Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
På väg till i förrgår, del II

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Mårten Lind

   Allteftersom vintern led blev den stackars hjortronsodlaren alltmer förtvivlad. Hans enorma mosse var på väg att bottenfrysa och nästa års skörd, vanligtvis bestående av mestadels uttorkat lingonris och tre eller fyra vildhallon, riskerade att gå i stöpet å det grundligaste. Hur odlaren skulle klara sig till våren, det visste varken han eller hans get. Något måste i vilket fall som helst göras, insåg geten på ett vist vis, varför han och odlaren sålde mossen till en gammal indianhövding på affärsbesök från Weeki Wachee, som visste intet om mossar och odling. Priset var måhända hutlöst, men hövdingen hade allt råd, antog odlaren grundlöst och inkluderade geten i affären. Nöjd skulle inte den gamle uven känna sig när han senare insåg att han köpt sig en steril mosse för sexton miljoner och på köpet fått en grinig självgod get. Emellertid kände han en välrenommerad slaktare som led getbrist, så saken skulle nog ordna sig i sinom tid. En sak visste dock indianen med säkerhet: hjortron skulle han odla i litervis.

Det var långt
från hjortronmossen till tågstationen, särskilt om man gick fyra varv runt Svarttjärn baklänges på vägen. Innan han ens hunnit ett halvt stenkast bortom Purjogropen hörde han hur kvällståget till Lissabon kom visslande bortom kröken; det var dags att sätta sig och dricka medhavd fika i lugn och ro. Med skrikande hjul och ylande sirener bromsade tåget in, släppte av tre klotformade individer och lät hjortronodlaren och tolv halvfinska turkryttare samt indianhövdingen krångla sig ombord efter en omgång mutor och visst biljettinköp. De tre klotmännen lyckades sälja sina hängslen för en bit mark till sin egen förvåning. Hängsleköparen och marksäljaren kom bra överens, eftersom de var rätt goda vänner, samt samma person. Honom ska vi lägga på minnet.

Hjortronodlaren, som hette
Xö Wa Diz i smyg, hade alltsedan mosseköpet för trettiosju somrar sedan bittert ångrat att han låtit sig övertalas att förverkliga sina ungdomliga hjortronodlingsdrömmar. Alla missväxtsår och bayerska turister hade sedan länge förtagit den romantiska glans odlaryrket allt sedan en dag vid Okechobeeflodens strand haft. Nu var Xö desillusionerad, förbittrad och dessutom rätt ful, tråkig och otrevlig. Det var dags att för alltid resa ifrån hela härket och stilla bedriva knarksmuggling i hans svunna barndoms Okechobee. Kanske skulle han dessutom ta och hälsa på sin gamle far.

Allteftersom resan drog
ut på tiden blev hövdingen allt mer upprörd över bristen på hyfsade lunchalternativ i bistrovagnen. Efter flera timmars koleriskt skymfande av medelmåttig kvalitet gick han över till andra sidan av restaurangvagnen för att se om det fanns bättre mat där. Det gjorde det verkligen inte. I blint raseri beställde hövdingen in kocken och skipade apachisk rätt genom att släpa den sprattlande fetknoppen genom köksdörren, ut till den lilla ståplatsen vid honnörsbordet, och där resa en ihopfällbar galge för fjärde gången den aftonen, allt i anständighetens goda namn, och i syfte att visa kockhärket vad som kunde hända i sådana fall som det här. Det visade sig inte vara nånting alls egentligen. Kass mat fick gå för sig.

Sex timmar senare
kämpade hövdingen fortfarande med en ostmacka som smakade så illa att inte all väldens studentskafferier kunde åstadkomma sämre dynga ens om fem hundra doktorander gjorde nåt äckligt av parasitsvamp och smetade på brödet som också var äckligt värre. Usch. Xö satt och sov i bollhavet med en Margarita till ro i ena näven och en länge sedan nedbrunnen kubansk cigarr mellan gulnande tänder, och var således inte mannen att införskaffa läckrare don. Hövdingen led och pinades tills han slutligen bestämde att det vore bättre att bara skippa det där med lunch och istället ta en promenad på tågets tak.

Närmare naturen än
många mil ute i Lapplands kalhyggen är det svårt att bo, men somliga lyckades, som till exempel herr Klafshulk. Sedan unga år hade han varje vinter, vår och sommar, men allra mest höst, odlat ogräs i den obördiga myllan bakom sin stuga i allra otillgängligaste delen av norra Sibiriens karga stäppmarker. Roligt var det minsann inte varje dag, men ibland tråkigare än vanligt. Denna dag, exempelvis, hade han mestadels inget annat att ägna sig åt än att sitta och räkna sina maskrosor medelst kulram. Eftersom antalet maskrosor sällan översteg fyra, var överraskningsmomentet i vanliga fall lika stort, eller större, på en skala av obefintliga mått till närapå oändligheten, än hur överraskad man blir om solen går upp eller vattnet är blött. Sålunda blev det allt svårare att finna minsta alnedning till upphetsning över maskrosornas antal. Detta var precis situationen denna dag. Barnabus Klafshulk hade för nittonde gången uttömt maskrosräknandets underhållningsmöjligheter. Han reste sig skröpligt och sträckte sig svårt i ländryggen, men det var inget emot knälederna som knakade så öronbedövande att grannens hund sprang en liten nattorienteringsbudkavle med en petition till bydoktor Sork om att få bita ihjäl Klafshulk och därmed få lugn i trakten för all framtid. Sork begrundade förslaget en tid i lugn och ro, och det slutliga svaret hunden fick med sig hem var att det alls ej gick för sig att bete sig så . Däremot fick han införskaffa öronproppar av djuriska dimensioner. Hunden nickade dystert och vände åter. Under trevligare omständigheter hade Klafshulk framgångsrikt tagit mod till sig och hälsat på hundskrället, men idag var han som vanligt sur och uttråkad och ägnade ingen som helst tanke åt sociala finesser denna vämjeliga dag. Istället fortsatte han utveckla sig under brak och knak tills han slutligen stod i fullast möjliga upprättelse. Långsamt började han vingla iväg längs den ljungtäckta heden i syfte att få ett intressantare perspektiv på tillvaron. För säkerhets skull tog han en soffa med sig, ifall han tröttnade under vandringen. Det skulle visa sig rädda hans liv.

