Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Sagan om Storskogen

Statistics


Blue = Andreas Nyström
Green = Anders Bylund

   För mycket länge sedan hade alla troll i Storskogen flyttat ihop i en grotta under Trollmors beskydd, men hade glömt att gräva ut extra rum för sina småtroll och hamnat i bryderier därav. Nu var det så , dock, att troll och vättar alls inte visste hur man gräver ut grottrum längre, varför hela projektet gått i stå.
För
att inte helt bli utan rum hade de byggt höga torn av fjolårets tallkottar, men konstruktionen hade en tendens att rasa, vilket ofta ledde till gny och gnabb bland trollungarna då deras sovkammare ständigt raserades.
För
lite mindre länge sedan satt trollgubben Svåre Tore och hans barndomsvän Starke Kurt och dryftade lösningar på problemet de levt med i så många generationer, men kom inte fram till något speciellt klurigt. Deras idé om ingenjörskonst var helt enkelt att bygga stora granitsalar, riva människoboningar och konstruera broar att sitta under, elakt skrattandes. Øyvind Gammeltroll hade vid ett tillfälle byggt en bro över Kolbäcken, under vräkningshot från Trollmor, varför han fortfarande hade mardrömmar om hur hon bannar yngre troll som inte ville finna sig i hennes val av barnkammare. Dock visste han att med en bättre attityd skulle han snart vara trestjärnigt Överstetroll, och inte, som nu, bara tvåstjärnigt sådant.
Nu satt Øyvind
och ritade upp planerna för sin omdesign åt trollbarnens rum, tillsammans med sina högborna kumpaner Tore och Kurt. Av de tre var han helt överlägsen vad gällde tankekraft: "Vi måste se till att bygga något stort som inte faller. Något hårt som inte går sönder när Trollmor får ångestutbrott. Något stadigt som får trollungarna att lugna ner sig när de ska sova eller när de får svansarna fastbundna av småtomtarna."
-"Men vad
kan vi göra då? Vad ska vi hitta på att bygga?" undrade Kurt bekymrat. Tore höll med om allt Kurt sade.
-"Vi kanske kan
slänga ihop en koja av mogna ormbunkar och fjolårets kottar?" föreslog Kurt, men det borde han inte gjort eftersom både Tore och Øyvind hade starka åsikter om att skada det känsliga ekosystemet i Storskogen; bara fjolårets kottar hade rätt att användas i midsommarriterna, och ormbunksbeståndet skulle lämnas ifred bara utifall att det behövdes för att stämma blodflöden.
Men ovanlig snabbhet
visade då Kurt prov på anpassning till, då Øyvinds högra hand, stor som ett dasslock siktade in sig på Kurts breda högerkind. Kurt undvek detta hot mot hans hälsa genom att relativt smidigt byta plats med Øyvind, som alls inte var med i svängarna och klappade därför med en skräll i kronjuvelarna in i enbuskarna och blev liggandes.
Tore tittade
efter hur han bäst kunde ta full kredit för den spektakulera nedklubbningen, men kunde inte komma på något bättre än ett fullständigt blånekande av sedvanlig sort, varpå han med full kraft och avsevärd hastighet kastades in i skamvrån av Trollmor, som utan vidare traskat in i samtalet och tagit kommandot över situationen.
Kurt, som
suttit och stoltnat till över sitt byggnadsförslag, ritade upp planerna för en Buckminster-Fullerkupol i ormbunke och kottar. Han hann komma till skott, men inte var det skrivet i sten förrän Trollmor godkänt hela klabbet. Uppmuntrad av dagens händelser satte Kurt genast igång med att fylla i en ansökan i fyra exemplar till Storskogens Institut för Arkitektur och Biologisk Mångfald.
Vid
och bred var den väg han hade valt, och vid slutet av den satt Trollmor, ordförande för Storskogens samtliga institut för allt.

-"Vad har
jag för chanser att överleva efter dagens operation?" undrade jätten Arne och drog på sig en infektion i brist på bättre hygien. "Kommer min fru att känna igen mig?" fortsatte han ängsligt då han såg instrumenten Doktor Blodfistel tagit fram. På stubben bredvid sjuklingens enorma kroppshydda låg knivar med klingor långa som underarmaren på armeringsbataljonens diskdetalj, vassa som argument slipade mot disputationspaneler, och blänkande som nytvättade och högpolerade försilvrade armékängor.
-"När väl
bandagen lossas kommer frun din att hoppa högt av illa återhållen glädje, ty dina sår kommer att berätta saker hon aldrig vetat. Hon kommer garanterat att lämna sin älskare för alltid, även om hon naturligtvis kommer att ångra sig då och då. "
Arne begrundade detta
en stund. "Kör hårt då, doktor Blodfistel, ge mig en omgång som heter duga! Jag kan ju inte fortsätta så här"
Blodfistel körde hårt.
Och länge.

