Statistics

   Med endast en mycket slarvigt packad bakficka och ett ofattbart vasst svärd med drag av storhetsvansinne och uselt grepp i renaste papper, reste Qo Wa Diz bort för att aldrig mer se sitt hemland. Han tog morgontåget mot Okechobee och delade kupé med en övertrött resande i hjortron, en kylskåpsreparatör vid den lokala vitvaruverkstaden i Gnarp, hövding Lilla Bilen från Weeki Wachee, samt gamle Gottmar Glufs från cistercienserklostret i Övre Mitokondrien. Resan blev sålunda mycket, mycket långtråkig och enahanda tills hjortronhandlarens övertrötthet övergick i maniskt kacklande och högläsning ur hans dagbok från mellanstadiet. Från den stunden blev det gamman värre i vagnen, den jästa hjortronssaften vandrade laget runt, och Qo fick tillfälle att ostört studera kupékamraterna noga. En närmare inspektion än så kunde han inte önskat.

Gottmar var inte bara fet som en gris, utan satt även och fläskade sig på ett extremt frånstötande sätt som intet dittills skådat liknade. Eller så. Munkaflinten glänste av svett och baconflott, fast än mer skabröst sken hans breda kinder ikapp med ljusrören och eftermiddagssolen. Mellan hans fötter låg ett par kistor märkta "Skatt" och en tredje märkt "Också skatt" fast fläskhögen Gottmar hade inte bemödat sig särdeles med att förvissa sig om att hålla koll på sina dyrbarheter, och kistorna utgjorde därför ett frestande mål för långfingrade figurer som exempelvis den där suspekte reparatören. Han såg ut som om han inte torkade sig i onödan, eller i vart fall inte särskilt noggrant, och därutav kom det sig att samtlige närvarande höll sig i kupén andra slugligen undvek. I dess bortre ända stod reparatörens demonstrationskylskåp. Qo gläntade försiktigt på dess dörr och hann få en skymt av innanmätet innan reparatören bisters kängade igen den. Bisters morrade bistert, så Qo öppnade dörren igen bara för att jävlas. Bisters reste nackhåren och blottade tre mycket vassa tänder, varpå Qo plockade loss dörren och åt upp ganska mycket av kylens innehåll. Detta fick Bisters att krypa under närmsta stol och hämta andan en stund innan han klagade högljutt över sin otur med medresenärer och hoppade av tåget i hög fart. Resultatet lät vänta på sig, eftersom marken var belägen ganska långt ner. Qo lade en skinksmörgås i högerfickan och bligade förväntansfullt ut genom tågfönstret. En hög viadukt över Okechobee-floden, som torkat ut och sedan fyllts med krossat glas, gav en imponerande man kalla kårar av ohöljd förtjusning. Fem... Sex... Sju... Värst vad långt det kunde vara från viadukten ner till glasbädden, tänkte Qo, innan ett präktigt klirr och ett kvävt "shlofs" ekade mellan dalens branta väggar. Qo nickade förnöjt och konstaterade att hans resekamrater verkade respektera hans passion för kvalitetskontroll. Kylskåpet var utmärkt, inte tu tal om den saken, även om dörren låg bredvid det och dess innehåll, dess raison du plasir avec battalion de la pompidou, hastigt gick hädan då alla kylklampar smälte unisont. Det skulle visa sig få minimala konsekvenser enär själva skåpet var tomt.
-"Några frågor?" barskade Qo till sig, puffade upp sitt fjolliga skjortbröst och såg stursk ut. De andra tittade mangrant bort. Qo slängde upp fötterna på kylen och kickade ut den i hallen. Konduktören fick den i pannan, föll omkull ut genom fönstret, och sent omsider studsade skåpet efter. Fem... Sex... Sju... "Klirr!" "Shlofs" "Duns!".
-"Inga biljetter behövs längre!" skröt Qo nöjt och satte tummen i vädret likt en berusad idiot med allvarliga sociala brister. Två lätt irriterade blickar och en svettig likgiltig dito vände sig i hans närvaro mot honom. Qo var en man med närmast otänkbara anletsdrag, och därtill besittandes en talang för ovanliga val av kläder, varför ohövligt stirrande icke vore honom alls främmande, men den där likgiltiga apatin var något han aldrig konfronterats med tidigare.
-"Vad ska den där blicken betyda?" begärde han arrogant att någon borde förklara och pekade samtidigt på den slappaste feta grisen Gottmars frånvarande, halvslutna blå stickande grisögon. Hjortronresanden fimpade sin cigarr i naveln, skrek av smärta, och tog till orda. Hans milda stämma skar likt smör genom förstärkt betong när han sporde; orden föll sålunda: (det här ni!) "Hör mig nu: (det här ni!) man kan nog tänka sig att alls icke enbart gamle fläskberget Gottmar borde utsättas för bryskt pekande och grovt insinuerande av slik natur. Faktum är att vi alla tre nog skulle vilja bli av med dig, men ingen av oss är handlingskraftigt begåvad, så det blir lite knepigt. Vad föreslår du att vi gör, din tokige fan?" Qo tvinnade sin Dali-mustasch medan han låtsades fundera djupt. Ett halvkvävt stön letade sig fram mellan tänder, läppar sattes i gungning, och en eller annan dåligt formulerad tanke som aldrig borde tänkts letade efter ord att klä sig i för att åstadkomma ett bisarrt uttryck passande själva andemeningen i hans åsikter om situationen i kupén, resulterande i en omåttlig utläggning om vilka kompletta dörrmattor han reste med, hur ofattbart slappa och slöa de såg ut där de satt och gnällde tafatt om saker som de inte begrep och inte skulle lägga sig i. Han avslutade sin verbala avrättning av oöverskådliga mått med att dra sitt ofattbart vassa svärd och peta det i magen på hövdingen. Dumt, dumt, dumt. Indianhövdingar godtar visserligen ett omfattande spektrum av nedsättande kommentarer och gliringar, men svärdsspetsar i naveln, där går gränsen! Lilla Bilen greppade sin resesäck och sin vandringsstav, poserade pampigt och påbörjade en lång och dödsbringande förbannelse över Qo och alla hans ättlingar. Han hann dock inte komma längre än till uppräkningen av Qos alla tvärmostrar på faderns sida i sjunde led innan hans olycksbådande harang kom av sig helt till följd av en svärdsklinga rakt och tjusigt träffsäkert förd i riktning mot och genom Lilla Bilens oskyddade, frånsett ett stålharnesk, två ringbrynjor och dubbel kevlarväst, mage. Förvånat tittade hövdingen hit och dit, men varken hans resekamrater eller hans nyvunna resefiende hade lust eller förstånd att reda ut den komplicerade situationen just nu, så Lilla Bilen fick alldeles själv försöka räkna ut hur det kom sig att bepansringen inte alls hade stoppat svärdet. Ganska snart måste han förvisso medge att svärdet nog hade varit alldeles rekorderligt vasst eftersom kevlar och hela härligheten fungerade riktigt dåligt i sin roll som kroppsskydd emot sagda svärd, och sen att begripa att konsekvensen av detta oerhörda skeende innebar rena katastrofen för hans egna, älskade inre delar, det var han minsann fullt kapabel till. Därmed grep han med rofylld beslutsamhet tag om svärdsklingan, skar sig svårt men ingalunda svårare än vad han redan skadats annorstädes, och drog resolut ut på tiden ett tag till. Tiden var slutligen maximalt uttöjd i Lilla Bilens åsikt varför han slutligen yttrade en svidande och spontan besvärjelse med sitt allra sluddrigaste uttal. Qo vred då om svärdet femton varv, ristade ett sirligt "Qo Waz Heer" i pannan på sig själv och ett ännu flådigare "Alldeles nyss!" i vänstra kinden. Hövding Lilla Bilen, en man av heder, tog ett steg framåt, tryckte upp en liten banderoll som bar texten "Sluta bete dig som en ohyfsad tölp, blekansikte!" och klistrade upp den på väggen framför Qo, som stod vänd mot den styrbordska tågväggen i en fåfäng förhoppning om att alla hans medresenärer skulle försvinna rent spontant och lämna honom ensam med sina mörka tankar och deras ägodelar. Det fungerade alldeles utmärkt. Inom tre sekunders intervall hade samtliga närvarande evakuerat kupén och tagit svärdet med sig som bevis på Qos inblandning i svärdsincidenten, under vilken Lilla Bilen fallit till föga men verkade må ohyfsat bra likafullt, tack vare en påfallande brist på livsuppehållande organ i bröstkorgen. Det ovanliga tremannasällskapet flyttade på sig därför andelen psykopater i deras gamla kupé var ohälsosamt hög just nu. Samtidigt var de omedvetna om vilka fasor som väntade i Okechobee. Annars skulle de nog stannat hos Qo.