Tåget var inte
speciellt långt, men däremot ganska kort. Detta obestridliga faktum var klart som korvspad för hövding Lilla Bilen då promenaden kom till en tvär ände vid sista vagnens bakände. För att inte behöva vända om och komma tillbaka samma tråkiga väg till samma förbannade restaurangvagn tog han sats och, med majestätisk grace, hoppade ned på rälsen bakom tåget och sprang om detsamma med spänstiga steg fullt värdiga någon som vunnit tre liter Klorin i Thompsons Gaselltävling 1988 men spenderat alltsammans på snabba blekningskurer och skumma fastighetsaffärer. Ett stycke mark utanför Miliwaukea hade varit hans sedan urminnes tider, men spekulationerna hade nästan lika länge pågått rörande huruvida marken var till salu eller inte. Då markpriserna i trakten i gemen eller häftstiften torde vara ungefärligen lika med noll gav hövdingen egentligen blanka fan i vad som hände med hans femtiosex hektar vindpinad sandjord. Han gav bort stora delar av den rikedom hans far mödosamt arbetat ihop under ett hårt och meningslöst liv som ledare för en misslyckad indianrevolt och därefter slav vid en aztecisk saltgruva från 1963 och nitton år senare vandrade han nu längs järnvägen med raska steg och tåget passerandes till vänster. Hans stegfrekvens steg raskt i frekvens tills han passerade tåget, och då tog det hus i helvete. Tågföraren såg hur en liten bil körde över spåret en bit framöver, transmogriferade sig till en trädstam vilken föll raklång över spåret och således blockerade tågets väg. Ex-bilföraren var, visade det sig, beväpnad med Winchester, Remington samt Smith, och bar snusnäsduk med Union Jack för nedre ansiktshalvan. Då trädet som blockerat spåret var både välvuxet och bastant ansåg lokföraren att det var, som handlingsalternativ betraktat, inte vidare klokt att fortsätta på konventionellt vis. Han girade därför företagsamt till vänster med hela ekipaget, resulterande i en urspårning utan dess like med gnistskurar flygande högt och lågt från stålhjulen, gruset görandes sammalunda, och hela ekipaget tågande rakt ut i vildmarken så det både räckte och blev över. Svärjande hastade bilföraren efter det bortflyende loket vilket lämnade en fåra bred som en lokomotivbredd efter sig därhelst det drog fram, vilket otippat nog var rakt ner i den uttorkade flodbädden där en gång den mäktiga Okechobeefloden haft sitt väldiga flöde, men som nu låg tom sånär som på kolossala mängder krossat glas samt en och annan fisk med tydliga andningsproblem, men med god allmänhälsa i övrigt och obegränsad tillgång till hur mycket krossat glas som helst. Något enstaka helt fanns där inblandat, men mödan och blodförlusten gjorde det ogjörligt att bedriva nån storskalig whiskeyskörd eller hallonsyltinsamling i Okechobeefloden numera. Dessutom låg det bland allt glas enstaka sönderslagna lik. Långt borta i fjärran anades en storslagen viadukt löpandes i österled, och därbortom, mot horisonten och den pampiga Quaqueechahee-kedjan, skymtade Okechobees fjantiga lilla skyline med Hosseins etagecafé och Jontes Fläskstuga med dess fyrameters grisaknorr på taknocken, glittrande i solskenet. Lokföraren och hans ekipage plumsade rakt ner i glaseländet och plöjde sig upp på andra stranden med förföljarna hack i häl, eller i vagn, så att glasflisorna stod likt plymer runt järnhästens båda flanker. I full karriär svängde sedan loket söderut på nåd och onåd, hittade en nedlagd autobahn, och drog iväg i fjärran i hopp om järnväg.

Winchester stannade
bara om nöden eller onöden blev för stor, vilket nu var fallet. En BP-mack vid motorvägens kant utgjorde ett frestande mål för misslyckade tågrånare, och Winchester tyckte dessutom de var saftiga, BP-mackarna. Med dragna vapen stormade han macken, fast besluten att roffa åt sig vadhelst han kom över, stoppa det i käften och sjunga en räcka barnvisor för mackföreståndaren. Smith och Remington klappade uppmuntrande händerna medan bilföraren spelade banjo. Upprymd sparkade Winchester igång en rivig rumba, klev in bakom disken och grabbade sjutton Toy Dachshund, jonglerade dem tillsammans med en liten bunt brinnande trisslotter medan expediten förtvivlat försökte släcka dem.
-"Det kan
regna i Närke, men här gör det ingenting," trakterade Remington där utanför i andrastämmans tonart efter bästa förmåga. Smith duckade vigt undan när bilföraren svängde runt ett dragspel han hittat under kexhyllan, satsade vad han kunde och vann så lite som möjligt. Kassören gav upp och låste butiken, reste hem till Okechobee med nattbussen och glömde bort macken för alltid. Hans mor blev förkrossad och beslöt att sparka ut honom, resulterande i en utsparkad latmask med bostad under Stora Husets källargolv, i en liten karton som tidigare innehållit frigolit. Varje tillfälle till faktiskt uppgraderande av bostadssituationen passerade obemärkt förbi där han huserade sig i sin grop. Understundom tog han sig in Stora Huset för att se om det fanns något att äta därinne, vilket det nästan aldrig gjorde men ganska ofta kunde verka som om det hade gjort. Varje sådan utflykt tog i regel fart mot slutet när han åkte pulka nerför trappan tillbaka till källaren och dängde in skallbasen i trätiljorna så att flisorna från såväl bjälklag som skallbas ven hit och dit. Efter sexton av fyrtiosju varv genom herrgården kunde han notera en viss patina av enahanda nyttjande av samma väggfärg i varje rum å sina vandringars vägar. Beslutsamt beställde han då en tunna Falu Gulfärg och pyntade till lite hipp som hupp. Resultatet lät inte vänta på sig; väggarna gulnade betydligt efter framfarten. Kassören, som numera ville kallas för sitt namn som ingen använt på sista tiden, vilket var Tore-Sture Pettersputter, köpte färgen kontant, fick den med sig hem genom att balansera den i en en liten skottkärra, utan övrig behållare, och hällde större delen av den på garagegolvet, eftersom höjdskillnaden mellan golvet och innerdörren var fyra fot.

