Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
På väg till i förrgår, del III

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Mårten Lind

   Axel Visby-Höörskanon brukade sin vana trogen breda hjortronssylt på den ena brödskivan och majonnäs på främre pannloben, men idag ville han för en gångs skull ha majonnäsen på smörgåsen. Ovant tömde han majonnäsburken ner i brödrosten, tryckte dit limpskivan så det stänkte äggule-och-matoljeemulsion långt ut över köksgolvet. Stärkt av denna syn gav han sig på sin brödrosts andra brödskiveutrymme och fyllde det med hjortronsylt. Greppandes limpan och brödkniven gav han den förra en redig omgång med den senare tills han tröttnade, hivade in brödrosten i ugnen och gick till jobbet.
-"Bästa frukosten på
länge!" log han varmt medan han korsade parkeringsplatsen till sin splitter nya bil, en tokful Honda Hoppsan GTE, vilken någon luftat ur sedan förra gången han åkt någonstans i den (vilket var till Konsum i Mariannelund) . Tomma däck var mycket roligare än välfyllda, resonerade Axel, och E-4:ans vänstraste körfält hade alltid sett tomt och inbjudande ut. Sålunda vinglade ett ekipage ut från parkeringen med avsikt att småningom nå Axels sommarstuga i Okechobee, just som han planerat sedan i går eller så. Klyskåpsinspektioner kunde vänta, vad än klyskåpsinspektionsförmannen ansåg om saken. Sitt arbete förgätandes och med fladdrande däck kryssade Axel fridsamt fram och åter över den fullspäckade motorvägen, glatt orsakandes världshistoriens värsta kedjekrock samt biltutesymfonier och däckskrikcrescendon av yppersta världsklass. Hade det varit längre till sommarstugan så hade kanske myndigheterna lagt sig i, men nu låg Okechobee bara fyra meter norrut, så det var longituden till trots inte så illa. Med kraftig sladd körde Axel rakt över refugen och in i motsatta körbanan, vidare av vägen och ner i Okechobee Centrum, där en mindre folksamling mangrant mejades ner. Fyra lokalpoliser stod i densamma och fogade sig till Axels trafikvetts övriga offer till Axels oförställda likgiltighet. Nynnande en slovensk slagdänga, "Njievesic sliuvenz", parkerade herr Visby-Höörskanon sitt sörjiga fordon/dråpredskap på stadens torg. Så kom det sig att Axel klev ut på Okechobees torg just som Gottmar Glufs lämnade staden efter fem långa år i celibat. Tågstationen låg fyra halvtaskiga stenkast frän stranden och ytterligare sju från torget, fast i helt annan riktning, så Gottmar fann det för gott att ge sig av till sin lilla golfbil för att i densamma fläska bort mot konferenscentret Stora Huset och dess dignande buffébord; traktens bästa. Axel såg sin före detta affärspartner sätta sig tungt i sin klent byggda färdmojäng, vilken genast tappade alla skruvar och muttrar. Puttrande styrde Gottmar kosan västerut, ty så löpte genvägen till Stora Huset längs livsfarliga vägar, krokodilfyllda bäckar och över Okechobee-flodens bråddjupa, uttorkade och glasfyllda ravin. Axel tvekade alls icke, utan spänstade med iver över likhögarna omkring torget bort mot Gottmars havererande fordon utan att knappa in det minsta. Klonkande och puttrande for Gottmar utom hör- och räckhåll från Axels kliande och tjoande, men gott och väl inom synhåll för resans mål.
-"Tjohoo!
" brölade Gottmar och försvann in i Stora Husets garage. Axel svor förnärmat när dörren slog igen femton meter från honom. Hätskt kastade han sig mot densamma men studsade harmlöst bort. Intill dumhet envis hade han alltid varit, men nu visade han äntligen enkelspårighetens fulla kraft. Gång på gång tog han trehundra stegs ansats och rusade med nedsänkt huvud mot den kraftiga garageporten av härdat brons och mycket tunnt havreflarn, men varje sådant optimistiskt anfallsförsök resulterade endast i odelat, kapitalt och omfångsrikt nederlag då Axel snavade strax innan varje kontaktögonblick över en sovande man tre meter från porten. Luftfärden som följde blev aldrig särdeles njutbar eftersom det luktade illa kring mannen och omgivningarnas fulhet överträffade smärtan i kollisionen mot dörren med hästlängder. Efter den fyrtioandra dylika eskapaden vaknade den sovande filuren till, satte sig i en komplicerad lotusställning och fick kontakt med gammelfarbror Bertil Bondesson, död sedan tolv minuter.
-"Farbror Bertil!
Var har du varit?" bråkade kluringen och sträckte ut sina tankar mot Bertil.
-"Lyssna, käre
avlägsne brorson; lyssna, ditt odugliga härke! Jag förlorade livet under en golfbil styrd av fläskberget Glufs alldeles nyss. Icke blott körde han trafikvettlöst ihjäl mig, men efteråt backade han tillbaka och spann loss några minuter på mitt lik. Oförskämt, om än handlingskraftigt. Den mannen skall du utkräva blodig och fullständig hämnd på. Nu. Gå!" Bertils ande försvann i en liten lila rökpuff. Axel kom stormande mot den knepige mannen på nytt och lyckades denna gång med konststycket att snubbla över en på marken liggande och mycket liten till växten varande hjortronsodlare. Axels breda kroppshydda bjöds ånyo en kort men alltjämt outhärdlig flygtur, raskt uppföljd av den gamla huvet-i-porten-rutinen. Utan att ens titta upp reste han sig, dammade av kläderna och gav sig av tillbaka mot startplatsen igen. Så inställd på att återse samma misslyckande igen var han att han inte ens med ett ögonkast försökte fastställa hur många personer som låg och skräpade framför porten. Att han aldrig skulle lyckas forcera porten hade han insett, men ännu inte ägnat någon omtanke huruvida det innebar något för hans fortsatta aktiviteter. Mannen med gammelfarbrorn glodde oinspirerat på honom och gav sig av mot garageporten som stod vidöppen, och klev in. Axel såg han som sagt, oinspirerat. Det var sista gången någon gjorde bort sig så fruktansvärt svårt vid sitt livs viktigaste ögonblick. Axel dundrade huvudstupa mot porten, kolliderade med dess omutbara yta efter sedvanlig stegmängd och luftfärd, och började fundera på om det kanske kunde vara värt att överväga alternativa handlingsmöjligheter, som att gå hem exempelvis, eller kanske in genom garaget. Han slog skallknäckaralternativet ur hågen en kort stund, klev in i ett sinnestillstånd som hastigast, samt garaget. Omedelbart återvände han, gick sedan in i garaget igen och såg sig om. Han tyckte sig ana hur illa det vore om han utan omsvep bytte taktik och vidhöll därför att en ny vore illa. Med en axelryckning störtade han upp för att ånyo anfalla något och rännde rakt i dörren på den parkerade villan, studsade traditionsenligt runt lite på måfå, drog pannbenet i ringklockan och svimmade en stund. Snart öppnades dörren och den lille paranormalt begåvade hjortronodlaren släpade in Axel med ett hemlighetsfullt leende, sparkade till dörren och försvann mot horisonten, vilt därifrån sedan återvändandes. En jublande järv passerade obemärkt förbi.

