Statistics

   Nu hördes skramlet från avgasröret, ljuva toner för en gammal beprövad plåthingst. Vinden i ansiktet och flugor i ögat, nu jävlar var hon igång igen! Och det bar av mot södra Tyskland med sällan skådad entusiasm. Vad var det då för försynens skickelse som fått Rudolf att plocka fram flakmoppen, laga alla hål som fanns och packa en liten galonklädd låda innehållande allsköns krimskrams och en tysk automobilatlas och sedan skicka iväg sin moster till affären för att köpa lite pulversoppor? Kanske bara en nyckfull idé eller en romantisk dröm ? Ett hugskott av vilket inget spelade roll egentligen, för nu var det en gång för alla dags att kolla lavar. Han skulle bygga ny bastu egentligen, men hade fått nys om prima virke till sittbräderna som skulle finnas i Tyskland. Vad bastulavar hette på tyska visste han inte men vad sjutton spelar en sådan bagatell för roll. Nu skulle han en gång för alla visa att han kunde köra flakmoppe som en veritabel demon. I detta nu stod han beredd att bara bränna helt jävla fucking iväg liksom. Då kom tanken: Men om det inte fanns vad han sökte i det nedre av de tyska utmarkerna, vad skulle han då göra? Tänk om hela grejen var i onödan, och om han egentligen borde göra bäst i stanna hemma. Å andra sidan hade ju huset brunnit ned så vad hade han att förlora? Han tuggade på ett timotejstrå, tryckte gasen i botten och slog tvehågsenheten ur världen. Äntligen på väg mot fjärran land, mot förnyelse, bekräftelse och sällsamma upplevelser. I Flen körde han in till en korvkiosk och åt lunch, mos och hårdstekt fläsk. Vad vore livet utan fläsk tänkte han, medan han blickade ut över de sörmländska fälten och satte nytt personligt rekord i att räkna skator. Sen var det bara att sitta upp på moppen igen, trampa loss och bränna mot solnedgången. Typ. Nåväl, innan kvällen var han i alla fall i Katrineholm. Katrineholm är ju en trevlig stad. Eller nej, den är praktisk snarare, där finns allt man kan behöva. Eller ok, va fan, han åkte vidare. -Katrineholm är ett rövhål, muttrade han när han puttrade söderut. Huttrande lyssnade han på smattrandet av regnet mot hjälmen, usch fy fan för detta sörmländska landskap. Han var glad att han skulle lämna det bakom sig och nå det grönskande Sydtyskland! Landet som flödar av vin och symaskinsolja och där de mest fabulösa bastulavar som Shrincschelflechten och Fradenburger-flakken växer. Nu började han visst bli riktigt entusiastisk över sin exkursion, saliven droppade och tinningarna bultade, han gasade än mer, fortare!..... plötsligt var han i Flen, eller nej förresten Flensburg var det?! Nej! Flen! Igen!! Vad i hela friden, han hade ju precis lämnat denna vidriga håla, körde han i cirklar? Han slet fram kartan. Var var han egentligen? Han upptäckte att Flen på kartan var i en ganska stor skala. Man kunde till och med se var den där korvkiosken som han besökt var belägen. Han funderade en stund och insåg att han nog betalat mer än vad han borde för moset och fläsket. Typiskt honom, godtrogen och lättlurad, han blev alltid dragen vid näsan av någon översittare. Han började titta efter var han åkt egentligen och upptäckte då spåren efter en liten insekt på kartan, det var små gnag och även små, små fotavtryck. Åh, vad gulligt det såg ut! Men var fanns upphovsdjuret egentligen, han såg sig om, vände på kartan, kliade sig i nacken, drog i skägget på en förbipasserande, pensionerad stins som bara blängde tillbaka på honom, och avslutade med att avfyra en välriktad spottloska i ansiktet på ett stackars murmeldjur som stack upp huvudet ur en avloppsbrunn. Utmattad satte sig vår lavletare ned på en nedklottrad träbänk. Han lutade sig bakåt och insöp sensommarluften, trots gasmasken kunde han känna den. Gasmasken skavde lite, den var mörkgrön och rätt sliten. Varför hade han den på sig ? Han försökte knyta upp de slitna, rostfläckade banden, men det var helt omöjligt. Något slags kemisk reaktion hade fått banden att smälta samman med tyget i jackan och nu satt fanskapet fast som berg. Inte mycket att