Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
På festplatsen

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Anders Bylund

   När 400-årsminnet av slaget vid Stångebro skulle firas med stil så satsade man på stort. Inga billiga papptallrikar eller plastskafflar här, inte! Hela evenemanget sågs som väntat av miljontals tittare över hela Europa. Gratulationskorten strömmade in från Angola, Brunei, Julön, Säffle och andra platser och kontinenter. Man hade stora förväntningar på fyrverkerierna och ännu mer hoppades man på den bomb som låg och pyrde under Stångebros gatubeläggning och som enligt somliga nog kunde överglänsa smatterbanden och raketerna ovanför hur lätt som helst. 
"Nu jävlar!" spekulerades det
hela tiden, i varje dialekt och bak varje gatuhörn, "nu kommer det att bli party!"

Det var inte
helt lätt att förstå vad som gick fel med den enorma Hertig Karl-staty som stod vid Sibyllakiosken i nordöstra delen av festplatsen.  Kvart i nio glänste den i solens sken, men halv tio låg den på botten av en enorm tunna rutten lingonsylt och var väl så nedsölad som man kan förvänta under omständigheterna. I initialskedet försökte ansvariga skylla detta kladd på en förbipasserande, icke namngiven person som skulle ha vält eländet rakt ner i lingongeggan av egen kraft. Det visade sig dock att statyn var så tung att leran undertill komprimerades till diamant, varför hypotesen om en enskild gärningsman föll till föga på rimlighetsgrunder. Nej, här hade uppenbarligen force majeure applicerats: Det krävdes arton dussin traktorer för att dra den slutsatsen, och tusentals människor världen över häpnade över den eskapaden.
"Har ni hört vad som
händer under Stångebrokalaset?", kunde man höra brukspatronerna spörja medan de hällde upp vanskligt stora glas med oljig gammal konjak, "statyjävlen, alltså  Kalle Nio till häst, den välte på något vänster fastän Gud själv inte kan begripa hur i hela fridens namn det kunde ha gått till: rätt ner i tunnan eller rakt upp i Mumindalen?"
Sedan
urminnes tider hade man brukat ställa statyer vid festplatsen -- först av balsaträ , sedan, då anlagda bränder blev tradition, av lättbetong. Motiven hade också skiftat. Först handlade det om något slags misslyckat försök att efterlikna julbocken i Gävle. Sedan blev det först som om någon dömt kungen till evig förtappelse och ville illustrera hans oändliga pina i det efterkommande, men sedan ångrat sig. Det visade sig slutligen att resultatet blev något pinsammare än en runda nakenwhist spelad inför öppen stugdörr. Hurså? Så här: Man hade bjudit in majestätet till Stadshotellet i Motala. Väl där hade han tejpats fast vid ett gammalt lyckohjul som någon hittat bakom bardisken. Tre dussin Moraknivar och en äldre variant av den lokala bastuglöggen stod tillhanda. En tilltufsad ögonbindel som någon i all hast tillverkade av en gammal lusekofte virades raskt runt monarkens tinningar. Den luktade träsprit och gammal källare i jämförliga intensiteter. När kungastackarn börjat snurra övade den överförfriskade allmogen upp sina högerarmar (ty de vänsterhänta hade drivits på flykt när kungajäveln krävde att befolkningen behövde likriktas) med lite "kast med liten gatsten", innan någon kom på att drotten hade sprungit bort.
Då blev
det minsann fart på festen! Bylingen sände genast ut en kommuniké där man i hårda ordalag klargjorde precis hur mycket stryk man skulle utdela till syvende og sidst. Det framgick dessutom att man kunde ana kungajäveln borta vid en oklippt gräsmatta som någotsånär liknade hans kungafrack. Man kunde på goda grunder ifrågasätta majestätets modeförnuft, enär gräsmattans lerigaste gropar voro föga ämnade att pryda sidenfrackens fickor. Ändock låg han nu där i full prydno med grästuvor på skorna och det glesa hårtestarna fulla med blålera, på det att han månde uppnå nirvana, antog polismästare Härke Jössefyr.
"Gubbar
, gubbar, gubbar, ojojojoj, gubbar,  där borta ligger han, ojojojoj, gubbar. Nä,, nu ni gubbar, nu ska han få, gubbar! Gubbar? Hallå? GUBBAR?! Må fan ta er, gubbar! Kungajäveln ligger ju här som en annan.....annan.....GUBBE! Gubbar?"
Gubbarna runt korvbrasan ryckte enhälligt
på axlarna och stirrade envist på sina kolnande bratwurstar. Kungajäveln själv brann med ett slags passion som gubbarna inte kunde relatera till, avtrubbade gamle surtorskar allesamman. Polismästare Jössefyrs kanske lite väl omhuldade måltavla var alltså ett på alla sätt intresselöst och trist fokus.
Men Stångebros jubileumsfest
är kanske ändå mer intressant än statyskandalen.