Gottmar torkade svetten
ur pannan och riktade sin odelade uppmärksamhet mot bildörren. Det var alltid lika ofattbart krångligt att öppna denna förbannade golfbil inifrån. Vanligtvis stod en liten gotisk slav i gummibyxor redo i hans garage, fullt tränad i rytmisk sportgymnastik, och väl så bildskön som någon ann. Denne lydige gosse, Gottmars gotiske kerub, brukade dessutom tillbringa påskledigheten i en massörskola för föräldralösa, fejkandes parental brist bara för att få uppmärksamhet, vilket inte alls fungerade, mestadels till följd av gossens obegripliga förmåga att gömma sitt huvud mellan lektionerna. Nu fanns inte mycket annat utanför Gottmars bil än en ilsken korsning mellan en geting och ett bi, vilket inte ledde till vackra mönster. Gottmar sparkade förstrött ut vindrutan och försökte krångla sig igenom det hål den lämnade vid sin bortgång. Dock fastnade fettot knappt halvvägs kommen igenom och tvangs applicera en konservöppnare runt hela fordonet bara för att komma loss. Snart tröttnade han dock på verksamheten och tog en kort paus, hängande ut genom det halvt sönderklippta bilvraket med noll dignitet eller värdig distans till sin självuppfattning. Tvärt emot vad hans mor hade lärt honom dreglade han när han sov och åt när han borde ha sovit, så situationen förvärrades stadeligen av hans tilltagande midjeomfång och neddreglade tagelskjortor, samt det faktum att Gottmar aldrig förstått poängen med att bete sig normalt och nu mer än någonsin hade behövt den sansade mentala balans vanliga människor har, till skillnad från den kapacitet Gottmar istället hade för vana att visa för komplett oöverlagda främlingar och andra. Han borde ligga i framstupa sidoläge snarare än halvvägs ut genom rutor och liknande, men icke så Gottmar. Sex timmar senare välte bilen omkull och Gottmar tumlade med näsan först rakt i betonggolvet och fick bilen över sig, vilket var sjunde gången denna veckan.
-"Bingo!
" utbrast han i falsett, hivade av sig biljäveln och hasade upp sig till en liten pall som stod invid en dörr av imponerande design. Sittandes på pallen och pustandes av utmattning noterade han tveksamt att två videokameror var riktade mot väggen, vilket föreföll egendomligt men hade sina orsaker, antog Gottmar. Mödosamt reste han sig, öppnade dörren och traskade rakt in.