När
lönnlöven ändrar färg går ett sus genom skogen; slumrande träd somnar och midsommarvakande vildkaprifol slutar sjunga sommarens lov. Hagens lupiner och tallbackens ljung lägger sig att invänta snöns värmande täcke, och kaninerna slipper leva i skräck tills rävarna ånyo smyger ur gryten och in i kaninernas hålor. Då blir det fest hos dvärgarna. Höstens nybryggda honungsmjöd, nybakta stenskorpor och vällagrade grävlingsnjurpajer ställs fram. De vanligtvis så tysta och sävliga dvärgarna vaknar till för en veckas rejält festande när hejdargubben oktober knallar över i november. När så även jätten Arne inte sitter och surar över sina korta fingrar utan kommer med sin fru och sina fem nyförlängda fingrar så är det minsann glädjens rus som sköljer över var dvärg i Storskogen. Denna årliga tradition hade till syfte att avsluta skörden och se fram emot vinterns lyckliga öldrickande i stensalarna och fröjdelserna som det förde med sig. Tomtedöttrarna låstes dock hårt, ty dyngraka tomtegossar var inte att föredra framför dystert ensamma, nyktra dito.
Tillsammans
med det faktum att även älvorna tagit sig för att bjuda på kalas samma vecka gjorde att Storskogen pulserade med illa harmoniserande festideologier. Det skulle dröja många år innan träden och berghällarna var återställda.

Problemet var
inte alls uppenbart, till en början. Flera av de mer framfusiga dvärgarna hade tagit åt fanders för många utmanande bilder av Älvdrottningen Seelie för att kunna kallas anständiga. Och tillsammans kunde de nästan utgöra hela Sports Defenestrateds oktoberutgåva, tack vare de många turer de tagit.
Och i dvärgarnas
försvar måste sägas att jäst ljunghonung stiger en åt huvudet snabbt. Nu som alltid kunde de inte hindra impulsen att som sina anfäder antasta ljuva trollfämöer eller sjunga högljutt om antingen femtioprocentigt mjöd eller alvlynchningar. Det var inte ofta jätten Arne la Gigantique bidrog till festligheterna, men den grove mannen hade ju nyligen opererat sig hos Doktor Blodfistel, och var nu minst lika yster som dvärgarna enär frun hans gladde sig så till den grad över det lyckade ingreppet att Arne dansade med henne tills natten övergick i dag.
Tillsammans
ödelade de en hel skog på bara några timmar.

Kurt såg förödelsen
som ett tecken på att det var dags att bygga, dags för honom att sätta i verket planen att utöka trollungarnas kvarter. Med trollmors välsignelse hade det varit lätt att få tag i material, så nu låg det högvis med fjolårskottar, frigolit och malda hästhovar bredvid cementsäckar, vitmossa och soltorkade stålbalkar som nu skulle användas till att resa den största barnkammare som någonsin skådats i Storskogen.
Kurt
hade ett vagt minne av att han beställt lite för många fjolårskottar och lite för mycket av det jästa hallonmoset, men sådana trivialiteter hindrade inte Kurts planer. Med stor dådkraft kunde man åstadkomma stora ting, tänkte Kurt, och därmed började han bygga.

Vintern övergick i
vad som senare skulle komma att kallas för Den Längsta Våren av Dem alla. I somliga stugor tycktes istapparna under taknocken hänga månadsvis, halvsmälta och trötta; i andra föll de av ren utmattning eftersom sommaren aldrig kom. Våren, visade det sig, skulle dröja länge än. Det var tack vare trollens iver att bygga barnrum som Våren hade vägrat visa sig - ynglen hade en förmåga att suga musten ur honom så han inte hade energi nog att smälta undan snön.
Nu satt
han mest och petade surmulet i sin bottenfrusna grötskål. "Inte tänker jag göra mer än vad som är absolut nödvändigt för att få det att bli sommar", muttrade han. Men inte kunde han tro att Vintern skulle lägga storsläggan åt sidan för Vårens skull, den vanligtvis så hårdföre men hyfsat rättvise Hösten hade dock tagit hand om biffen: med iskall logik gav han Våren en förklaring som skulle ha övertygat även den mest hårdnackat envise Sommar. Det hela handlade helt enkelt om rationellt tänkande i grund och botten: om inte årstiderna följde varandra i hälarna kunde såväl folk som knytt och halvgudar och deras invanda idéer om tingens ordning rubbas i dess grundvalar. Nu var det dags för ett avslut av stadiga mått, så alla årstider satte sig ned vid ett rejält tilltaget bord för att bryta arm. Efterkommande led skulle länge förtälja om "året då juni med stor övertygelse dängde upp maj, släpade augusti i smutsen och gav december en holmgång av episka mått".

Hela debaklet slutade
lyckligt trots allt. Alla årstider bestämde sig för att gemensamt ställa till med fest eftersom berättelser helst ska sluta så.

SLUT!
  

  

Diskutera
Sagan om Storskogen

Anders Bylund
2004-09-21, 08:42:44
Det gar sa bra sa.

Andreas Nyström
2004-09-21, 08:37:34
Jag gjorde lite ändringar genom att "fixa" berättelsen. Du kan väl kanske gå in och fixa dina senaste tre ord för att överenstämma med mina ändringar?

Anders Bylund
2004-09-21, 08:29:03
Alternativ losning :)

Administrator: Anders Bylund