När
man planerat festivalen hade någon föreslagit säcklöpning vid älvkanten. Borgmästare Telonius Fink hade omedelbart blivit så populär att han vann omröstningen om vem som skulle få till det med Miss Stångebro efter säcklöpningen. Miss Stångebro själv röstade på lokala hockeyhjälten Anna-Helga Markfors och drog in borgmästarns fru i ett triangeldrama som gav Stångebro skäl för namnet"Östergötlands Såpoperacentrum", en titel som inte ens Mjölby vågade utmana dem om. Däremot ville Skänninges enda grundskoleutbildade dramaturg, en liten undersätsig man med dubbelhaka och läderslips vid namn Holgersson, genast försöka bräcka Stångebros skandalösa utsagor. Nog vore hans rykte grundmurat detta förutan; sant sagt så hade Skänninge ingen annan invånare som ens närmade sig Holgerssons fläcklösa rykte som snuskhummer. Med en konkubin i Dalslands Visby och tre flyktiga bekantskaper i varje byhåla på vägen dit så fanns det nog med data att utmåla honom som länets kanske allra liderligaste individ.  Om inte annat så hade ett par andra kulturvänner skrivit under på en kungörelse, där just Holgersson förklarades länets — nej, rikets! — allra äckligaste dramaturg från Skänninge.
Det var därför ingen
som trodde annat än att Skänninge förtjänade sitt rykte som ett syndens näste utan like. Holgersson ville därför utnyttja detta försprång till egen förmån. Han lät trycka upp trettio tusen exemplar av en broschyr, i vilken han argumenterade emot Östergötlands socknar förutom Göstrings härad, som han ansåg äga vissa försonande kvaliteter såsom Skänninges närvaro.
Dessa delades
ut till alla hushåll i Skillingaryd, Finspång, Askersund och Vimmerby. När broschyrlagret tagit slut menade Holgersson att han behövde fler. Sturefors och Ödeshög låg nära till hands. Emellertid stötte han på en gammal rival på tryckeriets kontor. Det handlade om Johannes Svankropp, kultursekreterare i Värnamo och känd bedrivare av systematisk otukt.
"Tjena, Holgersson!" ylade Svankropp. "Borde
inte du dra något gammalt över dig? Visst ja, det det har du ju redan gjort! Hur mår Kajsa-Stina, förresten? Hörde förresten att du kampanjerade östanstång och västanstång och dessutom påstås det att du känner Carl Bildt personligen!"
Svankropps yviga
orerande fick Holgersson ur balans.
"Tjena, Johannes!" mäktade
han endast flämta. Svankropp fortsatte att förnedra Holgersson tills solen plötsligt gick i moln. Då blev det minsann plötsligt liv i Holgersson.
"Passa dig noga, Svalpropp!"
Holgersson hötte med ett knotigt pekfinger. "Här har vi inte plats för några utsocknes som kommer och gör sig viktiga på oklara eller rentav lögnaktiga grunder! " Han suckade djupt. "Så det så." Svankropp drog sig skrattande västerut. Hans hånfulla munterhet tonade bort i fjärran. Holgersson funderade.
Å ena sidan hade han etablerat