Lilla
Bilen hade gripit tillfället i flykten och hoppat tillbaka in i tåget när det passerade på väg in mot flodbädden. Nu rotade han runt i sin packning efter geten för att se om den händelsevis svultit ihjäl på sistone eller om den månne ätit upp alla hans kläder. Inte för att han skulle sakna klädesplagg ändå, för som den vildmarkens son han var visste han att vid plaggbrist kunde han alltid ikläda sig löv av sånt där material som ligger och skräpar på marken runt enbärsbuskar eller granar om hösten, eller kanske våren. Inspektionen av packningen tog inte lång tid eftersom det inte fanns mycket till packning kvar. Under hans frånvaro hade nämligen alla hans ägodelar beslagtagits av konduktör herr Slake Mildredsson av Husby-Flökflundra. De förvarades säkert i ett skåp inne på nästa station, trodde Lilla Bilen och satte sig att invänta högtalarutrop därom. Han fick inte vänta länge.
-"Nästa
hållplats, indianens prylar samt kvällsöppen barberare: Weeki Wachee!" ylade någon genom megafon uppe i lokets förarhytt. Med skrikande bromsar slirade tåget upp på perrongen, sladdade över en väntande anslutningsbuss och stannade omsider precis utanför vänthallen. "Tåg nu för tiden avgår mot Quakaqwee, med övernattning i Tuawampawabaheekee! Taaaaaaaag plaaaaaaats eller annnnnnnnnnnarsssssssssssssssss!" Med ett vigt språng lämnade Lilla Bilen Stora Tåget samtidigt som lokföraren stampade takten till "Chattanooga Cheapskate," Nirvanas sista och klart sämsta boogie-woogie, och drog i ångvisslan. Kolskyfflaren torkade svetten ur skyffeln, skyfflade in den i brännkammaren, hoppade själv efter, och syntes aldrig mer, men stängde åtminstone dörren efter sig. Med ett dussin gossar som nypåstigna passagerare stånkade föraren bakåt i tåget, kom på att han glömt starta maskinen och vände åter, men insåg snart att det inte var därifrån han kommit alls. Förvirrad och med tilltagande klaustrofobisk nervositet satte han sig längst bak i restaurangvagnen och beställde in något stärkande, fick en mycket undermåligt anrättad ostmacka och föll död ner.

Lilla
Bilen satt i vänthallen och väntade, som seden bjuder, på sin tur. Hallen var tom, men tjänstemannen i salens enda tjänstlucka såg upptagen ut eftersom han hade ett korsord framför näsan, en blyertspenna i handen och en rynka i pannan. Lilla Bilen var en tålmodig man. Faktum var att ingen man någonsin sett honom göra något förhastat, vilket berodde på att han tänkte för mycket. Stillatigande satt han ofta, som nu, och såg sina chanser rinna mellan fingrarna. Tåget stod emellertid kvar på stationen och tycktes vänta på något. Rök som luktade stekt grovarbetare och skyffel hade sedan länge legat tung över stationen, och man började till mans undra vem som ordnat barbeque såhär på senhösten, efter inträtt grillningsförbud dessutom. Icke så Lilla Bilen. Han utgick ifrån att någon ordningsman skulle styra och ställa så kösystem fungerade och grillade läckerheter skulle grillas på utsatt tid och sätt. Sålunda bidade han sin tid, kolugnt väntande på korsordslösaren utan att ens otåligt snegla på klockan eller stampa koleriskt i marmorgolvet. Således kom det sig att när mannen med korsordet gick hem för kvällen satt Lilla Bilen kvar och räknade sina tår, vilka förbluffande ofta visade sig vara lika många på vänster fot som på höger; sju. Tåget stod dock alltjämt stilla och tyst utanför med en bleknande rökpelare stilla skingrandes runt skorstenen. Folk inne i tåget mådde dock fina fisken, och skickade runt skålar med torkad frukt och havererad prinsesstårta. Gamman stod för dörren, och fröjden högt i taket, och så tyckte bland andra Bengt Alsterlind och hans siamesiska trillingkompisar Gert, Bert och så Bengt själv. Karlstads MacGyver lagade en ny kolskyffel med glasspinnar, murbruk och snor, och trillingarna hjälpte honom efter eget huvud. En av de sämsta idéer någon någonsin kommit på drabbade just då en dittills bortglömd herre i fez och röd-och-grönrandig ämbetssärk tvärs över mittgången. Uppfylld av denna nyvunna iver reste sig denne skabröst utspökade gentleman och gick fram till den tillbakadragne tågföraren. Med en sirlig bugning och fotskrapning värdig en medeltida hovman med tronpretentioner och hundbajs på sammetstofflorna presenterade han sig såsom Storvisiren av Bagal, närmaste kusin till Kalif Qafa'aqzh den Gröne. Med diplomatisk immunitet i ryggen tänkte han sig inte någonsin behöva ta avstånd från sina konservativa och kontroversiella åsikter om hur han fick bete sig inför folk, eller emot folk, eller bakom folks ryggar. Sålunda drog han sig inte för att nu lägga fram sin egenhändigt hopspånade ponering.
-"Jag tycker att
ni, herr tågförare, borde ta situationen som nu uppkommit i edra egna händer och på eget bevåg lösa problemet på det ojämförligt personliga vis blott en företrädare för statliga järnvägsverket äger kapacitet att sätta i verket. Anställ snarast en rask gosse att skyffla kol i loket, och ej mindre än två andra gossar att tillverka nya skyfflar. Dessa skyfflar skall icke förbrännas i syfte att driva lok. De skall istället nyttjas till att skyffla diamanter, dynamit och dromedarer gratis, åt mig. Varifrån spelar mindre roll; huvudsaken är att jag berikas och min rörelse i samband därmed ock gör sammalunda. Tåget kan skjuvas för hand om nöden kräver, och det gör den. Kräver. Nöden alltså. Ut och skjut på, era lata drumlar!" avslutade han med en flärd och överlägsen air han övat på sen i förrgår. Hans åhörare och även en som hastigast influgen professionell agitator och uppviglare vid namn Tamei Pha'an från Katmandu och hans pöbel av jak/nepalesiska grottrollshybrider utan gymnasieutbildning men med goda vitsord från både släkt och gamla arbetsgivare övervägde denna befallning för ett ögonblick och störtade sedan ut genom dörren för att verkställa uppmaningen. Med ett nöjt litet flin sprang Storvisiren fram till fönstret och såg Weeki Wachee sakta närma sig den tidpunkt då solen når apex och Saturnus har ett ömsint möte i ascendenten med sin själsliga maka, trolskt dold bak cypressträden vid träskmarkernas övergång i kärr. Vackrare syn hade han aldrig sett.

