Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Mr Ljubljana

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Måns Svensson

   Regnet föll tungt över hustaken, sorlade i stuprännorna och rann i strida strömmar längs kullerstenarna. Här och var längs de smutsiga gatorna rycktes matrester eller cigarettfimpar med i strömmen, hopades för ett ögonblick någonstans, drevs åter isär, och försvann slutligen ner i någon avloppsbrunn. I takt med att regnet ökade i styrka, ökade också flödet i stuprännorna. Gatorna förvandlades snart till formliga floder av uppslammad sörja, hushållssopor och dränkta djur. Regnet bara tilltog och tilltog. Vattenmängderna nådde snabbt trösklar och småningom även golv i markplanet. Folk hanterade detta med förbluffande likgiltighet, satt passivt i sina tv-soffor och betraktade rännilar som växte till sjöar på parketten, stirrade letargiskt i taket när soffan guppade i en flod av regnvatten och åsåg förstrött hur möblemanget lämnade huset eller klämdes fast i dörröppningar och trappavsatser. När vattenmassorna nådde torgets ryttarstaty slog sönderslagna möbler mot dess bronssockel och när de, efter att ha samlats i virvlarna, nådde hustaken började bebyggelsen att lösas upp i fogarna. Tegelpannor rann av taken, husknutarna lossnade och fasader disintegrerade i en sorts trögflytande smet av fuktskadat byggmaterial som blandade sig med störtfloden och flöt vidare i en kaotisk och vidrig kökkenmödding. Till slut drogs även gatubeläggning, lyktstolpar, brunnslock och hela hus med i malströmmen och flöt ut på landsbygden.


Staden föll i glömska under
lång tid. Över de få skönjbara resterna växte snart en grönskande äng, och liten bäck rann genom blommande snår där förr trottoarer och bastanta korsvirkeshus stod. Den enda som anade att något otypiskt dvaldes under grässvålen var en liten undersätsig man i för små hawaiishorts och urtvättad tröja från Lacoste. Han satt i en fällbar, smått rostig trädgårdsstol och vägde med en avslagen cola i sin nikotingula näve. Snusnäsduken han knutit om sin rödbrända flint var närmast förstenad av smuts, men fladdrade ändå stundom till i den ljumma brisen, vilket fick honom att anta en närmast omöjlig pose för att undvika att den lossnade från sitt fäste. Vinden tilltog och mannen korrigerade snabbt sin position, men lyckades på något vis få stolen att fälla ihop sig på så sätt att han satt fastklämd med benen hårt tryckta mot bröstkorgen. Långsamt välte stolen och mannen med den. Med näsan i en tistel och utspilld Cola över hela lacoste-tröjan grymtade han frustrerat och försökte med hjälp av en grästuva och käkmuskulaturen häva sig uppåt. Käkens måttliga storlek resulterade i ett icke tillräckligt vertikalt förflyttningsresultat men väl i en ökad fysisk förmåga. Timmarna gick och skymningen föll medan mannen kämpade vidare med sitt envetna malande med käken. Lagom till småtimmarna välte en mindre sten äntligen iväg och fick mannen att kasa några centimeter framåt och fastna med ansiktet i en jordig grop. Han försökte vrida huvudet för att slippa få gräs och jord i mun men fick det i örat istället och vred därför tillbaka och skopade därvidlag kinden sidledes på ett så lustigt sätt att munhålan fylldes med småsten, jord och diverse marklevande skalbaggar och nematoder som i varierande grad utgjorde hälsorisker och obehagsinducerande inslag i tillvaron. Som en följd av detta inmundigande fick mannens mage ett för dennas normala födointag ett något apart innehåll. Som så ofta när något i den vägen sker, svarade mannens inneboende skyddsmekanismer med att kraftigt försöka få ut innehållet samma väg som det kommit. Låt oss inte gräva ner oss i detaljer, utan bara konstatera att kraften i utsöndrandet lyfte mannen ur gropen och välte honom över ända. Flåsande och till självförhärligandets gräns övertygad om att han uträttat ett förstklassigt konststycke i självhjälpsväg underlät han att vidare åtgärda sitt stolhaverirelaterade predikament och lutade sig efter bästa förmåga bakåt i ett sorgligt försök att se ut som om han kopplade av, vilket omedelbart kom till något slags korta. Liggandes i en ihopfälld stol blickandes i den vinkel endast denna föga smickrande positionering möjliggjorde tvingades mannen slutligen erkänna att det här inte gått särskilt bra alls och att han behövde hjälp. Han drog ett djupt ett andetag, vilket var nog så komplicerat under rådande omständigheter, och vrålade så högt han förmådde. "MISTER LJUBLJANA! HJÄLP!" Ropet möttes av tystnad. En rodnad spreds över mannens kinder, vilket dock var svårt se eftersom de var fullständigt insmorda med jord och otrevliga matrester. Han harklade sig och ämnade just vråla en gång till, när han plötsligt hörde ljudet av fotsteg närma sig. Han försökte vrida sig vilket gick lika dåligt som förut, men lyckades åtminstone vinkla huvudet tillräckligt för att uppfatta en annalkande gestalt. "Hjälp" pep han ömkligt. En gestalt plirade ner på honom bak hornbågade glasögon och verkade på samma gång förbryllad och förebrående. Figuren hade en vinröd fotsid kaftan i denim och en vidskyggig slokhatt i solkig lärft. "Mr Ljubljana?", pep mannen på marken ynkligt. Figuren höjde ett buskigt ögonbryn. "Dy sitta i zodann knipa, ja? TÜR fyr dik att Mr Ljubljana ha vägar VORBEI!" Figuren drog in den hopfällda stolen i en säck, slängde upp den på en flakmoped som stod parkerad under en korkek och drog sedan iväg med ett plågat stön från motorn. "Bist Du lite komfortabel, ja?" skrek Ljubljana över motorljudet. Ett kvävt rop hördes ur säcken, som möjligen kunde tyda på att mannen försökte svara, men Ljubljana lyssnade inte utan rännde rakt över stock och sten som körde han ett terrängfordon. Säcken dunsade upp och ner på flaket och när Ljubljana plötsligt tvärnitade kastades den av och flög utför en slänt med ett uppbragt skrik inifrån. Ljubljana drog fram en solkig anteckningsbok, gjorde en liten blyertsbock i marginalen, och muttrade något. På raden nedanför bocken stod"Stol 14" och med lite mindre bokstäver"Lacoste-tröja, etc." "Var står nu femton..." Mr Ljubljana såg eftertänksamt på en kulle som höjde sig en bit bort. Ett avlägset tjut hördes någonstans. "Dags, ja?", muttrade Ljubljana och stoppade tillbaka anteckningsboken i fickan. Motorn puttrade på hostig tomgång medan han besteg sadeln och rättade till kaftanen. Han plockade upp en skrynklig karta, satte fast den på mopedens styre och knattrade så iväg mot den nya kullen.


