Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Den stora hammockskandalen

Statistics


Blue = Katarina Berlin
Green = Måns Svensson

   I en frodig trädgård av klassisk lågtysk karaktär halvsatt fröken Tannenbaum invid fågelbadet och petade liknöjt på sina nymålade tånaglar. Intill hennes fötter låg en synbarligen däst och närmast uppsvälld katt. Det blåste lite småsnålt men vad gör man inte för att framstå som en fullständigt ljuv och underbar nymf i full färd med oskuldsfulla göromål? Dock verkade något grusa dylika planer, ty fröken föll framstupa över den pösiga katten och fick rivsår när det panikslagna kattskrället försökte rädda sitt liv genom att med all sin kraft försöka få undan det fåfänga åbäket till fruntimmer, men fick sitt framben avbrutet och huvudet krossat mot fågelbadet av granit. Gräset blev nedstänkt och fröken Tannenbaum rullade okontrollerat nedför slänten som vette mot det lusthus av plåt som var uppfört i anslutning till den engelska parken. Med en duns träffade fröken lusthuset, vars bräckliga konstruktion inte var sen med att ge efter. Väggarna föll inåt och så gjorde även taket, vilket olyckligtvis var genomruttet i takstolarna och dessutom felanpassat till tyngden av den kristallkrona som av oklar anledning tryckts in i det lilla utrymmet mellan lusthusets tak och innertak. Med ett sällan skådat brak och ett ljudlöst blixtrande störtade så hela härligheten ner över den stackars fröken som omedelbart fick föras bort för att inte störa bilden av en turistvänlig parkanläggning. När det var avklarat kunde man snabbt reparera lusthuset och servera lemonad till törstiga britter som förirrat sig ända till yttersta delen av den europeiska parkkulturen. De inkomster turismen inbringade gick raka vägen till en stiftelse för främjande av masugnar som på oklara grunder hade fått sitt kapital kraftigt reducerat och nu kommit på obestånd med både kortsiktiga och långsiktiga problem. Att rädda masugnar från rivningshot hade varit stiftelsens ursprungliga uppdrag men i takt med att med de få masugnar som nu fanns kvar ägdes av stiftelsen hade man gradvis så att säga tonat ner masugnarna och dess betydelse. Istället hade man lagt allt fokus på att ta fördel av den mark som råkat tillfalla föreningen genom masugnsinköpen. Den park som anlades på resterna av Norrhammars gruvområde var en av sydsveriges frodigaste och lummigaste, även om den skarpögde skulle kalla det igenväxning. Man hade dock anlagt en liten damm med störyngel, röjt lite halvhjärtat där det behövdes allra mest och slagit av några vildvuxna gamla gräsmattor där rotfibblor och knölklocka fått mer eller mindre löpa amok. Och så lusthusen som alla konstruerats av överblivet spillvirke och slipers, samt gamla plåtar från en spannmålstork. Hela rasket hade sedan målats hafsigt av en sinnesförvirrad estländare som verkade ha dille på bubbelgumsrosa färgsättning. I de flesta fall då sådant kom på tal satte man sig bara och godkände bygglovsförfrågan rakt av, trots att man borde gjort en utredning eller kanske polisanmälan. Lusthusen var alltså både livsfarliga och fula på samma gång. På det hela taget kunde man säga att allt som fanns i parken var rätt malplacerat och att biljettförsäljningen gick"sådär". Man bestämde sig på ett tidigt stadium att satsa på trevliga sittgrupper, men till en början råkade man beställa franska plastmöbler som inte gick att sitta i utan att man fastnade eller klämde sig. När man insett problemet ersatte man raskt möblemanget med några gamla telefonstolpar som man yxat till ganska snabbt. Om ansträngde sig kunde man sitta på möblemanget med måttlig "bekvämlighet" men få gjorde sig besväret, delvis pga av tjäran som fanns här och där och delvis pga av alla insekter som hemsökte just de platser där möblemangen placerats ut. Man hade också försökt anlägga dammar i anslutning till sittplatserna, men pga inkompetens och dålig dränering blev försumpningen något slags egendomligt signum för hela anläggningen. Det var i den mest låglänta delen som man fick för sig att bygga caféet. Den vision som vägledde byggandet talade om öppenhet och anspråkslöshet, men paradoxalt nog även om"Den smala vägen". Det var i och för sig Pingströrelsens investmentbolag som finansierat byggnadsarbetarnas fikabröd, men frågan var om det var skäl nog för denna vinkling, undrade somliga. Andra menade att det var solklart ett kristet café , men att det fanns en del inslag som verkade närmast slumpartade. Wienerbröden och chokladsnitten som serverades i sämskskinnspåsar var exempel på mer slumpartade inslag. Det fanns ingen uppenbar koppling till Jesus eller nåt sånt, och om man tittade noga kunde man urskilja olika budskap som ristats in, samtliga osammanhängande men med antydan till något slags andligt budskap, exempelvis"sväva lite vatten kring hjärtat, själen sväller" eller "låt dig din andekraft taga fart som djupa vatten och svär dig svär dig vettja". Så fortsatte det på påse efter påse, utan någon tedrickande cafégäst brydde sig nämnvärt. De hade annat att tänka på, som frånvaron av service på caféet exempelvis. Helt normala cafégästfrågor bemöttes med ett påfluget ifrågasättande av vad gästen gjorde där och om det inte vore bättre att dom drog illa kvickt. Stämningen blev fort lite tryckt och märklig, när den inte rentav blev direkt hotfull och personalen började göra aggressiva åtbörder. Man kom från pingstförsamlingens sida så småningom underfund med varför det blivit på det här viset. Personalen var rekryterad utan att deras moraliska status hade dokumenterats i någon form och därför kunde fd rysk myndighetspersonal i viss mån sägas kommit i fråga för roller som mentorer. Detta blev ju inte särskilt i linje med rådande servicenivå inom svensk turismnäring men fick gå ändå, menade parkledningen.