Lilla Bilen började
i takt med att timmarna passerade och skymningen föll undra lite smått om herr korsordslösaren kanske kunde komma tillbaka och hjälpa honom hitta sina konfiskerade prylar. Tåget kvarstod, men passagerarna hade samlats bakom sista vagnen för att, uppenbarligen, skjuta på. Det verkade oerhört effektivt, eftersom samtliga inblandade stånkade på ett föredömligt vis medan fötterna förflyttades mestadels framåt men också delvis på grund av ekipagets enorma vikt, vars tilltagande rörelsemängd bakåt undkommit upptäckt dittills, men som kunde förväntats framtvingade nu ett plötsligt skifte i tågknuffarnas kroppsliga hälsa närsom de sakta, en efter en, backades över med obeveklig tyngd och egendomlig stillhet. Enbart slafsandet av knuffare mot stålräls bröt februarikvällens stilla tystnad.

Klafshulk
satte bestämt ned soffan i aftonrodnaden och satte sig bakom den. Hans ovanliga val av destination hade förbryllat de flesta experter på solitär ödemarksmigration, men det visste han redan. Fyra gånger hade han under vandringen intervjuats av lokala nyhetsmän och den efterhängsne grannjycken bet tveklöst hårdare än han såg ut att vara kapabel till. Det kom väl till pass med tanke på hur sällan man blev antastad efter en riktigt rejäl omgång från gamle Burken, och som eremit av tyngsta rang värdesattes slikt högt. En nöjsam suck steg upp ur Klafshulks torra strupe. Han såg sig försiktigtvis omkring innan han lade handen över hjärtat, reciterade med lurig min sin egen version av "Hej, advokaten!" och kastade bort lite torv och flis av gammal ek från en helig plats i tron att den gesten kunde besvärja fram en dödsbringande poltergeist som skulle heta Kurt.

Snord
Winchester ville flytta mackens chipshylla till nordläge, av Feng Shui-hänsyn, men Remington hade andra planer. Han hade redan mätt ut en stor yta bakom frysdisken där han nu påbörjat konstruktionen av sin nya topphemliga bas för den kommande invasionen och förintandet av det mål han i fjorton minuter avskytt med en hängivenhet han annars reserverade åt Svensktoppen, åtminstone de veckor då Sven-Ingvars och "Herre jemine, vilket väsen ner i Bayern i lördags" regerade obestridd, nämligen snabbköpet tvärs över gatan. Barskt muttrande riggade han upp sitt lätta artilleri, minerade trottoaren grundligt och briserade provladdningarna genom att stampa på dem. Klokare tilltag hade man hört talas om ganska ofta. Fejden mellan Chatakai Nilsson och dennes snabbköp, "Chatakais Chark och Hatt", och bensinmacken "BP Enskede" hade sålunda dött ut i en handvändning, eller ett fotstamp snarare, och traktens bensinbehövande kunde åter andas ut och andas in petroleumångor.

En ensam indianhövding
satt i skymingsljuset och väntade på betjäning. Han sneglade då och då mot luckan där en man och ett korsord förut tagit upp plats, men där nu en stängd och låst plexiglasbarriär utgjorde allt som syntes. Lilla Bilen gick fram och kände på dörren till Stulet Godsluckan. Den var extremt olåst. Dess rena linjer och blanka aluminiumhölje gav Lilla Bilen en förnimmelse av gångna dagar med sköna duster mot Gamle Buffeln, Dubbeltorsken och general Winter. Försjunken i sina tankar undgick han tågets avgång, och dessutom mannen i spegelbilden framför honom. Han somnade.

Storvisiren
gnuggade förnöjt händerna sedan tåget backat över alla hans otrevliga medresenärer och spårat ur nedanför den lilla backen jämte Weeki Wachees station. Tåget rullade nu så sakteliga längs byns gator med en vinkande storvisir i fönstret och blod rinnande längs hjulen, ned längs rälsen och nåt sånt. Tåget halkade således mera än det rullade, men tyst var det och behagligt. På så vis bar det sig att Storvisiren av Bagal stilla gled ut ur den lilla byn och in i solnedgången. Det var inte sista gången vi såg den jäveln.

När indianer går
i dvala i trakterna runt Weeki Wachee, oaktat längden av sagda dvala, då gråter själva länsman, ty endast han och ingen ann har i sitt dagliga värv nytta av att indianer håller sig vakna vintertid, vad nu det beror på. Hursomhelst bekymrar slikt herr överkonstapel mer än exempelvis massmord med tågvagn eller total dränering av hela byns vattenförsörjning och tillika livsnerv i form av ersättandet av densamma med blod men mestadels glasskärvor. Sålunda arresterade kommissarie och tillika polismästare Över-Konrad Grundlund Lilla Bilen på lösa grunder för sovning utan tillstånd och uppehållande i väntsal med antydda terroristiska uppsåt å förvaringsbox. Hövdingen hade inget att invända eftersom han bara ville ha sina grejor och resa vidare mot Okechobee och glömma allt vad arbetsskygga korsordslösare hette för all framtid. Emellertid verkade det vara en bra avlägsen utopi att polismannen skulle skicka iväg honom. Istället tycktes han planera bura in honom i en trång förvaringsbox av aluminium. Det verkade inget utomstående kunna påverka. Det var alltså upp till honom att krångla sig ur knipan. Handlingskraftigt satte han sig till våldsamt motvärn tills lagmannen låg själv inburad i sin lilla låda, inföst under en filt och utsparkad ur lådan igen. Vid det laget var redan Lilla Bilen ett litet stycke utanför stationshuset och ett ännu längre sådant utanför fjärdingsmannens räckvidd.
-"Kom
tillbaka!" ylade densamme maktlöst under filten medan Lilla Bilen hoppade ombord nästa gång ett tåg passerade i riktning Quakaqwee och Tuawampawabaheekee, vilket var samma håll det förra tåget låtsats resa åt innan storvisiren kapat det och rest i sidled tills han tröttnat. Efter tio minuter då inget speciellt hände kom kvällståget och körde över honom.