Bakom nästa krök av Okechobee-floden låg själva huvudorten i Okechobee: Okechobee. På torget stod sedan urminnes tider en hop blandade småstatyer föreställande de lokala folkhjältarna Waggacheewee, Imposante Ingvar, Tretumme-Tage och Gamle Chatakai Nilsson. Samtlige var avbildade i sina respektive favoritmaterial: Waggacheewee i nyhuggen plåt, Ingvar i kemiskt renad frigolit, Tage traditionsenligt i terpentinsköljda taffelrester, och Chatakai i brons. Deras poser hade tyvärr inte varit särskilt smickrande; Chatakai hade huvet i en förseglad Konsumkasse fylld med någons kvarglömda marsipanbakelser, och ena foten på Ingvars klädlösa bakdel. Ingvar satt själv i uppenbar knipa då Tage var i full färd med att rigga upp en galge, såg det ut som, och Waggacheewee med att stjäla Ingvars gasmask mitt framför ögonen på Chatakai, vars åsikter om personlig egendom var vida beryktade och avspeglades i statyns aggressivt vinklade fundament, stöpt i aktivt plutonium, målat i scharlakansfeber och prytt med japanska älgar värpandes Fabergé-ägg. Hela scenen ingav lokalpatriotism och hembygdsstolthet på ett sätt ingen utomstående kunde förstå. Inte ens Snord Winchester, som bott där sedan i förrgår, hajade varför Tretumme-Tage skulle stå och fjanta sig med ett rep och en talja när han enligt uppgift skulle ägna sig mest åt ofattbara bedrifter som hade med sjöfart att göra. Den tredje tummen sades han en gång ha använt till att lifta från Gnarp till Vrängenfjärd, vilket inte gjordes ostraffat, men likväl undkommit någorlunda helskinnad enär de han liftade med hade varit ett litet sällskap understimulerade tomtar på jakt efter nån sorts underhållning. Hade han istället tagit nästa buss så hade han kommit att dö en hiskelig död en morgon då många rikens vägar och öden möttes och skildes. Men nu gjorde han inte det, och sålunda lyckades han ta sig helskinnad dit och tillbaka med krönikor redan färdigskrivna hyllandes mestadels drängen Klas men även i viss mån män av annan sort. Att detta dåd var ganska oimponerande kunde kanske överses, tyckte lokalbefolkningen, och det hade de tagit fasta på när de beställde statyn över honom utan att begära mer hjältedåd än skrivandet av sagda epos. Ingvar, däremot, han hade betvingat en fet gnu enbart genom att skjuta den med mind bullets, telekinesi enligt ad hoc de facto ipse est sapientum-metoden, vilket är samma som att använda gevär. Hans tycke för storviltsjakt var vida känt, men frigolitbegäret hade han hållit hemligt i många år. Hans hem hade härbergerat hundra hängivna hugenotter, herr Herpesson, hans härke hätska hanhundar, halva helvetiska herpetologsällskapet... huga! Hursomhelst hade han hållit hemligt hela hemsökelsen hans hemska hymlande hade hänfört hans hysteriska hembygd, så det så. Med andra ord visste ingen att han åt frigolitblock för att hålla indianerna borta. Det skulle visa sig fungera bra fram till femsnåret torsdagar i udda veckor, då såväl Cherokeestammen som Iroquee-indianerna skövlade Okechobee med omnejd på allt vad frigolit hette. Varför var det ingen som sagt till någon, men folket i trakten trodde med bestämdhet att Ingvar var helt och hållet att lita på när det kom till indianfrågor och hur man begränsade skador från sagda indianer eller höll dem på lagom avstånd, genom att exempelvis hitta på nya saker att äta och dricka, vilket visserligen inte alls hade önskad effekt, eller ingen effekt alls förutom att Ingvar blev dålig i magen av frigolit, betong, surkål, Falu rödfärg och annat trams han klämt i sig. Sålunda älskade folket Ingvar mer än han var värd, och hans staty var ofta smyckad med små blomkransar eller porträtt av Kejsar Dubbel-Klas med sleven i munnen. Dylika bilder var vanliga i Okechobee. De såldes exempelvis i dussinförpackningar tillsammans med tuggummi eller mjölk.

