Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Den korpulente estradörens glädjebägare.

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Mårten Lind
Red = Mikael Hiort af Ornäs

   Redan tidigare under veckan skulle Arnbjörn ha jobbat sin sista dag på kalopsteatern "Den sista mangon i Paris", men en bisarr slump kom honom att snubbla över en anmärkningsvärd upptäckt. Hans favorithusdjur, en tam dovhjort som hette Hubert, hade under nattens gång gjort intrång i teaterchefens glasmonter innehållandes socknens största papperssvala och förtärt densamma. Den i vanliga fall fromme teaterchefen hade inte försäkrat åbäket, vilket kom honom att i skyndsam trav och ohöljd ilska ringa ett oöverlagt telefonsamtal.

-Fröken, giv mig genast
Heinz Smugglings- och Diamantförfalskningsbyrå! röt han nästan omärkligt skärrad av situationen och satte sig ned. Heinz?

Samtidigt, utanför dörren, stod
Arnbjörn endast iklädd tunika. Handen vilade på dörrknoppen till teaterchefens rum, där ett chockerande samtal pågick.

-Heinz? upprepade teaterchefen när
den inkompetenta växeltelefonisten, en sjuksköterskeutbildad schimpans, återigen kopplade samtalet tillbaka till chefen för Helmuts Joddlings- och Diagnosgestaltningsplymå.

-Ja, Helmut hier!
svarade ägaren Helmut Grossenstrumpf och slängde upp fötterna på sin sekreterares rygg med ett förmätet grymtande.
-Jag söker Heinz Flaskenbrusch
, exklamerade teaterchefen koleriskt och drog våldsamt i sin slips. För våldsamt, visade det sig, eftersom slipsknuten, en Större Östpolsk Löpsnara, brast under den oerhörda påfrestningen.
-"Helmut, ja! brölade
herr Grossenstrumpf och tillade i falsett, "Mit was wünchen Sie mich stören?" Teaterchefen muttrade och antog en snorkig uppsyn, varefter han replikerade.
-"Main papirensvalen
hast bien geäten! Vad bezalt ich protekzion zu dich für, wenn alle meine dinge geisst werden?" Herr Grossenstrumpf undrade först vad det var för slags mentalsjukhus mannen i luren ringde från, men svarade servilt
-"Jag skall
sehen was ich gören mit das. Eine agent ist auf sein weg. Wänten sie tålmodig!"

Teaterchefen
slängde frustrerad på luren samtidigt som Arnbjörn tog sig för pannan. Var skulle han hitta en så stor papperssvala på den korta tid det fanns att tillgå innan agenten anlände. Men så fick han en idé. Han hade läst i "Origami för blekfeta idioter" att den kände mastodontpapperskonstvikningsmästaren Jaruslav "Pappersvikarn" Trombomski vid University of Paper Folding and Frenology i Bratislava var på besök i staden för ett pappersproduktsymposium. Kanske kunde han ha svalor med sig? Med ett förtjusande språng flög Arnbjörn ut genom fönstret. Under det att han svävade majestätiskt över fönsterbrädet såg han på gatan någon stjäla hans bil.

"Stopp!" hann han ryta
innan gravitationen övervann rörelseenergin och trottoarens medelmjuka asfalt varmt tog emot honom. Vacklande försökte han följa efter biltjuven men ramlade rakt över en enorm agent i svart överrock som låg och sov utanför teatern. Svärande föll Arnbjörn återigen huvudstupa mot asfalten och landade denna gång i en vattenpöl. Agenten, som vaknat, reste sig och sade lent
-"Arnbjörn, förmodar jag?" Arnbjörn
torkade sig i ansiktet och reste sig mödosamt. -"Jo" svarade han karskt. Agenten räckte fram en halvgräddad brödlimpa och sade sig ha en infängslad invitation till borgmästarens residens i form av en runsten. Förundrad tog Arnbjörn emot stenen. "Min bil!" mindes han plötsligt, varpå med skrikande däck sagda fordon avvek från platsen. I samma stund rundade agenten av konversationen med att klubba Arnbjörn hårt i huvudet med ett brännbollsträformat föremål. "Hnnnggk," sa Arnbjörn innan mörkret slöt sig runt honom.

Helmut
hade under tiden kalkerat av sin nästannamnes autograf och låtit underteckna ett kontrakt han tyckte kändes onödigt att själv stå för. Det löd:

"Käre
svärson. Jag låter med detta meddelande göra känt att hela min förmögenhet från och med idag skall investeras i företaget 'Helmuts Joddlings- och Diagnosgestaltningsplymå'. Lösenordet på banken är: "Upp med händerna, det här är ett rån!" kombinerat med framräckandet av det medföljande handeldvapnet. Men, och detta är viktigt, tag kvitto på allt du tar ut. Med pengarna säkert nedstoppade i svarta plastsäckar ska du sedan rusa till Börshuset och utan eftertanke investera allt i ovan nämnda företag. Med vänlig hälsning,

Heinz Flaskenbrusch
Leg. diamantförfalskare"


Glad i hågen stoppade
Helmut kontraktet i en pappersbehållare av kuverttyp och traskade iväg mot den bostad i vilken Heinzs brorson, Dunderbengt d.y. innehavandes täckningsrätt för samtliga av sin farbrors bankkonton, och sköt där in kuvertet under dörren.

Samtidigt
, vid ett pappersproduktssymposium i Bratislava, satt Jaruslav "Pappersvikarn" Trombomski och vek papper till omgivningens förnöjelse.