Xö vaknade
till, vimmelkantig från tågets terrängutflykt och allt vad därtill timat, och raglade ut i gryningsljuset. Tåget hade stannat vid en liten dunge ljusvita pilgranar där en skara lättimponerade gossar samlats för att diskutera nästa veckas stora uppvisning av ena sidans absolut värsta enhjulingstrick, och där återfanns dessutom gamle Tamei Phaan, bygdens nyinflugne agitator med en bakgrund i Nepals grottrollsregioner. Xö gnuggade sina ögon. Inte sedan hans barndoms dagar kunde han med dem se någonting, men de kliade likafullt något rent förjävligt. Han åminde sig nostalgiskt hur det varit och aktiverade virtual reality-pluggen istället och återupplevde som varje torsdag sin sämsta ärtsoppa någonsin. Sålunda stärkt till sinnet begrundade han sitt nästa drag, vilket skulle visa sig vara hans sista på länge.
-"Hej då," viskade
han överdrivet melodramatiskt och hoppade ut genom den närmsta av de många församlade nepalesiska grottrollens egenhändigt konstruerade pandimensionella lilla teknologiska mästerverks bredaste och bekvämaste öppning, och dog. Hans tragiska bortgång uppmuntrade storvisiren omåttligen, enär inte mycket den mannen dittills gjort främjade storvisirens intressanta planer. Dessutom var det ju en spektakulär syn.
-"Lyss nu alla
mina jävla vänner!" viskade han med illa dold och alltsedan barnsben invand teatralisk hemlighetsfullhet. "I skolen aldrig lämna mig. Därtill skolen I alls icke tveka inför konceptet att Storvisiren torde veta bäst, och sålunda lyda minsta vink, som den hjärndöda biologiska avfallsmassa ni betraktas som i mina ädla fezprydda tankar. Mitt allra bästa råd kommer här: Anfall är bästa anfall. Praktisera nu denna praxis till bästa effekt å Okechobees torg, och rapportera lite sådär på sniskan efteråt. Så! Mursch!" Grymtande och flämtande likt ett större koppel påtända östtyska kulstöterskor drog trollen söderut med fart och flärd och dragna vapen. Aldrig mer skulle herr visiren åse en dylik uppvisning av lydnad, eftersom han skulle dö av fyrtiofem spjut genom halsgropen inom extremt kort. Maktgalen hade han alltid varit, men nu var han värre däran än tillförne. Det skulle han snart visa världen.

Klafshulk vred sig
i plågor halvvägs mellan Weeki Wachee och Okechobee, där solen brukade gå lite slumpartat hit och dit vid såhär dags. Kurt hade minsann inte lagt fingrarna emellan när han gjort processen kort med Klafshulks drömmar om ett liv på nåd och onåd, och därför frankt bringat mannens karriär i sken uppåt. Det kunde inte till så liten del skyllas på Klafshulks livslånga ambitioner om att bli krympling vid Alfonsos hov, fast även i någon mån på att ingen nånsin hört talas om ogräsodlare som kommit nånvart i livet utan hjälp, eller med heller. Därför kunde varje liten antydan till framgång tydas som kolossalt omfattande framryckning gentemot status quo. Hursomhelst hade Kurt tagit fasta på sin rätt att spöka runt lite i hjärnan på herr Klafshulk, ett privilegium han tog på fullaste allvar. Klafshulk uppskattade inte alls dessa fasoner. Plötsligt närmade sig horisonten utan uppenbar anledning, och med fasansfull färgfasthet fann en hope grottroll tillfället tilltalande för mangrannt uppdykande. Med sång och spel trampade de ner alla de färggranna maskrosor Klafshulk planterat runtom sin soffa, stal soffan och sprang hem igen. En fezförsedd man åsåg händelseförloppet, gnuggade händerna och höjde rösten i skaldekväde:

Lyckosam voru i

Soffun skonte livet
thitt
Tråln begafte
si allen ivegh
Muhblen medthbrijngthes, thig
lykklighen
Javael, lyckosam
, lyckosamme phan.

Klafshulk
förstod inte isländska men visste när pinsamt värdelös poesi uppkastats för honom. Det gjorde honom något så in norden förgrymmad att han lite pronto presterade bättre själv:

Förbannade troll! Soffan
var mig kär
Blommorna skiter jag
väl i!
Satans
nepaleser! Allt är sämre än igår
Allt är sämre
än ifjol
Och
nu jävlar

Med
dessa profetiska ord slöjdade han sig på turkiskt vis fyrtiofem tjusiga träspjut med förbluffande välvässade fram- och bakdelar, sammanfogade via professionellt svarvade och tjusigt förzinkade kopplingshylsor och flera varmhärdade dubbelgängade överslagsventiler. Dessa vapen slungade han vredgad och imponerande träffsäkert med nonchalant min icke blott i struphöjd på fezbäraren utan även exakt mellan densammes axlar. Klafshults vredesmod avtog exponentiellt med varje spjutkast, vilket visserligen var värst. Mot slutet nynnade han närmast vredesfegt och därtill kärleksmodigt på utvalda barndomsfavoriter ur Motörheadkatalogen, och när det sista spjutet lämnat handen slappnade han av totalt. Det skulle han ha tänkt över först.
-"Döden dö
!" vrålade likt åskan den allra argaste av sju återvändande grottroll, och det gjorde Klafshulk lydigt när soffan hans kraftfullt återbördades rätt och riktigt till honom, rakt i fontanellen.
-"Tack!" dog
gubbfan. Trollen fortsatte då inte mer med Klaffe utan plockade endast upp soffan, hemsöktes mangrannt och jovialiskt av Kurt, och hastade vidare mot dystrare äventyr i Okechobee. Kurt vinkade nostalgiskt och skrämde livet tillbaka i Klafshulk för någon sekund.
-"Passerade jag Okechobee?"
hann han inte oävet undra innan han obesvarad dog.
-"Undra det, du,"
ignorerade trollen honom. Kurt, å andra sidan, teg ovetandes. Mannen som visste att ta för givet sin egen irrelevans i alla sammanhang men ändå aldrig sa något ovettigt tog till schappen och försvann. Han efterlämnade blott en doft av hjortron och meddelandet var tydligt: "Adjö."

