Statistics

   Abel Ynkfot gömde sig. Någon jagade honom, och även om gömstället under wiltonmattan i salongen i regel kändes säkert var han inte lika säker på att den ansenliga bula han utgjorde skulle passera obemärkt när hans förföljare inom en inte alltför avlägsen framtid stormade in från Lilla Matsalen med piasavakvasten i högsta hugg.
"Jag vet nog var du gömmer dig!" galltjöt någon från Lilla Matsalen. Förföljaren, en påfallande imposant dam, snurrade tvärt runt mot biljardbordet i mahogny och dängde med full styrka och tvåhandsfattning kvasthuvudet rakt ned på den ansenliga bula som putade under mattan.
-"Aaaoooowowwww!" skrek Abel och bulan förflyttade sig något klumpigt ett stycke in under biljardbordet för att ta skydd. Nästa svepande rallarsving träffade biljardbordet och klöv det i fyra jämnstora delar som ven genom salongen. Abel kravlade paniskt vidare under mattan och in under skrivbordet av hickory. I golvet hittade han, till sin lycka, en mindre lucka.
-"Jag ska flå dig levande!" brölade förföljaren och måttade nu en kraftig råsop mot bordet varpå piasavakvastens flisor spreds i en båge genom salongen och träffade fru Grovhult i huvudet. Abel han precis slinka ner genom luckan innan bordet kapsejade ovanför honom. När Grovhult sparkade undan resterna fann hon inte den bula hon letat efter och hennes kvast och huggsabel fick inte plats ner genom den smala öppning där Abel desperat kravlat ner. Med ett frustrerat morrande vände hon och sprang ut från salongen för att hämta mer lämpliga tillhyggen att bryta upp golvet.

Under tiden hade Abel ålat vidare i den mörka passage han hamnat. Hans nu enda kvarvarande tillhörighet, en fotogenlampa, utgjorde föga nytta då fotogen och tänddon sknades. Blint famlande framför sig banade han sig väg genom tjocka lager av podsol sen tiden innan Sundsvall brann, idogt svärande över sin olyckliga situation, nästan helt utan egen förskyllan. Munnen fylldes med grus från den moränhaltiga podsolprofilen och han fick byxbenen nedsulade av rostjord och humus. Med krampaktigt grepp om verkligheten lånade Abel styrka och fortsatte framåt. Helt utan förvarning rasade plötsligt grusmassorna undan och framför Abel tornade Grovhultskan med en stor spade och ett ansiktsuttryck i ansiktet. Spaden var illa sarjad och värre blev Abel av första svingen med flatsidan i plytet. Svingandes fotogenlampan gick han dåraktigt till motangrepp. Grovhultskan blev helt ställd när lampan splittrades mot hennes högra lår. Abel tog sats och sprintade förbi henne, vilt svingandes fotogenlampans rester. Ut ur jordgångens mörker sprang han rakt genom äppellunden, vidare med höstlöven virvlande om anklarna mot sin säkerhetsbunker. Grovhults vrål ekade efter honom och ljudet av pansardörrens låskolv lungnade honom men knappast kärringen som ganska snart hördes bulta sönder den armerade stålporten med släggyxa.

Abels tankar, i den mån tänka var möjligt då bunkern genljöd av yxans dova klang, söktes till förra torsdagen och baron Spandexx mottagning i Berorspårenburgska slottet. Allt hade börjat då baronessan, överstimulerad av den galmmiga stämningen och den svaga välkomstbålen, rödmosigt och vacklande utbrast till de församlades bestörtning att herr baronen inte var hennes enda äkta man. Abel agerade vid tidpunkten genom att servera drinkar, kraftigt spetsade, husets butler.
"Spandexx är en oduglig men pengastinn skrytmåns, fortfor baronessan sedan hon blivit varm i kläderna och fått åhörarnas uppmärksamhet. "Vilken livstörstande kvinna som helst skulle gjort sammalunda!" skröt hon och sneglade längtansfullt mot Abel som försökte skänka punsch i godsägare Wrynxels till bredden fyllda kaffekopp. "Abel där är ett enastående komplement till min andra make och jag rekommenderar er alla följa mitt exempel, livet blir skoj-" Här avbröts baronessan bryskt av Spandexx femton livgardister som, åtföljda av baronen, stormade in i festsalen.
"Döda alla och för vår don Juan till tortyrkammaren. Ingen skall sprida detta vedervärdiga stycke information från detta rum och du min baronessa, dig blir det tornrummet för."