"Tusan,
jag är ju på toppen av min karriär, och på fel konferens dessutom. De saknar mig på pappersproduktsymposiet i Rotfruktshofen-unter-den-Rhube. Eller var det Pippidôm-sûr-Aiës? Bäst att försäkra sig om vilket" sa han och vecklade ut sin karta över centrala Kapstaden. Den hade varit vikt som eiffeltornet i solnedgång sett genom ett smörpapper, men liknade nu mest en utvecklad karta. Han studerade noggrannt Boergatans krökning runt Diamantgruvetorget med statyn över den kända hästhoppningstränaren Wim "Förslavaren" van de Bruiten-Tochvergraan, när han plötsligt åminde sig konferenskallelsen vilken han hade vikt i form av en neutrino.

"Välkommen, pappers- och kartongälskare
av alla upptänkliga avarter till Vlakaloniens huvudstad Szmikric-v-Trszklov! " basunerade den påtagligt nervöse symposieordföranden plötsligen ut i skärrad falsett och harklade sig.

"Vlakalonien?" tänkte Pappersvikarn
och plirade på kartan. Nej, det fanns inte, inte i Kapstaden åtminstone. När han tittade upp hade talaren lagt fram ett pappersark, där det i ofattbart komplicerade mönster framträdde en kod. Det undgick emellertid Jaruslav; han vek istället ihop det till en tjusig kräkpåse och gav den till sig själv i present.

Arnbjörn vaknade upp i
grevinnan Bwurkfpuzts gamla jordkällare. Huvudet värkte och en ojämnhet i hårbottnen han inte mindes hade funnits tidigare fanns nu definitivt. En otroligt liten dörr stod på glänt i andra änden av rummet, men en golfbolls olägliga belägenhet på det blankbonade matsalsgolvet bortom dörren omöjliggjorde för Arnbjörn att se matsalens övriga innanmäte. Han stapplade fram mot dörren och lade sig på mage för att se bättre. Plötsligt rullades golfbollen undan av någon som mätte halvannan decimeter hög, inräknat hatten. "Kom in!" uttrumpetade han och bugade sig så djupt att det var nästan löjligt. Halvvägs igenom den lilla filurens mycket imponerande bugning var Arnbjörn redan på språng och kastade sig handlöst mot öppningen i hopp om att krympa lagom mycket för att inte fastna med huvet. Hans förhoppning kom på skam med en rejäl portion bister verklighet. "Aj!" yttrade han, varpå väggen, som var av papier-machée och frigolit, kollapsade elegant och med ett lätt förnimmande av gräslök i bakgrunden, gjorde Arnbjörn sin sedermera legendariska sorti ur sin forna fångcell. När hände senast något så ofattbart mytomspunnet? Jo, två dagar tidigare, på samma plats, fast längre till vänster, där en raserad tegelmur minde om Ragnfager den Fordom Inspärrade, som nu satt vid ett mycket litet bord mitt i matsalen. "Åhoj!" ropade han i en ännu inte avslutad mening, varefter han påbörjade en ny. "Ja, hej hej" svarade Arnbjörn och tog sig mödosamt till en stol. Ragnfagers nya mening nådde honom nästan till knäna, vilket kändes rätt absurt. "Var är vi?" frågade Arnbjörn insiktsfullt och satte sig mittemot Ragnfager. "I fängsligt förvar", svarade Ragnfager. "Ja, men då så!" konstaterade Arnbjörn och bröt en bit av bordsskivan i fyra jämnstora bitar. "Papperssvalan!" tänkte han plötsligt högt. "Jag måste ut! " tänkte han sedan lite högre, och Ragnfager bleknade. "Det går inte" stammade han och började treva efter något i innerfickan som liknade en larmknapp. Som en tiger kastade sig Arnbjörn över honom och slet åt sig fickans innanmäte samtidigt som han med vänster hand gjorde sammalunda. Ragnfager ylade som en medelmåttig vargimitatör och tryckte på en knapp under bordet, invid vilken texten "Superlarm" stod skrivet på en tejpbit. En lucka i taket öppnades med ens och en kolossal megafon sänktes ned framför Ragnfagers mun. "HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!" tjöt han i närmare sju sekunder, vilket gav Arnbjörn gott om tid att bakbinda honom och fly genom ytterdörren.

Ute på vägen stod
, skumt nog, hans bil. Sätena var helt nedlusade med falska diamanter och vid gaspedalen låg en dunk polsk hembränd vodka. Nyckeln låg som vanligt på förarsätet med en kvarnsten som nyckelring. I handskfacket hittade han dessutom en halväten skinksmörgås och, dessvärre, den andra halvan av densamma. Mot bilens framhjul stod lutad en papperssymposieinvitation till Vlakalonien. Arnbjörn plockade med darrande hand upp invitationen och läste högt för sig själv: "Bland talarna finns Jaruslav Trombomski från Bratislava och uppfinnaren av Kalasbyxetekniken, Klotbert "Klotet" Klotolf. För blott 350 vlakaloniska kanonrubel kan Ni dessutom erhålla en behändig pappersvikkantstillplattare i beige bombasin samt icke mindre än fyrtioåtta kartonger med "Adolfs Finaste A4"! Tveken icke! Kom till Vlakalonien!" Arnbjörn intog förarsätet med en känsla av upprymd sällhet, stampade gaspedalen genom bilens genomrostade aluminiumfoliegolv och såg bilen falla sönder omkring honom. Hur skulle, hann han tänka innan sätet sköts upp genom det trasiga taket, medförandes både Arnbjörn och diamantförfalskningarna flera hundra meter rakt upp i luften. "Jag tror jag slår ihjäääääääääl mig!" skrek han sen, och landade på ett högfjäll i närheten. Diamanterna gjorde likaledes, fast ett fasettslipat exemplar föll ner på bergstoppen intill. Med ledbruten hållning försökte Arnbjörn ta sig på fötter då han plötsligt såg, intill hängbron över till Fjällhotellet "Hôtel du Mont" på grannberget, en skylt med texten "Internationella Kriminella Världsohälsoorganisationens Årsmöte. Välkommen!" som var uppspikad på en annan skylt, med texten "Säkerhetspolisen". En pil visade åt samma håll som en mängd fotspår ledde, kantade av tappade kloroformtrasor och gamla avlagda knogjärn. Spåren ledde över bron.

