Statistics

   En vacker onsdagsmorgon när fåglarna kvittrade och själva luften smakade syrén, gjorde Allan Rudbäck äntligen slag i saken.
"Nu är det dags! " tyckte han snusförnuftigt och traskade spänstigt in i väggen.

Samtidigt, i
i ett grannhus, som
som kanske inte
inte riktigt var
höjden av någon
accepterad estetik;
där gol en fager  liten get
som inte visste
bättre

Ovanstående poem är ett misstag.

När Allan torkade av blodet från sin ymnigt flödande nos så hade man ju kunnat tro att han lärt sig något av detta. Det hade han inte. Med all den respekt han kände för fasta föremål kom även en arrogant  och inte helt rationell trotsighet. "Ingen uppstudsig lyktstolpe ska komma här och mopsa sig!", fnös Allan och stångade ner en liten pinne på pin kiv. Då föll det sig inte bättre än att han råkade spetsa sig. Där satt alltså en liten pinne och utgjorde huvudsaklig anledning till det ymniga blodflödet som nu forsade ner längs näsbenet och över polotröjan. När Allan var liten hade han aldrig ens stubbat stortån. Hans psyke var därför inte redo för vuxenvärldens vassa pinnar. Ömkligt hulkande sjönk han till knäna, skakade på sina pösiga och blodstänkta skjortärmar och
förlorade medvetandet.

År, sekler, eoner senare planerade Xylephormens rymdflotta en trevlig cykeltur runt Rudbäcks söndervittrade gamla mausoleum. Den första Xylephormen körde över en liten bro vid det vattendrag som korsade kyrkogården. Där satt Allans gamla blodfläckade polotröja innesluten i bärnsten.
"Kolla, gubbar!" häpnade han, "det är polotröjsmonumentet! Fram med kameran!"
Men de andra Xylephormerna var mer intresserade av Allans spöke, som sades hemsöka kyrkogården. Dock Gruntel, den kortaste av dem, hade en liten vimpel med texten"Mot Allans domäner på rymdmoped! ," fast han egentligen körde rymdhoppstylta och svurit en helig ed att aldrig bära falsk vittnesbörd mot sin nästa som satt i hoppstyltskorgen. Flera andra av xylephormerna såg till att ha anteckningsblock, hologramreceptorer, provtagningsenheter och superdatorer i fickorna. En säck med omprogrammeringsbara nanorobotar låg i beredskap på flakmoppen, bara utifall att, och fluffiga surdegsskorpor med messmör väntade till fikat. Faktum var att ingen egentligen väntade sig att något särskilt skulle inträffa sig. De ville bara slappna av med lite fika vid vägkanten och umgås under otvungna former. Att de råkade vara totalt besatta av den historiska fikaplatsens kulturella utbud var förstås ingen slump. Hela hopen vann sina biljetter i en ganska liten utlottning där enbart medlemmar i den fanatiskt enkelriktade Rudbäcksklubben lättes in i arrangemanget. De var pålästa, hängivna, och kroniskt uttråkade. Denna cykelturen var det som de hoppades allra mest på.
"Ut och gå....nä, ut och...ut. Dansa lite, kanske? Nä, cykla. Cykla! Där har vi det! " Och sålunda begav de sig hit.

Allan dog inte genast, utan utdraget, eller inom indraget. Hans sista suck utandades på pin kiv av nästkusin Holger. Allt detta skulle småningom krönikeras av gymnasielärare Aina-Greta Jonsson-Moebel och hennes trettifem små frön, som hon kärvänligt kallade Jonas, Patrik, Ursula, Marduk, Nils, Vera, Urd, Ytterängen, R, Gnutten, Pjotr, Gammelsmurf, Veronika, Halvcykelmannen, Assurbanipal IV, Hans, Morimoto-san, Sture, Stina, Kermit, lille Arne, Hjalmar-Stina, Gotthard von Pufendorf, Kejsar Onojus, anonym, Dubbelagent Pjunas, Ludvig Brott, Gnyfflan, Kungen, Magdalena, Pyjamasfjanten, Attila den satans jäveln, Elsa, Bo och  Ärkebisp Gnurk Kragdotter-Överbett. Av deras gemensamma ansträngningar följde en sirligt detaljerad biografi, med många sällsynta fotografier och andra, tredje, eller fjärde omtryckningen av diverse djupgående analyser av Rudbäcks korta levnad, samt en mängd kvasivetenskapliga utsvävningar angående själens olika "faser", skrivna på ganska sofistikerad forngrekiska. Gnyfflans förklaring till Allans utdragna svanesång spelade på Xylephormernas hjärtsträngar som få andra lyckats med. Med darrande läpp skrev hon sina små verser, den lilla poeten. Såhär beskrev hon
Allans hädanfärd:

