Statistics

   ICA-kassen. Konsum-påsen. Domus-väskan. OBS-säcken. Dessa ord saknar fullständigt den poetiska lyftning man förväntar sig av ett modernt verktyg  för förvaring, men smaka på ordet som jag med stolthet i rösten delar med mig av: gympakasse. Mums för nostagikern! Blanksliten och utan snöre  men full av minnen och passion, doftande av socciplast och svettiga strumpor. Bortglömd är den förvisso inte. En pragmatisk man utan hjärta eller barndom kanske nyttjar den än, medan den för flertalet endast tjänar som fokus pokus filijokus.
Vid årsminnet av slaget vid Siljans Plastfabrik för en tid sedan iakttogs en mängd betänkliga infall involverande svettiga gympakassar. Pål von Jansson, plastfabrikens frisksportsansvarige, syntes inte till någonstans och när han försvann sådär så brukade hela fabriken säljas svart till polacker och illgärningsmän. Kommunfullmäktiges ordförande hade vid flera tillfällen samlat ihop lösenpengar för att få tillbaka bygget, men priset blev högre och högre för var gång. Möjligen höll polackerna reda på ungefär hur stort kapital som kvarstod i kommunkassan, eller också inte. Dyrt blev blev det i alla fall. Pål köpte sig en svindyr diamanthatt för hela köpeskillingen, vilken han sedan gick runt och sprätte med på stora torget. Den folkliga förtjusningen över detta tilltag uteblev; Å andra sidan insåg Påls motståndare att här gick en man och utgjorde lämplig måltavla för en halvnelson av allra värsta sort. När Pål för sjunde gången rundade busskuren och med förnumstig min svassade fram till korvluckan så voltade tre ninjor upp ur en närbellägen soptunna. Med all den mordiska elegans de var kända för snurrade de in sig i gamla kassettbandsremmar och innan någon ens hann säga"Maxell" så låg Pål raklång på kullerstenarna med en megafontratt inom synhåll men med åtskilliga lönnmördare i bakhåll och några wakisashis som livligt for hans väg strax utanför döda vinkeln. Sprattlande tog han sig på fötter, bara för att omedelbart bli överkörd av den fetaste ninjans oshidashi-knuff och sedan få femton shuriken slungade i tandem mot sitt vänstra knäs allra mjukaste punkt.
"Lägg av!"  Rösten ekade ut mellan de gamla stenhus som liksom definierade torgets bakgator och kom sedan tillbaka, vansinnigt förvrängd och förvillande som en Bowiesång från 1976 eller gregoriansk kyrkodänga från 1319. (Mellan åren 1298-1323 frodades en burlesk psalmtradition bland vissa biskopar vilket mot periodens slut började att motverka hela syftet med att sjunga Guds lov från bänkarna. Mest minnesvärd är kanske den tonsättning av Ave Maria som ärkepräst Gnutte Helgonhat fyrade av. Femton korgossar fick skeppas till sjukhus med pråm och två andra återfanns först fyra dagar senare.
"Världens kräftskiva!" stönade den ene, vilket togs som en sista önskan och därmed förevändning för ett fortsatt festande i dagarna sjuttio. Kräftorna tog ohjälpligt slut, lag och ordning bröt samman och krondillen blev så dyr att man kunde utbyta ett knippe sparrisstjälkar mot blott en simpel tunna utspätt vatten. Allt därutöver fordrade gäld angivet i tunnland krondill. Händelser som dessa medförde att kräftskivor beivrades under hot om spöstraff. Psalmtraditionen kom att leva vidare i form av en musiktävling på hembygdsgården varje tisdag, där mången tidigare högt ansedd dignitär sågs göra bort sig. Exempelvis hade före det att någon under henne fast innan lagt ut texten Herr Ober.) "Ni måste sluta förvirra mig!" fortskred rösten med avtagande pondus och övergick sedan till ett slags gnällig falsett som fick alla att omedelbart känna efter plånboken. I förekommande fall även huvudvärkstabletter, öronproppar eller cyanidkapsyler från fyrtiotalets Berlin. Dessutom ackompanjerades den av en sorts tafatt skramlande med något som på håll liknade en förfalskad marackas.

Detta alltså om kassar.