Heinz Flaskenbruschs brorson, Dunderbengt
, hade just avslutat sin femte flaska Hgoughterphiglaamloch-whiskey, då något sköts in under ytterdörren. "Pengar?" tänkte Dunderbengt, notoriskt skuldsatt fattiglapp, och slet med van hand åt sig sina tofflor. Brevet gjorde honom missnöjd redan innan han plockat upp det. "Inget frimärke" muttrade han. "För tunnt för miljonbelopp" konstaterade han dessutom men kom sedan att skina upp när han betänkte möjligheten att det kunde vara en check eller annat värdepapper. Han läste brevet under taklampan, oöppnat för säkerhets skull, med dokumentförstöraren "Strimlo" surrande i andra handen. Revolvern putade under kuvertpappret och fingret darrade på Strimlos Destroy-knapp när han med svettgnistrande panna fumligt öppnade kuvertet med sin näsa, vilket tog tid. Efter att ha läst dess lödiga innehåll nogsamt, tog han pistolen, vred den snett bakåt och läste brevet återigen. Därefter fyrade han av en salva i riktning mot väggen bakom honom, vilket gjorde att en oljemålning över slaget vid Vlakaforsen fick ett dekorativt hål just där general Zwiniscies petade sig i näsan med sin dubbelpipiga musköt.
-"Var lade jag plastsäckarna?"
muttrade han, hittade dem och stoppade ner dem i varandra. Sedan stegade han mot Kastillianska Enskilda Fetbanken med puffran i näven och fjärilar i magen och kolibrier i en ask i väskan. Visslandes på "Unter grosse affen laufet ich" drog han upp bankdörren, skred fram mot kassalucka 4 och knackade med revolvern mot säkerhetsglaset. En uppenbarligen lätt hysterisk expedit på andra sidan, tjöt förfärat: "RÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅN!" och kastade sig på larmknappen under disken. Dunderbengt reciterade muntert lösenordet, samtidigt som han pekade med sin fina pistol mot den vettskrämda kassörskan. "Upp med händerna, det här är ett rån!" log han vänligt. Kassörskan lugnade sig ett ögonblick, lade en mycket stor bunt zkvadonska smörschilling framför honom och tryckte på larmknappen en gång till för säkerhets skull. Dunderbengt började fylla plastsäckarna, medan ett irriterande högljutt ringande fyllde lokalen.
-"Bäst att
pallra sig härifrån så inte börsen hinner stänga!" tänkte han och hastade iväg. Utanför banken blev han nästan nedsprungen av en poliskonstapel som ursäktade sig, borstade av honom, räckte honom den plastsäck han tappat och plockade upp en lös sedelbunt som ramlat ur.
-"Försiktigt!
Den kan falla i orätta händer!" varnade konstapeln och skyndade in i banken. Dunderbengt släntrade över torget till Börshuset. Porten gled upp och han kunde se kontanthandelsdiskens guldinfattade yttre samt dess mindre imponerande plastinfattade inre. Beslutsamt, med revolvern alltfort i ett stadigt grepp, rusade han fram till disken och skrek:
-"Alla aktier
ni har i Hagbards Välling- och Dynamitförvaltningslandå!"
Fröken
Ahlgren i disken fumlade med fingrarna i kartoteket och hittade snart den efterfrågade aktiestocken.
-"Femhundratusen aktier
... faktum är att ingen någonsin köpt aktier i det här konkurshotade enmansföretaget. Är Ni säker?"
Dunderbengt
mindes orden "utan eftertanke" och svarade så snabbt att orden snubblade över tungan: "Jiioouuaa!"
Fröken Ahlgren
tog emot plastsäckarna och konstaterade snabbt att växelkursen mellan smörschilling och alla andra valutor stod i flera tusen mot ett.
-"Ni kan endast köpa
fyra aktier, herrn. Jag öppnar ett depåkonto."
Dunderbengt
kliade sig i huvet. Något var fel. Hans obefintliga slutledningsförmåga skrek åt honom: "Köp! Köp!" Men vad han själv skrek var: "Kryp! Kryp!"
Kassörskan
konsulterade förvirrad sin parlör och hittade snart ett nästan helt bortglömt språk, tvärfinska, där "kryp" innebär "Investera vänligen mina pengar i det framgångsrika företaget vi nyss pratade om". Hon överräckte de fyra pappersarken med texten "Det Framgångsrika Företaget Vi Nyss Pratade Om AB: 1 Aktie Ö-klass (0,0000000000000000000000000001 röst) . Anskaffningsvärde: Flera miljoner smörschilling. Gratulerar till ett uselt köp och välkommen åter."

Dunderbengt vandrade stolt därifrån
, pank och nyvorden börshaj. En bit därifrån satt, uppflugen på en stenmur, Heinz Flaskenbrusch och åsåg hur hans brorson med lätta steg kom emot honom. Dunderbengt såg oförskämt på sin farbror och viftade med pappersarken.
-"Titta!
Jag gjorde precis vad du ville!" tjoade han.
-"Vadförslag?" frågade Heinz och
anade ugglor lite varstans.
-"Ditt brev..." förklarade Dunderbengt
, "...som jag glömde kvar hemma"
-"Jag har inte
skrivit nåt brev!" fräste Heinz och hoppade ner.