Chatakai Nilsson var en hederns man, sades det. Det höll inte i ljuset av hans långa bana som professionell förbrytare, lögnare av olympiska mått och allmän buse som alls icke drog sig för att bredbent armbåga sig fram när det gällde att tillskansa sig vadhelst han önskade, vilket oftast var pengar, kvinnor och makt, samt fribiljetter till rockkonserter och även några kavajfestivaler i Folkets Hus med omnejd. Dock hade han även en konstant begärelse efter allmänt omtycke och folkets kärlek, vilket drev honom till ett mycket egendomligt liv, fyllt av galopperande ambivalens, okontrollerat invecklade paradoxer och en dubbelmoral utan like i hela världshistorien någonsin. Enbart detta kunde i sig varit skäl till en staty, tyckte folk, fast då blott ett litet solitärmonument i gips eller möjligen lös sand. Vad som givit att Chatakai ändock fått en stadig pjäs i brons var att flera medlemmar av statyresarrådet var släkt med honom, samt mordhotats av hans livvakter och honom själv. Enär hans kroppshydda var av den sort som normalt endast återfinns hos sumobrottare eller rika män med säsongskort till Smörgåsbord AB och dess firmafester fanns få män med sämre löpsteg än Chatakai, men detta oaktat var hans rykte som spjutkastare obefläckat. Kombinerat med hans bicepsomfång samt tendens att sparka ihjäl sina oxar tyckte statyresarrådsmedlemmarna att gips vore kanske något att avråda i Chatakais något speciella fall. Därmed hade de istället bestämt att Dunder-Jon, bygdens stadigaste och fulaste skogshuggare, kunde vänta med sin staty som den tålmodige karl han förhoppningsvis var. Det skulle de bli varse att han inte alls kunde eller var. Mangrant slaktade Dunder-Jon hela rådet och deras familjer med ena handen och brände ner deras grannars hem med den andra, bara som uppvärmning. Beslutet hade sedermera lett till att Chatakai bränts inne i sitt hem, men bronsstatyn var beställd och restes samma lördag under mycken fröjd och gamman. Lyckligtvis valdes en dag som ändå inte hade mycket på schemat.

Waggacheewee hade byggt Okechobees sjukhus, centrum, grundskola, kyrka och tågstation, utrotat fattigdomen och botat skrumpaortan som härjat okontrollerat bland traktens barn, men skonat traktens hus. Dock var det inte han som donerat njuren till sig själv. Det gjorde nämligen Ingvar, i hopp om en snyggare staty för egen räkning. Det slog slint, eftersom hans njurreducering ledde till en permanent bedrövlig hållning samt kväveallergier som skulptören tog fasta på; gasmasken var konstnärligt överdimensionerad och nästan lite väl ful, puckelryggen gränsade till det absurda och lyteskomiska och allmänt förnedrande, vilket Ingvar kunde ha. Populär hade han visserligen varit, frigolitätar'n, på Waggacheewees bekostnad; hans insatser för egen vinning hade vida överskuggat Waggacheewees insatser för Okechobees välfärd och sociala infrastruktur, till den milda grad att ingen ens tillfrågade honom om vägen till stadshuset även de ville dit. Waggacheewee hade byggt det, men ingen ville höra talas om nån tacksamhetsskuld eller uppskattning av hans nedlagda möda, och Waggacheewee hade av denna anledning flyttat utomlands mot sämre vetande. Trots alla sina kvaliteter glömdes han snart bort, och enda anledningen till att han ens hade fått sin staty huggen var att han misstagits för sin halvbror, Arnold Karlsson.

När tåget skenade in mot Okechobees Central hade nästan hela besättningen, inklusive bromsoperatören Yngvesson, sedan länge lämnat ekipaget i ren skräck, eftersom en fascistoid psykopat huserade i tredje kupén. Den ambulerande godisvagnen hade överfallits av vederbörande och bestulits på allt ätbart, konduktörerna hade brutalt slaktats medelst slev eller hivats ur tåget med huvudet före och bistrovagnen hade fullständigt tömts på möbler. Märkligt nog hade ingen rört maten. Förarlöst men ingalunda tomt stånkade tåget genom en oväntad mängd förorter på väg mot sin slutstation; Okechobee Central. Emellertid bemannade ingen bromsarna. Med ett kolossalt dån brakade femvagnarsekipaget förbi perrongerna och rakt igenom väntsalen, ut på torget och vidare mot tingshuset. Dock kolliderade loket mot en bronsstaty dessförrinnan och deflekterade i riktning bakåt nån centimeter. Statyn lossnade från torget och for hädan likt en stor fet kanonkula; fundamentet sprack i fyra likformiga trianglar, kontrollstavarna föll ur sina hålor och rullade nerför backen och de äggläggande österländska hovdjuren galopperade fria över torget. Liknande kalabalik hade skådats ibland.

