Statistics

   Grefvinnan Märta von Platen nedkom i nådens år 1766 med ett välskapt gossebarn, hennes och maken Ivans lilla mirakel som de kallade Sixten tills han tappade bort namnlappen de fäst på hans ädla panna. Gossens uppfostran bestod i mångt och mycket av alfapet, sena kvällar då han förväntades rabbla Luthers katekes som ett rinnande vatten och knapphändiga men handfasta lektioner i valser för marimba och bastuba. När han fyllde åtta var han en fullfjädrad bombast med tendenser till ohejdad konsumtion av gamla franska ostar, en last som sedermera skulle leda till en svårt blockerad tjocktarm, vilket bidrog till hans förtidiga död. Ehuru fåvitsk, besatt den unge Baltzar kreativa gåvur utöver det vanliga, och kunde ofta synas sittande på herrgårdens utsirade stenbalustrad, blåsandes såpbubblor och visslandes fornsmåländska vaggvisor med osedvanlig vurv tills solen gick ned bakom granngårdens marmorbesatta uthus och han motvilligt släpades in för att tvagas. Skolgången präglades av tveksamma framgångar och knapphändiga ursäkter, såsom den gången han tappade sin griffeltavla ner i ett gruvschakt och lyckades komma undan med en ursäkt om hur han sålt tavlan för välgörande ändamål, skänkt pengarna till en halt och i anden svag backstugusittare och glömt kvittot i en OK-mack bortom Gnarp. Varför han aldrig någonsin ertappades kunde kanske delvis förklaras med att hans lärares pannben kluvits i tre delar i femårsåldern, och alla försök att reparera dem strandat på dennes konfucianska övertygelse. Emellertid kunde han vissla "Auld Lang Syne" genom pannbenets många hål, visserligen något i otakt med de glappande gjutjärnsdamasker som bristfälligt täckte pannan från tinning till tinning, men ändå nog underhållande för att Baltzar (vanligtvis frustande) skulle berätta om dem så målande att gammelfaster Olga och hennes knypplarcirkel kunde höra hur hans skjorta sprack.
Officersbanan var det som anstod en ung ädling bäst av allt, och Baltzar tillbringade ingen tid alls där. Å andra vistelseorter förslösade han istället sina ynglingaår. Minnens Böhmens blomstrande och örtdoftande trädgårdar, eller Anatolien och dess rullande kullar bak vilka skira sagoväsen dvaldes, mystiskt hummande och särdeles gästfria för små adelsvaskrar som lille Baltzar, och även tämligen överseende med en ung nordbos burdusa manér. Den bildningsresa hans far tänkt sig blev det dåligt med, och han förblev livet igenom en inskränkt, bondsk och osofistikerad lurk med vapensköld och välfylld skattekista, och därför har hans eftermäle mycket riktigt kommit att präglas av oförställd beundran. Det är inte många sådana oborstade grisar som lyckas så väl, trots att de inte egentligen åstadkommit något. Baltzar hoppade över högre utbildning som mellanstadiet, och gick ner i spagat vid blotta tanken på rättstavning eller matematik. Detta hindrade honom inte från att, vid återkomsten till Sverige, grunda KTH och ge bort hela härket till kungen, så nog var han storvulen! Vid arton års ålder ansåg han sig mogen för ett större projekt.

Det var vid denna tid hela 800 år sedan någon först föreslagit att gräva en kanal för att föra Europa närmare arabvärlden, företrädesvis någonstans runt Suez. Emellertid hade denna plan i sin ursprungliga utformning vissa brister, som exempelvis den fullständiga avsaknaden av folk som ville gräva. Detta avskräckte dock inte förslagsställaren (en irrlärig tiggarbroder från Konstantinopel vid namn Andre Kryztakovic-Lawinski Junior) från att rekrytera en lösdrivande germanstam för ändamålet, något som olyckligtvis resulterade i att Kairo genast brändes till grunden. Den impopularitet som hela kanalbyggesvisionen kom att få efter dessa händelser, satte projektet på dålig grund för många efterkommande led. Det krävdes en man av sällsynt djärvhet för att ånyo föra upp det på agendan i riksdagsmöten i tre olika nationer som på skiftande grunder bedömdes ha med företaget att göra. Den mannen visade sig vara Baltzar von Platen.

I ett märkligt anfall av malplacerad vurv och felriktad entusiasm kom det sig att Baltzar kom att inledda kanalbyggarprojektet i spetsen för en hord enormt lata turkopoler, som mest petade tänderna och snackade om helgens kricketmatcher, men var föga trakterade av kroppsarbete. Efter tre månaders arbete hade de lyckats rigga upp ett kricketfält med fulls fungerande wickets och hade även lyckats anlita en kommentator med hyfsade insikter i denna ädla sport. Hade de lagt ner samma energi på att gräva en kanal, hade de måhända nått Röda Havet på ett par årtionden. Som det nu var fann sig Baltzar nödsakad att åberopa Genevekonventionen för att få sina odugliga "arbetare" deporterade till Kuba eller, i undantagsfall, inspärrade i en saltgruva utanför Flen på utspätt vatten och knäckebröd. FN-soldaterna kom som räddare i nöden och kanalprojektet, som länge verkat bortom all räddning, låg färdigt före vintern. En enveten sandstorm utplånade visserligen den grunda fåra som ansetts som ett sådant mirakel, men Baltzar inkasserade ändå sin lön för väl förättat värv. Framgången gjorde att även Turkiet sedermera gick med på att karva ut en ränna i de Ughrikscñuschka bergen, vilkas exakta mineralbestånd medförde otaliga skogsbränder då stenhuggarna högg i med synnerligen eldfängda och för ändamålet helt förkastliga verktyg såsom napalmdynamit, enorma blåslampor, granatkastare och som bonus en jättelik majbrasa inknökad i en container, nedsläppt mot berghällen från en ohygglig höjd i syfte att utgöra substitut för uteblivna nyårsfyverkerier.

Väl återkommen till sin barndoms bygder var Baltzars första åtgärd att köpa tre ton frigolit och bygga sig en igloo i vardagsrummet. Där levde han sedan resten av sina dagar medan butlern och hans ampra hustru grävde den kanal som skulle forsla ut hans avfall från godset. Sedermera kom den att få namnet Göta Kanal och mynna ut någonstans på västkusten, men det är helt klart en annan historia. Och helt ointressant dessutom.