Hjortronodlaren släpade mödosamt
och något modstulet in Axel i Stora Huset, tappade honom och lät honom ligga ogill på salongsgolvet. Plötsligt kom en ingivelse, eller en paranormal uppenbarelse kanske man kallar det, när man inte vet orsaken till vad man ser framför sig, som döda män exempelvis, eller osaliga vålnader därav.
-"Vik hädan, din
gamle ulk!" kvad Hjortronodlaren, men ej såsom varandes hörsammad. Då drog han fram ett litet etui ur innerfickan. Farbror Bertils spöke undrade vad i hela friden det kunde handla om.
-"Du skulle ju
inte ens ha tagit den där dosan med dig! Och hämnden? Hur ska det gå med den? Döda token i golfbilen nu för böveln! " Om han hade verkat osalig förut var han nu närmast i upplösningstillstånd. Små slingor av vaporiserad ektoplasma steg mot det majestätiskt välvda salongstaket i vestibulen, slingrade sig ekivokt runt kristallkronans allra mest intima småbriljanter och försvann djupt in i dess glänsande virrvarr med en suck av illa återhållen vrede, mildrad av ett tillfredsställande utbud av mysiga och visuellt tilldragande glasbitar att suggestivt omfamna med efemära rökfingrar. Vår käre hjortronodlare gömde Axel under dörrmattan och sprang hallen ner för att gömma även dörrmattan, vilket resulterade i en fullt synlig Axel i farstun, så bärodlingsmannen sprang där fram och åter med mattan och Axel, förtvivlat eftersökande lösningen på problemet. Snart gav han sig och letade vapen -sköldmärke och banér- att ha ihjäl golfbilsföraren i. Matsalen var lämpligt nog smyckad med medeltida helrustningar, heraldiska ättesköldar med hjälmar, hjälmtäcken, vulster och sköldhållare, och han valde en flådig gironnerad sköld med rampant basilisk med nimbus i hermelin på blå- och guldgironer, hjälm med uppstigande blå grip hållande slev och skål, med fjärilshåv på dexter öronskydd och hjortronblad bak sinister öra, samt en älg som sköldhållare på grund strödd över en tvärliggande buss en bunt tjusigt ihopsurrade små chokladslevar, ett svärd och en liten dekorativ slev i choklad den med. Sålunda utsmyckad begav sig hjortronodlaren ut i garaget på jakt efter golfbilar och deras förare, halkade i spilld mjölk och grät över den en liten stund, gav löfte om bättring, och lätt snyftande halkade i gulfärg, halvtorkad och extra kladdig. Nygjorda fotavtryck ledde mot köket. Hjortronodlaren tog sig samman och spårade med begränsad skicklighet men obegränsat tålamod den undflyende tjockisen genom badrum, bibliotek, skafferi (mycket skafferi) och ännu ett bibliotek, utan böcker. Slutligen upphörde spåren i ett fotbad framför en fåtölj, runt vilken godispapper och pistaschskal låg och skräpade. Fåtöljen syntes knappt längre, täckt som den var av sagda skräp, och stod mitt i köket framför kylskåpet, som låg på sidan med dörren bortplockad och uppäten, hyllorna rengjorda och förtärda, samt kylelementet isärtaget, upputsat och inmundigat. Skafferierna var knappast värda den benämningen längre, och jordkällaren innehöll uteslutande jord. Det stod glasklart att här hade en man med kniv och gaffel samt slev och skål tagit för sig till sitt förmodat ohöljda nöjes lystmäte tills inget längre fanns att intaga. Denne man, denne gastronomiske malström, stod vid köksvasken och åt disk samt drack vatten ur blomvasen. Ljudligt rapade han, och glufsade i sig bitar av själva vasken. Hjortronodlaren svalde sitt sista hjortron, harklade sig och fick hjortronskrället i halsen. Medan Gottmar vände sig om med munnen full och mer därtill blånade odlarens anlete ansenligt, hans ögonvitor roterade runt irisen motsols, och vapenskjortan bågnade och knakade då odlarens muskler spändes. Med ett halvkvävt "Javäl!" blev han kvitt hjortronet och höjde sin nystulna vapensköld mot sin fläskiga fiende. Basilisken glittrade dekorativt, och nimbusen gav den ett nästan triumferande uttryck. Gottmar fick en sur blick av basilisken och förstenades ögonabums. Fetare staty såg man aldrig tillförne. Därmed var hämnden vederbörligen vedergälld. Farbror Bertil kunde vila i stilla frid. Hjortronodlaren lade ner liket i diket utanför porten, hällde en hink gulfärg i graven och reciterade halva Fader Er baklänges, varpå han stal Gottmars skatter, sparkade ut statyn genom fönstret och kastade Axel över sin dito i spänd förfäntan, förpäntan och förzäntan. Axel själv hade kvicknat till och såg sig omkring där han hängde och dinglade från en hjortronmossestinkande mans vänstra skuldra. Till sin förvåning hade han ingen känsel i sin högra skinka, och undrade om det var en följd av tillgången på bulor i pannan, eller möjligen av hans cigarrvanor vilka ledde stundom till social utfrysning samt cirkulationsproblem i tät stadstrafik eller så. Av detta drog han som en självklarhet slutsatsen att han var på väg att förlamas från tredje halskotan ner till femte. Slapp han då att utstå sedvanlig smälek för sin ovilja att bjuda motstånd? Alls icke. Hjortronodlaren lät inte en slik möjlighet glida honom ur händerna.