Abel han i tummultet smita ut genom dörren till köket. När livgardet meddelade Spandexx detta utfärdade baronen vredgat ett dekret: Abel Ynkfot skall hängas odöd femton fot ovan Berorspårenburgska slottets högsta torn i fjorton dagar och tjugo nätter eller döden möta dessförinnan av svält.
Festgästerna hurrade samfällt över baronens lovande ukas och hoppades därmed vinna gunst och kanske även nåd, väl medvetna om livsfaran de svävade i. Spandexx log och benådade fyra söta friherrinnor. Resten lät han omgående avrätta personligen.

Abel hade under tiden rusat genom kök och vinkällare, vält ut ett dussintal serveringsklara fat sylta till serveringalfernas bestörtning och sedan försvunnit ut över fälten. När baronen nåddes av beskedet att Abel setts oskadd lämna byggnaden lät han hämta sin torped, Fru Grovhult, och hade ett förtroligt samtal om lämpligaste jakt- och arkebuseringsmetoderna. Grovhults arsenal medgav ett rikt spektra av allt vad våld innebar vilket tilltalade baronen. Förtjust uppdrog han åt torpedskan att genast, inom max en vecka, göra slut på Ynkfoten Abel samt återföra hans lekamen. Om hon gjorde det snyggt blev det bonus, om inte skulle baronen minsann visa henne en snygg arkebusering med Grovhult på bra åskådarplats, frånsett bindeln. Grovhults leende dog ut med en förmäten harkling och djupa bugningar backade hon sig sedan ut under.

Grovhults första åtgärd sen hon hotats med grundlig avrättning var att förhöra serveringsalferna, och särskilt Hovmästare Alfenulfur som vid Abels hastiga sorti fått hela lasset serveringsfat över sig.
-"SVARA!" hade Grovhult morrat mellan sammanbitna käkar medan Alfenulfurs öron vändes ut och in i blotta förskräckelsen. Förhöret gav inte mer utdelning än ett framkvidet "buhu, jag vet att Kryptor dansade med baronessan bara för att hon tvingade honom och att Abel hals över huvud, två timma senare, rännde genom köket och välte ut all sylta han kom över, buhuuuhhuuu".
"Kryptor? Vem fan är det?" gormade Grovhult i Alfenulfurs skärrade, likbleka anlete.
"ÖÖhh..", fick Alfenulfur fram. "Han arbetar på Manchuriska ambasaden men egentligen är han här på hemligt uppdrag för Manchuriska enväldets föga hemliga polis!"
Grovhult blängde skeptiskt på de övriga serveringsalferna och släppte sedan Alfenulfur i stengolvet. Barskt banade hon sig väg mot vinkällaren och fann det krossade fönstret mot fälten utanför där Abel antagligen fegt lubbat åstad.
"Han måste varit vettskrämd som vanligt, det kräket" muttrade Grovhult och spanade ut i godsets trädgård, mumsandes sylta hon stulit från köksgolvet, "fem meter ner och genom tjockt glas dessutom..." Hon stormade upp till Baronen igen och bugade sig inställsamt.
-"Nå? Har Grovhult gjort några framthteg?", läspade baronen och polerade sin hjässa med bornessans skalp som förströelse.
-"Herr Baron! Kryptor kan vara farlig! "
-"Kryptor är död. Var fanken är Abel, det var ju honom du skulle hitta kärring!" Grovhult blev märkbart upprörd och påpekade bryskt:
-" Är du från vettet, Kryptor var ju den bäste skogsvaktare du haft!", hon tvekade lite, "och ambassadör dessutom spion för Manchuriska offentliga polisen och baronessans danspartner! Vad ska Envåldshärskare Epffendorph av Manchu säga nu?! ". Det tog ett tag innan baronen fattade att Grovhult kritiserade honom och ännu längre innan han insåg att ingen ursäkt följt. Sedan slog det honom att han, sin vana trogen, begått internationellt diplomatiskt självmord.
-"Epffendorph är en oviktig småpotentat som ingen bryr sig om!" försökte han osäkert skyla över sin fadäs, "hans inflytandesfär sträcker sig knappast utanför hans kroppshyddas överviktiga fysionomi!" Svettdroppar trängde fram i pannan då han förtvivlat ljög ihop försvarstalet. Grovhult iaktog fachinerat Spandexx och missade därför fullständigt att likhögen mystiskt decimerats och att ett blodigt spår ledde därifrån till badrummet i festsalens norra ände. Blodspåret uppmärksammades emellertid av fröken Hilda Wagner som skrikandes "Jag har trampat i nåt guck!" kom halkande över det blodbesudlade golvet. "Leverfärs, antagligen!" bölade hon och tvärstannade, långsamt glidande in i likhögen och slutligen snubblandes huvudstupa i densamma. Baronen ignorerade hennes vådliga entre och betraktade sina fårskinsmockasiner med frånvarande blick, samt det nyupptäckta blodspåret med destomera närvarande dito. -"Grovhult! Någon av gästerna förefaller gå igen. Kan du undersöka, samt kontraktera en ektoplasmadestruktörsfirma av värdsklass med legitimerade exorcister, endast det bästa från Spökuniversitetet i Bratislava. Inga gengångare ska komma här och komma! "
-"Genast herr baron", skalderade damen, ivrig att spinna vidare på denna lösa tråd om det innebar att baronen kunde bibehålla gott humör och hållas från fler lustmord, alternativt glömma bort Grovhults misslyckade förhör med serveringspersonalen och därmed också Abel, vilken hon fullständigt slarvat bort i uppståndelsen.

