Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Påvar vi glömt

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Måns Svensson
Red = Anders Bylund

   Något av en minnesregel för den som försöker producera en krönika över ett skeende, är att aldrig ta med mer än man vet. Vare sig sportreferat eller årsberättelser tjänar på att fyllas med vamsel utan faktabas. Mindre än man vet, däremot, kan rekommenderas med tanke på att fullständigt vittnesmål plägar dra uppmärksamheten till sig. Exempel på onödigt sanningsenliga utsagor kommer inte ofta väl till pass. Till sådana hör Bror Kurts korta stund i rampljuset som vikarierande påve i Mariefred 1919-1921. Icke blott rymmande en utförlig sklidring i Nostalgator Hasses uttömmande nyhetsbrev från i fredags, men därutöver också innehållande en något kortare bulla från självaste Vatikanen, var hans samlade lektyr. Detta präglade hans världsbild och pryglade hans själ.

Bror Kurts för-för-för-föregångare, Carl Dusseldorf
förnekade alltid envist att han var påve. Som nästkusin till en kurfurste och kvartsbrylling till liten konstig farbror som gömde biblar i skorstenen visste han inte riktigt vad han skulle förvänta sig av sig själv.
-"Ge mig en mitra och
en alba, så snackar vi!", hade han försökt med en hemsnickrad korsstav bakom ryggen, men bemöts med foten i knävecket av någon bakomstående ärkebiskop. Han föll till stor förnöjsamhet för omgivningen och även till viss föga, men reste sig och blev irrelevant. Däremot kom hans efterträdare, Helga Morgonstund, väl till pass i det påföljande maktvacuumet. Faktum är att det inte ens märktes när hon tillträdde, än mindre när hennes ödmjuka och liksom skira regim inbjöd ännu mjukare vantar och ännu högre i tak under de finstämda påvarna Hassan Dubbelsvag och Valdemar "Atterdag" Svensvåger. De tre samtida påvarna brukade skråla allsång på Skansen mitt i natten och Juloratoriet lite som det föll sig. Dessutom spelades det ofta brännboll med kräklorna och rundpingis i alla upptänkliga utrymmen. Många har förträngt detta stycke av påverullan: aalsdh! oooggggguuunnnh! blöblö! Men icke vi! Vi ska istället noggrant granska dessa underskattade bullor i historiens förklarande sken. Faktum är att mycket lite av intresse egentligen inträffade medan historiens minst hågkomna kvart och dess näst minst dito, men vi ska kalla dem Stefan och Jonas, ty dessa båda namn alluderar på vanlighet och normala torsdagseftermiddagar strax utanför Melleryd eller Grums; alltså ett bjärt motsatsförhållande till de händelser som faktiskt inträffade när Jonas förkunnades ungefär såhär: Den som önskar förplägnad bör endast vända sig söderut och be till och från. Detta verkar märkligt. En anledning till detta kan vare sig påverullor eller krönikörer komma dragandes med. Nå! Låt oss nu med svällande ljumskar och Bulgariska sviskoncrepes gå till bords! Den som inte dunkar pannan i taket innan han sveper sista bägaren lär knappast sakna den tredje smurfjägaren från höger och därtil plikta tre örtugar som västgötalagen förpliktigar. Skruva loss på dansgolvet likt en epileptisk tvättsork går väl an, men en lika utdragen pepparmintstwist i G-dur torde vara minst lika jävelfel.
 

Traditionen med gömda lingon
i kaffekasken uppfanns på niohundratalet av en påve vars namn eftervärlden försökt undertrycka. Det gick bra.

Hans efterträdare var en rödmosig
herre med säreget formad pannlob. Ur vissa vinklar liknade han Gösta Bernhard, vilket inte var till någon nytta eftersom denne aldrig kunde vränga en kräkla längre än en fjärdingsväg och skulle födas först, dö senare. Påvar antas däremot göra det omvända, vilket inte är konstigare än annat den katolska kyrkan hittat på  men mer naturligt än sådant kanske uppfattas som i gemen.
Nåväl! Denne rödmosige mitrabärare hette
inte detsamma som föregångaren. Inte heller hette han samma som efterträdaren, Hynkelbert Jupitersson, men det var många som trodde det ändå eftersom namnskylten på påvekontoret satt uppe redan innan och inte byttes ut förrän det var försent.
Därav kom
den vitt spridda missuppfattningen att rädisor ska läggas i blöt innan man kokar upp Vichyssoise på helt andra rädisor och hade det inte varit för påverullans märkvärdigt intrikata beskrivningar av inkokt torsk i sockerlag så skulle Europa utvecklats bra mycket vettigare.