Det kändes stelt
och något ovant att rulla utför slänten nedanför Stora Huset med armarna låsta i en halvnelson runt den bit av vasken som hade råkat vara på väg att bli en bit mellanmål just i den stund basilisken bistert blängde i fel riktning, och stenar och grus där normalt buskar fanns utgjorde landningsplats. Detta var inte för roligt. Utan tvivel kunde man hävda slikt. En felparkerad Honda stod felparkerad invid torgets centralt placerade hög överkörda fotgängare, och där avbröts den vådliga ruljansen tvärt. Medan stenflisorna gav sig ut på upptäcktsfärd kring environgerna och folk stannade till för att se vad som stod på kravlade en mycket mörbultad man ut ur ett krossat, ja, fullständigt sönderslaget och krakelerat skal av pulvriserad granit. Något fetare hade de flesta aldrig sett, och varit närmare en sådan grotesk uppenbarelse hade ingen av de närvarande. Gottmar tog tillfället i akt att hytta med näven, beställa pizza och svära en helig ed att hämnas på den fule fan till hjortronodlare som bragt obekvämlighet till Gottmars tillvaro och spolierat hans semester i Stora Husets kök. Fiender som Gottmar, det ville ingen ha, och allra minst ville junker Klas höra talas om bråk på Hufvudstadens torg. Polisstyrkan kom farande med tjo och tjim och ylande sirener, svängde käckt in på torget, frontade Axels gamla Honda riktigt ordentligt och spann runt i en kvart. Under tiden hann Gottmar leta rätt på en säck sparris vilken han glufsade på medan han räknade själva sparrisarna. Det såg ut att vara sjutton eller arton dussin... eller elva... eller kanske bara två. Tydligen var säcken tom. Ingen säck, förresten, snarare ingenting. Varför var det så ont om mat? undrade Gottmar. Samtidigt hade ordningsmakten fått ordning på sina grejer och rätat ut sin ihoppressade bil igen. De hade för dagen medbringat sina allra värsta och rödaste megafoner och polerat batongerna med en liten svabb. Effekten av deras närvaro blev Gottmars hastiga tillflykt till Axels buckliga Honda, vilken vägrade starta trots att Gottmar mutade den med en bit korv. Axels bil föredrog dock hederlig bensin framför halvt-om-halvt organiskt guck nedtryckt i handskfacket, så det bar sig inte bättre än att Gottmar åt korven själv, trots utgångsdatum någon gång förra seklet och patina i form av centimetertjockt grönmögel. Det var inte det sämsta! Gottmar smaskade girigt medan polisen försökte få ordning på formeringen. När de slutligen grupperat sig hade Gottmar slukat alla deras medhavda lunchboxar, varför de skulle få svårt med blodsockret och troligen stupa ungefär nu. Minsann, där föll de likblekt döda ner. Gottmar övervägde huruvida han borde äta upp kropparna eller så, men i sista stund insåg han att nedför torgsbacken rullade alla konstaplarna och försvann. Han ryckte på axlarna.

Uppe i
Stora Huset var gamle Lars Michigan inte välkommen längre, trots att han byggt och ägt kåken under många år och piskat tjänare och trälar till surmulen lydnad under ännu fler. Alls icke älskad, men heller ingalunda så hatad som Kjell Nebraska eller Sune South Dakota, de båda gamla bryskhuvuden som drivit långtgående processer mot sin hemstads upptagande av fysisk plats. Ville man avskys, då var det få åtgärder som var effektivare än att napalmbomba både hus och hem inom femton kilometers radie. Lars var inte mycket sämre, men lite. Hursomhelst hade det varit länge sedan han släpat Okechobee i nitat läderhalsband efter sig genom dyngan. Kort efter skandalen med Stora Huset och samernas försvinnande hade han dragit upp en gammal rostig Skoda från ett samiskt dödsbos slutauktion, målat den med förbundna ögon och sålt eländet dyrt. Därvidlag hade han fått råd att anställa en marknadsföringsspecialist av bästa märke, som dessvärre flytt till Brasilien med alla Lars, Erik och Petrus i Okechobee, utom herr Michigan förstås, och tog dessutom med sig allt han ägde. Plötsligt såg det inte bättre ut än att Lars Michigan, utfattig och avskydd, skulle sluta sina dagar som konferenshotellsägare på sämsta tänkbara sätt; utfattigt boende i en övergiven hydda av kartong och silvertejp under en trasig avloppsledning bakom Stora Huset.