Snord i en härva av lögner stod få män lika ståndaktigt som Snord Wa Diz. Hans giftermål med Rosa Winchester hade förändrat inte bara hans attityd till sanningsenlighet, rättskaffenhet och vapenfilosofi; han tog hennes efternamn i väpnat gisslandrama, växlade ut frugan mot en prenumeration till Populär Gangster och rymde utomlands, efterlämnande blott ett havererat företag i hjortronbranschen, en pappershjaltad klinga och en kvinna utan man, men med huset fullt av pojklig avkomma. Den familjen hade nog lägst procent döttrar i hela socknen; bara 19. Däremot hade de gott om söner. Den slutsatsen kunde man logiskt leda i cirklar tills man tröttnade. Den äldste sonen grundade en hjortronodling i mossen på andra sidan gränsen till landet bortom sagda gräns, dit Snord flytt, men den yngste stal faderns svärd, packade bakfickan slarvigt och reste bort för att söka lyckan i Okechobee med omnejd. Hans yngre storebror däremot bodde redan där och drev konferenshotellet Hjortronfältet, där Hossains Diamant, Dynamit och Dromedarer etablerat sig. Det konkurrerande konferenscentret tvärs över torget, Stora Huset, hade gått i konkurs och tvingats flytta ut alla inneboende till en närbelägen tält- och barackbosättning på en kulle i närbelägna byn Weeki Wachee. Ägaren hade i vredesmod lovat bygga ett nytt konferenscenter, ett stort pampigt palats med dittills aldrig förr nyttjad belägenhet i form av höjden ovanför Okechobee centrum. Detta skrytbygge trodde ingen skulle klara nästa orkan om det alls kunde förväntas stå klart nångång överhuvudtaget. Likväl hade detta på intet sätt stoppat denne driftige entreprenör, den legendariske hotell- och bryggerimogulen Lars Michigan, från Lars, Michigan; han hade med egna ögon sett på när tvåhundra underbetalda och svältande samer byggde hans nya, svulstiga sexhundrabäddars åbäke till konferenskomplex, fullständigt döv till samernas gnälliga böner om mat, bättre lön, arbetarbostäder under de lagar som gällde och annat liberalt skräp som inte föll Lars på läppen direkt. Han hade omedelbart efter byggnadens fullbordan sparkat samtlige utan pension, raderat ut deras existens ur kommunens folkbokföringsrullor, sålt deras själar till en av sina många själupphandlarkontakter i nedre Ullerud, och donerat deras kåkbostäder vid flodstranden till sämre ändamål än väntat bara för att vara taskig. Samerna hade sålunda varje anledning att inte alls tycka om gamle Lasse M, och de drog detta till dess logiska fullbordan när de i hätsk trotsighet stormade hotellet, förgätandes dess intrikata försvarssystem och blodtörstiga rovdjur, vilka de själva installerat, tränat och nu slukats -- hull och hår -- av. Så gick det om man mopsade sig mot en hårdnackad jänkare med sverigebakgrund som dessutom aldrig dragit sig för våldsamma medel då uppror stod för dörren. Snord hade inget med det att göra, och det var lika bra.

Qo Wa Diz klev rapande ut i skymningsljuset med det havererade tågvraket och den manglade statyn över Chatakai Nilsson i bakgrunden. Slarvigt stuvade han in sin käraste ägodel i bakfickan, greppade sitt ofattbart vassa pappershjaltade svärd i ett backhandgrepp och stegade över torget i syfte att besöka Hjortronstället, Hjortronfältets lyxiga hjortronbar, där han stämt träff med sin bror Zü. Inne i sitt innersta kontor på konferenshotellets penthousevåning satt Zü Wa Diz och hans tre närmsta män i sammanträde. De var rörande överens om vad som borde göras, men smärtsamt oeniga om vem som skulle göra det. Huvudbetjänten Per Aspera Add-Aztra, en gänglig gosse i sina allra bästa stunder, pekade nervöst mot torget utanför fönstret. Därute syntes en smärtsamt bekant figur som inte alls var speciellt välkommen.
-"Han ska inte in hit," var den allmäna åsikten runt bordet. Zü hade inget emot ett kraftfullt handlande om det gällde småpotatis, och sålunda sände han ut sjutton bataljoner sibiriskt artilleri och fem långsinta toppförhandlare med varsin gammal ost i en liten pansrad kolonn för att omsätta tanke i slagfast handling.

Qo stannade upp. Det var något som inte stämde. Det brukade inte stämma i Qos - eller hans brors - värld, men nu stämde alls ingenting i ovanligt hög grad. Han kunde inte med exakthet sätta fingret på vad som var skillnaden mot andra, mindre exceptionella, tillfällen. Bristen på sedvanliga välkomstdelegationer föreföll visserligen aningen misstänkt, men värre hade han nog väntat sig. Något litet anmärkningsvärt var det att en halv armé kom puttrande uppför torgbacken mot honom, och lika ovanlig var synen av likhögen på torget där fordom blott en gruppering statyer stolt poserat. Han märkte att både bronsstatyn över Chatakai Nilsson och plutoniumfundamentet mystiskt försvunnit, men Ingvars frigolitavbild låg kullvält intill honom. I största allmänhet rådde familjärt kaos här i Okechobee.