Likt en kondor över Pampas
Som djärvt seglar fram
Likt en matador som tampas
Med en ursinnig djurstam
Så kämpade Allan, den unge hjälte
genom blod, svett och tårgas
över motstånds-is som smälte
runtom motstånds-män som såras
När fallet till sist fällde vår hjälte
föll vår siste sanne man
som en sinnig Sunneman
som sist och slutligen välte
blödde som en stucken gris
segande ned likt en sårad hjälte
över pinnen, ja vilket pris
han fick dö som en hjälte
men aldrig fick han gjort
vad han tänkt så stort
glöm ej påbudet:
"Nu är det dags!"
 

Gnyfflan brukade komma av sig efter tjugo rader, snyfta och snörvla bittert, men avsluta starkt och med högburet huvud i klassisk stil:

Pinnens pina blev hans bane
Minnens denne grove hane
till den dag nog kommer
då skaldens klang förkommer
och glömskan sänker sig, gutår!
över Allans ärebår!
Gnyfflans dikt skulle hyllas
bibliotekshyllorna fyllas
pinnjäveln självklart förgyllas
poesipubliken förbryllas
med korvar från Sibyllas
vittomfrejdade lagerhyllas
alla skrymslen fyllas
tills legenden i glömska myllas
och Allans öde uppfyllas!
Musan skriker i moll
själv har jag ingen koll
kammar säkert noll
i varenda kontroll
Det spelar ingen roll.
Hejdå.

Där Xylephormerna satt sig i gräset såg Gnyfflans sista ord ut som små såpbubblor där de kringlade över anteckningspapperet, ett slags synvilla mellan lymfafläckarna och tårstrecken som dock inte bekom sig en tvålfager onsdagsmorgon som denna. Man diskuterade stillsamt huruvida Gnyfflans öde kunde ha avhjälpts med mediciner, terapi, eller kanske några år av moderlig kärlek, men utan att gå tillbaka i tiden och verkligen försöka förstå.
Sedan vände diskussionen och man började fundera över Gammelsmurfens inblandning. En del menade att hans motiv inte var renare än vad man kunde förvänta sig av en sådan tveksam typ  , både blånäst och rödluvad men utan någon övrig beklädnad på överkroppen. Skägget räknades knappast till klädseln, även om Gammelsmurfen själv gärna kammade det så att det täckte blygden i medvind. Dessutom påstod både Kungen och Dubbelagent Pjunas att  smurfgubben tyckte om att posera som Michaelangelos David nere vid korvkiosken och sådant kan byns mer konservativa typer bryta samman över, åtminstone skriftligen. Man tar sina skrivelser på allvar, i alla fall offentligt, i Jonsson-Moebels fall dessutom även privat. Annars kommer rektorn med sitt lilla häfte med röda bockmärken vid de  stycken som inte verkar seriösa nog.
"Fröken Aina-Greta var allt en riktig asket," tyckte Zlurkapyff Grynfzsla. "Samfundets välbefinnande var alltid viktigare än hennes eget. Vi  beundrar oreserverat hennes tvångstankar gällande Allan och dennes betydelse. Vi tycker nog att våra egna tvångstankar ännu inte riktigt har kristalliserats, och föreslår att vi tar en nubbe eller tre så att vi kan bli så glada, så glada."
Men om nu någon trodde att Zlurkapyff hade uttömt ämnet därmed så vann ni inget lotteri! Med utstuderad värdighet började han dissektera varje ord, sätta det i  konjunktion med franska adjektiv, granska det från alla tänkbara vinklar i ultraviolett motljus och sedan helt glömma bort vad han egentligen tänkte presentera. Först då tordes någon annan darrande räcka fram sin autografbok och fråga om en liten souvenir i form av mannens underskrift med hälsningar till vem det nu gäller. Mer därom kan erhållas mot betalning i förskott, men inte om du heter Siewert Öholm. Då får du gå ut och be om förlåtelse först, för nog ska rätt vara rätt.