Hans efterträdare på
det nya, dyngdyra konferenshotellets ägaresäte blev heller inte långvarig - kort efter tillträdet halkade Sir Frederick i sitt marmorbadkar och slog ihjäl såväl sig själv som sin tama och tungt kriminella makak Ndugu, och han i sin finaste badrock och allt. Fredericks efterträdare lät spränga badkaret för att undvika samma öde. Senare, när han ville tvätta sig ren, ångrade han tilltaget eftersom han hade då haft användning av sagda mordredskap. Att explosionen dessutom försvagat golvet i badrummet och tagit ut bärande väggar gjorde tvagning än krångligare, varför herr Xöönhartz aldrig badat. Att han sedan en ful sommardag fallit offer för en desillusionerad hygienteknikers upprensningsturné var inget han precis överlevde. Efter honom kom den berömde Rutger Attila, hertig Samson Rutgersbane och den siste av ätten ingen mindes namnet på, och alla styrde de Huset som Stevie Wonder dansade på lina: rätt ner i backen, huvet först. Ingen överlevde tredje måndagen efter tillträdet. Hotellbranschen var dödligare än exempelvis ostysteriyrket. Dock hade hjortronodlaryrket ännu värre facit: av fjorton tusen yrkesverksamma förra veckan var tretton tusen åttahundrafjorton numera avlidna av skäl som drunkning i mosse, hjortronförgiftning, ohejdad dumhet eller, vanligtvis, att livnära sig enbart av arsenik och gamla spetsar. Enär slikt beteende oftast anspetsats av tyranniska despoter var det ingen brist på läromästare i trakten som tog sig tid att utbilda raska gossar till fullfjädrade självmördande bärsamlare. Okechobees främsta exportvara historiskt sett var bräckt vatten, men å det senaste hade Okechobeefloden sinat och därav produktionen av bräckvatten likaså. Bara en näring återstod i denna trakt - konferenshotelldriften, vilken idkades av fler än ett normalt samhälle men ock av bastanta män som alls icke visste om andra sysselsättningar samt saknade utbildning för vad de sysslade med. En av dem, herr Yksi Kaksi Kolminen, styrde nu Huset med järnvante, ty han var en man av principfasthet och egendomliga kläder. Hans rådgivarstab innefattade två kor, en degig gammal torsksnärtare (herr Prunus, förstås!) och en familj sedan mycket länge inblandad i allt fuffens Okechobee skådat, intimt förknippad med hjortonskandalen, brofusket och allt som hade med statybluffen att göra, nämligen familjen Pettersson. Varje torsdag då klockan slog nio samlades rådgivarna för att se om någon av dem hade lärt sig något under knivhot eller bakom ryggen på varandra, men väldigt sällan för att fika. Denna dag var inget undantag. Rosa eller grön kunde kvitta; sammanträdesrummets heltäckningsmatta var smaklöshetens Mecka.

Gullros råmade instämmande
och skrapade sina klövar i heltäckningsmattan. Det var minsann en fin idé att lägga in en ny sådan golvbetäckning -- den gamla smakade illa och luktade värre, fast erbjöd å andra sidan en vid bukett av sinnesintryck som saknades i mer vettigt inredda ladugårdar. Sak samma, fanskapet skulle ut sade herrn i Huset och det var allt. Gullros granskade dagordningen och harklade sig för nästa punkt.
-"Nya
, nya, nya! Så. Ordet är fritt."
En pinsam tystnad
sänkte sig i lokalen medan Gullros gjorde en talarlista. Den blev kort.

1. Gullros.
2.

3. Slut. Efterkonferensfest.


Herr Prunus räckte
inte till, tyckte familjen Petterson och alla deras vänner (de två korna) . Torskar kunde han snärta, degarn, men det var nog det minst negativa man kunde påstå om den förbannade idioten.
-"Mu. Vi
-" försökte Snöflinga innan hon var tvungen att idissla lite. "Möh. Kanske borde -" Gullros avbröt härvidlag.
-"Ditt svullna juver
! Talarlistan!" råmade hon, hänvisandes till overheadprojektionen av densamma.
-"Men
det är orättvist! Den är ju alltid precis samma talare; bara du! Hur ska vi kunna ha möte om du inte låter andra tala? Va?"
-"Om etablerade
mötestekniska grundprinciper plötsligt systematiskt ignoreras torde verksamheten baserad därpå enbart leda till förfall. Nu följer självklart slutsatsen att ni gör som ni vill men åminnen I ock vad följer dåraktig tjurskallighet som eder!"
Denna traditionsenliga tirad
klingade ohört ut över den ansamlade gruppen. Snöflinga harklade sig harmset, sparkade in huvet på Gullros och skenade ut genom väggen. När glasfiberdammet lagt sig metertjockt över nejden och ekot av Mu klingat ut i mjuka vågor av gammal ost och Wienerstrüßel reste sig herr Prunus likt en dödens ängel och gav sig ut för att vara äldre än han låtsades. Familjen Pettersson applåderade överdrivet artigt och harklade sig som en man.
-"Vi anser nog
inget alls," spånade de unisont och tackade för sig för all framtid. Torsksnärtaren, ensam som kvarvarande rådgivare, beslöt att gripa tillfället och lönnmörda Kolminen medelst förgylld hötjuga smidigt i ryggslutet. Därmed inleddes en mycket lång och ärorik gyllene tidsålder i Stora Husets korta och blodiga historia. I hela sjuhäradsbygden runt Okechobee talades det ännu om herr Prunus och hans remarkabla grepp om teoretisk management och praktisk terrorism flera veckor åt gången.

