Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
I intets klor

Statistics


Blue = Andreas Nyström
Green = Kim Carlquist

   Ensam sitter en medelålders man och väntar på bussen till Nybroplan. Han väntar på att ännu en gång se alla gråa hus passera utanför bussens smuttsiga rutor. I femton år har han väntat på samma sak. Väntat på att återigen färdas genom den tunnel som han en gång kommit ifrån. Han kunde inte förklara det men på något sätt visste han att han måste åka med buss 37 varje dag tills dess att han fick återse det. Se de soldränkta skogarna och höra nymfernas sång, se hur världens alla problem seglar bort på en ocean av glömska.
Mannen
lät sina urvattnade ögon leta forskande över de gråa fasader som passerade utanför bussens smutsiga rutor. Han är osäker på vad han letar efter. Han vet endast att någonstans där ut finns styrkan. Styrkan att bryta sig loss från det gråa fängelse som är hans vardag.

Bussen stannar med ett ryck vid Nybroplan. Mannen kliver ur
och ser sig nedslaget omkring. Det är samma byggnader som alltid hånande möter honom. Samma trista arbetsuppgifter. Samma trista liv. Mannen känner hur hans inrutade vardag innesluter honom i ett liv av vanmakt och uppgivenhet. Om bara solen skinit tänkte han. Med trötta steg går mannen mot det kontor han jobbat på sedan 16 års ålder. Skylten som hänger ovanför ingången har sedan länge grånat av avgaserna och att gå de sista stegen fram till porten tär på mannens psyke.
"Varför gör jag det
dag efter day?" frågar han sig tyst medan han tungt öppnar dörrarna som släpper i de trötta arbetarna till ännu en dag av poänglöst slitande med rapporter och blanketter.

Klockan blir fyra och åter står han vid den slitna busshållplatsen och väntar
. Väntar på något han nästan vet vad det är, vad han nästan vet var det är. En dröm så nära att han nästan kan känna doften av soldränkta skogslundar och nyplockade smultron. Men icke. Orubbligt fast är han i sitt liv.

Utan
varken hopp eller sorg sätter hans sig åter på sin buss för att forslas bort eller hem, han vet inte vilket.

Djupt ner i mannens sinne bubblar en
kittel med galla. Det tar all hans kraft att bara se sig i spegeln, all hans kraft att bara ta sig ur sängen varje vardagsmorgon. Kitteln sjuder och om det inte vore för hand hopp att åter se sina drömmar så hade han låtit gallan kokat över.

Väl hemma tar han av sig skorna, ställer dem
i skohyllan. Han orkar inte ens sätta på teven utan sitter bara apatiskt i fotöljen och tittar ut genom fönstret. Strax utanför hans lägenhet leker några barn i sandlådan. Deras lekar och drömmar fråäter som syra i hans ögon. Det fanns en gång då han roades av barnens lek - förundrades över deras kompromisslösa glädje. Men även den glädjen har sedan länge dött och bytts ut mot en grå bitterhet.
Telefonen ringer. Mannen tittar ointresserat på den vita telefonluren och den ilsket röda lampan
som skriker åt honom att svara. I andra änden finns hans ex-fru, en kvinna som lämnade honom för fem år sedan eftersom de inte kunde komma överens om toalettringen skulle vara uppe eller inte och som inte kunde tolerera hans sätt att kissa stående.

Ett misslyckat försök av Kim och Andreas att skriva något allvarligt.
  

  

Diskutera
I intets klor

Kim Carlquist
2004-08-21, 21:29:42
Känner du någon särskild vilja att fortsätta detta? Jag känner att denna berättelse inte fångade mitt intresse vidare bra. Mitt försölag är att vi avslutar denna och påbörjar någon som vi känner ett större engagemang med och som inet har lika många ord.

Andreas Nyström
2004-08-04, 08:24:29
Äter? Menar du månne "åter"?

Mårten Lind
2004-07-28, 03:27:57
Mjae inte nödvändigtvis, du kan fortfarande vända på steken. Exemepelvis med "mannen lät sina ... en gång i tiden, men nu sitter han blott och med tom blick betraktar blah blah".

Administrator: Anders Bylund