Samtidigt bröt sig Helmut
. Lillfingrets mellanben gick av när han krossade fönsterrutan han hållit i händerna. Ljudlöst klättrade han in genom det hål, där tegelstenen nyss passerat, och befann sig snart i Dunderbengts kök, där brevet fortfarande låg på köksbordet. Helmut log och rafsade åt sig kuvertet. Därefter ringde han polisen.

Pappersvikarn
reste sig upp.
-"Nej!
Vad gör jag här?! "
Utan att svara rusade
ordföranden fram mot honom och skrek:
-"Se här!"
och viftade lyriskt med ett till Vattnajökul ihopvikt visitkort. Jaruslav knuffade bryskt undan honom och gick mot utgången. I receptionen stoppades han av ordföranden.
-"Men Dr Trombomski! Var
inte så oresonlig. Vad tar det åt er?"
Trombomski sneglade illvilligt mot
den spydige ordföranden, fet och ful var han, luggen klibbade mot pannan och klumpfoten släpade när han rörde sig, bortbytingen.
-"Jag går nu, till
er förvåning," snäste Jaruslav och tog kräkpåsen ur sin innerficka, skrynklade ihop den och stoppade den i ordförandens näsa. "Adjöken!"
Väl utomhus fann han
snart ordförandens tjusiga bil. Nycklarna satt i tändningslåset och Jaruslav i förarsätet.
-"Vart var det jag
skulle?" försökte han åminna sig, men kunde inte. Han backade rakt in i konferenslokalen, lade i fyran, mullrade över ordföranden och körde i riktning mot matsalen, där supén just gick av stapeln. Det hade utlovats hummersoppa. Tvåhundratrettioåtta humrar hade införskaffats, men då köksmästaren var frånvarande från zoologilektionerna under större delen av skolgången, hade han köpt kanariefåglar att livnära humrarna med istället för de sedvanliga vita mössen. Resultatet hade blivit en fadd musstuvning (med fåglar istället för möss), medan humrarna kröp hungriga ut genom fönstret. När Jaruslav kom brakandes genom Franska Paviljongen och svängde höger vid Iranska Hallen på två hjul, såg han en jättelik förrymd representant för skaldjurssläktet som var i full färd med att spela piano för förundrade konferensdeltagare. Trombomski skenade rakt igenom pianot, medförandes hummern på sin lilla löjliga pall, fastkilad i grillen.
-"Mot
lämplig ort!" tjöt han och for åstad.

Arnbjörn
plirade klentroget på inbjudan. Det var dyrt att åka på konferens, tydligen. Han fingrade på diamanterna, blickade bort över bron och bestämde sig för att omsätta dem i mat på fjällhotellet. Bron, en undermålig fallfärdig historia i balsaträ och lingarn, stod i ljusan låga, men Arnbjörn sprang ändå orädd ut på den. När han hunnit halvvägs var han oväntat över. Bron var en illusion på något mysko vis. Men fjällhotellet var verkligt, och fram till dess hade det sett trevligt ut. Fram till dess. Fönsterluckorna slog i vinden, flertalet rutor var inslagna och delar av taket hade byggts om till att hysa skytteluckor. Dörren syntes inte till. Arnbjörn steg in genom dörröppningen till utedasset och letade. Där fanns ingen mat, men väl en jukebox. Han lade en 25-öring, en 25 kilos öring och 25 örringar i juxeboxens myntinkast och tryckte på melodin "Sjutton popplar i ett proppskjul", vilken började dåna över nejden. Medan han rytmiskt diggade till 7/11-delstakten, vaknade gästerna på hotellets övre plan.
-"Fan e're om?" undrade
"Knogjärnet" Ulksson och steg ned från sin bädd. Han ställde sig i givakt när "Tjifen" Skurklund plötsligt bröt sig in genom väggventilen.
-"Ja' hörde
någe!" utbrast han med osedvanlig ackuratess. "Från dasset!" Han pekade med kofoten mot hemlighuset som stod ute på gårdsplanen och ropade till sig de övriga deltagarna av organisationen. I samlad tropp marscherade de ut genom fönstret. Nedanför fönstret låg en kolossal alligator och sov. Den ägdes av intendenten Algot Johansson, bördig från Borås och kusin i näst sista giftet med grevinnan Bwurkfputz. "Tjifen" landade i bestens girigt uppspärrade gap, men lyckades ta livet av sig innan. Modstulna, utan tydligt ledarskap, utnämnde organisationen "Ärret" Bovén till ny chef. Sedan åt alligatorn upp honom.
-"Någon frivillig chefsaspirant?" frågade
"Knogjärnet". De övriga skruvade på sig.
-"Njaaaaa..." svarade
den klent begåvade Sprängdegs-Hans, "Cheferna blir bara uppätna ju!" Med dessa ord ringande i öronen traskade han kavat runt på alligatorns rygg, helt förgätandes åt vilket håll käftarna riktades, vilket var hans sista misstag i livet.
Arnbjörn hörde skrik och
reptilkäftsklapprande från huvudbyggnaden till vänster om honom, och kikade taktstampande ut genom det lilla fönstret i uthusets kortaste vägg. Ett stort antal pugilister och ogärningsmän befann sig i ett organiserat kaos strax framför hotellets port. Uppenbarligen var de i knipa, samt till delar alligatorkäft.
-"Undsättningen är nära!" skrek
han korkat och kastade sig ut genom den för insläppande av ljus ur väggen utsågade öppningen. En tunn glasskiva som täckte öppningen fragmenterades med den påföljden att dess beståndsdelar spreds över gräsmattan i ett slumpmässigt mönster, tätt följda av Arnbjörn som landade på en av skärvorna.
-"Aj!" tjöt
han ynkligt och tröstade sig själv, då plötsligt, som skjuten ur en medelstor knallpulverpuffra, en enorm grevinna kom rusande över gräsmattan, skrikandes:
-"Nu du
!" och vevade med en handväska fylld med sten rakt i huvet på alligatorn, som skamset kröp in under hotellets stentrappa.
-"Tag nu fast honom!
" röt hon och pekade med vänster hand mot den bland glaskrosset sprattlandes Arnbjörn, som förgäves försökte sluta sprattla. Med idog frenesi och mangrann uppslutning följde rövarkonferensens deltagare grevinnans uppmaning och tog Arnbjörn omsorgsfullt fast, varpå de sjöng sin kampsång.

