Statistics

   I blöt mörk mull stod en skog. Mörk var även granarnas dunkla grenverk som kastade dolska mörka skuggor på de svartbruna stammarna. Stammar bevuxna med dystra hänglavar som skymde utsikten för trädhäckande, kolsvarta korpar som sakta förflyttar sig mellan sina skumma gömslen. Inuti trädens knotiga rotsystem har kvävefixerande bakterier bildat små tallösa svulster. De suger girigt kvävet från luften och ser därigenom till att förse dessa  lugubra träd med den livsgivande substansen. Fuktig mossa omsluter trädbaserna  och kväver små kryp som aldrig fick en chans att utveckla sin förmåga. Längs barksprickorna sipprar  kallt, grumligt vatten som letar sig in i skrovliga sprickor där kvalster och små flagor av olika slag ha sin tarvliga plats. Långsträckta alar, som egentligen höll på att dö, satte nya rotskott därhelst en ljusstrimma  letade sig ner, vilket fick skogen att tätna och kväva sig själv. Fästingar flockades i tusental vid varenda varmblodiga varelse som händelsevis gjorde misstaget att försöka tränga in i  denna risiga djungel. Många kom aldrig därifrån och de som trots allt kom ut var märkta för livet. Myggsvärmar irrade kring över de kvarliggande, ruttnande djurkropparna och  deras envetna surrande är nästan det  perfekta ackompanjemanget till de gnisslande trädgrenarna. Denna skog hyser en unik förmåga: sagoberättande. Om du  sätter dig ner invid ett träd, lutar dig mot en knotig rot och känner blötan tränga in genom byxtyget så kan du få lyssna på skogens historia eller på en saga. Hör här: Det var en gång en liten gnom som bodde under en kvarn. Varje dag hörde han gnisslandet från kvarnstenarna när han vaknade, ett envetet monotont mullrande som skar genom märg och ben. En dag stod han inte ut längre. Han tog upp en gren från marken och vände och vred på den. Skulle nog funka, tänkte han. Eller kanske den gamla grepen skulle vara ännu bättre? Med grepen i näven skulle han kunna vrida kvarnhjulets huvudaxel ur led  .Väl? Eller skulle han ta ner ett helt stycke av bjälklaget för att på så vis få en riktigt kraftfull  träbit? Kanske det ändå vore bättre att fälla en av de enorma granarna utanför och med det förgott  sätta punkt för kvarnens era. Bäst han stod där kom plötsligt självaste mjölnaren klampande i sina  väl tilltagna trätofflor. Det var första gången som gnomen och mjölnaren mötts så här mitt på trägolvet, nu blev gnomen  rätt generad, skrapade med sin håriga fot och visste inte om han skulle låtsas att han inte alls tänkte åsamka kvarnen en förödande  skada med trätillhygge. Mjölnaren i sin tur blev något förvånad eftersom han aldrig förut sett en gnom. Gnomen drog en halvtaskig ordvits om bruna bönor, men hade glömt poängen och kände sig därmed ganska enkel. Mjölnaren stirrade och sen lyfte han upp gnomen och slängde ner honom i spannmålsbingen och fick på locket. Gnomen, som var förtjust i musik,  hade inte mycket gott att säga om en dammig gammal LP med Glennartz orkester. Suck. Han hade till råga på allt sett Glennartz uppträda på logen flera gånger men varje gång tyckt att det hela varit klart överreklamerat. Han hade påtalat detta i insändare och på olika forum, men vunnit föga gehör.  Nu satt han alltså instängd tillsammans med denna LP-skiva i en dammig spannmålsbinge. Ironin var påtaglig och gnomen visste att det knappast skulle bli tal om om smaskig kvällsmat eller vänligt bemötande. Han hade alltjämt  den där grenen i näven och faktiskt även en liten tändhatt. Om han varit smartare hade han låtit bli att äta bönmos och rå bark till frukost. Det puttrade i magen och värkte allt mer. Läget var ganska akut. Utanför hörde han hur mjölnaren la manken till och malde något, kanske döda kråkor. Äckligt. Hur kunde han? En kall kår kommer troligen snart, tänkte gnomen. Och det kunde han tro för en dylik sådan kom. Kråkmjöl hälldes plötsligt ned i bingen med en stor skyffel. Då passade gnomen olämpligt nog på att släppa taget om Glennartz-skivan så att denna åkte ner och la sig som ett slags lock över spannmålsutmatningen. Om man jämför gnomens väderspänningar med LP-skivan är de lika såtillvida att de är det. Om man tvivlar på sig själv ska man inte bo under en kvarn, för det är inte så upplyftande där. Många depressioner har så att säga  tagit sin början under olika typer av industribyggnader eller lagerlokaler. Mjölnaren var inte heller någon muntergök precis, gick omkring och grubblade över gamla oförätter, ältade bittert misslyckade kärleksaffärer och oroade både sig själv och omgivningen med hypokondriska utspel. "Aj, åååhhh, nu drar gnomen ned mjölnaren", trodde en hop trädalver, men dessa var allvarligt synskadade  och skulle mest av allt behöva utgå ur den här storyn, vilket de också gör nu. Jaha ja. Gnomen var ju försatt i låst läge. Mjölnaren var mer flexibel men ändå bitter. Där satt dom. Solen gick ner och kvarnhjulet tröttnade plötsligt på situationen gick i spinn, upp i högvarv,  och flippade totalt. Hjulaxeln krossade alla närvarande. Hoppsan!