En proffsig förhandlare kunde ha dragit nån långsökt vals om hur man höll på att bygga om hela Hjortronfältets foajé eller hur populära granitmadrasser på något vis var i Norge och han därför alls icke borde vara i Okechobee utan i Norge och sälja madrasser. Några proffsiga förhandlare hade dock inte i Okechobee att göra. Züs förhandlarstab var mestadels utbildade via cornflakespakets baksidestexter, månadsgamla filmjölkskartonger och distanskurser i homeopati. Blott tretton till antalet inalles och ständigt på jakt efter sämre utbildning voro de, så de fem som skickats ut för att förhandla hoppades kunna hitta ett kompendium eller två över dagsläget i Inre Hlufg, i syfte att bättre förhandlingsfärdigheter må inhämtas. Zü hade inga förhandlare värda namnet. Det skulle han kanske haft.

Qo visslade en munter larmsignal medan förhandlarna nervöst närmade sig. Deras ledare harklade sig, kliade bort rätt mycket hårväxt, kavlade upp bägge de medhavna bulldegarna och slängde bort hela härket.
-"Bäste dräng," började han och fortsatte odiplomatiskt på fel språk förolämpa Qos mormor såsom varande en något alldeles oerhört grinig och otrevlig och dessutom snål. Qo visste bättre eller kanske sämre än att reagera. Förhandlarskvaderns kortaste deltagare tog då i från tårna och lade fram följande uselt genomtänkta förslag.
-"Vi antar att Ni, herr Idiot, hädanefter kallad Idioten, har planer på att bege er till herr Züs mäktiga befästning i torgets andra ände. Detta avråder vi från i allmänhet, men i synnerhet också, i det grövsta tänkbara modus någon nånsin sett. Därför, och inte härför, menar vi nu att alltfort och härstädes bör Idioten helt sonika dra åt helvete." Å ena sidan tyckte de andra förhandlarna att detta var föredömligt värre, men å andra sidan begrep de inte bättre och applåderade entusiastiskt oavsett vad Qo gjorde, vilket var att metodiskt utrota dem. Därpå stegade han raskt över torget till konferenshotellet. Okechobee skulle aldrig mer bli sig likt.

Zü sprattlade likt en mört. Hans tidigare så ohotade position på en hårsmån när i samhällets topp var nu i uppenbar fara. Qo stod och lutade sig mot en glänsande vacker gammal pryl av fjorton karats betong, galvaniserad på insidan och bestruken på utsidan med beige filtpenna tills spetsen brutits. Pjäsen förvarades på traditionellt vis insvept i gul galon och remsor av blå bombasin, ståendes jämsides med Züs nästan löjligt stora basun i lila och karmosin, ute som gabardinskjortor men ännu mer som myggjagare i rostfri vadmalsimitation. Den befann sig ovanpå tre mattor i foajén. Utan vidare åthävor tryckte Zü på mojängens enda synliga del (utsidan) och hela schabraket välte rakt över Qo. Med ett halvkvävt splöööörrrrrp plattades brodern ut lite grann från bröstet och skuldrorna ned till tårna. Muntert visslande sitt sista andetag lät Qo påskina att han lärt sig gammal fin takt och hyfs nuförtiden, varpå tyngden av hans argument bleknade i ljuset av Züs brist på tålamod med Qos enerverande sätt att bära sig, vilket ledde till att han satte eld på broderns stövlar och gick hädan med ett lättandtändligt ylande. Hela scenen filmades av en pyroteknikintresserad student med tillgång till en mycket liten men extremt avancerad påskbomb hemma i bersån. Han hette Axel Visby-Höörskanon och hade inget annat kvar av examensarbetet än att skapa en filmsekvens över avrättandet av en sociopat och självdråpet av ännu en dito, helst släkt med den förste. Nöjt nickande stoppade han kamerans saktmodiga konsumerande av ljuskänslig och svindyr silvernitratfilm med ett invant slentrianknäpp han lärt sig av en gammal räv vid Okechobees Universitet för länge sedan, proppade munnen full med överblivna ostbågar och hoppade ut genom fönstret i syfte att slippa ta gift när de förmodade lojala hotelldirektörsvakterna flyttade till Svalbard efter att ha emottagit mutor av ingen mindre än, förmodade han, herr gammelturk och överbolsjevik av grevlig ätt Bergman. Dunsande landade han med svanskotan uppåt på huvet, skrönade ut sin spontanfabulerade händelserika livshistoria på felfritt bokmål, och skränade därpå likt en bakfull gnustånkare i falsett en gammal slagdänga som mestadels lät så här:

Varför ska jag som vanligt behöva göra allt
När ingen annan bryr sig
Varför kan inte mina vänner
Hjälpa mig, tro?
Jo!
(valstakt)
Bara för det att jag ströp min mor
Bara för det att jag äter snor
Bara för det att jag ljuger
Om mina kurspoäng!

Sämre kunde den dagen ha slutat för Axel. Han lämnade in sin video till sin handledare, señor Ardilla Inebrio, som gav den en rejäl omgång med rödpennan.
-"Sämsta skit jag sett! Bränn mig ett par skidor så får du Med Beröm Mediokert, annars blir det inte mer än ett ljummet farväl och Utan Förbehåll Dyngkasst. Nå? " Axel bugade sig djupt och drömde för ett ögonblick bort sig i förhoppning att hans vakanta blick kanske skulle misstolkas som underdånighet, men så lätt blidkade man kanske mesigare män än Inebrio, högst. Icke så själve bemälte karl, dock.
-"Jaha. Då blir det så här: tre veckors förvisning på ökänd ort, vatten och hjortronkompott innanför skjortkragen sju gånger dagligen, disciplinförbud av grov sort och omänsklig längd och Komplett Underjävlakänt. Det var allt. " Ur skrivbordshurtsen frambringade så professor Inebrio en stor fet slägga, vilken han sedan kraftfullt applicerade rakt på Axels mödosamt inspelade hemmavideo tills han tröttnade, vilket tog tid. Axel lade hjälpsamt handen mellan videobandet och bordet, bara som hastigast, och hjälpte sin lärare att mosa hans två käraste ting - handen och stoltheten. Axel längtade så han nös efter en majonnäsmacka med slips.