-"Hurra
för fru Bwurkfpuzt!
Hurra
för varje bov!
Heja
hejdlös tjyvnadslust!
Heja ock
den man som just
Besmög oss utan lov!
"

Gnolandes släpade de in
stackars Arnbjörn i hotellet och slängde honom i rum 119 (pentry, sovalkov, dusch och chokladbit på huvudkudden). Dörren låstes automatiskt och en trevlig röst förklarade att nyckelkortet låg på skrivbordet vid sängen, minibaren var fullt utrustad samt att personalen närhelst den själv önskade fikade.

-"Jag är fången!" snyftade
Arnbjörn uppgivet och slog upp altandörren på vid gavel, bar ut en stol och satte sig i fjällsolen med en piña colada i vänsternäven. Högernäven tränade sten-sax-påse.

Bwurkfpuzt
mös förnöjt.
-"Äntligen kan
man puzta ut", skojade hon och tvang resten av rövarpacket att skratta högljutt.
-"Tyst!" skrek hon
ursinnigt. Hopen teg panikslaget. "Arnbjörn måste tvingas avslöja allt innan vi matar in koden i datorn och alligatorn med honom. "

Pappersvikarn stannade utanför fjällhotellet.

-"Kan det vara här
konferensen hålls?" tänkte han och klev ur bilen. Receptionen var tom sånär som på en munkavleförsedd portier.
-"Ursäkta, men hålls
konferensen här?" sporde han, men fick endast ett nickande och ett "mmmrff" till svar. Pappersvikarn tackade, greppade portföljen och stegade iväg mot vad han förmodade var trappan till konferenssalen när plötsligt en beväpnad man öppnade en sidodörr. Mannen bugade sig.
-"Är ni "Pappersförfalskaren" Trobbonov?"

-"Ehh... Javisst." sa Pappersvikarn
och tänkte att mannen hade sagt fel.
-"Bra!
Den här vägen!" Han tog tag i Pappersvikarens portfölj och visade vägen. De gick genom en vilt pipande metalldetektor in i ett blyplattetapetserat rum, där tolv övervakningskameror följde alla rörelser. På ett löjligt högt bord mitt i rummet stod en skalmodell av en byggnad väldigt lik slottet Château de Rik Gris. En mycket liten dam satt helt skymd bakom modellen. Runt henne stod en större mängd grovhuggna gestalter.
-"Hör upp!" röt damen
.

På våningen ovanför höll
Arnbjörn som bäst på att utforska roomservice-utbudet medan han försökte lista ut vilken knapp som reglerade sängens huvudända. Han tryckte på en stor röd knapp med texten "TRYCK INTE HÄR! SNÄLLA!" Arnbjörn kände hur sängen började röra på sig för att blotta en lucka i taket, märkligt nog. Han började stapla möblemanget på annat möblemang och slängde ut allt genom fönstret, varpå han stående på händer öppnade luckan med tårna för att till sist hämta stegen och ovigt klättra mot öppningen som luckan dolt. Nästan ofattbart ovigt. Efter ungefär två timmar kunde han till slut få kroppen igenom öppningen och fann sig till slut på en vind, där säkerhetspolisen hade sitt kontor.
-"Stopp där!" röt den
i korus och drog samfällt ut skrivbordslådorna, där hålslagare och pappersvikter dvaldes.
-"Jag ger mig!" tjöt
Arnbjörn överdrivet ynkligt och tillade "Vad gör ni här?" Halvbefäl Sonny Potempkin svarde med sällan skådad pondus att här försiggick spaning mot misstänkta element. Ett nere i köket överhettat kylskåp var egentligen en mycket avancerad mojäng som både filmade och poppade popcorn, medan en dvärg spelade banjo i vad som ögonskenligen var frysfacket.
-"Vi har övervakat
Bwurkfpuzt sen i förmiddags. Hon planerar en kupp mot ingen mindre än Heinz Flaskenbruschs imposanta sommarslott. Följderna skulle bli ett hårt slag mot hela staden eftersom repressalier och slikt främst skulle drabba säkerhetspolismästaren själv, vilket i och för sig inte innebar någon större förlust när det skedde sist. Detta oaktat ligger det i allas intresse att undvika fullskaligt gängkrig mellan oss och dem."