Axel
Visby-Höörskanon var inte lättviktig. Hjortronodlaren stånkade pinat under lasten medan han smädade sitt eget högmod och Axel för att ha något att pyssla med medan han traskade allt djupare ner i träskmarkerna utanför Stora Huset. När de två nådde dess botten släppte Axels hämningar, och odlaren Axel, varpå sunkmarkernas infödda alligatorfamiljer tog tillfället i akten och bjöd sig själva på kalas. Hjortronodlare var inte det bästa måltidsmaterialet, men med begränsat övrigt utbud fick deras sega mossepinade vader duga till kvällsvard med sup. Medan benpiporna läckert knastrade mellan alligatorn Allan Perssons molarer såg Axel till att fly, försiktigtvis i riktning bakåt mot Huset. Med metangas ända upp över öronen och träskbaggar i from förvissning lubbade han saktmodigt iväg genom dyn. Vrålen och glufsandet ekade över gräsmattan när Axel, visslande en preussisk snapsvisa, återvände till den herrgård han för länge sedan bestämt sig att besitta, oaktat vem som ägde kåkfan för tillfället. Idag var det, genom slumpens försorg, Zü Wa Diz oäkte son Nå Den Zår och dennes allmänt ogillade band av oborstade lymlar Winchester, Remington, Smith och Wesson - skjutglada bindgalna lustmördare med inget att göra mer än att terrorisera bygden, och hotellgäster i synnerhet, tills de antingen dog eller tappade lusten. Nå, väl införstådd med denna taktik, satt på kontoret och styrde hela operationen av sin egen konstruktion med stålullsvante och örnöron. Närhelst han önskade bragte kvartetten någon oliktänkande inför Stora Husets Stora Hemliga Övertribunal, vilket hände dagligen, och genomförde då den noga uttänkta handlingen att nogsamt skilja den olycklige från inte färre än alla sina livsuppehållande organ samt vadhelst medförts värdesaksvis, och även sådant som kunde tyckas tveksamt huruvida det kunde inbringa någon slant eller annan fördel till Huset. Emellertid var inte detta privilegium utan medföljande skyldigheter, inte. Exempelvis måste Nå varannan månad egenhändigt författa och publicera en vetenskaplig artikel på temat "Nutidens hotellnäring och dåtidens hjortronbaserade ekonomi i irrelevant jämförelse", och ibland förväntades han dessutom föreläsa i Pasco Hernandos komvux. Som denna afton.
-"Kära vänner -- jag
är ombedd att kalla er vänner trots därtill motbevisad faktasamling -- låt mig som hastigast redogöra för kvällens huvudämne. I historisk tid brukades markerna häromkring till mellan sjuttiotvå och sjuttiotre sjuttiofjärdedelar för superextensiv hjortronodling till den grad att all annan verksamhet avstannade helt. Lagom till den tredje torsdagen i påsk nån gång runt Kristi korsgång tröttnade plötsligt alla världens hjortrongastronomer på sin dittills oförblommerade läckerhet, delvis tack vare hjortronbladmöglets framfart den sommaren, men framför allt beroende på att hjortron som huvudsakligt födointag oundvikligen ledde till total dental skörbjugg med vämjeliga följder. Till följd därav hade den lokala myndigheten, en oligarki styrd från grannsocknen, stationerad i en nedbrunnen brandstation och finansierad uteslutande med Enronaktier på kredit, iscensatt en omfattande ingenjörskampanj där Okechobeefloden torrlades fullständigt. Tanken var naturligtvis att utöka odlandet i maktbasen på bekostnad av tillgången på irrigationsvatten, enär denna resurs uteslutande återfanns i bräckigt flodvatten. Hundratals lycksökarhjortronodlare flyttade antingen till Pajala, ner i flodfåran, eller hem till sina svärföräldrar. Flodfårealternativet visade sig vara det alla valde. Det ångrade de rätt snart eftersom grannbyingenjörerna fyllde flodbädden med glaskross från den konkursdrabbade marmeladburksfabriken - hjortronmarmelad i ändlösa mängder hade ruttnat - och begrov hela bunten av bara fart och människoförakt. Många år senare, när glaskross från ännu en misslyckad affärsverksamhet fyllde på flodfåran en sommarljus natt, skulle den sista burken hjortronmarmelad i existensen slutligen vara lämpligen omhändertagen och världens sämsta lokalekonomis totala kollaps ett plågsamt faktum. "
Nå läppjade frånvarande
på sitt mineralvatten. Det smakade lite hjortron.
"Kort efter
detta tyckte ljushuvudena bakom flodbäddsplanen att det vore ännu bättre om en ny klan övertog ruljangsen av verksamheten, och helt sonika avrättade de sig själva medelst hjortronöverdos i örat. Istället för att förbättra tillvaron i bygden drog de ner densamma i ett ohejdbart, exponentiellt accelererande förfall. Aldrig någonsin skulle Okechobee återuppstiga ur den misären. " En dramatisk paus och en pinsam tystnad var nästan outhärdligt påtaglig efter Nås bistra framställande. Någon i publiken hostade omständligen; borta i hörnet virkade domprosten Ndugu Botswamahi en ny mitra åt sig, eftersom den gamla blivit för gammal, och smög i hemlighet bort mellan de bakre bänkraderna för att i hemlighet sätta fyr på tredje raden bakifrån, i vilken själve Chatakai Nilsson satt och antecknade ivrigt. Det skulle han inte ha gjort. När lågorna slutligen tagit sig ordentligt var det för sent för Nilsson, och för resten varmt och behagligt. Alla var nöjda (nästan alla åtminstone) med detta arrangemang, varför Nå fortsatte.
-"I nådens år
1971 kom det sig av en rätt olycklig slump att fyra män anlände med morgontåget till Okechobee centralstation. Deras namn var Waggacheewee, Tretumme-Tage, Imposante Ingvar och herrn i tredje raden som sitter och ryker. Mina damer och herrar, en stor applåd för den vidbrände lurken därbak, Chatakai Nilsson! " De församlade reste sig som en man med träsmak och konstgjorda knäleder och applåderade artigt men stelt tills Nå viftade avvärjande och slängde åt dem en näve havrekli för att bli av med oväsendet. Chatakai fick publiken nog av. De gömde eldsläckaren i städskrubben, kapade benen av stolen eller bänken han upptog, och kastade ut telefonen och telegrafstationen genom bakdörren. Lokalens posttjänst utplånades av släggförsedda huliganer för att inte brandkåren skulle kontaktas den vägen heller. Slutligen stängdes vattnet av genom plombering vid den kommunala vattenreservoaren, på det att Pasco Hernandos dricksfontäner inte skull utsläcka Chatakais välförtjänta lilla externa helvete. Han skulle nog få känna på sina egna metoder, eller åtminstone Dunder-Jons. Bor man i Okechobee får man helt enkelt stå sitt kast. När Chatakai flyttade in i staden, vilket han gjort utan varken tillstånd eller goda avsikter, så rev han initialt förskolan och byggde där istället en knarkhandelsbod som skulle finansiera hans personliga Xanadu. Men så varsamt gick han fram att boden oftast misstogs för Pasco Hernandos komvux. Räknat i antal langare per capita var det rätt lika, så klassrummen kunde lätt tas för opiumhålor, vilket de också bokstavligen var. Chatakai tog dessutom initiativ till att bygga studentbostäder i en soptipp i närheten där de radioaktiva mätvärdena var blott trettio gånger högre än Tjernobyl, och där tänkte han sig själv bo tills han var tillräckligt muterad för att kunna klona sig själv och skapa en gigantisk armé med vilken han kunde utplåna ungefär vad han ville och ungefär när. Det vore praktiskt. Sålunda bodde han i komvuxets annex tills studentkorridorerna stod färdiga. Detta annex var händelsevis samma byggnad där Nå nu bedrev undervisning inför en ganska stokastisk men ack så korrelationslös skara dittvingade studenter i nöd av undervisning. Nå fortsatte oförtrutet.
-"Här har vi
sålunda ett stycke nutidshistoria mitt i vardagen. Se bygdens ohyvlade plank, herr Nilsson i ljusan dager, där han vältrar sig i sin egena unkna stanka ocha misära. Omfamnad av lågor - den enda omfamning han lär få - och städse antecknandes i sin fula lilla bok sitter han där och bär sig åt! " Och minsann, det var precis vad han gjorde.
-"Bravo!
Minsann, så käckt! " ropte studenthopen entusiastiskt och fick rast. När de återvände upptäckte de till sin förtjusning att Chatakai hade tagit ordentlig fart, och nu i stor utsträckning förtärts av en gaffelförsedd Nå. Dödsorsaken fastställdes som bränt Chatakaifläsk-medierad kvävning. Nås begravning var redan senare under kritik för omänskliga krav på entrepreneuren. Chatakais aska spreds lite varstans, men mestadels Waggacheewees vardagsrum fick utgöra lokal åt hans stoft. Hursomhelst begärde Nås efterlevande tillgång till Okechobees stadshus och simhall, helst gratis, för begravningsfesten, och stadsrådet kunde inget annat säga än "Nycklarna ligger under dörrmattan". Dessutom åberopade de diplomatisk immunitet helt utan grund, fick det, och utnyttjade det skamlöst. Aldrig mera skulle de få låna böcker i stadsbiblioteket med ett sådant förflutet, men inte i övrigt bestraffas. De var ju ändå sörjande, familjen. Stadshuset kunde återuppbyggas, men illa sörjda vänner och släktingar kunde inte återupplivas. Festen hade pågått ungefär en minut när en bortbyting till den avlidne tog i lite för kraftigt i sina försök att riva hela huset. Icke blott lyckades den till fullo utvuxne och upptränade lille hobbyterroristen jämna byggnaderna runt torget med detsamma och utrota en gullig men onödig art av trädgårdssniglar som tills dess fört en stillsam tillvaro i ett mindre hetsigt område inom några fula staket avsedda att hålla sig själva upprätta. Ligisten, som hette Musse Snabelsko-Göransson, var dock inte nöjd med detta. Han drog fram sin allra fetaste revolver och sina nypolerade skridskor i porslin och frystorkad hjortronmarmelad på skivad plywood, bjöd en tjusig och tämligen parant ung dam på en flottare kryssning än han egentligen hade råd med, fick avslag, och åkte istället ensam. Honom ska vi återkomma till ofta.

