Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Västmanland - en kort översikt

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Måns Svensson

   Från Sala till Köping ekar det tomt. Flyttlassen går mot storstan. Landsbygden urvattnas likt en gammal tvättsvamp som sakta kramas.  Bakom sibyllakiosken i Fagersta ligger fjolårslöven på tork. Någon har kastat ett vägräcke genom kioskens fönster, men ingen verkar bry sig.
Precis så
är det även i Norberg. Men i Västerås däremot har man istället kastat loss med sikte på bättre tider. Färden går märkligt nog över ett igenväxt dräneringsdike där kommunrådet grävde ner arton ton små lotter av nickel för tio öre per styck. Tanken var ju att Västerås invånare alla skulle delta i utlottningen av en gyllene staty avbildande lokalhjälten Johannes Rudbeckius. Eftersom ingen riktigt mindes hur han såg ut eller vad han egentligen stod för så hade man nöjt sig med vagt beskrivna antaganden när skulptören skulle instrueras. Följden kan bara beskrivas som tveksamt spenderande av skattepengar: en korsning mellan Rodins mest idealiserade geniporträtt och Meduzas mest generaliserade nidbilder med lite underlig slagsida åt något slags svårdefinierad hipsterslang. Så här kunde det naturligtvis inte få fortsätta.
Alltså beställde
Västerås kommunfullmäktige en grundlig nollställning av traktens samtliga konstnärliga rörelser. En ny tid började drastiskt den 1 januari i brist på bättre idéer. Alla kommuninvånare påbjöds att tömma huset på biblioteksböcker, rensa ut alla tavlor, avlägsna mönstrade plagg från garderoben, måla innerväggarna benvita och klä sig i den kommunala uniformen. Många föredrog det nya, enklare livet, där estetiska överväganden helt hänskjutits och brutal effektivitet i Västmanlands tjänst föredrogs oavsett eventuella invändningar som man, kvinna eller barn kunde tänkas komma på.

Men en högljudd och beskäftig minoritet
vägrade acceptera de nya förutsättningarna. Några flyttade hem till sina föräldrars källare. Andra gick under jorden för att organisera de lokala mullvadarna  (som motståndsrörelsen kom att kallas) till ett slags estetisk  straight-edge revolution. Det handlade om att med alla tillgängliga medel försköna hela Västerås tills den förhärskande formalismen förtvinade och dog.

Motståndsrörelsens ledare var en senig
gammal dam vid namn Asta Karsk. Hennes brorson, Nalle Sköntorsk, var ironiskt nog en av Bauhaus-rörelsens första sponsorer. Den kopplingen gjordes ofta av utomstående bedömare som ville verka så där lite fina i kanten utan att nödvändigtvis måla in sig i påtagliga hörn. Asta lade dock föga vikt vid dylika släktförbindelser. För henne var kärnfamiljen allt. Brorsöner, sysslingar, och andra mer avlägsna anförvanter ägnade hon ingen uppmärksamhet eller tid. När hennes eftermäle slutligen formuleras, kommer den alltså att skrivas av Astas närmast anhöriga i första hand. Åtminstone hoppas hon det själv.
När rebellerna slutligen
enats om en programförklaring, uppstod ändå viss förbrylling över logotypen. Asta förespråkade en återgång till barocken, men en modernare variant med extrem funktionalism, obesmyckade keruber och ornament utan tillstymmelse till någon förgylld svan.
Asta svor att
den förhärskande, av kommunen påbjudna kulturella kärvheten påminde henne om barndomens allra mest stränga vuxengestalter i hennes frikyrkliga hemort. Mardrömmarna om den tiden bleknade aldrig, och Astas estetiska engagemang bottnade antagligen ur precis när loggan skulle fastslås.
"Stoppa
den kommunala likriktningen! Fram för ökat medborgerligt kulturarv! Tappa inte takten! Begär är något bra och driver människans viktigaste funktioner! Nej, släpp!" Så lydde texten under det slutliga designvalet. På tryckeriet skrattades det gott åt den uppenbara förvirringen. Brevbärare och tidningsbud rynkade pannorna över kuvertens utformning, högvälvda och bågnande med tydliga tecken på sändarens vurm för det svulstiga, det krystade, det mest överdådigt funktionalistiska som tänkas kunde. Postmästaren själv funderade över brevflodens ökande tyngd och otymplighet. Han föredrog motsatsen, då folk köpte tusentals frimärken som de tappade bort istället för att klistra på kuvert eller paket. Då flöt det in pengar, men man undrade ibland vad meningen med verksamheten kunde tänkas vara. Då kom bylingen och gjorde sig märkvärdig, alltsomoftast. Det hävdades att länsman Petterkvist satt vid sin grav, odöd och grann, med en granriskrans runt halsen och ett halvrör Koskenkorva i näven. Endast monumental sysslolöshet kunde förklara dylik ohyfs.