göra, men skam den som ger sig! Han plockade fram en jättestor sten ur gräset i diket som han slog mot gasmaskens munstycke. Resultatet blev nedslående, ty det gjorde att huvudet svullnade och masken satt ännu hårdare, förbannat också tänkte han samtidigt som skymningen började falla. Han började bli hungrig, men inte fan skulle han luras av någon rostig gasmask till åbäke som stoppade hans planer. Han styrde sin flakmoppe mot avtagsvägen mot Katrineholm, fast besluten att få en bit mat. Vid midnatt rullade han in vid Slurres grill, neonskylten flimrade och vid luckan hängde några förtappade glin med fläskläpp och saltgurka i blick. Med ett ryck stannade mopeden med flaket. Mödosamt stapplade Rudolf fram till korvmojen och bad om en grillad med bröd. Grabben i luckan stirrade och sträckte sig svårt i nacken när han försökte trycka på larmknappen samtidigt som han försökte fumla fram en mosbricka och fylla den med det som han trodde var cement och blåsyra, men i själva verket bara var vanligt pulvermos. Under tiden hade den motorburna ungdomen omringat Rudolf. De var nyfikna på licheologen (Rudolfs jacka bar trycket "Lichenology of Katrineholmsbygden International" och pryddes av en tvärsnittsskiss av apothecieanatomin hos blylaven. Snyggt faktiskt! ) och petade därför på honom med ebonit-stavar och försökte ikläda honom en mantel av kattskinn, det var säkert vänligt menat men det ledde till oförutsebar kalabalik. Frustande genom gasmasken slog det ut dammplymer när Rudolf förgäves försökte tala om att han egentligen inte alls kunde särskilt mycket om det här, men hans grymtanden gick inte att tyda, varpå moped-mobben fortsatte att peta på honom, hårdare och mer intensivt än innan. Rudolf fäktade med armarna, stampade med fötterna och ruskade på huvudet, men förgäves. Samtidigt hade mosmaskinen gått i baklås inne i kiosken och grabben därinne hade mos upp till anklarna. Hans våldsamma gråt eggade Rudolf till att bryta sig lös, för att sedan omedelbart slå omkull slynglarna och fräsa iväg på flakmoppen. Fortfarande hungrig och med en gasmask i vägen för det mesta som var ätbart. Jävla skit, hur skulle han kunna komma någon brud nära med en gasmask ?? -"Tjenare raring!" funkade antagligen klart bra utan gasmask, men med?! Morgonen randades när han rullade in i Söderköping, vad långt han trots allt hunnit! I gryningen tog han ett dopp i Göta Kanal. Närmsta korvkiosk lockade. Till sin förtjusning upptäckte Rudolf att den inte omgavs av slynglar. Den var stängd. Med bestämda steg stövlade han ner på stan för att få något till livs. På vägen hittade han en död grävling i vägkanten. Han petade på den med en ebonitstav som han tydligen fått med sig. En schamandräkt skulle han ha haft; då kunde han återuppväxt grävlingen, men vänta ?! Han hade en gammal presenning på flaket och med hjälp av den...?! Han såg återigen på grävlingen, rutten, skitig och jävlig låg, äsch, den kunde ligga! Vad faan skulle han med den till, han måste ha börjat hungerhallucinera. Gasmasken måste av, nu! Det var det primära i detta läge. Ett kraftfullt och målinriktat initiativ, ett överlagt ryck med höger hand lossade en rejäl hårtova. Fan! Han hade måttat fel. Nytt försök. Äsch! Han missade huvudet! Vad i h-lv-te, hade han helt tappat greppet om situationen?! Med förnyat initiativ drog han i sitt knä, men insåg strax att det inte skulle hjälpa. Desperat satte han sig på ändan och suckade. Då kom vintern. Bister som en oresonlig chef under löneförhandlingen. Hoppet var ute. Snöbyar svepte in. Temperaturen sjönk. Snabbt. Likt en is-staty stod Rudolf som förstenad medan livet flög förbi. Han drömde att nått sitt mål, men att alla lavar var uppätna av en lika gigantisk som oformlig heffaklumpsliknande varelse som vandrade vida omkring iklädd illasittande, pastellblå plyschoverall och en keps med texten "Friskis & Svettis" käckt svängandes med armarna och sjungandes en glad visa om det fina i att motionera och röka torkade kålrötter. Låt gå, låt gå tralla la la tänkte Rudolf lagom förvirrat.