När Lilla Bilen
fått 19.05-tåget att inse ovisheten i att köra över indianhövdingar utan att fråga först var det kvällning dagen därpå och hövdingen var törstigare än tillförne, men intet fanns att dricka. Däremot hade han tillgång till en ganska omfattande samling norrländska jojkskivor. Detta oaktat gick hans veckopeng oftast honom om intet. Skivorna voro stulna av honom själv från diverse loppmarknader. Grymtande traskade han med ryggsäcken full bort till loket, där han satte sig vid spakarna med en bekymrad min. Lokföraren harklade sig försynt och lade in en färsk prilla. Lilla Bilen snöt sig i konduktörens västficka, stal hans plånbok, örfilade hans fru, stal hennes plånbok, kallade frun "hjortronsdoftande", stal hennes hjortron, sålde plånböckerna till deras förra ägare med vinstmarginaler som närmade sig det bisarra, och slutligen bjöd han dem till dans på rälsen och körde över dem med loket sju gånger. Sålunda uppfriskad uppstämde han i sång. Med en gammelvals om forna tiders spänstiga hjortronodlare på läpparna backade han igenom väntsalen och rakt in i nästa tåg, vilket skumt nog stod parkerat framför stationen. Felparkerat och bötfällt. Det var en vanlig syn i sydliga nejder, men här uppe hade folk bättre vett än därest. Sålunda borde detta tåg tilldragit sig uppmärksamhet där det stod och var ivägen för vanligt folk, och det gjorde Lilla Bilen vansinnig. Brutalt rammade han det felande ekipaget, vilket dessvärre visade sig vara ett solitt sådant hugget ur ett enda stenblock förankrat i berggrunden av uråldrig hävd och vana. Sålunda kom Lilla Bilen och ekipaget han framförde att omsorgsfullt pressas ihop till en liten dragspelsliknande konstruktion, eller bandoneonliknande kanske, vilken sedan exploderade i en veritabel regnbåge av blod, eld och vitglödgat järn, tjusig att skåda men knepig att förstå. Byinnevånarna försökte applicera nymodern dekonstruktionistisk funktionalism å den skapelse som blixtrade och small och luktade svavel och innehöll ihopmosade indianer. Det bästa de åstadkom var ett vagt "verkar som det brinner här..." och tre halvljumma muggar öl i Lilla Bilens minne.

På jordfästningen dagen
före kvällen efter gravölet höll pastor Holmgeir Pocahonken ett mycket humoristiskt tal där Lilla Bilens rastillhörighet grundligt häcklades och hans många språkliga problem furstligen härmades vid varje tänkbart tillfälle. Exempelvis hade den gamle hövdingen en gång skurit sig i handen vid tillagningen av bräserad havsutter och då utbrustit "Fnjäääääeh!" vilket drog ohyggliga applåder när prosten blottade tandhalsarna och fäktade hånfullt mot inbillade demoner. -"Buhuuuu, jag är både ful och en patetisk lipsill som inte kan laga mat ordentligt!" bölade han inbilskt till åhörarnas skrattsalvor. Det skulle han få åtskilliga ryggdunkningar för senare, trodde han och log inbördes. Då svepte han in sig i järvhudsmanteln, spänstade upp på likkistan och föll rakt ner i densamma då det undermåliga frigolitlocket inte bar mer än fyra kilo. Pastorn landade tungt och ljudligt ovanpå Lilla Bilen. Det otillräckligt balmerade liket gav vika och sprack likt en överfull strumpa och spillde ut sitt stinkande innehåll över första bänkraden, altarkoret och Jesu tjänare, pastor Pocahonken. Åhörarna vred sig i skratt och medan pastorn ömkligt men lustigt halkade ur kistan igen så tarmarna stänkte över familjen Gottfridsson märkte bara två individer i kyrkan när Lilla Bilens ande olycksbådande steg upp och slog huvet i kyrkotaket. Det var synd, tyckte de två. Aldrig mer skulle de besöka begravningsmässor.
Prostens smaklösa uppvisning
avslutades storartat med fyrverkerier, eldslukare och hånfull exorcism av indiansk ande, varpå densamma plågsamt förvisades till Skövde. Där spökade den runt i skepnad av en rondell tills någon tokig nollåtta dundrade rakt igenom rabatterna i mitten med en långtradare till brädden fullastad med lättantändliga doningar såsom exempelvis färska flundror från Falsterbo i nitroglycerinsås, lådvis med påtända dynamitgubbar och ett kvarts hekto kvarts. Ekipaget hade försökt passera rondellen i högsta fart men lyckats misslyckas fullständigt och ränt rakt in det murade rabattfundament som omgärdade den rabatt den omgärdade. Explosionen var precis lagom fet för att både jämna rondellen med marken och sända Lilla Bilens plågande astralprojektion till de sälla, osaligas och otillfredställdas personliga lilla helvete för all evinnerlighet. Skövde kunde alltid fara och flyga.