Gottmar vaggade in sig själv i Okechobees konditori under falska papper. "Ej hungrig inspektör anställd av Statens Gräddbakelsekvalitésäkringsinstitut", stod det i passet, och det viftade han i fejan på den lille expediten bakom bakelsedisken tills denne lämnade över nyckeln till gräddbakelseskåpet och handfängslade sig till en förbipasserande, i hög fart roterande, dervischpatrull. Han fick vifta rätt vilt för att så skulle ske, men viljan var det inget fel på serrö, så framgång erhölls efterhand. Han försvann som en tjuv om natten med ett enormt berg bakelser sårbart oskyddade bak disken, vilket med ett förskräckligt "slurp" resulterade i total bakelsebrist sju sekunder senare, innan biträdet föll ned i ekonomisk ruin och hoppade ut genom skyltfönstret. Gottmar rapade belåtet nationalsången, grävde djupt i kassapparaten tills han hittade något som liknade skorpsmulor, vilka han fogade samman till en mandelkubbsliknande struktur, bredde på remouladsmör, strödde över hackade pistagenötter och skirat getmjälteinkråm, och sedan placerade han omsorgsfullt denna traditionella bröllopskanapé på bakelsernas plats. Sålunda försäkrad om dådets framtida oupptäckthet stängde Gottmar Glufs ljudlöst konditoriets port och gled iväg. När expediten lite försynt tassade tillbaka till butiken efter kvällsvarden och sin tidigare dervischmedierade bortsläpning till sällare trakter noterade han frånvarande att gräddbakelserna ersatts med nåt snusk han inte ville granska närmare, skyltfönstret saknades helt, och biträdet saknades delvis. Situationen liknade inget utöver det vanliga. Expediten, som hette Bertil Bondeson, var en av de säregnaste män Okechobee sett, vilket inte sade så litet. Redan som liten brukade Bertil tvaga sina skjortor i tvättstugan, den tokfan. Frukost på enbart sju komponenter utgjorde hans enda näringsintag om morgonen, och med en tendens att sig harklande liksom en besviken man med tvärflöjt på stursken och mössan i brand hasa nedför branta sluttningar iförd moccaväst och intet därutöver (ej heller därinunder) förväntade sig ingen någon speciell kompetens inom områden såsom konditoridrift och avancerad bakelsearkitektur från gossen. Redan i pensionsåldern hade svängselmorfar Smetblandar-Tore mången gång förbannat de tvivlande Tomasar bygden fostrat. Pojken kunde sin jästteori och bakade Klöfenstrudels som en trestjärnig sotarfejare eller ostympare i olympisk klass, hoppades svängselmorfar grundlöst, och när Bertil sedan visade sig blanda ihop hjorthornssalt med tjänstehjonshorn ångrade Tore de svindyra baklektionerna han tvingat pojkfan ta fyra gånger om dagen och dubbelt upp om natten. Desillusionerad och utfattig flyttade han till Weeki Wachee och öppnade en mindre lukrativ hjortronmarmeladsförpackningsfabrik på krita, vilken försökte sälja marmeladburkar till marmeladpackningsoperationer packandes marmelad ingen villa äta, än mindre alls äga. Köpa? Aldrig! Ännu mindre gärna överhuvudtaget befatta sig med skiten, tyckte folk. Smetblandar-Tore dog så utfattig man kunde. Familjen hans tog inte hand om liket såsom de lovat på dödsbädden. Istället lät de honom ligga och stinka surt under en matta i farstun tills de sålde huset och flyttade tillbaka till det igen. När Bertil så fyllde fyrtiofem fick han veta att hans favorithöjdskillnad i farstumattan en gång hade utgjorts av svängselmorfar. Det firade han i sjuttio dagar. Den gamle fan!

Lilla Bilen klev av i Chitlahochee, eller åtminstone skulle Qo påstå att han gjort det om någon frågade honom innan frånfället av sagde indianhövding och Qo själv. I själva verket hade indianen när Qos ojämförliga klinga gått på upptäcksfärd i hans bröstkorg planerat stiga av långt tidigare, i Buf. När tåget stannade vid nästa station, kraschlandningen i Weeki Wachee, var det inte långt kvar till själva Okechobee och urspårningen som väntade där ändrade han sig i uppfattning om. "Bra urspårning!" tyckte han nu. Med detta ställningstagande klart i sinnet kunde han lämna tåget åt lokförarens omsorger och kliva av åbäket långt innan olyckan, närmare bestämt strax norr om stan, i obygd och sankmarker som sträckte sig mil efter öde mil åt ett enda håll, nämligen mot en liten koja på den vindpinade torvmossen nån kilometer från atlantkusten, där underliga ting försigick. Med andra ord; blaafghk, zwuknard, tjohej.

Samtidigt, i den del av landet där hjortron fortfarande förekom här och var fastän i obearbetad form, befann sig en mycket omstridd regering i metaforiskt fritt fall och dessutom exil. Ledaren var en rent rasande inkompetent idiot vid namn Görslav Thrump och han visste inte mycket om mycket.
-"Vi borde skaffa en stor armé! Med vapen! Kanske några överstar också. VeeeeerkSTÄLL!" domderade han åt sin handelsminister som hade noll koll på allt. När han försökte läsa in sig på hur utrikeshandeln fungerade, i "Kalle Ankas Julafton" mestadels, drog han slutsatsen att de behövde införskaffa några fler inkomstkällor så att de kunde bada i guldmynt dagligen. Görslav nickade instämmande.
-"Gör så. Jag är något smutsig."
-"Men hur kan det gå till?"
En kort stunds dividerande i frågan ledde till ett konsensusbelsut på att traktens hjortronbestånd borde kunna inbringa rätt lite kontanter, men däremot storskaligt ficktjuveri kanske kunde inbringa en skaplig hacka. Då tillkom ett för herrarna svårlösligt problem, nämligen vem av dem som skulle träna upp sin fingerfärdighet så att han kunde norpa det ena eller det andra från folk i vimlet nere vid vad det nu var som fick gälla för centralort dessa dagar. Fastän ministern för utrikesrelationer var på semester blev han utvald. Sämre val kunde ingen människa någonsin ha gjort. Utrikesministern saknade båda händerna och hade utbildats i konsten att undslippa ansvar för vad andra gjort i hans namn, men för att verkligen sätta pricken över i hade han Tourettes syndrom och svår Parkinsons. Den kombinationen ledde till en vilt svärande och okontrollerat fäktandes ficktjuv, vilket i sin tur ledde till tillkallandet av en expert på området arresterande utan omsvep, och nedstickande av samme expert medelst skarpslipad sporre på utrikesministerdojan. Detta var inte det minst imponerande misslyckande som skådats, men bra nära.