Samtidigt
nere i den sänka Ljubljanas medpassagerare så bryskt förpassats till, hördes ljudet av någon missnöjd individ blandas med det ljud som uppstår då någon vittjar fickorna på en ihopvikt man med risig klädstil. I den tilltagande kvällsdunklet kunde man ana flera säckar och bylten prydligt uppradade längs sänkans kant. I somliga av dessa kunde man se personer som i olika stadier av nakenhet och ihopklämning verkade ha pakterats. I andra kunde man ana att ihopfällbara trädgårdsstolar staplats och buntats. Naturligtvis var det en ljusskygg verksamhet som försiggick här, men dess art var likväl av sådan natur att det inte omedelbart framgick vad som var syftet. Hursomhelst verkade säcken med mannen ha studsat lite avsides och därför ha undgått uppmärksamhet från den som höll i länsandet av de övriga säckarna. Mannen i säcken hade lyckats få ut huvudet genom öppningen och låg nu flåsande med sinnena på helspänn. Långsamt försökte han lösgöra sig från både säck och stol. Då han tack vare den omilda färden en smula skakats loss från den förbannade stolen lyckades han i skydd av det fallande mörkret åla sig bort från högen och de märkliga förehavanden som där försiggick. Snart hördes mopedknattret på avstånd. Mannen med lacoste-tröjan krälade hastigt undan i dunklet när Ljubljanas röst hördes över motorljudet. Han lät upprörd och när mopeden dök upp på krönet och mannen kunde såväl urskilja Ljubljanas silhuett som en annan sådan, mer oformlig, liksom hukande. Denna senare gestalt verkade instruera Ljubljana, eller kanske snarare förmana honom. Ljubljana själv verkade möta den andres blick

, vilket kunde förklara varför dialogen fortfor. Det kunde dock inte förklara att han så kutryggigt underdånigt bromsade in flakmopeden när gestalten gjorde en gest. "Du vara säker?", frågade Ljubljana. Gestalten grymtade till.Mannen i säcken lyssnade utan att göra minsta ljud. Ljubljana gjorde en mindre vridning med handen och tycktes fingra på någonting. Så fattade han tydligen ett   

  

Diskutera
Mr Ljubljana

Mårten Lind
2017-08-23, 02:58:56
Ett missat "inte" gjorde sistlidna mening ganska meningslös.

Mårten Lind
2017-02-08, 08:43:10
Den här karaktären är en av våra bättre.

Måns Svensson
2017-02-08, 04:48:39
Ja, jag har tänkt nåt liknande.

Administrator: Anders Bylund