Abel hade också slarvat bort sig själv i sin vilda flykt. Han hade inte för ett ögonblick stannat för att se varthän hans adrenalinstinna ben bar honom, och utan att han visste riktigt hur det hände befann han sig i Kvarnbäckens strida strömfåra, flytandes medströms likt en förvuxen barkbåt, ömkligt fäktandes med armarna i försök att nå någon nedhängande gren eller utskjutande stam men strömmen gäckade honom ideligen och spolade bort honom, hela vägen till Kvardammens Vattenkraftverk.

Kryptor haltade ut genom badrummets bakre entré sedan han sköljt av sig merparten av kladdet han släpat efter sig lämnandes festsalens likhög och gled diskret in i Spandexx stora oanvända bibliotek. Han sökte vant upp hyllan med Jules Vernes samlade växtvärk och greppade ett exemplar av "Den hemlighetsfulla ön". En stunds bläddrande i volymen följde, tills han slutligen hittade det lilla lönnfacket innehållandes en tolv fots musköt samt en årsförbrukning ammunition och en strypsnara av modell Hampa&son. Han beväpnade sig med utrustningen och gav sig ut i trapphallen där han vigt svingade sig upp till övre balustraden och vidare från den till baronens överdådiga kristallkrona som hängde utanför hans sovrum. Väl där landade han inte, men släppte taget om kristallkronan och satte sig på lur bakom Spandexx högtidsrustning som stod intill hans sovrumsdörr. Tålmodigt väntade på lämplig lifsform att lönnmörda, det fick ta hur länge det ville, gjorde han.