När man upptäckte fuktskador
på besökare väcktes åtal om vanvård och en skur av arga insändare översköljde lokalpressen under ca tre veckor. Företrädare för nåt slags "boende" för alkolister hävdade att man blivit lovade en retreathelg för sin personal, men att man väntat länge utan att få återkoppling på sin bokning och nu ville ha tillbaka den depositionsavgift man redan betalt in. Men inte heller denna begäran hade uppmärksammats varpå irritationen var fullkomligt kokande och hotade övergå i handgripliga repressalier om inte rentav rena våldsgärningar. Dock gick pingstpastorn in i diskussionen och lyckades förvirra samtliga inblandade till något slags bortre tillstånd av eufori genom att försynt poängtera det dolda sammanhanget mellan Jesus och de där sämskskinnspåsarna som hade hamnat lite överallt efter ett medeltidsskådespel som hade dragit fram som en smärre orkan i parken. Nu skulle man kunna påstå att det här verkar såpass långsökt att ingen vettig människa kan tro på det, men då har ni inte hört på ordentligt. Man skulle också kunna sammanfatta det som en oberoende utredning om behovet av mötesplatser gjorde i en kommentar: man behöver mötas. Punkt.

När hammockskandalen uppdagades
var det ingen som egentligen blev vare sig förvånad eller besviken, men en trötthet bredde ut sig likt en skabbig, unken fleecefilt över en självdöd hund. Först hade fröken Tannenbaum försökt att avhjälpa den katastrof som stiftelsen stod i begrepp att vålla men sen bestämde hon sig för att tro det sämsta om stiftelsens kritiker och anslöt sig hängivet till parkens förespråkare. Hon blev en galjonsfigur för parken och förekom regelbundet i annonser, tidningsreportage och olika event, trots att hon saknade anställning fick hon ut stora arvoden vid sidan av. Därför var det kanske inte förvånande att den olycka i vilken hon nu hade förolyckats genast mörklades och viftades bort som "en smärre olyckshändelse". Detta godtogs av den trötta allmänheten, åtminstone först. Sen glömdes det bort ända tills någon hittade dokument som verkade antyda att Tannenbaums testamente skulle ha utpekat stiftelsen som mottagare av hennes ansenliga förmögenhet samt hennes villa som var nyrenoverad och hade sjöutsikt. Det visade sig också att att en stor samling utemöbler av hög kvalitet och dito värde försvunnit spårlöst strax före "olyckan" i parken. Framförallt hade en möbelhandlare från Eksjö utmärkt sig genom att ihärdigt telefonera till folk i Norrahammar för att förvissa sig om att de inte var hemma, varefter han med berott mod tog sig in i i uterum och förråd och förde folk bakom ljuset på de mest raffinerade sätt. En del menade att detta aldrig hade inträffat och att hela historien var en dimridå som Pingstförsamlingen hade riggat för att dölja fusk med föreningsbidrag. Andra invände att om pastorn verkligen ville mörka några ekonomiska förehavanden, så skulle man väl inte ställt till så herrans mycket skandaler som man nu faktiskt gjort. Det var faktiskt så pinsamt alltihop att folk lämnade församlingen och försökte låtsas som om man aldrig hade varit i närheten av någon kyrka eller för den delen hade hört talas om någon. En naturlig följd av detta blev att när en hammock upptäcktes i pastorn förråd så blev skandalen   

  

Diskutera
Den stora hammockskandalen

Katarina Berlin
2016-12-19, 03:45:08
Aha. Måste man alltså sluta med rätt antal ord. Det förklarar varför det blev knas. Ja ja.

Mårten Lind
2016-12-19, 03:31:54
Det förefaller bli så om man inte avslutar med rätt antal ord i sitt sista inlägg.

Måns Svensson
2016-12-16, 12:11:19
Oj. Slutade du mitt i en mening eller blev det fel sådär som det blir ibland?

Administrator: Anders Bylund