Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Mata inte Hari - en spionnovell

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Mikael Hiort af Ornäs

   Jag hade knappt hunnit stänga bildörren innan chefen för spionkontoret slet upp den igen, högröd om både de solbrända överarmarna och de knubbiga, polisongtäckta kinderna och skrek kontorets hemliga lösen på fel Hindidialekt. Han gav mig sedan ett stort antal alternativa lösen på urdu och en hederlig assistent, varefter jag hade hans fulla förtroende att åka till södra Bangalore, där mitt uppdrag skulle bestå i att leta reda på tre försvunna dokument, i vilka mitt nästa uppdrag skulle avslöjas.

Vad jag inte
visste den dagen, var att Bangalore var på väg till mig i samma ärende, vilket borde ansetts märkligt eftersom städer sällan flyttar på sig. Nå. Medan jag fortfarande trodde att sagda stad stod kvar där den brukat missade jag helt att tillskansa mig de dokument jag behövde för att kunna genomföra mitt uppdrag. Moloken och högst förvånad tog jag min tillflykt till Burdör Plunk och hans glada rövarband i Katmandu. De hade byggt upp ett samhälle på principen "Hakuna Matata", vilket är mitt eget motto, så jag trivdes enormt tillsammans med dessa vårtsvin och deras oheliga slampor till förtjusande fruar. Jag tänkte mig att starta en liten rörelse för främjandet av denna livsstil när plötsligt min gamle major dök upp vid ett togaparty.
-"Kapten Högvar" sa han och
räckte mig ett stop turkiskt dadelöl, "Vi behöver din hjälp". Mina öron spetsades av min assistent med hjälp av ett par slöa skedar, varefter jag svarade för mina handlingar genom interpretiv dans. Medan mina rövarbandsvänner applåderade, fortsatte majoren sin meningslösa utläggning.
-"En kanalbåt har
lämnat Visby hamn, med destination Havanna, Kuba. Lasten består av raukar. Vi har inte mycket tid. Packa dina saker. Vi måste till varje pris stoppa båten och beslagta dess last innan raukarna faller i den ökände señor Barracudas valkiga och ondsinta nävar! Annars går Säffle under!"

Jag rös
vid dessa ord; barndomsminnen som jag tidigare stuvat djupt in i mitt undermedvetnas innersta skrymslen, bubblade nu upp till ytan med en kraft tillförne aldrig skådad. Mina knän dallrade likt en gymnasiebassäng till bredden fylld med maneter. Säffle. Ett paradis på jorden, fyllt av de vackraste tänkbara ting och vyer. Allt det jag mest tyckte om skulle försvinna i ett enda nafs om inte raukarna kom till rätta, och det var jag som skulle ordna hela affären. Min själ skrek "Lyckas med uppdraget! Annars jävlar!" så kraftigt att majoren ryckte till.
-"Vad
var det för något?" utbrast han förvirrat, men då var jag redan på väg mot flygplatsen för att resa till underrättelsetjänstens hemliga underjordiska bas och utrusta mig. "Till den hemliga underjordiska basen!" meddelade jag min trogna pilot och lutade mig tillbaka i närmsta första klass lyxfåtölj med blicken fast fästad vid min Gameboy, där Mario och Luigi samlade svampar som besatta medan sköldpaddor bombarderade dem med bollar.
-"Precis
vad tror herrn att han är här för? " undrade en barsk tanzanier som plötsligt vikt ihop sin Der Spiegel och nu stirrade mig rätt i pannan.
-"Tja..." svarade
jag undvikande, svor till då Mario föll ner i vattnet och snurrade av skärmen, innan jag tillade följande elokventa finess: "Mitt uppdrag är att frälsa Säffle från de kubanska förtryckarna". Jag torkade mig i pannan med tanzanierns tidning och fortsatte min tankegång. "De har stulit åtta topphemliga raukar från Visby och ämnar troligen använda dem som ammunition när de bombar Säffle kommun med omnejd i sin kampanj mot den värmländska hembygdens gemyt i allmänhet och kanottillverkning i synnerhet."
Tanzaniern svarade
inte på några minuter. När han öppnade munnen var det en gyllene öppning jag aldrig kommer att missa, bleve jag hundra år eller mer: det var bara så vackert. "Rosenvatten", sa han lågt och gnisslade tänder. "Det är lösenordet, det är själva nyckeln till problemet" avslutade han, varefter jag helt tappade andan i spelad förvåning. Tanzaniern öppnade flygplansdörren, sögs ut av tryckskillnaden, skrek något om "luftens befriande famn" och försvann. Jag kunde inte låta bli att klämma fram en tår när syremaskerna började släppas ner och piloten paniskt beordrade passagerarna att täppa till hålet som dörren lämnat med sina egna kroppar.

Under oss låg
Skottlands klippiga kust och iskalla vatten.
-"Vi måste nödlanda på
tvären!" kom beskedet över högtalarsystemet och strax därefter damp planet tvärt ned i Loch Ness.

Señor
Pilsner kallade dom mig på spionskolan. Señor Barracuda var min lärare. Hade jag haft sämre lön än nu hade jag aldrig haft råd att tacka nej till det tränarjobb de erbjöd vid Spionskolans IF, men jag avböjde. Idiot! Lacrosse hade passat mig bättre, men det är inte tal om någon sorts karriärsbyte just nu, på väg till ett ingripande med konsekvenser jag endast kan gissa mig till. Bullkalas kanske, men troligen bara om allt slutar lyckligt. Varför jag talar om det här i realtid vet jag knappt, men tempus har aldrig varit min starka sida. Hur mycket jag än försöker blev det fel. Ja, aldrig visste jag varför jag skall göra så onödigt strunt som det ni just tvingats bry er om. Nåja. Som jag satt och spånade alldeles nyss hade Señor Barracuda blivit helt senil om han inte var det redan innan om han hört det jag nyss sade.

