Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Detaljen som kvittade

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Andreas Nyström
Red = Mårten Lind

   Bortom de blånade bergen bodde gammelkärringen Gry i en skev stuga, skönt situerad strax söder om Barkalunda Bakvatten och bakom en stor hög med granved. Bakvattnets stränder voro bevuxna med Näckens Skägg samt en och annan tall, men inga utländska växter. Gry närde nämligen ett sällsamt hat mot allt annorlunda, mot allt som inte var skev stuga och lortig liten insjö, ja, mot nära nog allt som inte levde och såg ut exakt så som hon ville och var van vid.
Nu var det dock så att
sedan en tid tillbaka en viss ung junker hade vistats under falsk identitet i Grys visthusbod. Junkern var en fransk journalist med polska papper, på flykt undan den fruktade hemliga normandska säkerhetspolisen le Schtroumpf de Champignon. Och Gry, som hatade fransosen innerligt, kunde inte annat än att ta varje tillfälle som gavs att försöka meddela polisen om misstänksamma aktiviteter. Därför stod nu konstapel Löwenhingst vid porten och väntade på att någon skulle släppa in honom. Det hade han i alla fall gjort i närmare tre veckor nu. Vad han inte hade gjort var att knacka på porten. Dumt nog. Varför han bevisligen var föga slug, det visste bara hans mor.

Genom visthusbodens fönster såg junker
Charles, eller (enligt passet) herr Karl Gustav Folke Hubertus Bernaisesås, på när säkerhetspolisens utsände stod dag ut och dag in, i regn såväl som i solsken, och väntade på till synes ingenting särskilt. Ibland misstänkte Charles att konstapeln var alldeles ovanligt listig och hade någon sorts anledning till att stoiskt vänta utanför dörren, men oftast tyckte Kalle bara att såg fånig ut i sin rosa klänning, det var vad han gjorde. Det var det inte många som hade tyckt annat om i hans ställe.

Gry var på väg
till jordkällaren med en hink och en slev, på det att hon skulle kunna gräva sig ett jordskafferi och en jordalkov därnere. Halvvägs mellan källaren och huset fick hon dock för första gången syn på sin objudne gäst, och i ett huj hade hon omlokaliserat sin slev till hinken och hink till närmsta jordkällardräng, och resolut stegat iväg mot sin förstukvist för att tänka över situationen något mer i detalj. Dock stod säkerhetspolisens utsände där, som bekant. Polismannen fick en tokig idé och frågade Gry om vägen nånstans vilket tanten ignorerade. Djupt och länge grubblade han över varför hon kallat dit honom.
-"Varför
är du här?" frågade gumman plötsligt.
-"Var det inte du som ringde
om illegala immigranter vistandes i visthuset? Det lät ju så hemskt så", undrade polisen.
Gry, som
ville vara ensam, blängde surt på sin "gäst" och muttrade något tyskt om icke önskade främlingar på just tyska. "Nå? Hyses immigranter i denna gård med omnejd?" undrade polisen.
-"Du ska
inte komma här och komma här," påpekade gumman högfärdigt. "Du ska endast hålla käft! Och ja, jag har immigrantproblem. "
Löwenhingst kliade sig tankfullt i naveln
: hur skulle han kunna hålla käft och samtidigt reda ut gummans problem? Svaret var enkelt: prioritera. Det var på grund av Löwenhingsts så kallade obefintliga förmåga att just prioritera han stått och velat i flera dagar, så det var inte med överdriven iver han konstaterade att det var dags att fatta ett viktigt beslut. Han drog efter andan, snöt sig och snörvlade bekymrat. Gry stirrade förnärmat på honom och, för att nämna något, sopade förstukvisten med hans tjänstehölster och gav katterna hans byxben som klösbräda. För Löwenhingst var inte detta så förfärligt roligt. Å andra sidan visste han att kärringen troligtvis snart skulle tröttna på att förnedra honom så han uthärdade stoiskt.
Gry
var dock gjord av härdad betong vad gällde förolämpningsfärdigheter och tänkte inte ge sig i första taget.
-"Var har vi immigranten då?"
försökte Löwenhingst prövande.
-"Den satans femtekolonnaren
?!" fräste kärringen otrevligt. Saliv och matrester sprejades över konstapeln. "Om jag bara finge tag på honom, vilket jag enkelt får, skulle jag mycket enkelt kunna skrapa hans anlete i en därför avsedd låda tills inte mycket kvarstod!"
Polismannen såg
lätt bekymrad ut, men tordes knappast göra väsen av sig.

Från visthusboden såg junker Karl
hela förstukvistspektaklet utspela sig. Uppenbarligen hade polisen här på landet inte mycket till pondus, något som fick honom att felaktigt förmoda att han kunde smita ut genom boddörren och undkomma lagens uppenbarligen ganska korta arm.
Han hann bara tre steg
innan konstapeln såg honom och utdelade en stadig kväsning medelst höger knytnäve. Karl föll ihop, reste sig och fick en vänsterkrok i solar plexus samt en spark på smalbenet. Nu var goda råd dyra för första gången på mycket länge för den golvade exulanten. Klurandes på en framtid utan sådana nödvändigheter som fertilitet och basröst slängde han ur sig ett halvkvävt stön, rullade bort ett bit och ställde, konsekvenserna förgätandes, frågan han allra helst ville ha besvarad.
-"Får jag asyl?"

