappade till sin stinna buk.
-"Om vi har
tid efter att ha fixat Konrad så kan vi ta en renklämma hos Lillans i eftermiddag. Jag är själv lite rumänsk." De andra såg med förvåning på varandra varpå Konrad förklarade: "Jag kommer inte ut härifrån!" och med ens ryckte alla tre fram sina älgstudsare.
-"Käften Konrad
!" hojtade de i kör och väntade på resultatet.
I bilen
bröt Konrad upp en av de mycket lättuppbrutna fönstren på lastbilen, kröp ut och ålade sig ner under bensintanken. Med darrande fingrar tände han en cigarett som han mycket försiktigt rökte ej avsevärt välbehag förutan, satte därefter den pyrande på tankens ovansida och hasade sig mot diket strax intill. Knappt hade han hunnit ner i dyn innan lastbilen exploderade i det mest patetiska eldshav skådat i Norrland. Endast halva parkeringen sveptes med.
De tre männen som
stått och diskuterat matfrågan kastades mot marken av explosionen men kunde se det roliga i god brasa, varför de snart satt runt vraket och grillade älgkorv och pratade gamla minnen. Under tiden krälade Konrad i ett huj iväg mot den korvkiosk som något otippat låg strax i närheten, ute på norrländska heden.
Väl framme
köpte han en tunnbrödrulle.

På en höjd låg
norrlands största bank och i dess minsta valv förvarades en ovärderlig och oersättlig hög med pengar. Dess värde översteg med lätthet den sammanlagda summan av alla LKAB:s löneutbetalningar för januari och dessutom det bonuspåslag som direktörerna förväntades ta ut. Högen var sedan klockan 03:14 föregågna natt försvunnen och numer i Torpar-Ernst ägo. I en lika fruktlös som personalintensiv jakt hade samtliga banktjänstemän letat igenom valvet efter spår, med endast funnit en kvarglömd kofot, en liten ask lakritspastiller och en dagbok tillhörande en viss Herr Konrad Nilsson. Torpar-Ernst, städse lika förslagen, gjorde vid tidpunkten flertalet telefonsamtal tipsandes polisen om att Roland Nilsson, far till Konrad, hade en Volvo Amazon av just sådant slag som använts vid rammandet av bankens bakport. Esom oftast vid telefontips av den typen lyssnade biträdande konstapeladjunkt Gredelin med ett halvt öra. Det andra örat ägnade sig åt Radio P4:s program "Nu ska vi virka", en särdeles kvalitativ produktion enligt konstapeladjunkten. Adjunktens minnesanteckningar över telefonsamtalet kom därför att dels innehålla instruktionerna för tumvantar och grytlappar, dels beskrivningar av Volvo Amazons alla kännetecknande attiraljer såm skulle behjälpa sökandet efter en bil av sagda typ.
Nu förhöll det
sig emellertid på det viset att konstapeladjunkt Gredelin, svårt giktbelupen, denna lågtrycksmorgon hade ansatt sig själv svårt med bakfylleri. Nu skulle man kunna tro att Gredelin var en man som ofta tog till flaskan och i allmänhet besatt en drogliberal natur, men så var inte fallet. Han hade god moral och tog för det flera starka mediciner, egendomligt nog. Och kanske var det just dessa omständigheter som kom att påverka den efterföljande polisutredningen mest.

Roland Nilsson hade just anlänt
till Piteå ångbastuförening i sin gamla Volvo och med ett höganäskrus i en svångrem runt vaden när mannen i trenchcoat kom fram rände kniven i buken på honom. Hade mannen inte misstagit honom för någon annan hade det nog gått bättre. Nu slutade istället Roland sina dagar där på parkeringen. Mannen i trenchcoat försvann skyndsamt från platsen i en stulen Volvo Amazon i hundrafemton kilometer i timmen. Först efter sjutton timmar och sålunda etthundranittiofem och en halv tillryggalagda kilometer kom ekipaget till en långsamt stopp när den sista bränsledroppen förtärts i åbäkets varma innanmäte.
Mannen
försökte futilt återtända startmotorn, som dock förblev surmulet tyst. Hans ovetskap om att han satt i ett bränsletomt åbäke föresvävade honom inte. Sålunda förutsatte han sabotage av nesligaste sort.
-"Skit",
muttrade han och osäkrade revolvern.

Konrad, stärkt av tunnbrödsrullens dubbla
korvar och bostongurkans uppfriskande syra, hade beslutat sig för nästa mål mat inte skulle bestå av riktigt lika många korvar. En, hade han bestämt sig, fick räcka. Sålunda själsligt styrkt gick han med bestämda steg mot en busshållplats, skönjbar mot den midnattsljusa himmelen. Buss 23 kom skramlande med hellyset på. Med skönjbart motstånd mot inbromsningsprincipen vinkade busschauffören till Konrad att snabbt börja springa i fatt bussen. Med andan i halsen satte Konrad av längs diket. Bussen dundrade närmare bakifrån. När bussen kom upp i jämnhöjd öppnades dörrarna   

  

Diskutera
Konrads elva

Andreas Nyström
2006-03-10, 06:04:45
Ok. Då kör vi vidare i samma glada takt.

Mårten Lind
2006-03-10, 05:41:37
Närå, det ska väl gå. Amazonen kan ju ha siktats vid banken eller nåt, vilket skulle kunna kasta misstankar på Konrad, som då kan antas ha lånat fars bil för rånet.

Andreas Nyström
2006-03-08, 10:14:40
Kanske ska du gå och in och rätta till min fadäs. Naturligtvis skulle jag skrivit Konrad, inte Roland. Historien får visserligen en oväntad vändning, men det blir inte helt lätt att lista ut hur Torpar-Ernst tänker...

Administrator: Anders Bylund