Statistics

   ICA och Konsum må ha etablerat sig hyggligt, men Isum och Konka väntar fortfarande på det erkännande som deras respektiva grundare drömde om. Sveinar Sviskonfröjd startade 1898 inte mindre än tretton olika affärsrörelser, varav endast en gjorde honom rik. De andra tolv gjorde honom för den breda allmänheten en sorts kärvänlig führer, som med fast men vänlig hand lotsade in hela bygder i välmenade men katastrofiska projekt. Vem minns inte hur fullständigt allmänbildningen utrotades i norra Holstein under "Vattenbokseran", och hur långa köer av besvikna konsumenter tvingades gå hem med blöta händer från bibblan. Det som återstår av detta sammanbrott har Sveinar sopat under mattan med en charmig axelryckning. Lika illa gick det den gången då halva Havanna begrovs under trettio ton"åter till avsändaren"-brev, vilka Sveinar i trots mot all rimlighet skickat till cigarrleverantörer som, tänkte han sig, skulle fylla försändelserna med billiga andrasorteringscigariller och skicka dem till honom gratis. Så blev det verkligen, men inte utan biverkningar: Nästa torsdag kom det lika många pipor.
 

Den välkända snabbköpskedjan BiBop var kanske Sveinars sämsta påfund. Mellan storvaruhusens rika bulkutbud och specialistaffärernas nischade beställningssortiment tänktes BiBop stå . Enorma kvantiteter av guldkalsonger, svängda bokhyllor och individuellt formgivna sugrör i utarmat plutonium hade kanske sålt, men undermåliga tjeckiska klotgrillar till synes insmorda med Falu Flugsvamp och andrahandsorteringar av en förbluffande mängd olika stekspadar från östra Närke satt osålda i låda efter låda runt om i de folktomma affärslokaler som BiBop installerade land och rike runt. Hart när lika värdelös hade satsningen på storskalig import av östtyska kulstöterskor varit, enär allmänheten avgjort föredrog bulgariskor. Däremot var försöket med fältspatsbrytning på botten av mellersta Fryken visat lönsamt, åtminstone oräknat kostnaderna för att medelst handkraft och ryggsvett etablera en arbetsplats under vatten, vilket innebar såväl bortpumpning av halva Vättern, dräggning och muddring av i stort sett hela Svealand, samt uppförande av en mur runt hela området för att hålla nyfikna borta. Anledningen till att paparazzihorderna skulle hållas på gott humör förklarades med hänvisning till kravallerna runt tresnåret.

Men Sveinar gav inte tappt. Blott sju dagar senare var han i färd med att mura in centrala Gnarp i en sorts halvhjärtad kökkenmödding av gammalt  visset, blött och hårt packat fjolårsgräs på det att det må antaga såväl formen som anden av ungdomens förgänglighet, ålderdomens värdighet och en icke blott hjärtkramande men också stötande ögonblicksbild av själva den Meningslöshet som så oundvikligen invaderar allas våra kärnprovinser i Risk. Nå! Gnarpepisoden tystades skyndsamt ned och glömdes bort. Men skadan åminde man sig årligen vid den minneshögtid som aldrig öppet erkändes. Att Gnarparna alls mindes nånting alls var i ljuset av deras mangranna avtrubbning och inryckning fullständigt obegripligt. Men ändå var det så. Flera förklaringar har lanserats, men bara en avstår vi från att detaljerat beskriva.
I förstone kan det bero på en klart godtycklig filur vid namn Junkerbert Dunderborg. Han hade äskat mört sedan i förfjol och då ådragit sig sådana mentala istider att Thåström frös till och för första gången förstod han plötsligt fyra saker samtidigt: 1/ lunnefåglar finns, fast inte på torsdag, 2/ Ebba Gröns återförening sker hela tiden men bandets upplösning är likaledes konstant, 3/ Österns röda ros är en myt, men en distinkt dylik med markant egenvärde, samt 4/ sista anmälningsdagen tilll nästa års melodifestival bör inte offentliggöras, åtminstone inte före jul, för annars ställer Ranelid upp. I den förvirring som uppstod runt Junkerberts mörtäskning tog han livet på lite för stort.
"Jag täskar mördeg bättre än fan själv!"

Nu tar vi nästa förklaring. En enorm krittavla hade inhandlats och och på denna skrev vardagliga Gnarpare upp allt de kunde komma ihåg. Ovanliga Gnarpare suddade sedan ut alltsammans och ersatte det med en blandning av snuskiga limerickar, en uttrycksform som de konstigt nog föredrog över gement accepterade format såsom vanligt småprat, telefoni eller brevväxling. Exempelvis formulerade en herr Lindroth saken sålunda:

Affärsmannen Sveinar från Gnarp
köpte sig horor och karp
men när han gick till
överdrift i april
fick vi se att han inte var skarp.

Ingen kan säga att detta är ett poetiskt mästerverk, men versen"Älskog i älgskog" är faktiskt långt mycket sämre. Även Paul Johnstones "Dead Swans" underskred anständighetens nivå med flera kilometer, och kallades av åtminstone en recensent för galaxens sämsta vers någonsin.  Den recensenten har visserligen en mindre egendom just utanför anständighetens kant och kan anses, förvisso utan fog, såsom varandes jävig.
En annan förklaringsmodell drevs med viss vurv av Pressbyrådirektör Axel Skulderblad. Enligt honom hade urgnarparen själv, Gnarp Guttormstaf, varit den som först infört potatisen i Europa. Och Britt Pettersdotter hade ätit upp den. Sedan hade man i efterhand försökt etablera Francisco Pizarro som arvtagare till hela den process som potatisbaserad svält sedermera tarvade, nämligen systematisk överkokning av rotfrukter. Det hade väl gått sådär:

Sveinar var även omtalad i detta sammanhang såtillvida att han var omvittnat oförmögen att hjälpligt stapla soppburkar i motljus, och detta inverkade menligt på hans kampanj med syfte att koka alla rotfrukter tills de inte syntes i motljus. Men när han bytte efternamn omöjliggjordes alla Pizarros realistiska chanser att utverka det arv som han aldrig tänkt göra anspråk på, och nog därom. En plyschpåse med tegel och krossat glas inuti tycks mig som en vettig grej att slänga in i min egen mun. Så!