Så lade sig
lugnet i kyrkan. Alltmedan de sista eldsflammorna flämtande dog ut och röken stilla spreds ut över kyrkogårdens stilla havs-modell i skalenlig maräng. Den delen som angränsade kyrkan var sig lik, medan den del som svepte ut över gravområdet, parken, uppfarten och granngården, samt nitton kringliggande trältorp, täcktes av en annan rök som luktade något som sämst kunde beskrivas som "grillad gammal självdöd grek i traditionell senapsmarinad". Något bättre passade nog "bortglömt persiljesmör i begagnad basker", men allra bäst kunde lukten beskrivas mycket enkelt, såhär: "Okontrollerat brinnande Okechobee". Staden, vars namn lukten asocierade till, vilket betydde "I den lilla dungen, i förrgår" men därom visste ingen, brann medan borgmästaren hade mottagning på Stadshusets tak för sina kollegor från Weeki Wachee. Alla var de iklädda sina silkesbefästa ämbetsdräkter i svart, ljussvart och mellansvart, och bar ceremoniella tennisskor i mörksvart och med djupsvarta skosnören. De utgjorde således inget färgsprakande sällskap direkt, men attityden gentemot utomstående var desto trevligare: ingen jävel läts komma och grina eller vara på dåligt humör, för då bjöds de minsann smaka kniven eller rent av skeden. Ingen ville smaka gaffeln, eftersom den legat och jäst för sig själv under spisen alltsedan yngre bronsålder. Hursomhelst tordes alltså ingen komma och vara surmulen till detta illustra sällskap utan digra efterföljder. Därför orsakade det stor uppståndelse när tre brännskadade individer upprörda och döende välte undan takluckan och beklagade sig ljudligt. -"Hjääälp vi dööööör! Det gör oooooonnnt!" Sura miner vändes och vreds runtom dem. En sked blixtrade till i någons hand och klagomålen dog ut ett nervöst mingel. Gaffeln torde icke behövas denna gång, och de trenne av svedda ögonfransar och rökta skinkor doftande individerna fann sig omringade av uppfordrande stirrande herrar med utsträckta händer. -"Ha roligt!" väste den kortaste av de tre och avled av sina brännskador medan branden fortled under deras fötter. Hela stadskärnan stod i vackert brandgult och blodsrött flammande lågor, men därom brydde sig inte partygästerna på taket. Borgmästaren höjde sitt glas i en skamlös salut till sorgefri gamman och förtärdes av flammorna i en tjusig liten eldshow. Artiga golfapplåder och artrika golvpapplådor kunde urskiljas mellan rökslingorna som allt tätare ringlade runt festgästerna. En och annan billigt hyrd kartongfrack fattade spektakulärt eld, och de få polyester-overaller som bars bidrog till feststämningen då de smälte i mysigt färgsprakande och högljutt ångestvrålande små ysterhetsexplosioner. Snart var hela etaget fyllt av livligt dödsvrålande och ystert stekande partajare, och mitt i härligheten stod en man vid namn Tjonghärke Snubbelsits, överstestursk av egen fri vilja och minst dubbelt så tuff som krävdes för att stå där och barska upp sig med brinnande polisonger.
-"Så ska det
kännas!" brölade han med eftertryck och kammade mustaschen med en förbipasserande soprans för ändamålet avslitna vänsternäve, bränd till därför praktisk form och styvhet av de flämtande lågorna från penthousevåningen. "Mera must, morsgrisar!" fortsatte han obekymrat med ett arrogant flatgarv och kastade ut några kringvandrande betjänter över takkanten och hoppade själv efter. Ett dovt skratt försvann neråt med en hastighet som ungefärligen överensstämde med 9,81 m/s². Vid skrattets upphörande i samklang med en kattfotad landning rasade takvåningen in, varpå samtliga därpå vistandes följde med till våningen under, där strukturen redan försvagats och därför också gav vika utan vidare omsvep. Under alltmer stress passerade hela ekipaget sålunda våning efter våning ner genom byggnaden tills allt som kunde slås i bitar minsann slagits i just bitar. Allra sist stupade samtlige kvarvarande närsom väggarna kollapsade inåt och förintade hela partajet med ett färgstarkt "åhej!".

Branden
skulle komma att förinta hela staden i sinom tid, men innan dess utgjorde den en flådig brasa för uteliggare och andra, som korvgrillande scouter exempelvis. Sex av deltagarna i en improviserad landhockeymatch fick dessutom ungefär samtidigt syn på spektaklet från sin position bakom en närbelägen skev och förskjuten havererad statygruppering; mangrant dömde de korthörna och visade ut båda lagens första och tredje kvartsbaluns på godtycklig halvmesyr, vilket oundvikligen ledde till några baklängesmål. Sedan täcktes landhockeyrinken av ett tunnt skikt inert napalm och en lustig lakej länsade landhockeyspelarnas längs långsidan lagda lyxtermosar, lade libationerna lekande lättsinnigt lagom långsamt, lagom lugnt lindade likt lungpestoffer lite lojt lunkande, lugubert lufsande, laestadianskt linkande längs livets långsmala, ljust lindkantade, landsväg, lungorna lamslagna likt ljusterstungna laxar, tamejfan! Sedan exploderade hela planen diskret. Liknande scener utspelade sig på samtliga offentliga platser runtom i staden, till de flestas ohöljda förvåning. Anledningen härtill var uppenbar för somlige; napalmskikt hade lagt sig över snart sagt varenda veranda, alla pallar, stora stolar och små måsar som somnat. När branden härjade som värst antändes vartenda napalmfält entusiastikt av små sammanstörtande byggnader eller vackert varmglödande askflagor och förvärrade tolvfalt den redan estetiskt chockerande spektakulära incidenten.
-"Bättre blir det
strax! Kolla bara!" var den allmäna uppfattningen bland stadens akademia, och därför bar det sig inte bättre än att hela orten brann till grunden ner och förintades.

I askan och
de förvridna resterna av Okechobee centrum stod Tjonghärke med vänsterläppen på sned och ett klart fall av ohejdad socialoptimism galopperande i tankarna, ty nu jädrar i havet var det dags att skipa orättvisa. Utan en armé liktänkande stod han ensam och såg hur hemlösa och utstötta svärmade över närliggande åsar och kullar för att hitta ett nytt hem i ruinerna av den forna kvasicivilisationen som Okechobee utgjort. Frustande klevade Tjonghärke runt i askan och letade efter sin splitter nya splittergranat och de dyrbara dubbelpipiga splittergranatkastare han placerat på strategiska punkter lite varstans i trakterna av torget strax innan branden. Det hade han aldrig gjort förut. Det skulle han fortsatt med. När han slutligen snubblade över sina gömmor var det med katastrofala konsekvenser. Han hade grävt ned granatkastarna tillsammans med landminorna, och då bar det sig inte mycket bättre än att hela hans vikt kom att spridas över trekvarts hektar av resultatet att döma. Mor hans hade mången gång varnat honom för att kasta sig på landminor och granater, men inte fan lyssnar en sån urtuff snubbe som Tjonghärke Snubbelsits på sånt meseri. Begravningen fick vänta tills någon ur askan grävt fram en kyrkogård, en spade och en präst från Chzaab'nuughs tempel, och till och från kunde man förvänta sig att en så tuff lokalhjälte kunde ha förärats en mer pampig och ståtligare jordfästning. Men nu var det som det var, och bättre kunde det möjligen ha blivit.

Gryningen spred sitt
milda ljus över månlandskapet som varit till alldeles nyligen ett levande, pulserande och smutsigt Okechobee. Det var inte en syn någon som tyckte om obrända hus och nyspolad gatsten kunde finna mycket nöje i, men å andra sidan var det gott om glädjeämnen för förespråkare av alternativa designstilar som "Bränd stad" eller "Napalmzon: Vietnam". En sådan man kunde gotta sig härikring.