Gottmar kom sent omsider på att han var hungrig och återvände till allmän förtvivlan till konditoriet. Där befann sig ingen mindre än Prögnard Burlesque, och för Gottmar innebar det ett smärre besvär eftersom nykomlingens korpus upptog den plats där konditoriet tidigare låg.
-"Varför har du satt dig på min plats?" morskade Glufs upp sig och tryckte pekfingret i naveltrakten på stormannen framför sig. Densamme rapade och fnittrade tills Gottmar mödosamt drog armen tretton centimeter åt sitt håll, resulterandes i ett förnöjt "blööörrrruuugghh" från kolossen som Gottmar själv utgjorde. Prögnard blängde blygt bakåt, bara för att replikera "hmöööÖÖÖöök..." på pin kiv. Stånkande tog Gottmar fasta på denna aviga inställning och stämde in. Det lät såhär:
-"Bakom mina solglasögon -"
-"Glügka flöurhga flöörg! Grüßenwahr fjonk åsså!"
-"...allting blir så..."
-"Ka-FLOOOzie!"
-"Vafan håller du på med, fläskpanna?" frågade Gottmar den fryntlige ynglingen om och om igen, med samma framgång som en gång hans brylling haft när han råkade Prögnard första gången och Pestermjarn andra gången, samtidigt. Prögnard fortsatte helt oförtrutet och utökade sin repertoir med att även sätta Gottmar på bakelsedisken och försvinna i en mandeldoftande liten trampbil han stulit från grannbutiken. Gottmar satt kvar en stund, tills de sista resterna av blåbärsbiskvier och kakelkrutonger slutligt förpassats ner i hans omfattande mage. Då reste han vidare mot Guadelope.

Pestermjarn var en kortare och mycket mer begåvad man än hans rykte gjorde gällande. Han kunde knyta fyra sorters knutar med ena handen och den andra foten; han kunde recitera halva "Olle, Erik och Valdemar får en bil" utantill, och resten jobbade han med; utan att ens anstränga sig lite kunde han minsann hitta på ganska kluriga undanflykter när någon anklagade honom för att vara utsänd av främmande makter på ondsint uppdrag av landsförräderityp, som exempelvis "Spionkamera? Nejnej, det är bara min sista Tulo. Mums, mums." Det var dock sällan eller aldrig dessa talanger kom till användning. Istället tillbringade han större delen av dagen på en barstol i sin egen källare med en tragiskt nog grönmålad spegel, för alltid vänd mot väggen. Den kallade han för Orvar Pärsson. Tillsammans satt de och planerade terrordåd, pojkstreck och julspex i tur och ordning allteftersom idéerna kom och gick. "Hörrö Orvar," brukade Pestermjarn trevande inleda, "vi kunde ju alltid sätta eld på slaktarns underskjorta och knuffa honom tills han faller antingen omkull eller knuffar tillbaks. Eller möjligen oväntat dör. Det vore roligt! " Orvar kunde då under bister tystnad återspegla stenväggens stuckatur tills Pestermjarn någorlunda övertygad om spegelns ogillande spånade vidare tills han somnade. Pestermjarn trivdes som hatten i handsken.

-"Blaafghk!"
-"Ånej! Zwuknard ligger för döden! "
-"Tjohej! På tiden! " Dessa och liknande tillmälen bars på tysk brytning ut och fördelades mellan ditt och datt. Vem Zwuknard kunde vara gick inte att utröna enbart därav. Lilla Bilen var han inte bekant med, konstaterade sagde hövding genast, positionerad utanför kojan som han var, idkandes tjuvlyssning och spionage av världsklass på uppdrag av ingen mindre än den erkänt diaboliske och beundransvärt ljusskygge, men ändock fruktade, avskydde och bespottade bakom stängda dörrar arkitekten av dussintals till mänsklighetens fördärv avsedda illdåd, nämligen den här fan: Torsten den Enfaldige, doge av Esbjerg. Lilla Bilens heder hängde på utförandet av detta ytterst enkla och oansenliga uppdrag; skammen vore vid ett fallerande icke blott tung och dödligt jobbig att bära, utan dessutom i strid en nackdel av gargantuanska mått och lilleputiansk vikt. Sämre anledningar att sköta obetalda och värdelösa förvärvsarbeten fick man leta efter. Lilla Bilen satt således som på nålar rent mentalt och på ejderdunskuddar fysiskt, nedanför kojans köksfönster med stetoskopet på och pressat mot fönsterlisten med ett tjusigt nyttjande av stortyska överhandsgreppet bakom den lilla metallgrunkan som höll fast slangen i hördonet. Vad han hörde fick hans blod aldrig veta.