En pinsam tystnad sänkte sig
. Gry var den som först förlängde den med en kvävd viskning, knappt hörbar. Under flera långa därpå följande minuter hände inte mycket som förbättrade situationen för junker Charles, men heller ingenting som försämrade den.
-"Varför skulle vi
ge dig sånt? " bröt konstapel Löwenhingst sent omsider tystnaden. "Vad har du gjort för att förtjäna uppehållstillstånd?"
-"Inte uppehållstillstånd. Asyl!" förtydligade
Charles mildsint. En svag rodnad spred sig över Löwenhingsts blekfeta läppar, vilket betydde att han inte riktigt hade sin metabolism under kontroll idag, och egentligen inte hade koll på immigrantens dito heller. Dock visste han mycket väl att detaljer kunde vara hur oviktiga som helst, speciellt om de var irrelevanta. Fnysandes kom man ingen vart, men bestämde sig till slut för att arrestera tölpen, det gjorde konstapeln trots allt utan omsvep. Han fumlade med handklovarna en stund innan han kom på att det var tisdag, och således inte tal om arrest.
-"Vi låter udda vara jämnt
. Varför vill du ha asyl, förresten? Barkalunda är ingalunda ett ställe där flyktingförläggningar bygges på löpande band, även om vissa undantag kan göras."
-"Jag trodde kanske att
risken att jag förs bort av misstag var större än om jag flytt till något mer konventionellt mål och väntat på ordningsmakten där," sa Kalle klurigt och poserade för uppfantiserade kameror.
Gry vaknade till igen
.
-"För bort den där
ohyfsade spjuvern!" befallde hon konstapel Löwenhingst, "Jag vill att han hängs högt i lilltårna, och sedan piskas till han erkänner sin medverkan i någon skum internationell sammansvärjning eller liknande. Därefter borde han malas ner till något användbart, som pulveriserat snor. Eller smuts. Det kan kvitta", proklamerade Gry.
-"Kan
nog inte gå för sig alls," ynkade sig fången, tog ett stadigt tag om halsen på Gry och försökte med våld ta sig ur knipan han försatt sig i. Med ett väldigt vrål försökte han hiva Gry över visthusboden, men efter ett långt liv bakom huggkubben var kärringen svårare att omlokalisera än vad själva visthusboden hade varit, och dessutom hade Charlemagne tillbringat större delen av sitt liv med att medvetet låta sina muskler förtvina, varför hela projektet varit dömt från början. Istället för en spektakulär flykt blev resultatet en förödmjukande flykt, när Gry jagade honom runt visthusboden tre varv och ner i jordkällaren, där han kurade ihop sig under en hylla med äppelmos och över en hylla med päronfärs. Konstapeln kliade sig bekymrat i pannan. Detta skulle bli svårare än han först tänkt sig, även om han inte egentligen tänkt sig att skola om sig till polis från början. Kanske borde han ha nöjt sig med sitt jobb som lantbrevbärare i västra Lillvattnet. Ju mer han funderade på saken, desto hellre ville han dela ut försändelser och paket till glesbygdens ensliggårdar än jaga vilsekomna stackar från traktens högärden, bötfälla felparkerade åsnor och slå asylsökande i bojor.
-"Nu jäsingen!" bestämde han sig
, kastade av sig den trånga uniformen, fyllde i en arbetsansökan till Vreta Långbackes postkontor och försvann.
Karl satt fortfarande fast mellan
hyllorna när Gry nästa vecka kom för att hämta päronfärs till gröten.

