DN Kulturkritik: Recension av Östen Cedergrens roman "Min rosenfinks vingslag" Statistics
Blue = Måns Svensson
Green = Katarina Berlin
Efter sju år är Björn Cedergren tillbaka med en ny roman, författarens tredje. Romanen har ju varit Cedergrens mest framgångsrika uttryckssätt, han fortsätter här med sin ödesmättade prosa och sitt karaktäristiska avståndstagande från allt vad konventionell litteratur heter. På klassiskt Cedergren-manér leder redan titeln på romanen vilse: det handlar ej om något fjäderfä utan om Östens gamla myskudde från lekis. Om detta kan Östergren mala på sida upp och ner. Detta ytterst medvetet valda ältande gestaltar synnerligen väl det som Cedergren vill uppnå, nämligen en aggressiv kontextualisering av hela den postmoderna barnomsorgen. Det är ingen bladvändare Cedergren alstrat, men det är inte heller meningen. Snarare är det meningen att man mödosamt skall lida med författaren, att man via den ska påminnas om sin egen förgänglighet och sin egen oförmåga till lycka. Man kan tycka att här någonstans borde författaren ha höjt blicken en smula och övervägt att avrunda. Istället övergår berättandet till en svulstig parodi på statliga utredningar och särskilt förstås de som berör kulturpolitik. Halvvägs igenom boken börjar man bli grundligt trött på den alltigenom arroganta tonen som genomsyrar varje sida. Man frågar sig för vem detta är skrivet egentligen. Jag blir dock märkbart berörd av lukten av trycksvärtan: sviskon, kanel, rostade nötter och lägger undan boken. Med all säkerhet gör trycksvärtedoften det lönt att köpa den ändå. En liten brasklapp bör dock läggas in för att tiden ofta leder in på oanade stickspår. Sammanfattningsvis: Påfrestande bokjävel.
|
|
|