Bakom lyckta dörrar och tumstjockt pansarglas satt i fängsligt förvar de sista av Mindre Gnomias Slipsordens hedersmedlemmar och huttrade som vanligt. Anmodad eller ej tog sig var hedersmedlem för pannan, gnällde över de sänkta förväntningar de måst anamma som sina nya författningar, och drog åt slipsknuten. Flera av dem drog dessutom åt varandras knutar tills de mer liknade sönderstrypta giraffer än vad de nu hade tänkt sig se ut som med den attityden de uppvisat hittills. De flesta föll ur ramen och övergick till att virka replikat av Stora Huset i spontan sinnlig botgöring. Allt detta åskådades genom glaset av tre vitklädda forskare med allvarliga miner och fullklottrade anteckningsblock. Den ene, Dr Flinkenmört från Kejserliga Slipsuniversitetet i Mörbylånga, kliade sig i tron att det skulle hjälpa honom. Den andre, professor Torskenpalt, biträdande uppfinnare med bilmekanikers grad, satt och mekade med en bildörr av åttitre års modell. Den tredje, en glosögd och harmynt byfåne från Pasco Hernandos komvux på projektarbete för samhället bättring, var hemma och sov. Tvivelsutan bidrog han bättre till forskningen på det viset. De gånger han satt penna till papper i fåfäng förmodan att någonting klokt därur skulle komma hade hans handledare börjat skrika något om att universums uppbyggnad hotades i grunden om han inte genast slutade upp med vad han höll på med, så numera aktade han sig för att hålla på med vad han brukat fordomdags, som att andas utan skriftligt tillstånd från fyra högre rankade dignitärer än Torgny här, eller ringa hem i annat än förebyggande syfte, eller på annat sätt visa initiativ och vara käckt framåt. På så vis kom det sig att han satt hemma dagarna i ända, räknande sina fötter och försökte klara sig på sin oskäligt stora skallbas utan minsta aning om varför. Det kunde han gott ha, fettot. Forskning var alldeles för svårt för honom, men rocken i bländvitt man kan sola sig i om man vill såg så imposant ut att han inte kunde motstå att ändå dra den på lediga stunder, vilka allt som oftast inträffade konstant.

Hursomhelst var det inte för inte ordensmedlemmarna satt i sin hermeutiskt tillslutna bunker och väntade på forskningsresultaten från herrarna som studerat dem. Faktum var att deras odelade uppmärksamhet var riktad mot resultatrapporten som professor Torskenpalt publicerat i veckans upplaga av "Här vare forskning!" strax innan han fråntogs två nobelpris och sparkades ut ur fyra akademier. Utan detta fokus på detta ting, av alla de saker fokus förutan, kunde man nog tänka sig att hela företaget kunde i någon mån lida av brist på potential för framsteg i vetenskapens namn. Huvaligen, resonerade således den näst minst därav berörde av alla de fyra som berördes. Huvaligen och tack, fyllde han kompis Hassan Josefsson med lögner och tvivelaktiga råd om hur det borde vara. Som tack för detta bringade Hassan och hans bror forskningsprojektet på fall genom att grundligen ha ihjäl sig själva strax före redovisningen inför forskningsrådet, vilket medförde en slumpmässig händelse.

Samtidigt som Hassan tryckte på Röda Knappen och därmed förintade labbet, befann sig bror hans en halv meter därifrån, tungt lastad med stulna effekter ur labbets sprängmedelsförråd, ty karln var kriminellt lagd och tyckte det kunde passa fint med nitton kilo trotyl ovanpå kylen, så han traskade hem med vadhelst han kunde komma över innan regeringen sparkade ut honom ur landet bara för att det kändes rätt. Inte kom han hem igen, inte. Eller snarare, några delar av honom lyckades landa på hans svärfars tomt, så helt borta i tok var den idén, inte.

Lilla Bilens sista gärning i livet kom att dröja länge, eftersom han levde ett tag till efter själva labexplosionen. Han kastades land och rike runt och gjorde stor succé i folks ögon som rikets ende mänsklige hink med spik. Själv tyckte han det inte var mödan värt att hålla på.

Herr Herpessons hundhärke hade hemsk huvudvärk hela helgen, hystade hattarna hemifrån, halsade halva hembränneriet halvvägs hem (helt hysteriskt huvudlöst) , hjulbent hostande hundratals gånger i minuten. Det var nog nåt sorts rekord. Inte för att någon brydde sig vidare mycket om vad det förra rekordet var, eller överhuvudtaget ville veta vad det handlade om, men dock. Allmän festyra var likafullt vad som verkade gälla på mången plats, såsom exempelvis tågstationens perrong, där ett partytält i bjärta färger saknats sedan i förrgår men nu rapporteras återfunnet i något så när totaldemolerat skick i en hopknuten sopsäck bakom stationens sopcontainer. Tre små gnomer hade arresterats misstänkta för obetydlig stöld av värdelös pryl, och straffet skulle bli oproportionerligt hårt som traditionen bjuder; stegling för samtlige. Gnomer i Okechobeetrakten råkade ofta ut för diverse omotiverade överhalningar från myndigheterna och stenades för att gå mot strömmen vad gällde klädval, kroppslängd och dialekt. De flesta hängdes dessutom ut och in från knäna och neråt till allmänt gyckel, androm till varnagel. Många gnomer bodde i papplådor invid Okechobeeflodens uttorkade banker och varje helgfri torsdag vallfärdade alla stadens invånare dit utrustade med såväl råttgift som piskor, och i hågen buro de samtlige mysiga tankar om gnomspäkning och pappersåtervinning. Det tog inte många torsdagar innan man fick gå till Gnomias ambassad och be om fler gnomer, men Gnomia hade överskott på just sånt och skeppade gladeligen sju små skäggiga krabater varje vecka, i nya kartonger. Sålunda kom gamman sinom tid att flöda igen i kropp och själ, och Okechobee återuppstod utan att ens likna Old Okechobee och utan att det såg bättre ut, trots att flera renommerade arkitekter menade att det ändå varit dags att kasta av sig de urmodiga later och ideal Stora Husets härskarrad i långliga tider tvingat på folket. Mannen som skulle ställa tillrätta dessa missförhållanden hette Axel. Okechobees framtid såg i det avseendet ljusare ut än på mycket länge.