Kulturmejseln Statistics
Blue = Anders Bylund
Green = Måns Svensson
Red = Mårten Lind
Utan att släppa motorcykelns styre kan man inte hålla upp den banderoll som Gunnars MC på Skolgatan envisas med att producera varje sommar. Du vet, den där skitgula med stora, svarta bokstäver: "DÖD ÅT HANSSON!" Men släpper man styret funkar det bra. Ibland måste man offra den personliga säkerheten för kortsiktig vinningslystnad. Härvidlag finns ingen bättre förebild än Gunnar själv. Åtskilliga gånger sågs han traska upp till Sparbankens fulaste kassör, förolämpa den stackarn och därefter i förvirringen sno åt sig kulspetspennan vid luckan. Så finurlig var han! Att kommunen beviljade just honom en gratis bostadsrätt med strandutsikt och påkostad inredning kan knappast förbrylla någon.
Inflyttningsfesten i trerummaren bakom förskolan täcktes av lokaltidningen med sådan grundlighet att till och med Gunnar själv önskade han varit lite mindre berömd. När han var liten hade han en gång råkat ställa sig mitt mitt på den scen som byggts till hans ära på stora torget i Katrineholm. Det hade småregnat och gula höstlöv innanför jackan värmde endast måttligt, men ändå tyckte han nog att det var ett utomhusklimat som inte var alldeles inbjudande, men ändå stod en publik och tvekade utanför porten, avskräckta av alla havererade framträdanden dittills. Jag och frun satt vid den porten långt senare i kompakt tystnad och begrundade vårt gemensamma öde. Men det var senare, ja faktiskt långt senare. Kanske alldeles för sent.
Samtidigt som Gunnar åkte torget runt och brölade oförskämdheter åt pensionärer på bokmål, ja precis då klev en grovhuggen och alltigenom from godtemplare med tumstjocka polisonger ner i fru Gävleborg Ingemarsdotters trädgårdspool i nyköpta loafers.
"Tjoflöjt!" ylade han, sjönk som en korkskruv och blev en fotnot i våra krönikor. Anledningen till att vi nämner honom i brödtexten ändå är att vi ofta vänder allehanda etablerade begrepp liksom utochin, samtidigt som vi underkastar dem vederbörlig nonchalans och låter snart deras innebörder växa sig alldeles groteska i sin vaga och oprecisa framfärd tills själva verkligheten rämnar i sömmarna. Så när vi nu konstaterar att Gunnar åkte runt på torget som en annan muffinbagare på semester så måste vi också en gång för alla slå fast att godtemplaren i precis samma ögonblick borstade av sig likt en konstig parodi på en välvårdad människa och hoppade i bassängen. Det var allt något i hästväg det.
Man kunde på goda grunder hävda att resten var historia.
|
|
|