Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Cykelturen

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Måns Svensson

   En vacker onsdagsmorgon när fåglarna kvittrade och själva luften smakade syrén, gjorde Allan Rudbäck äntligen slag i saken.
"Nu
är det dags! " tyckte han snusförnuftigt och traskade spänstigt in i väggen.

Samtidigt, i

i ett grannhus,
som
som kanske inte
inte
riktigt var
höjden av någon

accepterad estetik;
där
gol en fager  liten get
som inte visste

bättre

Ovanstående poem är ett
misstag.

När Allan torkade
av blodet från sin ymnigt flödande nos så hade man ju kunnat tro att han lärt sig något av detta. Det hade han inte. Med all den respekt han kände för fasta föremål kom även en arrogant  och inte helt rationell trotsighet. "Ingen uppstudsig lyktstolpe ska komma här och mopsa sig!", fnös Allan och stångade ner en liten pinne på pin kiv. Då föll det sig inte bättre än att han råkade spetsa sig. Där satt alltså en liten pinne och utgjorde huvudsaklig anledning till det ymniga blodflödet som nu forsade ner längs näsbenet och över polotröjan. När Allan var liten hade han aldrig ens stubbat stortån. Hans psyke var därför inte redo för vuxenvärldens vassa pinnar. Ömkligt hulkande sjönk han till knäna, skakade på sina pösiga och blodstänkta skjortärmar och
förlorade medvetandet.

År
, sekler, eoner senare planerade Xylephormens rymdflotta en trevlig cykeltur runt Rudbäcks söndervittrade gamla mausoleum. Den första Xylephormen körde över en liten bro vid det vattendrag som korsade kyrkogården. Där satt Allans gamla blodfläckade polotröja innesluten i bärnsten.
"Kolla, gubbar!" häpnade
han, "det är polotröjsmonumentet! Fram med kameran!"
Men
de andra Xylephormerna var mer intresserade av Allans spöke, som sades hemsöka kyrkogården. Dock Gruntel, den kortaste av dem, hade en liten vimpel med texten"Mot Allans domäner på rymdmoped! ," fast han egentligen körde rymdhoppstylta och svurit en helig ed att aldrig bära falsk vittnesbörd mot sin nästa som satt i hoppstyltskorgen. Flera andra av xylephormerna såg till att ha anteckningsblock, hologramreceptorer, provtagningsenheter och superdatorer i fickorna. En säck med omprogrammeringsbara nanorobotar låg i beredskap på flakmoppen, bara utifall att, och fluffiga surdegsskorpor med messmör väntade till fikat. Faktum var att ingen egentligen väntade sig att något särskilt skulle inträffa sig. De ville bara slappna av med lite fika vid vägkanten och umgås under otvungna former. Att de råkade vara totalt besatta av den historiska fikaplatsens kulturella utbud var förstås ingen slump. Hela hopen vann sina biljetter i en ganska liten utlottning där enbart medlemmar i den fanatiskt enkelriktade Rudbäcksklubben lättes in i arrangemanget. De var pålästa, hängivna, och kroniskt uttråkade. Denna cykelturen var det som de hoppades allra mest på.
"Ut och
gå....nä, ut och...ut. Dansa lite, kanske? Nä, cykla. Cykla! Där har vi det! " Och sålunda begav de sig hit.

Allan dog inte
genast, utan utdraget, eller inom indraget. Hans sista suck utandades på pin kiv av nästkusin Holger. Allt detta skulle småningom krönikeras av gymnasielärare Aina-Greta Jonsson-Moebel och hennes trettifem små frön, som hon kärvänligt kallade Jonas, Patrik, Ursula, Marduk, Nils, Vera, Urd, Ytterängen, R, Gnutten, Pjotr, Gammelsmurf, Veronika, Halvcykelmannen, Assurbanipal IV, Hans, Morimoto-san, Sture, Stina, Kermit, lille Arne, Hjalmar-Stina, Gotthard von Pufendorf, Kejsar Onojus, anonym, Dubbelagent Pjunas, Ludvig Brott, Gnyfflan, Kungen, Magdalena, Pyjamasfjanten, Attila den satans jäveln, Elsa, Bo och  Ärkebisp Gnurk Kragdotter-Överbett. Av deras gemensamma ansträngningar följde en sirligt detaljerad biografi, med många sällsynta fotografier och andra, tredje, eller fjärde omtryckningen av diverse djupgående analyser av Rudbäcks korta levnad, samt en mängd kvasivetenskapliga utsvävningar angående själens olika "faser", skrivna på ganska sofistikerad forngrekiska. Gnyfflans förklaring till Allans utdragna svanesång spelade på Xylephormernas hjärtsträngar som få andra lyckats med. Med darrande läpp skrev hon sina små verser, den lilla poeten. Såhär beskrev hon
Allans hädanfärd:

Likt en kondor
över Pampas
Som
djärvt seglar fram
Likt en matador
som tampas
Med
en ursinnig djurstam
Så kämpade Allan
, den unge hjälte
genom blod, svett
och tårgas
över
motstånds-is som smälte
runtom motstånds-män som såras

När fallet till sist
fällde vår hjälte
föll
vår siste sanne man
som en sinnig Sunneman

som sist och slutligen välte

blödde som en stucken
gris
segande ned likt
en sårad hjälte
över pinnen
, ja vilket pris
han fick
dö som en hjälte
men aldrig
fick han gjort
vad han
tänkt så stort
glöm ej
påbudet:
"Nu är det dags!"

