Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Äntligen Pyongyang!

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Mårten Lind

   En av 1900-talets mest förbisedda händelser är, trots stenhård konkurrens, hur manuset till "Äntligen Pyongyang!" hamnade i händerna på Lars Y. Nilsson och därefter blev 10-talets största publiksuccé på Stockholms teaterscener. Redan 1903 ska äventyraren Hugo Fickelmann ha dikterat sina minnen, uppmanad därtill av sina döttrar. Fickelmanns resor genom Asien på 1880-talet hade gjort honom väl förtrogen med olika lokala sedvänjor och legender vilka han alltsedan hemkomsten till Sverige emellertid tenderade att hålla tyst om. Döttrarna anade dock att stoffet till en äventyrsberättelse doldes i de anekdoter han hemmavid ändå då och då berättade, vilket de också visade sig ha rätt i då de efter att ha överlämnat transkriptet till Generalstabens litografiska anstalts förlag fick en ryggdunkning och något slags positivt förhandsbesked. Efter tre månaders tystnad kontaktade de åter systrarna, men beklagade att historien inte bara nu syntes dem åtskilligt överdriven, tillrättalagd och förvanskad, samt möjligen även i strid med internationell lag och god ton, utan också att den sannolikt inte skulle sälja ett enda dugg. Man återbördade därför det kuvert texten överlämnats i och tackade för frågan. Emellertid visade det sig att manuset inte var kvar. Istället låg ett skrynkligt pappersark med texten "Till Lars Ymer Nilsson. Om intresse finns, hör av er genast." Ungefär samtidigt fick Lars Ymer Nilsson, som vid denna tid var mer eller mindre permanent försatt ur kommunikabelt skick av såväl statens postväsende som av de rusdrycker han dagligdags bälgade i sig som om inget annat spelade roll, ett kuvert innehållande ett maunskript. Det tog flera dagar innan han ens öppnade det och ytterligare en vecka innan han noterade vad det var i.







Vem var då
Lars Yngve Nilsson och varför förväxlades han med Lars Ymer Nilsson? Ja han fanns inte alls, faktiskt. Det hela var mest på skoj. Det hade dock kunnat få följder av gravt förvirrande natur om det inte i ett senare skede kommit i dagern att det hela gick tillbaka till ett simpelt missförstånd mellan de som påstod sig minnas Lars. Dessa intervjuades på 30-talet i dåtidens stora innetidning, Stockholmsjournalen, och gav då två disparata skildringar av Nilssons ungdom. Vid frågan om huruvida mellannamnet var Yngve eller Ymer menade vissa att det faktiskt var Yggvard och ytterligare andra kunde inte minnas att Lars alls hade ett mellannamn. Det här har gett Nilssons hela väsen ett undflyende drag och har präglat de nedtecknade berättelser om honom som finns. Detta är den underliggande orsaken till att mellannamnet tycks uppfinnas på nytt i vissa sammanhang. Men vem var Lars Ymer Nilsson?







Lars Yggdrasil Nilsson
hade redan under skolåren, av vilka han själv endast mindes brottstycken från båda åren, utmärkt sig som teaterintresserad. Hans första inlämnade text i svenskundervisningen var således utkastet till en kort pjäs, som den julen sattes upp av misstag men på något sätt erhöll kultstatus i vissa betydelsefulla kretsar. I efterhand kan man lätt få intrycket att åtminstone delar av entusiasmen berodde på en antagligen helt rimlig lyteskomik; Nilsson skrev horribelt. Detta omdöme gäller såväl hans språkbruk som hans känsla för dramaturgi. I pjäsens inledning får man omedelbart veta att huvudpersonen kommer att bli förrådd av sin bror, att denne därefter kommer att själv helt oannonserat försvinna ur handlingen och att en stor del av resten av pjäsen tas upp av en "illustration av samtiden i realtid" som verkar ha varit tänkt som tankeväckande men enbart dödar varje fragment av intresse som åskådaren kan ha haft kvar. Att Lars Ynkrygg Nilsson därefter kom att framstå som skolans svar på Ibsen kan tyckas obegripligt , men det möjliggjorde för honom att på kort tid etablera sig som brödskrivare inom teaterbranschen. Lars Ytterback Nilsson skickade in annonser till Söndags-Nisse, Strix och Blandaren, teatermanus till Ordfront, Dramatiska Institutets föregångare Dramatiska klubben, och krönikor till ett otal dagstidningar. Han refuserades konstant, ofta med vidhäftat åtal eller hotbrev från publicisten. När manuset till "Äntligen Pyongyang" nådde hans händer var det sålunda i ett tämligen prekärt läge. Här hade han chansen: en spännande historia som visserligen inte skrivits av honom, men som kunde bearbetas för teaterscenen och i hans namn sättas upp. Han gick till väga med hela den borne egocentrikerns durkdrivna patos och lyckades snart formulera ett tackbrev till kungen som han försökte framställa honom själv som mottagare av ett tidigare utlyst stipendium i. Manuset sades vara "redan godkänt" och i "informella samtal" hade han, påstod han, fått åtskilliga och utförliga beskrivningar av de belöningar och nådevedermälen han skulle undfägnas när det blev uppsatt å Kungliga Dramatiska Teatern. Dessa utfästelser bemöttes förvånansvärt välvilligt och man har i efterhand i flera omgångar försökt fastställa hur det kunde komma sig att ingen bara såg till att belägga Lars Ytskikt Nilsson med någon form av restriktioner eller åtminstone dubbelkollade hans utsagor emellanåt. Sköld (1922) föreslog att Nilssons kerubaktiga fysionomi och kamratliga framtoning kunde ha föranlett grundlöst förtroende hos de som kom i kontakt med honom. Han citerar bland annat Lars Yngel Nilssons hyresvärd, Einar Hjelm, som   

  

Diskutera
Äntligen Pyongyang!

Måns Svensson
2017-02-09, 10:35:38
Nya namm på Y dessutom...

Mårten Lind
2017-02-09, 09:52:12
Istället måste vi nu tydligen hitta på nya mellannamn varje gång han nämns.

Måns Svensson
2017-02-09, 09:38:14
Ja, jag skäms lite. Vi hade ju en intressant historia på g, men sen var jag tvungen att börja bråka.

Administrator: Anders Bylund