Axel överblickade sina
valmöjligheter. Övertagandet av Stora Huset skulle nog bli mest en fråga om våld och tur, och i mindre utsträckning om geometri eller bysantinsk filosofi. Nå tycktes ha hyfsad ordning på Husets försvar, av skyttevärnen och stridsvagnsminorna att döma, men trupperna verkade ha tyckt att taggtrådsstängsel och tandtrådsstängsel var ungefär samma sak. Axel visste precis var skillnaden låg. Medelst nagelsax och bultsax kunde man göra processen kort med tandtrådsstängsel, medan taggvarianten krävde mycket mer jobb med tyngre verktyg, och sådant var icke Axels starkaste sida. Nu behövdes det dock inget grövre än just nagelsax. Axel längtade nästan, men bara nästan, efter en stadig murbräcka och en hjortronmarmelad- och majonnäsmacka rätt ner i vrångstrupen, fast han fick nöja sig med en frystorkad gammal näverkeps i bakfickan och några hekto brässerad sparv på friterat pumpernickel innanför byxlinningen och utanpå långkalsongerna, så där lagom mysigt. Det fick duga. Agilt spänstade Axel över, igenom och under alla skyddsåtgärder i sin väg och voltade in genom den vidöppna köksingången till Huset. Allt var sig likt, frånsett alla köksskåp, vilka målats i Falu Gulfärg, skrapats rena, målats på nytt i Mora Blåfärg, täckts med fyra lager mörk blockchoklad, och sedan bytts ut mot nya, glänsande luckor i plåt. De gamla luckorna hade ätits upp av någon med god aptit vid pass tresnåret samma eftermiddag. Sålunda icke så hemtrevligt som tillförne men likväl rätt mysigt var vad Axel ansåg om omgivningarna. Kanske var ovanvåningen mer som han mindes den; karmosinturkosa heltäckningsmattor med intrikat inlagde motiv ur allehanda legender, allt från Balthazar Päronhatt och hans oborstade hjortrongetter till Pestermjarns episka eriksgata med tillhörande övernattning vid Glöferbrunns Herrgård och tornerspel i trakterna kring Vrängenfjärd, och allt detta i finaste munkatagel och gredelint tvinnad skägglav i äkta slovensk tradition av återanvända naturmaterial såsom utborstat armhålshår från get eller dubbelflätat torkat snigelslem, också från get. Ett rejält lager mosad get krönte både väggarna och mattan dessutom. Med denna extravaganta lyx för ögonen traskade Axel rakt in Nås arbetsrum, där getmaterialet gav väg åt något helt annat, nämligen heltäckande golvplank av trä.
-"Jag beställde inte
trägolv!" gormade högljutt och misslynt en nytillträdd efterträdare åt sin inbillade företrädare. Axel tvekade och stannade till vid tröskeln. Efterträdaren blängde ilskt över axeln åt Axel till sin egen förvåning och försökte se ut som om han var rumänsk, till ingen lycka. Axel hade spenderat alltför många fredagar på Lilla Bukarest och dess många Securitate-aftnar för att kunna luras av en så medioker Bela Lugosi-imitation.
-"Hur
vore det om herrn tog ett kort på mig i denna dramatiska pose och sedan publicerade det i Husets husmagasin; "Stora Huset Presenterar -- Dagens Hotellägare: Som vanligt inget att rapportera"?", sporde den nye och oerfarne översittaren. Axel var inte den som inte avstod när möjligheten uppstod, så med ett snärtigt nappatag undvek han att inte lönnmörda karln. Sålunda rättmätig herre till Huset beslöt han sig för att riva det och bygga nytt, ännu större, i Tudorstil med extra små garderober ovanpå ännu mindre gargoyler, strax intill Gargamel och hans smurfer puttrande i stekpannan medan Azrael slickar fast frimärken på deras pannor, strax snett bakom en skickligt utsirad frigolitstaty föreställande en gammal grek glupande grönlila grapefruktsjuice genom gummislag. Grymt gruvligt! Dessutom, tänkte Axel storslaget, hade han tillgång till Husets hela arsenal av naturtrogna, fullt upptränade legosoldater och deras vapen, vilka han girigt smekte med sina seniga fingrar och lurviga små tår tills han råkade peta ut ena ögat på sin snyggaste portvakt, och skjuta sig själv utför murkrönet mot kyrkogården till med grov underdrift tillräcklig fart och fläkt för att förpassa sig över sagda krön och möta vadhelst dvaldes därbortom. Så kom det sig att Axel mötte sitt öde med huvet först och röven sist, och allt annat dessemellan. Hans allra sista gärning i livet var att ynkligt fäkta med sitt eget samvete, och sen SPLATT åkte han i väggen.

