Konrad, stärkt av tunnbrödsrullens dubbla korvar och bostongurkans uppfriskande syra, hade beslutat sig för nästa mål mat inte skulle bestå av riktigt lika många korvar. En, hade han bestämt sig, fick räcka. Sålunda själsligt styrkt gick han med bestämda steg mot en busshållplats, skönjbar mot den midnattsljusa himmelen. Buss 23 kom skramlande med hellyset på. Med skönjbart motstånd mot inbromsningsprincipen vinkade busschauffören till Konrad att snabbt börja springa i fatt bussen. Med andan i halsen satte Konrad av längs diket. Bussen dundrade närmare bakifrån. När bussen kom upp i jämnhöjd öppnades dörrarna och till Konrads stora förtjusning och något mindre