Statistics

   Kanske skulle jag börja från början, där vanligt folk sällan anstränger sig att börja så gladeligen numer. Trettonde juni 1947 för förtiofem år sedan var jag inte den lemlästade stackare som bybladet hade fått mig att framstå som. Då hade jag jobbat svart för slaktar-Jocke i fem år samt varit motorcyckelbud i nästan trekvart.
Det var när mina femton minuter i isoleringscell började.
Ensam i cellen alltså.

För att vara riktigt grundlig rengjorde jag cellen tre gånger med tungan och litervis med saliv, man skulle kunna säga att mina spottkörtlar gick för högtryck den natten. Jag hyr ibland ut mig själv till andra, likt en nutida version av Mata Hari, vilket har givit mig icke blott skavsår utan även psykiska men för livet. Å andra sidan har detta hjälpt mig att träffa oväntade kamrater, som ofta ger mig en tjuga när jag behöver lite extra pengar till halstabletter.

Efter att isoleringsstraffet sjunkit in fann jag mig i en djup depression. En kvart senare var jag dock redo for nästa svåra steg: att med berått mod fly ur mina bojor. Utan större besvär skar jag av mig min egen vänstra tumme, med avsikten att förblöda till vaktens stora förtrytelse. Tyvärr fick han nyligen en förstahjälpenkurs och tyckte att det var dags att förtjäna sin vikt i dynga genom att rädda den arme fången. Med en vig halv-nelson brottade han ner honom och... jag menar mig naturligtivs, stoppade blodflödet och gjorde processen så smärtfri som det går med en rulle tejp och fyra liter Salubrin.

Tre minuter senare återfick jag mina civila kläder, men inte mitt civilkurage. Jag begav mig genast mot häktets ytterdörr med skrämda steg och flaggan på halv sång. Friheten log mot mig när morgonen sprack. Grönaktiga slöjor av löv skuggade min väg och jag dansade upprymt med livet.