Statistics

   Nu när folkhemmet gått i graven storsatsar Gävleborgs länsmuseum med en utställning vars uttalade mål är att få oss att bli alltigenom oerhört nostalgiska. För dom som är roade av trave på trave med museala föremål så har den här utställningen inte mycket att tillföra. Nej här finns ett mischmasch av olika "mini-event", men även performance-art, bisarra installationer och veritabla överfall, men inga riktiga stolpskott trots allt. Alla som någonsin har besökt ett museum vet att det sällan brukar vara jättefestligt, så är även fallet här. En skillnad är dock att det här ändå blir rätt kul pga att det är Tomas diLeva som på grund av en feltolkning av utställningsidéen står utklädd till Per-Albin Hansson och serverar skolmat från 1960-talets meny; fläskkorv, blodpudding, pölsa och ett förkolnade knäckebröd som är "högsta vinsten" i folkhemsmagen. Annat än det man väntar sig får man också när man får se Gävlebornas bidrag, vilket består av en näve grus i en mjölkspann. I stora utställningshallen har man dessutom ytterligare en spann, fylld med fläskpannkaka. Egnahemsvillan i naturlig storlek återfinns också här i en jättestor bleckplåtshink som faktiskt självaste Lill-babs donerat till museet. Det skulle kunna ses som en godhjärtad gest, men man har istället valt att ta det som en förolämpning, synd för LIll-Babs kanske. Eller ja, what the fuck, museeintendenten hymlar inte precis med att han är en rabiat motståndare till allt vad folkkärt heter, därför är också utställningen präglad av hat. Det är ett intressant angreppssätt på det hela taget: att ta avstånd från det man vill visa på. Frågan är bara om publiken förmår att känna lika starkt hat - knappast troligt. Vad mer bjuder utställningen på? I källaren döljs det gamla kläder, diverse trasiga bruksföremål, lite mos i originalförpackning och en flanellograf som slängs mot besökaren då denne beträder utställningslokalen. Det är svårt att förstå hur man tänkte här, tänkte man överhuvudtaget? Och om man tittar på videoinstallationen "folkhemsfeber" blir man ännu mera förundrad, eftersom man bara får se Gunnar Sträng dansa på så långt håll att det egentligen är omöjligt att uppfatta, detta loopas om och om igen så att man blir helt förvirrad och börjar springa i cirklar. Faktum är att detta är det mest bestående intrycket: varv på varv med en tilltagande känsla av att allt var oerhört mycket sämre i folkhemmet. Fötterna värker hårda läderskor och till råga på eländet blir man utan leverkorv på smörgåsen. Det är nästan en lättnad att istället gå till museibutiken och bli nedslagen av en vilt främmande kulturtant med basker och Gudrun Sjöden-scarfar fladdrande som sinnessjuka stormfåglar på öppet hav. Vi köper bara sådant på museum! Och en liten Per-Albinanssonääääästatyett. (Detta märkliga namn på en statyett är ju gävleborgska om ni inte hänger med.) Rubank är ett typiskt och på alla tänkbara sätt underbart föremål som symboliserar folkhemmets successiva nedslipning av människors initiativförmåga och vilja till personlig utveckling. Därför kastar vi in brasklappen att den del av utställningen som avser att skildra en snickarbod i folkhemmets kanske allra mest misslyckas med sitt uppsåt. Vidare vill vi avsluta med att utfärda en allvarligt menad maning till alla som tänker besöka utställningen: Låt bli, köp en andel i Fonden för Folkhemmets Återupprättande istället och gå med i hemvärnet om det inte skulle räcka.