Grovhult hastade med Gula -Gula Womatichuu, Naoourriistammens medicinman och andliga medium, genom en öde skog på väg mot Krymplingarnas svåråtkomliga tillhåll. Gula-Gula mässade oavbrutet och svängde vilt rökelsekaret mot inbilldade gastar och demoner i övertygelsen om att de lydde honom blint samt ledde dem till den plats de sökte. Krymplingarna spelade krocket på gräsmattan utanför storkrymplingens överdådiga hydda byggd i solid betong och omöjlig att hitta ingången till. Det behövdes dock inte för ingen brydde sig om vem som bodde där.
-"Krymplingar! " utbrast Gula-Gula, "och jag som är så hungrig!"
-"Tyst!" fräste Grovhult samtidigt som hon betraktade Krymplingarna med beräknande blick. "Den där tar jag hand om", muttrade hon och gjorde ett förvånansvärt gracilt utfall mot en av krymplingarna som just påbörjat en excorsering av otursandar. Grovhult högg tag i krymplingens förkrympta kropp och stoppade ner den i en sportbag som Gula-Gula för ändamålet medbringat. Krymplingen slog vilt omkring sig nere i väskan och skrek förolämpningar på krymplingmål ingen förstod. Nöjd med fångsten vände Grovhult på klacken, ryckte sportbagen från Gula-Gula och sprang tillbaka ut i ödemarken mot Berospårenburgsslottet, rustad för excorism och gengångarutdrivning.

Hilda hade, efter att flitigt svabbat golvet från guck, tagit tjänstetrappan upp för att städa baronens sovrum. Hon putsade helrustningen som stod intill sovrumsdörren men fuskade som vanligt med baksidan, eftersom Spandexx inte såg sin röv när han gick klädd i järnsärken, och fortsatte därefter med sovrummets innanmäte. Bäst som hon fejar i imperfektum hörs (imperfektum det med) inte någon ljudlöst smyga, snarare ljudligt klampa, in i sovrummet via lönngången bak moraklockan, vrida på densamma till dess rätta plats och hala fram en lergök, en tamburin och ett litet blåsrör av bambu. Innan Helga hinner (imperfektum överallt här) reagera hade Alfenulfur sövt henne med en välriktad pil i ryggslutet och ett rejält knölpåksslag i bakhuvudet utifall att pilgiftet inte verkade nog kvickt. Behandlingen resulterade i Helgas raska insomnande samt en smärre hjärnblödning. Skyndsamt gömde Alfenulfur Helga i moraklockan, minerade baronens badrumsvåg som stod inskjuven under sängen och smög sedan ut genom sovrumsdörren, förbi helrustningen och ner i baronens bollhav som upptog plats i övre korridoren men sträckte sig djupt ner i källaren. Då alla bollhav (åtminstonne de som Spandexx ägde) tömts inför årliga bolltvätten blev Alfenulfurs möte med källarplan extraordinärt obekvämt på ett drastiskt, nästan omilt hårdhänt sätt.

Baronen stegade surmulet uppför trappan. Allt hade gått åt fanders hela kvällen och allt skyllde han på andra, som vanligt. Väl uppe i rummet med mjukiskaniner brast hela tillvaron, och dessutom kände han misbehagsamhet med sin plyschmundering. En rustning var vad som tarvades, uppföljt av vägning. Raskt gick han ut till sin högtidsrustning men fann istället en svartklädd man med Manchuriska polisens emblem prydligt broderat i brösthöjd. Han hade en tolvfots hillebard i händerna, trodde Spandexx. Musköten avfyrades emellertid alldeles för uppenbart varför Spandexxs förmodan gruvligen kom på skam vilket var ungefär vad hans livsgnista också gjorde. Sedan blev han strypt, dessutom.

Varken Abel eller någon annan, tex Grovhult, kunde ens för ett ögonblick ana vilka konsekvenser det medförde att Spandexx så hastigt avlivats, men de var många som efteråt nog tyckte att åtminstonne sjutton av hovnarrarna anat åtminstone fyra olika följder. Abel, genomblöt och på det hela något förvirrad, färdades genom kraftverkets turbiner och spolades med våldsam schwung ut i en liten eka som guppade förföriskt på kraftverksdammens kavlugna vattenyta. I ekan vistades redan en flock krymplingar som fiskade kvällsmat med ljuster och harpun. Abel rammade flocken med sin lekamen och orsakade oresonliga aggresivitetsutbrott och allmänt överbordplumsande av stort och smått. Mest smått. Krymplingstyrmannen hade fullt schå att hålla den svårt krängande skutan på rätt köl men lyckades heller inte alls utan sjönk. Krymplingar simmar inte utan singlar stenlikt genom vattenmassan ner till botten, där de ofta bygger små sarkofager av flodpärlmusslor eller bara drunknade rakt av. Abel, ständigt hjältemodig, studsade mot durken och vidare upp på land medan skutan kapsejsade. Väl landad rättade han till frisyren och spänstade iväg mot närmaste strandparasoll för att gömma sig. Strandparasollet drog han ner till ihopfällt läge över och omkring sig så till den milda grad att han knappt fick luft och dessutom klämde sig svårt. Gämstället var i övrigt effektivt men obehagligt.