Arnbjörn
, övertygad om polisens galenskap, försökte försynt smyga undan ner genom hålet igen, men stoppades av underkonstapel Filijokus.
-"Det är nog
bäst att du istället sätter dig vid skrivbordet och tar den hemliga diktamen på Potemkins utläggning."
Vid det här laget
hade halvbefälet intagit en del av rummet som redan från början var ockuperat av säkerhetspoliserna själva, men sådan var Potempkins natur.
Arnbjörn satte sig
och väntade medan Sonny skrek något om kantareller och invaderade rummets bortre del och därefter utropade sig till furste av Det Dammiga Hörnet.

nedervåningen försökte Jaruslav hänga med i grevinnans utläggning om larmsystem och bultsaxar, när han plötsligt såg en liten såg sticka fram genom en liten öppning i taket och med en sågande rörelse motsols expandera öppningen tills den blev ett medelstort hål, lagom för kameralinser av teleskoptyp.
-"Vad är
det där?" undrade han högljutt och pekade med en servett vikt som en fyrdimensionell fyrbåk.
Grevinnan
vred hastigt på huvudet, drog sin bazooka och spanade åt det håll Jauslav pekade. Hon beordrade "Lillen" Gangsterholm att undersöka saken och tog Jaruslav med sig till källarvåningen.
-"Här är vi säkra
för väggarnas öron" konstaterade hon och skrockade ondsint. Bakom henne skymtade en järnjungfru i frigolit och en barockt stor sedelpress som frustande spydde ut violetta papperslappar med grevinnans porträtt jämte talet 100 och en bisarr krumelur som möjligen föreställde en stjärnbild eller kanske en morakniv.
-"Detta är mitt
livsverk!" mös hon nöjt och gav Jaruslav en högfärdig blick. Jaruslav sneglade oroligt på den allt mer obalanserade Bwurkfputz och tänkte att det nog var bäst att säga något uppbyggligt om vikten av lila sedlar nuförtiden, men ångrade sig genast och utbrast istället indignerad:
-"Nej, nu får det
vara nog med galenskaperna!"
Bwurkfputz tittade ondsint på
Jaruslaw.
-"Min bäste Trobbonov.
Det är av yttersta vikt att ni genast inlemmar er i ledet av lismande ja-sägare och gör er del i arbetet!" Hon pekade på en av de lila sedlarna. "Jag ser ut som ett Picasso-porträtt! Pappret har en bisarr färg! Texturen är som bakplåtspapper! Valutan kallas plotnik! Värdelöst! "
Jaruslav fingrade på 100-plotniksedelns
glatta yta och ponerade att man nog skulle kunna vika den till en 20-plotniksedel, varefter han visslandes "Töderglammeplüng" gjorde sammalunda.
-"Vad vill du att
jag gör då?" dristade han sig att säga. Grevinnan fnös.
-"Du är
pappersförfalskare. Jag är sedelförfalskare. Förfalska pappret i mina sedlar eller dö!"
Jaruslav
insåg situationens påtagliga katastrofpotential och tänkte precis meddela att hans pappersförfalskartalanger vida understeg hans pappersvikningsditon, men greps av självbevarelsedrift i sista stund och sade istället "Ja, jag är med".
Bwurkfpuzt log och
nickade.
-"Bra. Om två
timmar vill jag ha sedlar för fem miljoner Bwurkfas. Ett ypperligt namn för valutan i det rike, där jag kommer i upphöjd despotism egenmäktigt styra och ställa!" Hon brast ut i maniskt skratt och gick ut. Jaruslaw rev sig i håret. Hur skulle han klara sig helskinnad ur det här?

Dunderbengt satte
nyckeln i låset med Heinz i hälarna.
-"Hur
kan du vara så dum, att du slösar en förmögenhet på spekulationer i en aktie som går dåligt!?" kverulerade Heinz medan Dunderbengt mödosamt dyrkade sin egen ytterdörr.
-"Hur kunde jag veta
att den skulle gå så dåligt?" beklagade sig Dunderbengt och bröt av nyckeln med ett snäpp. "Vi tar fönstervägen," bestämde han snabbt och grep en tegelsten, för ändamålet att krossa rutan i bortre gavlen, in till köket, när plötsligt dörren öppnades och Helmut Grossenstrumpf kom utsmygandes med ett kuvert i ena handen och en tegelsten i den andra. Han stannade invid grinden och plockade lite glassplitter ur sina blodiga nävar.
-"Sådärja! Nu
ligger Flaskenbruschs pyrt till! Grevinnan Bwurkfpuzt kommer att belöna mig rikligt!"

Polissirener
i fjärran fick honom att skyndsamt hasta över gatan och slänga sig på treans spårvagn. Efter att den försvunnit bakom statyn över general Zwiniscies kom stadens församlade poliskår sladdande runt hörnet och kolliderade i en stor fet hög framför Dunderbengts lilla radhus.
-"Vad nu?"
utbrast Dunderbengt halvvägs in genom fönstret. Knappt hade han sagt det innan en konstapel grep tag i honom och tvingade in honom i en polisbil. Två andra konstaplar arresterade Heinz, som förvånat tvingades in i en limousin.
-"Champagne?" frågade en
bikiniklädd blondin på lädersoffan och räckte fram ett tungt kristallglas bräddfyllt med en bubblande vätska.
-"Tack
" svarade "Pappersförfalskaren" Trobbonov och vände sig mot Heinz med glaset i näven. "Min herre, betrakta er som frigiven. Bwurkfpuzt ska du inte vara orolig för. Henne ska vi ta hand om."
-"Bwurkfpuzt?
Vad har jag med henne att göra?" kvad Heinz.
-"Kärringen lovade mig
en zillion Bwurkfas om jag förfalskade hennes pengar, tillfångatog dig samt stal nåt. Men kärringjävlen anställde någon klåpare till pappersvikare istället och blåste mig på pengarna. Nu skall hon dö!"
Heinz funderade
. Han hade träffat Bwurkfpuzt förut och varje gång hade hon frågat honom om han inte tyckte att hans diamantförfalskarfärdigheter kunde passa bra ihop med hennes sedelförfalskarditon. Men han hade varje gång förklarat att han var en hederlig tjyv som inte hänföll åt olaglig verksamhet, vilket tydligen inte gällde i alla lägen, men uppenbarligen hade inte tanten träffat honom vid rätt tillfällen särskilt många gånger och hade därför fått den felaktiga uppfattningen att han var en slem typ med tvivelaktig bakgrund.
-"Var finns hon, då?"
spånade han vidare.
-"Hon
har byggt upp sitt förfalskningsimperium upp på Högfjällshotellet i Val d'Uppochner. Vi måste skynda oss." Han knackade på förarrutan. "James, vänligen trampa pedalen genom bilgolvet. Innan klockan tre. Nu, alltså." James tittade på moraklockan, som var kvart över fyra.
-"Öh...
Ja, herrn. Genast, herrn. " resonerade James och vred om bilnyckeln i tändningslåset med en öronbedövande explosion.

