Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Brevet hem

Statistics


Blue = Andreas Nyström
Green = Anders Bylund

   Nordpolen, 3 september 2004. Svinkallt.

Kära
Karin,

Idag har
mina slädhundar lyckats äta lite av gamle Jocke Östenssons högra innanlår. Tyvärr kunde de inte smälta köttet utan kräktes genast upp det. Det är inte lätt att se på när ens egen svärmorbror blir föda för svultna dragdjur, men jag har inget val. Val vore destruktivt för min personlighet. Nåväl, jag försöker hålla värmen genom att smörja in mig med pulversnö och gammalt valfett. Det går hårt åt förråden, men jag fryser. Dig saknar jag. Imorgon ska jag bygga en flotte av drivis i skepnad av en båt.

Nordpolen, 6
september 2004. Inte varmare idag heller.

Kära Karin,

Efter
mina misslyckade försök till båtbygge har jag nu bestämt mig för att försöka övervintra här under ett tjockt lager av hundhudar och sedan kanske röra mig hemåt med hjälp av de fingrar jag då har kvar. Jag vet inte om Sverkersson lever. Han visar inga tecken på att vilja ha det sista stycket hundkött jag gett honom. Den gamle spjuvern!
Kanske, Karin, kommer
jag hem till nästa jul. Kanske.

Nordpolen, 18 september
2004. Kallare än varmt, vill jag nog påstå.

Nu
du Karin, nu har jag en liten bit av min näsa i handen! Märkligt egentligen hur smärtlöst kroppsdelar kan lossna i minus 38 grader. Jag tänkte skicka ett glatt budskap denna gång: det snöar, vilket gör mig lite mindre nervös. Du vet nog hur kusligt jag tycker att det blir när horisonten omringar mig och mörkret faller.
Sverkersson har visat
noll tecken på liv, vilket gör mig nervös. Vem ska ta hand om hundarna nu?

Nordpolen, 1 oktober
2004. Varmare än igår.

Kära Karin,


Hundarna har börjat
tugga på mitt vänstra smalben. Frostskadorna gör att även om de lyckas så kommer det inte alls att göra ont. De ser hungriga ut, så jag missunnar dem icke enstaka bitar av min kropp. Karma, Karin, är min räddning. Karma.

Nordpolen, 8
oktober 2004. Jättekallt.

Nu har jag
problem. Igår fick jag besked om att Sverkersson är trebarnsfar, eller var det kanske fyrbarnsfar? Nåja, stendöd är han, och barnen således faderlösa. Man vill ju sända dem någon liten tanke, så skulle du kanske kunna köpa dem en isglass. Mina pengar borde räcka till en Igloo eller en Piggelin.
Hundarna
dreglar inte längre. Det är för hundrafemtionde dagen i rad som de levt av enbart vårt kött.

Nordpolen,
10 oktober 2004. Kallt.

Kära Karin,


Sedan Fido svalde
det sista av mina lår har jag nu svårt att gå. Till min stora besvikelse ligger matsäcken borta vid Torbjörns kalla kropp, och jag har ingen möjlighet att krypa dit. Jag är hungrig. Det ser inte så bra ut. Vi borde aldrig åkt utan att handla proviant, men man lär sig så länge man lever. Nästa expedition går till Gdansk, och då tar vi kartan med.

Nordpolen, 18 oktober
2004. Oväntat varmt, och lite molnigt.

Karin, nu mörknar
det långsamt. Jag kan inte längre hoppas på att räddningen ska komma. Det regnar och isen smälter, och jag har en hög döda hundar ikring mig. Snart kommer likstanken att locka till sig pingviner eller nåt annat otyg. Jag ser inte klart. Jag vet inte hur mycket längre jag orkar skriva, Karin. Pennan kommer snart att stanna. Då vet du att jag har mött liemannen, Karin. Min älskade Karin. Det namnet kommer alltid att vara mig kärt. Under hela min vistelse här har jag tänkt på dig och våra tre barn. Jag skulle ge allt för att se er igen, men det är tyvärr inte att vänta sig. Isen smälter. Jag ligger bara här och väntar. För sista gången tar jag farväl. Breven kommer Algotssons expedition till Nordpolen, 2004. Fingrarna frusna. Farväl.

Epilog:
Breven från
professor Petter H. Algotsson påträffades i närheten av en Norsk oljeplattform. De var insvepta i ett hundskinn och instoppade i Joakim Östenssons Whiskeyflaska. Algotssons parkas återfanns i fläckfritt skick tre kilometer söderut, och hans fru Karin har bekräftat att Algotsson var en jävel till karl.

Så slutar det.
  

  

Diskutera
Brevet hem

Mårten Lind
2004-08-31, 08:22:07
Tre kilometer söder om en oljeplattform är det bra gjort av något att dels vara fläckfritt, och dels hittas.

Mårten Lind
2004-08-31, 05:13:13
Ja, det är en skör balansgång. Det lyckas nästan aldrig genom en hel berättelse utan det går i vågor; en urartad sekvens i ett stycke kan bytas ut mot en väldigt konsekvent linje i nästa. I just den här var det en skör balansgång genom stora delar mellan det komiska (En glad nyhet: Det snöar!) och det rent tragiska. Sen blev det bara tragiskt på slutet.

Andreas Nyström
2004-08-31, 05:03:25
Att hålla sig till stilen i berättelserna finner jag faktiskt bland de svåraste momenten i stafettskrivning. Det börjar på ett sätt, sedan, kanske bara på grund av ett endaste ord, slängs allt omkull. Berättelserna bryter sig loss ur sin genre, ändrar tempus och stil. Det är en del av charmen, men samtidigt gör det berättelserna lite knepiga. Och jag måste nog säga att jag tyckte historien var lite sorglig redan till att börja med...

Administrator: Anders Bylund