På postkontoret i
Vreta Långbacke var det fest. De tills nu överarbetade och underbemannade brevbärarna hade i blodig revolt tagit över och firade nu segern genom att bränna samtliga paket utom de som verkade innehålla sprit.
Den nyanställde Löwenhingst gjorde stor sak
av det hela och hotade anmäla hela gänget till Postmästare Tudor Snabelkrantz, vilket först mottogs med förvåning men sedan med uppsluppen likgiltighet.
-"Du törs
mer än du har vett att dölja, du!" utbrusto postsorterare Ramadan Valenzuela-Jonsson med pipig röst.
-"Min anledning
att leka postpolis är att jag känner ett behov av att följa regler som någon despot egenmäktigt satt upp. Dessutom var jag bygdens enda polis innan jag började här, och ränderna går inte ur i förstone." Ramadan grubblade över detta lilla utlägg under tiden han drack av innehållet i sitt bläckhorn. Han nickade gillande åt den nyanställde.
-"Du
tycks då sakna folkvett likt en redig revolutionär postiljon. Du kommer att utgöra en tillgång utan dess like i Vreta Långbackes postdistrikt", sa Valenzuela-Jonsson och satte fyr under en hemtrevlig trädgårdstomte klädd i badbyxor. Tomten råkade ut för detta tilltyg varje måndag, vilket hade lett till att benen nedanför badbyxekanten försvunnit, omvandlade till små högar av tomteaska.
-"Så ni kommer inte att stoppa
mig eller så?" prövade Löwenhingst lyckan. Det visade sig att det tänkte postsorteraren visst det. Med en snärtig sväng med vad som återstod av prydnadstomten prickade Ramadan Löwenhingst i huvet, noterade arton poäng, och gav bläckhornet en sista grundlig urdrickning.
-"Jo, det kommer vi nog
att kunna göra. Frågan är dock hur vi får undan kroppen utan att någon annan byling får nys om hela affären. Vi kan skicka honom med B-post till Kunta kinte som hämtas ut poste restante vid pass tretiden," spånade Ramadan lyriskt.
-"Eller varför inte sända honom
som rekommenderat brev med expressleverans, femton spänns försäkring och ingen avsändare?" föreslog Ramadans chef, astrolog och tillika förordnad poststrateg vid Ramadans arbetsplats. Ramadan övervägde detta förslag, balanserande fördelar mot nackdelar och bestämde sig: " Till att börja med måste vi ju paketera uslingen i ett B5-kuvert, men vad som är än viktigare får vi aldrig glömma, nämligen att se till så han inte, trots vad alla tänkbara indikationer indikerar, underfrankeras!" Ett pinsamt "gääggll..." kom från Löwenhingst som med efterklokhetens klarhet nu begrep att han var i en problematisk sits. Instinktivt grep han efter sin tjänstepistol, som till alldeles nyligen suttit i hölstret bredvid vattenflaskan och hartassen, men som nu låg i kommisarie Bloms byrålåda tillsammans med avskedsansökan, polisbrickan och den sista av hans oskrapade trisslotter. Löwenhingst bar istället i hopp om bättring på ett radband och en häftapparat, och dessa hade kommit väl till pass om inte Ramadan haft sådan kass ekonomi att inga häftklamrar inköpts sedan sjuttitalet, och dessa rostade sönder innan decenniets slut. Radbandet existerade dessutom bara i fantasin. Men det var fint, tyckte Löwenhingst.
De tröttnade snart på att mobba
ex-konstapeln och pressade in honom i en liten ask, arkiverade honom under "Postkontorsförrädare" i kartoteket, förseglade arkivskåpet med professionellt grov silvertejp och glömde resolut bort hela händelsen.

Nu skulle Löwenhingst varit i knipa
ifall han inte hade haft med kompletta idioter att göra, men det var inte utan mycket svärande han förnöjt kunde konstatera att de hade glömt bort honom helt efter två veckor.

Två veckor senare kröp Löwenhingst
ut från arkivskåpet, utmärglad men nöjd över sin uppvisade målmedvetenhet.
-"Jag tycker nog att det
är dags för vedergällning," muttrade han och osäkrade sitt medsmusslade helautomatiska Rimskij-Korsakov 600. Det vapnet hade många snattare, småknarkare och lösdrivare på Blafseklints och Glunkaports gator fått smaka på när de stått ivägen för lagens långa arm, och gott var det inte. Nu riktade han främst in sig på översittaraktiga postverkskollegor, vilket gjordes extra påtagligt då de en efter en föll offer för hans hämndlystna framfart. Han hade lyckligtvis laddat bössan omsorgsfullt med ammunition av märkesnamn, för annars löpte han ju risken att ge sig ut på vedergällningsstråt utan att kunna lita på sina kulor.
Med illa dold glädje tog
han sig skjutandes ut i postverkets vestibul, där gammelkärringen Gry stod med en försändelse i storleksordningen en kubikmeter och fyra ton, vilken skulle med Bussgods till Trondheim. Väl där skulle den, enligt uppgift, skänkas som hemgift åt kärringens svärson Hadar.
Löwenhingst stannade tvärt vid åsynen
av den gamla tanten. Krutrök ringlade dramatiskt runt hans huvud och som i ultrarapid såg han hur slingorna mystiskt formade ordet "Skitskalle." Det kunde dock kvitta, tyckte han, tog sikte på haggan och råkade extremt illa ut.

Långt senare
nåddes Vreta Långbacke av telegram från Barkalunda Bakvatten, eftersom postgången havererat fullständigt. Det var en kort, lakonisk notis: "Löwenhingst har råkat extremt illa ut." Det var det sista någon hörde något om säkerhetspolis och brevsorterare Löwenhingst.   

  

Diskutera
Detaljen som kvittade

Anonymous User
2004-11-05, 03:59:25
Hrm... den här havererade visst också. Den började så fint hemma hos Gry, men sen hade vi inte ork och koncentration att göra något vettigt av Löwenhingsts äventyr på posten.

Mårten Lind
2004-08-31, 06:57:34
Fast det blev korrekt i slutet.

Andreas Nyström
2004-08-31, 06:55:47
Hm... Ingen vacker mening den där sista. Jag tar på mig hela skulden för den grammatiska styggelsen vi svängde ihop där.

Administrator: Anders Bylund