 

Gnyfflan brukade komma av sig
efter tjugo rader, snyfta och snörvla bittert, men avsluta starkt och med högburet huvud i klassisk stil:

Pinnens pina
blev hans bane
Minnens denne
grove hane
till den
dag nog kommer
skaldens klang förkommer
och glömskan sänker
sig, gutår!
över Allans
ärebår!
Gnyfflans dikt skulle
hyllas
bibliotekshyllorna fyllas
pinnjäveln
självklart förgyllas
poesipubliken förbryllas

med korvar från Sibyllas

vittomfrejdade lagerhyllas
alla skrymslen
fyllas
tills legenden
i glömska myllas
och Allans öde uppfyllas!
Musan
skriker i moll
själv har
jag ingen koll
kammar säkert
noll
i varenda kontroll
Det
spelar ingen roll.
Hejdå.

Där
Xylephormerna satt sig i gräset såg Gnyfflans sista ord ut som små såpbubblor där de kringlade över anteckningspapperet, ett slags synvilla mellan lymfafläckarna och tårstrecken som dock inte bekom sig en tvålfager onsdagsmorgon som denna. Man diskuterade stillsamt huruvida Gnyfflans öde kunde ha avhjälpts med mediciner, terapi, eller kanske några år av moderlig kärlek, men utan att gå tillbaka i tiden och verkligen försöka förstå.
Sedan vände diskussionen
och man började fundera över Gammelsmurfens inblandning. En del menade att hans motiv inte var renare än vad man kunde förvänta sig av en sådan tveksam typ  , både blånäst och rödluvad men utan någon övrig beklädnad på överkroppen. Skägget räknades knappast till klädseln, även om Gammelsmurfen själv gärna kammade det så att det täckte blygden i medvind. Dessutom påstod både Kungen och Dubbelagent Pjunas att  smurfgubben tyckte om att posera som Michaelangelos David nere vid korvkiosken och sådant kan byns mer konservativa typer bryta samman över, åtminstone skriftligen. Man tar sina skrivelser på allvar, i alla fall offentligt, i Jonsson-Moebels fall dessutom även privat. Annars kommer rektorn med sitt lilla häfte med röda bockmärken vid de  stycken som inte verkar seriösa nog.
"Fröken
Aina-Greta var allt en riktig asket," tyckte Zlurkapyff Grynfzsla. "Samfundets välbefinnande var alltid viktigare än hennes eget. Vi  beundrar oreserverat hennes tvångstankar gällande Allan och dennes betydelse. Vi tycker nog att våra egna tvångstankar ännu inte riktigt har kristalliserats, och föreslår att vi tar en nubbe eller tre så att vi kan bli så glada, så glada."
Men
om nu någon trodde att Zlurkapyff hade uttömt ämnet därmed så vann ni inget lotteri! Med utstuderad värdighet började han dissektera varje ord, sätta det i  konjunktion med franska adjektiv, granska det från alla tänkbara vinklar i ultraviolett motljus och sedan helt glömma bort vad han egentligen tänkte presentera. Först då tordes någon annan darrande räcka fram sin autografbok och fråga om en liten souvenir i form av mannens underskrift med hälsningar till vem det nu gäller. Mer därom kan erhållas mot betalning i förskott, men inte om du heter Siewert Öholm. Då får du gå ut och be om förlåtelse först, för nog ska rätt vara rätt.   

  

Diskutera
Cykelturen

Mårten Lind
2013-02-15, 16:49:43
Jag skrattar så jag frustar. Det är lustigt att de här små sammanfattningarna, som för övrigt är ett värdigt sätt att visa berättelserna erforderlig uppmärksamhet, bli så kolossalt underhållande i sig.

Anders Bylund
2013-02-15, 16:28:36
Lysande sammanfattning. Berättelsen har sina stunder, men de borde ju vara fler. Jag gillar skarpt Allans berömdhet tusen år senare. för ingen anledning alls.

Måns Svensson
2013-02-15, 15:57:50
Första meningen andas verkligen energi och man tror ju direkt att Allan kommer att sticka iväg på en vårlig cykeltur. Istället traskar han rakt in i en vägg. Vi får veta att detta är i linje med en slags obstinat trotsighet som är typisk för Allan. Krocken med väggen får honom alltså att bli arg på en stolpe, eller en pinne, det är lite oklart. Tydligen attackerar han den i alla fall och råkar då spetsa sig på den. Han ådrar sig då så allvarliga skador att han så småningom avlider. Sedan är det ett hopp på flera tusen år framåt i tiden. Ett antal individer ur en rymdflotta har planerat en cykeltur och den ska äga rum runt Allans söndervittrade mausoleum. De är tydligen riktiga hardcore-fans, har läst på innan och vill fota det monument där Allans blodfläckade polotröja sitter ingjuten i bärnsten. Det ska fikas och ha trevligt. Sedan får vi veta att Allans liv har krönikerats av en gymnasielärare Jonsson-Moebel och hennes 35 ”små frön”, en samling individer vars disparata namn alla måste räknas upp. En av dem, kallad Gnyfflan, har författat en riktigt kass dikt om Allan som hon tydligen brukat recitera under stor gripenhet. Det verkar dock ha gjorts långt innan rymdflottekillarna ligger i gräset vid mausoléet, för de diskuterar Gnyfflans författarskap, samt även ytterligare några av ”fröna” och vilka bidrag de kan ha gjort till biografin. Ja, och så är det slut.

Administrator: Anders Bylund