Kryptor släpade mödosamt baronens väldiga korpus längs slottets vindlande lönngångar. Han hade hittat en matvaruhiss men desvärre fick endast halva baronen plats i hissen.
-"Skit samma", konstaterade Kryptor och tryckte in Baronen efter bästa förmåga. Mot förmodan lyckades han dessutom trycka in sig själv till femfjärdedelar just som någon i köket kallade ner mathissen. Påföljden blev att hissen med ett skärande gnissel klämde fast honom i lucköppningen och hotade att skilja extra fjärdedelen från de övriga på samma sätt som brödskivor skiljs från resten av smöret då man brett ett redigt lager på men sedan ångrat sig efter en stund och försöker skrapa av det med en stor låda. Nere i matkällaren tumlade kökspersonalen omkring tillsammans med baronens storbyk i en alldeles för liten tvättmaskin. Lagom till matvaruhissens tumultartade ankomst dunsade Alfenulfurs personal, skinande rena och äppelkindade, ut på det stampade jordgolvet där de skitade ner sig till glädje för ingen och envar. Baronens kroppshydda sprängde sig ut genom hissdörren och landade som en dallarande gelepudding rätt i väggen tvärs över och gled långsamt ner mot kakelgolvet. Efter honom kom Kryptor med en något mindre våldsam entré och gled långsamt ut och spände ögonen i hovmästaren. "Vad tänkte du på ditt nöt!" Hovmästaren harklade sig myndigt och förberedde sitt försvarstal men Kryptor stack opportunt ner honom med kökskniven i Alfenulfurs hovmästargördel. Förvåningen doldes illa av ett nervöst fnitter när Alfenulfur rosslade till och med uppbådandet av sina kraftreserver viskade: "Badrumsvågen...minerad.." och sen dog han. Kryptor antog att den avlidne av någon anledning marinerat ål i barrummet. Inget ovanligt i det isåfall. Han gjorde en snabb bedömning och insåg att det stod en hord serveringspersonal och grymtade lätt upprört över brutaliteten i hans behandling av hovmästaren. Flyktvägarna tycktes avskurna. Han tränade Meklenburgs diskborstsfäktning som liten och kunde dessutom klättra på väggarna. En färdighet han nu tyckte kunde komma till pass. I ett huj var han halvvägs upp i skorstenen. Ett förvrängt sorl av upprörda röster under honom avtog i styrka när han närmade sig toppen av tegelröret,
och i en vig rörelse svingade han sig upp på taket och stelnade plötsligt till. Höga höjder var inget som hemliga agentutbildningen lärt honom att hantera och det fick man minsann känna om man tillhörde den årskurs han gjorde, med besked dessutom.

Grovhult anlände med andan i halsen till slottet lagom för att få en skymt av Kryptor hals över huvud plumsa i vallgraven.
-"Märkligt vad feta kråkorna är såhär på senhösten", muttrade hon och sprintade in i slottet.
-"Spandexx, krymplingarna är här i bagen! Eller en, i den mån det spelar någon roll! Nu så!"
Hon slet upp krymplingen i öronen och viftade villt med den. I festsalen drog ett stort antal gastar efter andan och pep iväg mot fönster och dörrar innan krymplingen ens påbörjat sitt exorcerande, och en och annan gengångare gnydde ynkligt och upplöstes av ren skräck inför det oväntade. Grovhult blev lätt besviken över att karmstolen hon hojtat åt stod tom och att den enda levande individen i rummet var baronessan, skalperad ner till hakan, i full färd att försöka återbringa lite fason på sina anletsdrag med "Plastikkirurgi för dummies". Utan någon ansats