Medan han svävade över
sitt söndersprängda kvarter långt upp bland molnen, kom Heinz att tänka på den skugga han hade sett genom köksfönstret när han och Dunderbengt just sprang runt husets gavel. Knappt hade han tänkt på den innan han från sitt fågelperspektiv fick pinsamt klart för sig vem skuggan varit.
-"Helmut!
" tjöt han med gravitationen nafsandes i baken och försökte lära sig flyga. Oförtrutet flaxande landade han likafullt obekvämt på näsan invid en vägkorsning.
-"Aj!
"

Helmut fnittrade förtjust när
han steg av spårvagnen och kände marken skaka under sina stövelbeklädda fossingar samt trumhinnorna vibrera vid den explosion, som syntes riva kvarteret han lämnat i två miljoner små brinnande betongbitar. Skyndsamt satte han fart mot tågstationen med sin biljett till Val d'Uppochner. Snart skulle allt vara hans. Snart var han ensam ägare till hela Heinz verksamhet och kanske också grevinnan, om han behärskade vin-och-räk-rutinen som fordomdags.

Heinz gnuggade
näsan frenetiskt, men det hjälpte inte mot smärtan ett krosskadat ansikte innebär. Han tittade på vägskylten, vilket bar texten "Maxvikt 32 t" och drog sig till minnes badrumsvågens lite modestare "Maxvikt 210 kg", som han förstört eftersom han avskydde skyltar. Även denna skylt gick ett oblitt öde tillmötes när Heinz slet upp den ur vägrenen med en liten grävmaskin och knäckte stången över vänsterbenet och under högerarmen, samtidigt. I fjärran skymtade han Eslöv. En järnvägsräls löpte söderut, trodde han, eller åtminstone mot den fjälltopp som låg bakom Eslövs mustiga skyline. Tjoffandet från nedfallande limousinrester blandades med det från det annalkande godståg som sävligt stretade upp mot Val d'Uppochner. För att stoppa tåget placerade han sig kavat på en syll, med fötterna ihopsurrade över rälsen. På en banderoll stor som en mindre lada ahde han skrivit "STANNA! ", men tyvärr glömt hemma. Just som tåget kom och han lagt sig hörde han någon som var i färd med att korsa spåret säga något på tyska och plötsligt sköt eldklot ut och sedan in igen. Mannen var någon slags tysk pyrotekniker, antog Heinz innan han svimmade. Den åtföljande konsekvensen av hans tilltag, blev att tåget stannade vi stationen alldeles innan den plats, där Heinz positionerat sin lekamen.