Omsider kom
de flesta att enas om att Okechobee var obeboeligt i nuvarande skick, och det var rätt bra det. En armé bulldozrar hyrdes in från Weeki Wachee, och i ett huj förvandlades hela socknen till ett barskrapat stycke åkermark med nygjutna bostadsgrunder och nyplanerade köpcentra. Då, rätt vad det var, var det lördag, och in kom Lördagsnisse Schlübenkraßer och utövade arkitektonisk mirakelkur tills en ny stad stod och glänste där den förra stått och luktat härsken lingonfrikassé med övermogna hjortronaladåber och ruttet avkok på blomkål och svettsockor. Han lät dessutom resa statyer av samtliga, i hans tycke, berömvärda och rättuppstående statyer staden haft tidigare, denna gång i popcorn. De som led mest vann fina priser och flyttade till sina fastrar i fjärran länder såsom utrikes och annorstädes. Deras fallfärdiga och i någon mån onödigt fula små kvarlåtenskaper delades sedan upp mellan parterna i diverse sinsemellan olösliga konflikter, och därmed ansågs saken avklarad. Aldrig mer skulle någon behöva be om lov.

Men vad hände
egentligen med stackars Tore-Sture Pettersputter, som sist sågs hällande gul färg över ett garagegolv i Stora Huset? Jo, han halkade i spilld färg och slog sig halvt på skoj ihjäl. Sorgetåget blev mycket kort och utgjordes till största delen av honom själv och en liten kälke på vilken hans inkråm låg. En gam och tre konkurrerande myrkolonier utgjorde ett komplicerat mönster på kistlocket tillsammans med en bunt vissnade smörblommor, vilka lustigt nog råkat växa på sydsluttningen av nån fåntratts oskötta grav under Saturnus fjärde konjunktion. Allt som oftast fick slikt nonsens grava konsekvenser och så även denna gång; varken kolonierna eller gamen kunde få övertag om kälken och ett utdraget krig dem emellan utbröt stilla. Efter att gamen deserterat och flyttat in i en av kolonierna, ådrog sig en av myrorna, Ljubomir Zyxocx benämnd, en pansarmyra av grövsta rang och sämsta moral, en smittsam sorts dysterhet eftersom han nåddes av beskedet att hans faster Göran Grönberg hamnat under gamens lägenhet och led svåra kval varje kväll när fågelfan och hans garageband lirade covers på mestadels osläppta Metallicaspår men även stundom hemgjorda alster såsom "Nu river vi kårhuset, gubbar" och "Fet bomb rätt i fontanellen." Klagade fru Grönberg kunde hon väl flytta, resonerade gamfan och öste vidare som det otrevliga svin han alltid varit tills hans lägenhet imploderade och avgjorde ett litet vad mellan två av den shintoistiska mytologins minst kända avatarer, Zwiignard-Zwaash och von Krympelfnask den Avundsjuke, till Zwigges fördel. Tre byar i Nedre Gästrikland kom således att dyrka Zwigge, medan sju av Krympes understepräster tvangs blota sig från Kramfors högsta berg till Närkes ohöljda förtjusning, och det ledde naturligtvis till prästbrist och högljudda protester från den Zwiggiska falangen eftersom avtalet egentligen endast omfattade de fem fulaste av prästskrällena, och de andra två hade åkt med av bara farten i brist på bättre. Sådant fusk tolererade man bara inte utan begynnte regelrätt uppror mot etablissemanget. Konsekvenserna därav blev för digra för att i ord ställas; låt gå för att emellanåt lokala poeter försökte beskriva vidden av denna ovanligt korkade våldförelse på regelverket i både episka och långrandiga ordalag, men inget de klämde ur sig offentligt. Lika bra det kanske. Hursomhelst begrovs Tore-Sture aldrig. Kälken råkade i trångmål, gled ner i ett dike och kom aldrig upp igen, medan kistan rullade vidare. Kista förresten, kvarlevorna låg och jäste i öppen dager, endast löst täckta med ett tunt stycke lila gabardin med mönster i gammal hederlig bonnastil föreställande en viss smörblomsbukett. Så kom det sig alltså med hänsyn till Pettersputters anhöriga och andra omständigheter alltför ointressanta för att återge här att karlns sista färd slutade som den en gång börjat: bortglömd och ignorerad.

När hjortronen blommade
igen nästa höst på de vidsträckta fälten öster om ån och väster om träskmarkerna som en bärnstensdraperad stjärnhimmel knappt kunde överglänsa i dålig lukt så var det som om något brast inom de batikklädda figurer som själlöst vandrat runt på hedarna. Samfällt sammanföll de runt en maskroskringgärdad stuga där en kort kulram låg slängd på en obäddad ogräsodling. Bydoktor Sork stod och grät krokodiltårar invid kåken med sina försäkringspapper och beklagade ljudligt förlusten av sina samlade ägodelar, vilka låg prydligt staplade under en presenning bakom uthuset. De sammankomna plirade fundersamt på presenningen, petade lite på bydoktorn med en välvässad penna och log milt. Det skulle de kanske låtit bli. Sork hade åtminstone gjort det. Det tog inte lång tid innan situationen urartade till ett okontrollerat handgemäng, tretton mot en och en presenning. Nästa morgon kunde polisens tekniker lokalisera blott fem små bitar av utsliten fiberförstärkt plast, och ett helt bohag utan bosättare. De revo sina polisonger och kliade sig i varandras ryggslut tills blodiga bölder slets upp i stor mängd och svanskotor blottlades för allmänhetens beundran; dessa ryggradens bildsköna avslutningsdelar glänste mångfasetterat i eftermiddagssolen till förtjusning och belåtna suckar från svanskotsfetischister i Tyskland via internet och Sorks medhavda lilla trådlösa kamera och laptop med 1600x1200 live action av olika slag. Hela operationen såg så spektakulär ut att Okechobee genast kom sättandes som vore det en person och inte en stad, och intog bästa åskådarplatsen på taknocken till den lilla stugan. Kåken imploderade givetvis och drog staden med sig ned i dess källare. Det var sista gången det hände. Lika bra det.   

  

Diskutera
På väg till i förrgår, del II

Mårten Lind
2004-11-15, 13:56:06
Och ett slående epitet.

Anders Bylund
2004-11-15, 13:53:35
Nåja, men bra namn har han i alla fall.

Mårten Lind
2004-11-15, 13:52:51
Jag har undrat så länge.

Administrator: Anders Bylund