en troligen solid bas i själva Skänninge. Ã  andra sidan kunde denne Svankropp ganska enkelt rekrytera sin egen beundrarskara i trakten runtom, och då var inte Holgersson säker på att hans egen snusk-hegemoni kunde fortleva. Rivaler hade han sedan tidigare, men nu var det knappast dags att kämpa mot alla samtidigt. Nej,  han hade ju ett allomfattande mål och det var att slå världsrekord i ohejdad satyrism. Därför var nu goda råd dyra: Svankropp hade skändat Finks planer förut, och kunde han skända denne, då låg Holgersson illa till. Vad skulle han göra? Han bläddrade igenom sin lilla svarta adressbok. Där fanns förtecknade alla de damer han lägrat, från fräkniga apoteksbiträden till undfallande kranmaskinister, en och annan flinkfingrad filatelist eller framfusig bondmora, och till syvende og sidst flertalet danska prinsessor eller åtminstone några som utgav sig för att blöda rödvitt. Det var nu Holgersson fick  en charmig glans i ögat. Just ja! Han kunde ju sprida sitt kvinnokarlsrykte bortom Östergötlands gränser och till och med norr om Örebro eller söderut, i själva Värnamo! Att sedan lägra skönheter från Ljungbyholm till Skanör vore närmast en baggis. Sagt och gjort hyrde Holgersson en Lamborghini, i akt och mening att ragga brudar i högsta klass, och drog sedan i högsta fart söderut längs E22an. Han stannade i Nässjö , Lund, Bremen, Groeningen, och Immingham, innan han med en snärtig salut bromsade framför kommunhuset i Värnamo. Sturskt stegade han fram mot damen i turistbyråkiosken, bugade och förberedde sig att fråga om en dans nere vid någon lämplig brygga i månljuset. Hon rynkade på näsan, vilket Holgersson tankspritt noterade, men delade sedan ut broschyrer om månbelysta promenadstråk och andra romantiska platser, kysste honom på munnen och ringde samtidigt polisen. 
"Ja?"
undrade Holgersson liderligt. "Eller nej?"
Men
innan han hann dra igång en passionerad debatt om kvällens förväntade eskapader, slogs han till marken av en mindre folkmassa, som med guld i hågen rusade genom turistbyråkiosken, välte broschyrställ, och tappade bort sig i den buxbomshäckslabyrint som kommunen planterade i bättre tider.
"Nu
....nu....eller..?, försökte Holgersson, men resultatslöst," plitade evenemangets stenograf ner i ett försök att föreviga spektaklet på scenen, men det var dömt från första början. Holgerssons alltmer okontrollerade uppenbarelse trotsade all logik. Dessutom visste han med sig att det aldrig mer skulle spela någon roll hur han skildrade Holgerssons person eller varför han ens försökte. Alltså slutade han, medan Holgersson fördes bort under milda protester.
"Nej, släpp!" mumlade
denne halvhjärtat med munnen full av buxbomsblad och sarsaparill. I ena näven hade han dessutom fler nedskrivna förförelsetekniker som han ämnade införliva i sin kommande turné runt Götaland. Men först skulle han tydligen behöva göra bort sig inför en betydlig del av befolkningen.

"Jaha," tyckte han hurtigt. "Nu
kan vi avsluta det här lilla äventyret innan det börjar bli dyrt eller på annat sätt skadligt. Eller?"


En pinsam tystnad lägrade
sig envetet över hela dalen. När polisen anlände hade Holgersson redan förstått hur fel det blev med hela hans liv. Så förödmjukad skulle han aldrig mera bli, både för att han nådde den absoluta nollpunkten i och med detta oundvikliga lilla ord och för att hans omdöme hädanefter bedövades tills det försvann. Alltså kom han att spärras in för sin egen skull, men också för många andras.   

  

Diskutera
På festplatsen

Anders Bylund
2013-09-17, 20:29:26
Med en svängig tysk brytning, kanske :)

Måns Svensson
2013-09-17, 18:07:42
Egentligen kunde jag väl ha gissat att det var det du menade. Jaja.

Anders Bylund
2013-09-17, 15:37:23
Inte längre.

Administrator: Anders Bylund