Tågmästare Fröppling gick fram
och åter längs perrongen. Tåget som enligt vad tidtabellen utlovade skulle kommit tolv dagar tidigare stod nu och pustade ut vid stationen. Dess avgång verkade dock stå i paritet med dess ankomst eftersom lokföraren hade lämnat loket och hade tagit in på Järnvägshotellet. Dessutom låg det nåt och skräpade på spåret. Han släntrade över till loket för att se efter. Åsynen av den tyske förbränningsexperten och Heinz (framfort bunden), fick honom att reflexmässigt vifta med stinsspaden och febrilt försöka kalla till sig överstationshusmästaren. Denne, en hr C. C. Rossignol, kom motvilligt lufsande. I handen höll han en halväten styckdetalj av get. Halvvägs till loket snavade han och tappade balansen så till den grad att han tvingades ta tag i stinsen, unge herr Märklin. Denne föll så i sin tur rakt på spårväxlingsspaken, som satt tokigt placerad mitt på spåret. Innan någon visste ordet av hade det tidigare stillastående tågsättet börjat rulla framåt ånyo, i sakta mak, men ändock. Förarlöst styrde det in sin väg mot Heinz, som under tiden lyckats tugga sig igenom repen och nu sprang bort i riktning mot Fjällhotellet. Tåget följde efter honom. Det verkade leva sitt eget liv, eller åtminstone röra på sig. Skräckslagen tittade Helmut ut genom sitt kupéfönster. Lokföraren stod kvar på perrongen medan hans tåg långsamt tuffade bort längs spåret. Viftande med en kvarglömd tredjeklassbiljett stod där även Gottlieb Liebgott, den kände amatöralpinisten som klivit av för tidigt. I fjärran kunde tåget ses och höras försvinna i riktning mot Högfjällshotellet i Val d'Uppochner.
-"Verdammt!" viskade Gottlieb medan
han i mjugg log. Gottlieb var endast en och nitton i strumplästen. Utan strumpor var han däremot två och fyrtio. För att se bättre stod han därför nu barfota och spanade efter det bortflyende ekipaget, men utan att se det roliga i situationen, nämligen kopplingen till en skojig insändare i Düßeldorfs Allehanda sistlidna torsdag. Ovetandes därom, men likväl en källa till förnöjelse, barfota som iförd skor, snöt sig tågmästare Fröppling i sin slips, drog upp kalsongerna och begav sig österut; händelsevis åt samma håll som både slipsen och tåget var på väg, vilket gladde honom. Tidigare hade slipsen stundom plägat ta bussen istället, medan han själv blev kvar. Men denna gång var han alltså bättre lottad. Vinden smekte hans flint medan han kavat joggade och tjoade "Nästa Flen!" efter det ivägtuffande tågsettet. Han gnuggade händerna och fnös förnöjt. Kvar på perrongen stod en liten portfölj med lågkvalitativt kodlås. Som gammal kassaskåpssprängare tyckte dess ägare att det nog räckte, eftersom det ändå var en smal sak att öppna väskan med en rejäl bomb. Fröppling tog väskan i förvar för skojs skull. Men innan han hann få så himla roligt rusade Ambjörn in och viftade med en automatkarbin.
-"Ge hit väskan!" röt
han och fyrade av en raket han hade applicerat bakåtvänd på karbinen. Vapnet flög ur händerna och försvann ut genom det öppna stationsfönstret. Med spänstig indignans satte Ambjörn efter det illusiva skjutjärnet, något som visade sig vara en övermäktig uppgift då det steg till väders och försvann bakom en luftballong från "Saladins sallad och Sala-sightseeing". Kvar på marken fäktade Ambjörn vildsint med armarna för att, i den händelse vapnet skulle återvända, kunna träffa det med handens insida och avfyra det. Osannolikt nog hände det, men istället för att lossa av salvan mot tågmästare Fröppling, träffades en av luftballongens resenärer i vänstra skinkan, vilket föranledde tillvändandet av den andra, mer till höger sittande ändalyktshalvan, vilken även den träffades.
-"AJ!" röt ägaren
, släppte luften ur ballongen och hoppade ur gondolen från fyrtio meters höjd.

Helmut Grossenstrumpf satte sig
till doms över andra och teaterchefen började bli avsevärt mer än lovligt trött på det. Han betraktade surmulet sin upproriska, inte ännu anställde privatdetektiv med uppgiven min.
"Låt
mich erbjuda dich 10.000 mark i utbyte mot dina tjänster" väste han under sin tunga filtkåpa.
-"Ja, låt gå!" svarade
den numera anställde detektiven Helmut som genast tog livet av någon för halva priset. "Det blir roligt, det här." Teaterchefen verkade nöjd med avtalet men hann inte mer än grymta något om den saken innan Helmut halade upp sin enorma revolver, snurrade på kammaren och sprang ut.
-"Nu
jävlar!" hördes han hojta i höjd med Vattenförvaringskalebassgatan. Med långa kliv fortsatte han nedför den gränd där strax dessförrinnan den fege Heinz hade följt, med ont i sinn, och svängde vänster vid en slumpmässigt utvald position.

Samtidigt låg Dunderbengt gömd
under polisbilens säte medan splittret från limousinen regnade ner i grannskapet. Poliserna tog sina tjänsteparaplyer och störtade ut för att säkra eventuella spår. Dunderbengt kröp fram ur gömslet. Med ett gem pillrade han igång startmotorn och tog ratten mellan tänderna, trampade lite slumpmässigt på pedalerna (av någon anledning hela tiden koppling-broms-gas-gas-gas-koppling-koppling-gas-koppling-broms, snabbare och snabbare, ända tills han kom ut på vägen. Han styrde kosan nånstans) tills han kom till sans igen och tramade gasen i botten. Vinden ven vilsamt kring ekipagets smäckra former medan Dunderbengt försökte lista ut åt vilket håll Heinz hade sprungit. En svag doft av surkål och förfalskade diamanter ledde honom mot järnvägsstationen, och med sina sista krafter lyckades han styra ner på spår 1½. Oturligt nog ungefär samtidigt som sjutton-tåget mot Bad-Bad-Bad-Bad-Bad-Bad-Gesteingebrusch an der Schalfseine-Aufgabe visslande stånkade in mot perrongen. I sista momangen kastade sig lokföraren åt höger, medan tåget fortsatte rakt fram. Ut från en liten stuga invid spåret sprintade plötsligt en mycket kort man med väldigt stora skor. I sista stund slet han av sig skorna, kastade dem så att säga, och studsade virilt upp på spåret och fattade posto. Med ett ljudligt "splatt!" mosades han mellan tågsettets malande järnhjul och sekunden senare gick Dunderbengt samma öde tillmötes. Tåget försvann i fjärran med polisbilens skrotrester slängande och hängande i fronten.

Helmut gläntade försiktigt på
dörren till den byggnad utanför vilken han hamnat. Det var inte lätt, eftersom den var reglad, men gelatinplankorna gav efterhand vika för hans grävande små prinskorvar till fingrar och möjliggjorde för honom att kliva in i. Han borstade av skorna, ytterrocken, strumporna och glasögonen och hängde upp alltsammans   

  

Diskutera
Den korpulente estradörens glädjebägare.

Mårten Lind
2008-01-10, 06:43:59
Varav tre inaktiva, nota bene.

Anders Bylund
2008-01-10, 05:34:26
Den här är inne på fjärde året nu. Långlivad jävel!

Mikael Hiort af Ornäs
2004-08-31, 07:13:41
Sådärja! Lite spänning i historien.

Administrator: Anders Bylund