Statistics

   Jaha, det var det. Spårvagnen föll i sjön precis som beräknat. Med ett patetiskt bubblande sjönk fanskapet, precis som beräknat, det med. För att vara spårvagnskonduktör hade jag planerar spektaklet med ovanligt starka känslor och nu var jag i princip helt hysterisk. Jag skrattade och grät om vartannat, fäktade med armarna, stampade, skrek och levde rövare. Efter en stund föll jag ihop av utmattning på kajen medan det gråblöta höstvädret vällde över mig. Hur kunde det kännas så bra? Under mina år som anställd vid spårvägarna hade jag ofta fått känningar från andra typer av sinnestillstånd, Det kom plötsliga kast mellan lätt sinnesförrvirring och djupa neddykningar i vansinnets avgrund. När jag var längst ned trodde jag att jag var långt under havsytan i Indiska Oceanen eller möjligen Bottniska viken, hursomhelst: långt ner. Ibland trodde jag att en jättebläckfisk vid namn Örjan dunkade huvudet mot en svarv och jag var svarven, fast inte en metallsvarv utan en specialkonstruerad sak för undervattensslöjd. Undervattensslöjd var i drömmen synonymt med min fabless för ovidkommande sysslor. Jag vill här påvisa hur just sådana idiotiska idéer kan ses som ett uttryck för mitt eget inre liv. På kajen hade en växande samling nyfikna stadsbor flockat sig. De stirrade förvånat ner i ån och kliade sig i mangrant i sina respektive huvuden. Resten av dagen skulle de se rufsiga och ovårdade ut. Detta skulle inte få dem att förändra något i sitt beteende. Inte heller skulle de koka rabarbersaft när situationen så krävde. Jag drog denna slutsats eftersom jag inte kunde upptäcka minsta tecken på intelligens hos någon enda av de personer som befolkade kajkanten. Därför, och endast därför, tog jag ansvar för att jag slängde den närmast stående åskådaren över kajkanten. "Det var jag!" Utbrast jag, men att i nästa ögonblick fortsätta ansvarstagandet visade sig mer problematiskt eftersom omgivningen uppenbarligen inte var förlåtande till mitt drastiska tilltag. "Eller vänta! Det en oväntad vändning skulle kunna betyda vore högst önskvärt!" ropade jag rätt ut till de tillhyggesförsedda grovarbetare som försökte bärga spårvagnen. Det skulle jag inte ha sagt. De stannade upp och glodde fientligt på mig. En av dem harklade sig och tog fram ett knogjärn prytt med diamanter. Varför någon skulle bry sig om det när dom precis när jag hade ropat började förbereda för nästa våldsdåd, är obegripligt. Ånyo tog jag tag i en person och försökte knuffa ner denna, men då kom knogjärnstjänstemannen rusande och skrek att nu fick det jävlarimig vara nog! Han grep tag i samma person som jag höll i, tydligen i tron det var jag, och förvirring uppstod. Personen gjorde en dubbel roundkick och sparkade både mig och polisen så att vi trillade över kajkanten. Vilt bubblandes och fäktandes sjönk vi båda till botten.