I Skinnskatteberg däremot, där sitter borgmästaren
i säkert majestät och blickar ut över sin egendom. Eller ja, det var ju inte direkt så att han ägde hela trakten. Det handlade mer om en mindre, rätt ovårdad trädgård tre kvarter från rådhuset och kråkslottet strax intill.  Det fick duga. Dessutom var det gratis härbärge för en gammal skurk på dekis som hette Hjalmar Rost och som  liknade borgmästarns barndomshjälte, en okammad Nick Nolte fast plufsigare och med konstant dumdryg uppsyn.
Ibland undrade borgmästaren
hur hans liv inspirerade undersåtarna. Han hoppades att de visste att allt han gjorde var motiverat av självlös storsinthet. Det enda han egentligen brydde sig om var Skinnskattebergs kommuns utveckling mot utopiska ideal. Medborgarna, liksom han själv,  skulle nog uppskatta ett jämlikt samhälle och ha förståelse för att vägen dit kunde skramla och vingla lite och inkludera typer som Hjalmar Rost. Tyvärr såg han ingen annan väg till paradiset än att aktivt upplåta kommunen till diverse tveksamma men lukrativa upptåg.
Första veckan
i sitt ämbete hade han utfärdat en borgmästerlig bulla angående bristen på färgglada torp i övre Vättern.
"Skärpning!" befallde skrivelsen
, "vi måste alla sträva efter perfektion. Annars blir det ju liksom ingen höjdare nånting. Kom igen, gör som jag säger eller dra i alla fall en hyfsad vits!"
Resultatet lät
vänta på sig. Borgmästaren tänkte beivra bullans förbiseende medelst någon typ av utsänd varning, men innan han hann sätta penna till pergament slog det honom  att tålamod är kanske den dygd han hade minst av. "Märkligt", tänkte han, "jag äter ju friterade sniglar riktigt långsamt, så långsamt att de ofta lyckas fly tallriken innan jag ens hunnit sätta gaffeln i någon smaklig mollusk, och inte ens då brukar jag hinna förtära dem innan jag tappar intresset, somnar vid bordet, och faller samman i en oformlig hög jämte middagsdivanen. Just därför tycker jag på sätt och vis att jag kunde tåla förseningar bättre än Jedermann eller Alleman och att jag följaktligen borde ha varit vanligare än de flesta av mina undersåtar - alltså jag menar vanligare i den uppenbara meningen, normalare och mindre konstig. Ändå är jag otålig, krävande, ständigt pockande som vilken medelsvensson som helst! En självmotsägelse där? Givetvis!"
Längre än så kom han inte
förrän Hjalmar Rosts hesa stämma bröt in med en oväntad protest: "Du är fantamig ingen ängel, Hasse!"
Borgmästaren sköt undan anteckningsblocket och
lade ifrån sig pennan.
"Hjalmar", sa han
med en blodisande stämma som skulle ha dugit åt en skapligt högt uppsatt officer i Mordors innersta, "kan du inte för en sekund lägga av med ungefär allt? Eller?"
Då lade Hjalmar av med 
en trött skakning på sin slitna rygg.
"Då får du nog
leta efter något annat fyllo att piska till solnedgången," suckade han och lämnade en överdrivet detaljerad beskrivning av sin dystra livssituation i triplikat vid närmsta brandstation, där man mottog denna papperbunt med en axelryckning och omedelbart slängde den i brunnen. Det var trots allt torsdag och växlande molnighet. Man kunde förutsätta att det torde utveckla sig enligt gängse mönster: solen bränner bort dimmorna,  någon typ av normal aktivitet breder ut sig över det sömniga västmanländska landsbygdsmyllret och ytterligare en halvhjärtad schottis ekar mellan Badelundaåsen och någon annan lämpligt placerad kulle. Bortom skymningen anas en svag, knappt märkbar antydan om något oerhört diffust. Blekare än Blekinge, vagare än Vagnhärad och otydligare än Skummeslövsstrand, ändock närmare än verkligt avlägsna Påskön eller Nya Zeeland. Det handlar om Västmanland, detta vagt profilerade landskap som väl aldrig har kartlagts och tur är nog det.


Nu vet ni
vad ni har att göra med. Från Tärna till Riddarhyttan är det på ungefär samma sätt, fast sämre.   

  

Diskutera
Västmanland - en kort översikt

Måns Svensson
2015-08-13, 13:43:42
Antar att det är din tur att välja landskap nu, Anders? ;-)

Måns Svensson
2015-08-13, 13:42:25
Det var den. Rätt kul, tycker jag.

Anders Bylund
2013-10-09, 12:36:31
Sammanfattningen uppskattas. Angående Skinnskatteberg så är ju detta en kort översikt av Västmanland, icke blott dess huvudort. Det var bara dags att bre ut sig :)

Administrator: Anders Bylund