Näste
gutt på stolen var dessvärre inte underkunnig om lokalpolitiken, men råkade däremot ha en professorstitel i ämnet. Den hade han förvärvat mot bättre vetande eftersom han kände att han nog inte borde ståta med en titel som kunde vederläggas på en handvändning. Hans namn var hursomhelst Theophilus Roderick Gotthard von Snapdragon-Chesterfield, bördig från Schleswig-Sjuntorp och utbildad i rytmisk sportgymnastik vid flertalet icke-existerande orter som sedermera grundades i efterhand: Hunnebostrand är ett exempel, liksom Bashult. Att dessa två platser också råkade ligga norr om Nässjö är en sjuk slump. Låt oss dröja vid denna källa likt Narcissus på Rhodos och ta ut svängarna bra mycket mer än Shakiras höfter nånsin vågade. Strax efter Theophilus tillträde blev hela Rom fullständigt nedrivet, återuppbyggt baklänges, rivet igen och uppbyggt någon helt annanstans. I alla fall råkade nybyggda Vatikanen landa på samma ställe som Theophilus, varför han först trodde att han var på oförändrad ort, men insåg att han nog kunde fortsätta till Vladivostok till fots utan att beställa droska. Det var den dummaste idé någonsin framställd inom Vatikanens helgade murar, oaktat var Vatikanen hade sin geografiska belägenhet. Nilsson var även ett svindumt påvenamn, och inte blev det bättre om man stavade det baklänges. Ändock envisades många historieskrivare i decennier med att göra just detta, så Nosslinarna radade upp sig i högtidsdräkt och satte sig sedan på påvetronen, den ene efter den andre, i en stor hög som redan samtiden lyckades glömma. Därav bristen på dokumentation därom under de följande seklen. Först under den ärbare Konfucius XII, hågkommen som historiens nittonde självständige uppfinnare av begreppet"allmän förvirring," klargjordes Nosslinarnas omfattande inflytande över papismen. Utredningen hade gjorts av ren smälek när Konfucius, full som en fanjuknare, raglade runt och välte bokhyllor och stavade fel på "Ave Maria"  - som vanligt!

Nu ett hopp
över till en liten ort strax utanför Andorra, där tre män, en far, farfar och en för dem obekant italienare alldeles oberoende av varandra uppfann en påvedräparmaskin år 1202. Den bestod av ett stort trähjul med ohyggliga järnspikar, en inbyggd 42-tums plasma-tv utan ström, samt en ytterst liten konstgjord vulkan under spikmattan. Som accessoir fanns dessutom ett bråddjup på burk, och deluxe-versionen medförde fyra fyrfärgsplanscher på påvar i maskinen; syftet var oklart men viljan var stark. Italienarens variant var den mest slätstrukna; sitsen hade aldrig varit dennes starka sida, men hängmattor sålde han som smör vilket dock i detta fall knappast gjorde någon glad. Däremot var farfaderns konstruktion så funktionell som var möjligt, och dessutom patentskyddad från spikmatta till mässingsknopp på toppen. Slutligen måste det framhållas att ingen påve någonsin egentligen fick erfara endera konstruktionens effektivitet. Den som tror att det spelar roll kan få en fet smäll för besväret. Mördegskakor vinner sällan på att lämnas i solen över natten. Påfågeln härskar stilla i landet bortom tiden. Där fick ni, era snusfänrikar!   

  

Diskutera
Påvar vi glömt

Mårten Lind
2013-02-01, 16:33:22
Det är för övrigt betydligt vanligare att historier avlivas efter en stunds bedrövlig tillvaro på långvården än att de värdigt finner sitt naturliga slut.

Anders Bylund
2013-02-01, 07:53:41
Ja, den fick liksom avlivas. Bara dags.

Måns Svensson
2013-02-01, 05:46:51
Jag är nästan förvånad över att den fick hålla på så länge som den gjorde.

Administrator: Anders Bylund