Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Skinkspadets vänner

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Katarina Berlin

   En av de absolut jävligaste charketurister man kunde tänka sig for land och rike kring med torrkokt skinka och blaskigt spad därtill. Utskrattad i Värnamo, ivägjagad från Hörby, bespottad i Mjöbäck och fängslad i Skillingaryd kvittade lika för skinkmånglaren. Men det fanns ett hägrande mål för "helvetets charketurist" och det var att bli officiell leverantör av viktualier till hovet eller åtminstone någon kommun. Men med härsken skinka i bagaget var detta inte alldeles enkelt. För att kort summera situationen kan man erinra sig känslan som uppstår då man fallit ner i ett gruvschakt så hopplös var alltså situationen. Det var väl lite så man uppfattade det som yttre betraktare åtminstone. När det närmade sig juletid tog charkuteristen ett större lån i ett lokalt kreditinstitut och köpte en på alla sätt uppseendeväckande firmabil i form av en Mazda 323 med spoiler och tonade rutor. I flera avseenden kan man anse att det var samtidens kanske allra främsta exempel på ett ogenomtänkt val av fortskaffningsmedel. För det första var markfrigången extremt låg - motorblocket skrapade konstant i vägbanan. För det andra var lastutrymmet omöjligt att ta sig in i om man inte hade en skärbrännare. För det tredje var fordonet enligt avtal tvunget att kontrollera bromsskivorna varje gång som det passerade en bensinstation. Vidare var fordonet avställt sedan 14 år och alla nödvändiga papper och handlingar inlåsta någonstans i Ångermanland där förre ägaren försvunnit spårlöst. Faktum är att bilen inte var lagligen överförd till någon av de tidigare ägarna och därmed formellt saknade ägare, vilket i och för sig inte var ett så stort problem jämfört det faktum att bilen nu var efterlyst av Interpol eftersom den var en välkänd vapengömma, knarkfabrik och dessutom antagligen även som likkista åt flera sambegravda kommunaltjänstemän från Dals-Långed. Detta bekom dock inte charkuteristen det minsta. Det gällde ju nu att proppa bilen full med övertygande köttbitar och snabbt bli av med dem och därefter leva livets glada dagar som om pengar och tid aldrig varit en fråga.


På skinkrökeriet
ville man inte låtsas om att deras produkter var fullkomligt undermåliga och många gånger direkt farliga för konsumenten. Nirtitsalter tillsattes i så stor mängd och rent hygieniskt var det en överlevnadsfråga. När kommunens livsmedelsinspektör dessutom försvann vid ett de ordinarie kontrollbesöken och sedan hittades flera veckor senare i fullständigt uppslitet tillstånd och med tillknycklade ICA-kassar fasttejpade över hela kroppen förstod folk att det här rökeriet inte var att leka med. Men charketuristen och rökeriets VD var som ler och långhalm. De hade tidigare haft en del skumma affärer ihop, bla en restaurang som inte sålde mat. Vad som egentligen såldes gick aldrig att förstå, det var aldrig någon som ville köpa iallafall. Polis och andra myndigheter hade förgäves försökt få styr på situationen men det blev aldrig nån ordning. Istället råkade restaurangen brinna upp och försäkringsbolaget fick göra enorma utbetalningar som sannolikt fick finansiera andra skumma affärer. När nu en skinkskandal av stora mått verkade under uppsegling fanns det ingen som kunde komma på någon mer bra plan för att motverka att en förtroendekris inom kommunens miljö-och hälsoskyddsförvaltning. Det var faktiskt så illa ställt att chefen för enheten tog tjänstledigt och i ett anfall av vanmakt bokade han en resa till Taklamakanöknen med enkel biljett.


Det
dök såsmåningom upp skinkor i affärerna med en glättig gul etikett som deklarerade att detta var skinkornas skinka, rökt enligt alla konstens regler och med ett spänstigt tuggmotstånd och saltad finish. Nu kan man undra hur skinkan (som var av åsnekött) överhuvudtaget hade producerats, men det som kanske var mest anmärkningsvärt med hela historien var att skinkan sålde riktigt bra. Den gick åt så fort att man inte hann producera i tillräcklig mängd för att möta efterfrågan. Detta löste charketuristen och hans vänner genom en synnerligen ljusskygg manöver, man genomförde en stöldräd mot en konkurrent och märkte om de skinkbitar man stal med sina egna etiketter. Dock var bedrägeriet inte mer övertygande än att konsumenterna kände starka känslor av harm då de smakade på skinkan. De stulna skinkbitarna hade nämligen inte alls åsneskinkans sötaktig karaktär och säregna tuggmotstånd, vilket man hunnit vänja sig vid och uppskattade, utan smakade mer som vanlig skinka. Det var då som "Skinkspadets Vänner" plötsligt organiserade en väpnad motreaktion för att förmå handlare och konsumenter att gemensamt ta avstånd från fuskskinkor av alla slag. Man barrikaderade sig först utanför charketuristens husbil som stod parkerad i en gammal flyghangar. Efter ett par timmar dök några syndikalister upp och skrattade nästan ihjäl sig när de såg hur tafatta och allmänt odugliga motreaktionens företrädare faktiskt var där de stod med handskrivna instruktioner från sin ordförande som själv knappt visste vad saken gällde och dessutom saknade både karisma och självkännedom. Han var för feg för att öppna dörren när föreningsmedlemmarna kom för att få riktlinjer och stöd kring hur aktionen skulle genomföras och svarade inte i telefon heller för den delen. Oavsett vilka idéer som ordföranden egentligen hade, om han nu hade några alls.


I flyghangaren
som revs på 70-talet rymmer idag ingenting eftersom den inte finns längre. Men när charketuristens bil stod där rymde både folk och fä därifrån. De kom springande och ramlande handlöst i en köttkvarn som var alldeles för liten för dylika händelser. Fanskapet välte och så var kalabaliken i full gång. Därför lyckades till sist motreaktionen få med sig en del lösöre från platsen. Hur det blev med själva grundkonflikten var betydligt mer oklart och därför kunde charkbluffen fortgå ännu någon tid innan charketuristen omkom då han i trots mot gällande trafikvett väjde för en ligustersvärmare och frontalkrockade med en telefonstolpe.


När man skulle summera alltihop
framkom det att charketuristens tremänning i sin ungdom haft ett förhållande med en egyptolog men det är också värt att framhålla den oavsiktliga prisruschen på isterband som uppstod efter att folk missförstått vad hela affären handlade om. Slutet gott, allting gott!   

  

Diskutera
Skinkspadets vänner

Katarina Berlin
2016-08-10, 13:01:01
Jag kände mig oerhört förvirrad av att du skrev att hangaren revs...men i vanlig ordning reder vi nog ut detta via lite berättartekniska kringelikrokar.

Mårten Lind
2016-08-10, 12:47:25
Är det alldeles givet att bilen parkerades där i nutid? Parkeringsincidenten kanske ägde rum innan rivningen.

Måns Svensson
2016-08-10, 12:44:49
Knepig början på det nya stycket det här. Vi har tidigare fått veta att charkuteristen parkerat sin bil utanför en flyghangar, men nu får vi veta att hangaren revs på 70-talet, varför inget kan rymma från den eftersom den inte finns.

Administrator: Anders Bylund