Simmandes i
arsenikvatten, sin vana trogen, ägnade sig superskurken och Rauktjuven Manuel Sudor Viejo åt livets nöjen, med en vurv som var ovanlig, för att inte säga onaturlig. Just nu såg framtiden ljus ut. En last han inte ville göra av med, kamelsniffning, hade just legaliserats i Turkiet, ett land han aldrig tyckt om förut men nu ägde. Lagfarten förvarade han i en seralj nära gränsen mellan Armenien och Bortre Kazakiska Lydriket Anatolien, vaktad av fyra knubbiga eunucker från Götene härad och innesluten i ett hölje av saffransbröd och glycerin. Trots detta var han inte helt nöjd med säkerheten och tänkte sig därför omgärda hela härligheten med kalkstensstoder föreställande hiskeliga vidunder som exempelvis Guzuul den Embarmlige och Jultomten. Detta i syfte att skrämma bort slemma individer som inte gillade gulliga statyer i nyklassisk stil. Aldrig hade han kunnat föreställa sig vad han plötsligt tvingades lystra till, när hans walkie-talkie knastrade till liv och hans närmaste man rapporterade läget vid gränsen. "Alla gotlands raukar är på väg mot Kuba, och det ligger en Puckstång i frysen om du blir kallad svikare." Inget av detta undgick den sluge Señor Sudor som genast lade på ett kålhuvud på brasan och skenade iväg mot flyplatsen och bättre vetande. Det var dumt, men nödvändigt, eftersom varje dröjsmål kunde leda till försening och senkommenhet, och det alldeles i onödan. Följaktligen fann han sig sittandes på ett plan med destination Kuba, för dä skulle minsann stjälas raukar! Han räknade kallt med att förlora några av de mannar som skickats ut mot mig, min person och det jag står för, såsom "Semlor åt alla dagisbarn!" och "Tvi attan för sönderlästa Bamse-tidningar!"

Samtidigt
, fyra kvarter norrut och lite åt vänster, begav sig en liten svartklädd filur ut i nattens relativa mörker, fast besluten att sprida såväl kaos som blombuketter åt en liten skara demonstranter, som vanligt samlade framför Institutiet för Honungs- och Vattenmelonsamfundets pampiga verktygsbod. Byggnaden bakom sagda skjul var halvt om halvt inbyggd i en grotta av ohyggliga proportioner, insprängd i en egyptisk pyramid och beklädd med något som liknade kemiskt framställt guld. Filuren begrundade scenen framför sig, tog upp någonting ur innerfickan och begrundade även detta. Efter att ha tänkt en kort stund och låtsats tänka en ännu kortare stund, sprang han in och utbrast i spontan allsång.
-"Det går en
halv näve näver på en hel bunt björkved!" Hans nynorska brytning drog uppmärksamheten till sig såsom endast en melodiskt inkompetent människas halvkvävda gutturala gurglande på ett kommunalt kontors imposanta verktygsbod, kan göra. Samtliga närvarande vände sig intresserat om och drog sina vapen. Det skulle de inte ha gjort, påpekade en moralkakespottande avfälling som stod och delade ut gratisrevolvrar. Det missgynnade alls icke deras chanser att taga filuren av daga, men heller gynnades ej det motsatta.
-"Någon
borde göra något!" ropade någon, men inget hände.

Loch Ness kalla vatten
såg inbjudande ut, hann jag tänka innan planet slog ned i detsamma. En liten filur kom sig för att ro hela vraket i land.
-"Vem är
det som styr den ?" frågade en av piloterna, men båda hans styrmän låg döda i flygvärdinnornas famnar, oförmögna (döda som de var) att svara honom.
Filuren
ville inte heller svara eftersom han rodde. Dessutom kunde han inte tyska, vilket han på nordtungusiska brukade kalla "røbvenllingho gürgür Kaiser Wilhelm" varför ingen visste att han inte kunde det. Det var precis då det slog lock för öronen på alla, förutom en gammal man i öronproppar, hörselskydd och platåskor som befann sig i en Anadyrsk bunker ett par nautiska mil under Berings Sund och Vättern. Samtidigt. Nåväl, det var bara han som undgick att förlora hörseln då Loch Ness-monstret Nessie utan förvarning brölade ut sin ångest över Nordsjön denna bistert kalla eftermiddag. Utan att tveka begav sig skottlands barskaste dragqueen fröken iväg åt nordöst med siktet inställt på Shetlandsöarna, sydvästen i högsta hugg. Men, döm om hennes förvåning när en helt vanlig flodvåg plötsligt svepte henne överbord tillsammans med halva lasten samt en förbipasserande mås. Så kan det gå när inte   

  

Diskutera
Mata inte Hari - en spionnovell

Mikael Hiort af Ornäs
2004-10-28, 09:29:00
Jo. Lite Samuel Becket-stuk på den.

Anders Bylund
2004-10-28, 09:24:47
Det var mig en fin mening:
-"Någon borde göra något!" ropade någon, men inget hände.

Mikael Hiort af Ornäs
2004-08-30, 12:22:48
Ja, han jobbar nog åt samma som förut, men var väl tvungen att ta en time out, eller nåt... Han är väl en av de där ensamvargarna som endast verkar finnas på bioduken (Du vet: "No, I work alone! I've always worked alone. Ever since my partner was killed by glue-sniffing talibans.").

Administrator: Anders Bylund