Så kom
det sig, sent om sider, att Axel Visby-Höörskanon, sextonde orättmätig ägare till Stora Huset i rakt nedstigande led och den ende av dem som försökt bättra Okechobees rykte, placering och nationella betydelse genom massmedial propaganda, handgriplig men känsligt genomförd förflyttning av byggnader till bättre lämpade platser, som långt överglänste de usla träskmarker bygden låg och jäste i; så kom det sig sent omsider att sagda karl mindes av efterkommande ägare blott intet. Det var lagom.

Axels begravning bevistades
mestadels av kråkor och ortens byfåne Barbasmurf Elinsson, och någon präst stod och mumlade något om "Furst Zha'bthuul, ännu en själ bringar jag dig att handlägga som ett lågprioriterat ärende! Gör med den som du behagar, och lämna mig i fred, o djävulske överherre av små hattar med guldfrans eller sandpaljetter på djupgrön sammetsbotten! " och därmed var stackars Axels efterliv spikat och klart, varmed han inte skulle komma att få det så vidare trevligt under jord.

Sålunda slutade
del tre.

Slut!
  

  

Diskutera
På väg till i förrgår, del III

Mårten Lind
2004-12-23, 11:08:36
Mja, riktigt kul verkar han inte få det.

Anders Bylund
2004-12-23, 11:02:20
Nästan så det verkar att Axel råkade värst ut av allihop. Han eller Chatakai.

Mårten Lind
2004-11-15, 14:00:56
Ja, inte så snygg lösning. Jag hade tänkt mig nåt i stil med "Sålunda icke så hemtrevligt som tillförne men likväl rätt mysigt var Huset i övrigt sig likt" eller så. Men skam den som hoppas.

Administrator: Anders Bylund